I Fokus om sekularisering

I veckans nummer av Fokus har reportern Linda Eriksson skrivit en väldigt bra artikel om diskussionen om religionens återkomst. Inte bara bra för att hon intervjuat mig och ett par av mina forskarkollegor, utan framför allt för att artikeln på ett kunnigt men tillgängligt sätt presenterar de senaste årens diskussion bland forskare, kanske framför allt inom religionssociologin, om hur man ska förklara religionens eventuellt förändrade roll i det svenska samhället.

Extra roligt tycker jag att det är, eftersom jag bloggade sist Fokus hade en stor artikel om sekularisering, eller snarare om Svenska kyrkans medlemsutveckling, i april 2011. Då tyckte jag att artikeln visserligen var väldigt välskriven och intressant, men saknade just den här teoretiska helhetsbilden om hur man ska sätta förändringar i religiositet i relation till andra sociala och samhälleliga förändringsprocesser. Det är precis det som den här artikeln gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Studentdemonstrationer mot utbildningsavgifter

Idag samlades studenter runt om i Kanada för demonstrationer mot utbildningsavgifter och mot att studenter här ofta får väldigt stora studieskulder om de lånar till avgifterna (vilket är vanligt). Ontario har landets högsta avgifter, och den liberala provinsregeringen gick till val förra året med ett löfte att sänka avgifterna med 30%. Det de har genomfört är inte en avgiftssänkning, utan en sorts återbetalning, men bara till heltidsstudenter från Ontario som kom direkt (inom fyra år)  från high school, som har studiestöd/studielån och vars föräldrar inte tjänar över en viss gräns. I realiteten är det en minoritet som fått sänkningen, och studentkårerna protesterar nu dels mot att avgifterna inte sänkts men också mot att de hävdar att provinsregeringen lurat studenterna genom att gå till val med en friserad bild av hur reformen egentligen var tänkt.

Jag var med en stund när studenterna samlades pÃ¥ Ryerson i förmiddags – sedan tÃ¥gade de bort till University of Toronto där studenter frÃ¥n andra universitet anslöt (och möttes av en motdemonstration frÃ¥n det liberala studentförbundet) och alla gick sedan vidare till provinsregeringens högkvarter vid Queens Park. Lite bilder tog jag ocksÃ¥ (klicka för att se i full storlek eller kommentera en enskild bild):

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Min mormor, en förebild i kunskapstörst

Idag begravdes min mormor Annie. Precis innan jag åkte till Toronto åkte jag med mina föräldrar och hälsade på henne på hemmet där hon bodde den sista tiden och en kort stund pratade vi. Jag förstod ju då att hon knappast skulle leva när jag kom hem igen, och bara en dryg vecka senare somnade hon in, 96 år gammal.

Även om jag såklart är väldigt tacksam att jag åkte dit då, och jag tycker att jag fick en chans att ta avsked även om det inte var så uttalat, är det lite märkligt att inte vara med på mormors begravning. Vi stod inte varandra så väldigt nära vilket bland annat berodde på att vår familj rent geografiskt bodde långt från mormor och morfar och vi träffade dem inte så ofta under uppväxten. Men de fanns ju alltid där, och även om jag inte hade en så personlig relation med min mormor så har hon ju alltid funnits, och på sitt sätt varit en förebild.

I min mammas släkt finns en lång rad driftiga, självständiga (ibland egensinniga), intressanta och inte sällan framgångsrika kvinnor som kan vara till stor inspiration för en ung kvinna. Min mormor var inget undantag, även om hon främst inte omsatte detta i någon traditionell karriär. Den egenskap som jag alltid uppfattat som tydligast hos henne var hennes nyfikenhet och kunskapstörst, hur hon hela livet fram till de sista åren aldrig slutade vilja lära sig nya saker. Hon var lärare i matematik och naturvetenskap men hade ett stort intresse för historia, språk, kultur och samhällsfrågor. När hon gick i pension och fick tid över, passade hon på att lära sig nya språk och sedan resa för att få lite praktisk träning. Hon läste, lyssnade på P1 och promenerade eller simmade för att hålla sig igång. När hon var över 80 år gammal skaffade hon för första gången en dator och utan att någonsin ha använt någon tidigare, blev den en möjlighet för henne som inte längre orkade lika mycket som förut, att båda få nyheter från omvärlden och möjlighet att hålla kontakt med vänner och släkten, inte minst oss barnbarn. Hon var aldrig rädd för tröskeln som inlärning kan innebära, utan nyfikenheten och kunskapstörsten övervann alltid hindren.

