Läs även andra bloggares åsikter om bilder, Toronto, vardag, vår

Finska Agricolakyrkan i Toronto, där även svenska församlingen håller till

Svenska lutherska församlingen i Toronto är en lite speciell utlandsförsamling. De flesta församlingar i Svenska kyrkan i utlandet är formellt en del av svenska kyrkan, och delar av personalen (oftast präster och assistenter) är anställda i Sverige och utskickade på tidsbegränsade kontrakt. Församlingen i Toronto är däremot en svenskspråkig församling i den kanadensiska lutherska kyrkan ELCIC, om än affilierad med (och med visst ekonomiskt stöd från) Svenska kyrkan i utlandet och gudstjänsterna följer svenska kyrkans ordning. Dock är personalen, inklusive prästen Anna Runesson, lokalanställd av församlingen på plats. Rent praktiskt håller man till i gemensamma lokaler med en finsk församling i Agricolakyrkan som ligger nära en tunnelbanestation ca 20 min norr om downtown. Man firar gudstjänst varje söndag, har viss barnverksamhet, en kör och en hel del andra sociala events. Som de flesta  svenska församlingar i utlandet fungerar man inte bara som kyrka utan också som nav för utlandssvenskar. I Toronto finns ett svenskt nätverk, en svensk skola (som delvis bygger på hemundervising) och en aktiv lokalavdelning i föreningen SWEA.

Klockstapeln utanför kyrkan. Ej i funktion, dock.

Själv har jag varit ute i Svenska kyrkan en 5-6 gånger medan jag varit här, och två gånger har jag lett högmässan som vikarie när pastor Anna varit på annan ort. Det har varit väldigt roligt att lära känna en utlandsförsamling – jag har hittills mest känt utlandskyrkan genom kyrkomötet och framför allt då jag var ledamot i Utlandskyrkoutredningen för ett par år sedan. Såväl förutsättningar som villkor och verksamhet är ganska annorlunda mot en vanlig församling i Sverige. Främst förstås ekonomiskt – församlingen i Toronto måste själva dra in stora delar av sina pengar genom frivilliga gåvor, fundraising och sponsorer. Men församlingen ser också annorlunda ut – i en vanlig svensk församling har man ju ofta en kärna av aktiva kyrkobesökare och engagerade i verksamheten, men också många församlingsbor som man ser mer sällan och främst möter i samband med kyrkliga handlingar som begravningar, vigslar och dop. Man har ju också ofta kontakter med olika delar av samhället på sin ort eller stadsdel. I utlandsförsamlingen har man samma kärna av aktiva, men betydligt färre kyrkliga handlingar men desto fler tillfälliga besökare som består av turister eller sådana som jag, som tillbringar en kortare period på en ort. Man har också kontakter med samhället runt omkring, men snarare med olika grupper av svenskar eller svenskkopplade institutioner, än de som ligger i det egna närområdet, nödvändigtvis.

De jag träffat i kyrkan består till stor del av utlandssvenskar som bott länge i Toronto, många av dem i decennier. Men där finns också lite studenter och forskare och en del på tillfälligt besök.

Nu när jag har ganska precis en månad kvar i Toronto hoppas jag i alla fall hinna åka ut till svenska någon mer söndag – i så fall kommer det bilder på interiören av kyrkan också.

Mina predikningar från församlingen ligger på min predikoblogg: Tredje söndagen i fastan och Andra söndagen i påsktiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Toronto, svenska kyrkan, skut, svenska kyrkan i toronto, kyrka

Den här veckan har det dock varit lite fler events: Idag ska jag på Show choir Canadas national finals (typ Glee i verkligheten, alltså) som jag kommer skriva mer om, och i torsdags var jag på Ryersons modedesignutbildnings stora avslutningsshow Mass Exodus 2012: Lucid.