Sista gÃ¥ngen som vi alla var samlade – mormor och morfar, min mamma och alla hennes fem syskon och alla barnbarnen – var pÃ¥ en stor middag pÃ¥ hösten 2004 dÃ¥ vi firade morfars 85-Ã¥rsdag men ocksÃ¥ deras 60-Ã¥riga bröllopsdag. Under middagen höll morfar ett oerhört fint tal till mormor, där han (som pÃ¥ goda grunder anses vara en stor intellektuell i mÃ¥nga kretsar) framhöll hur oerhört stimulerande och roligt det är att ”gifta upp sig” över sin begÃ¥vningsnivÃ¥ och beklagade att sÃ¥ fÃ¥ män förstÃ¥r tjusningen i att vara gift men nÃ¥gon som är intelligentare än de själva. Jag misstänker att han hade helt rätt, bÃ¥de om mormors begÃ¥vning och om hur mycket han uppskattade den.

De sista åren av sitt liv var min mormor sjuk, svag och åldrades med all rätt kraftigt tills hon till slut fick somna in i början på det nya året. Men för mig kommer hon alltid vara en vital förebild i sin kunskapstörst, och i att längtan efter att lära sig nya saker, lyssna på andra människor och förstå lite mer om hur världen fungerar alltid är värt besväret.

Vila i frid, mormor.

Dagens feelgoodnyhet: lego man in space

Dagens feelgoodnyhet här i Toronto: två highschool-kids har skickat upp en legogubbe i rymden tillsammans med en kamera med hjälp av en ballong. Kolla in videoklippet:

Läs mer hos CBC (public service-nyheterna):
Lego man sent to space by Toronto teens – Toronto – CBC News.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Löfven blir nog bra – men laget blir avgörande

PÃ¥ sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte mÃ¥nga i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och pÃ¥ det sättet är han okontroversiell. Han har ocksÃ¥ bred respekt lÃ¥ngt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt frÃ¥n fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att Ã¥terkomma i den frÃ¥gan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framÃ¥t. Jag är inte heller fullt sÃ¥ orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte sÃ¥ märkligt med tanke pÃ¥ att ett fackförbunds uppgift är att ta vara pÃ¥ medlemmarnas intressen. De föresprÃ¥kade istället lÃ¥glönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lÃ¥gavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har ocksÃ¥ välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att fÃ¥ starka företrädare i jämställdhetsfrÃ¥gor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu mÃ¥ste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelÃ¥lders männen mÃ¥ste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju bÃ¥de vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem mÃ¥ste vara kvinna, och om man sÃ¥ smÃ¥ningom ska ha nya talespersoner i olika frÃ¥gor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”lÃ¥st” till riksdagen och att mÃ¥ngfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet mÃ¥ste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, sÃ¥ att vi fÃ¥r en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation pÃ¥ listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor stÃ¥r utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin Moberg,  Parkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En unik situation?

Jag är en av de mÃ¥nga som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat pÃ¥ frÃ¥gor och hÃ¥llit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (Ã¥tminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. PÃ¥ den posten lär hon vara ohotad under överskÃ¥dlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att fÃ¥ ett lÃ¥ngsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls sÃ¥ säker pÃ¥ att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi fÃ¥r en ledare med lÃ¥ng erfarenhet, stark integritet och ett ettÃ¥rigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka sÃ¥ tror jag att en sÃ¥dan person skulle kunna göra stordÃ¥d. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast fÃ¥r mest gjort de sista Ã¥ren pÃ¥ sin andra ”term” när de inte kan väljas om till nÃ¥got.

I bästa fall kan det gÃ¥ som med pÃ¥ve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, dÃ¥ han var 77 Ã¥r gammal) som ansÃ¥gs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) sÃ¥ kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa pÃ¥ve. Ingen hade dÃ¥ kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll pÃ¥ 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. SÃ¥ man kan ibland fÃ¥ se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Omröstning? i alla fall öppenhet

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag ocksÃ¥ att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sÃ¥dan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi fÃ¥r skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som gÃ¥r att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igÃ¥r, sÃ¥ finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut pÃ¥ olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att fÃ¥ en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom fÃ¥r förklara vad hen vill politiskt och därmed fÃ¥ ett tydligt politiskt mandat. PÃ¥ kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att fÃ¥ en helt annan typ av partiordförande med en sÃ¥dan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser nÃ¥gon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att nÃ¥gon eller nÃ¥gra själva gÃ¥r ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gÃ¥ngen var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrÃ¥gad, och även om det var lÃ¥ngt ifrÃ¥n en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att nÃ¥gra personer gÃ¥r ut öppet med att de ställer upp – dÃ¥ mÃ¥ste ju sÃ¥väl valberedning som kongressombud förhÃ¥lla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har nÃ¥gon kandidat i nuläget. Jag kan inte se nÃ¥gon självklar person som har allt som krävs för att gÃ¥ in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet pÃ¥ lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater sÃ¥ finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhÃ¥ller det jag skrev igÃ¥r – vald i en öppen process, helst genom omröstning men Ã¥tminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp pÃ¥ (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,