Det var spännande att se de ca 50 minikollektionerna med 4-5 looks per designstudent och det var en verklig blandning – en del var ganska ointressant, annat väldigt snyggt, mycket var väldigt ”wearable” men några var mer konstverk än kläder. Tyvärr lyckades jag inte fota särskilt bra och än så länge finns inte så mycket bilder på hemsidan, men showen finns på video här (dock inte den showen jag såg, utan ett urval av 25 designers som fick visa för modeindustrin). Hela showen produceras och genomförs av studenter från flera olika program vilket faktiskt knappast märktes – det kändes otroligt professionellt. Och extra roligt i år var att de enbart använde sig av kanadensiska artister (playlist finns här). När bilderna kommer upp på hemsidan återkommer jag med några av mina favoriter.

Läs även andra bloggares åsikter om toronto, ryerson, mass exodus, mode, design, runway

Mulcair håller sitt "acceptance speech" på NDPs kongress 24 mars 2012. Bild från wikimedia commons

Som jag skrivit om tidigare valde NDP, det kanadensiska socialdemokratiska partiet, en ny partiledare förra veckan genom medlemsomröstning. Jag skrev också om den politiska situationen efter valet på Dagens Arena idag. I det här inlägget tänkte jag fördjupa mig lite i modellen med medlemsomröstning för partiledarval och vad de svenska socialdemokraterna skulle kunna ta till sig av detta.

Det verkar som att det generellt här i Kanada varit vanligt med mer öppna partiledarvalprocesser än vi har varit vana vid i Sverige, även om det inte alls alltid varit rena medlemsomröstningar. Tidigare verkar NDP haft en modell som mer påmint om hur brittiska Labour väljer ledare med olika röstningsblock för facket, parlamentsledamöter och partimedlemmar. Den här gången valde alltså NDP att istället ha en ren medlemsomröstning, ”one member one vote”. Alla som ville kandidera behövde en viss mängd stödunderskrifter från flera olika provinser, och partiet organiserade debatter runt om i landet och gav kandidaterna förutsättningar att bedriva kampanj. Samtidigt samlade kandidaterna själva in pengar och organiserade sina kampanjer. Hela regelverket finns att läsa här, och på wikipedia finns en bra överblick över hela processen.

I samband med de tre senaste partiledarvalen i svenska socialdemokraterna har frågan om hur valet ska gå till blivit allt intensivare, framför allt spänningen eller avvägningen mellan öppenhet och medlemsinflytande å ena sidan och samling och enighet å den andra. Det har blivit alltmer uppenbart att den gamla traditionella slutna processen uppfattas som alltmer obsolet och att en ny form måste till samtidigt som det finns en inte helt ogrundad rädsla för splittring. Och det finns ju onekligen en risk om till exempel gamla SSU-strider skulle ta över ett partiledarval. Men jag tror ändå att det finns stora fördelar av att inspireras av till exempel de kanadensiska socialdemokraterna.

En ska som jag tycker varit särskilt inspirerande, är hur den rena medlemsomröstningen gjort partimedlemskapet intressant och värdefullt. Kort uttryckt: den som blir medlem i partiet får på ett väldigt konkret sätt inflytande, vilket också gör det meningsfullt att bli medlem. I de ”halvöppna” partiledarval vi sett i Sverige de senaste året, som i centern, vänsterpartiet och miljöpartiet, så har det ju funnits flera kandidater och processen har varit betydligt öppnare än i t ex socialdemokraterna, men det har ju fortfarande handlat om ett förslag från en valberedning (som också vunnit) till en representativ kongress. I en ren medlemsomröstning finns det skäl för människor att bli medlemmar, och ett incitament för kandidaterna att värva medlemmar – under NDPs partiledarkampanj fick partiet 50 000 nya medlemmar vilket betyder en medlemsökning med ungefär 60% (131 152 medlemmar var röstberättigade). Även om en del av dem kanske inte kommer vara fullt så engagerade framöver (särskilt inte de som gick med för att stödja en kandidat som sedan förlorade) så har man ändå värvat många nya medlemmar som dessutom engagerat sig, en bra bas för en kommande valrörelse.

Partiledarvalet har också inneburit en massiv mediabevakning. Det kan ju vara både positivt och negativt – om partiledarstriden blir hård kan ju bilden som sätts vara negativ (jämför det republikanska primärvalet där ingen kandidat framstår särskilt positiv). Å andra sidan har ju de senaste svenska socialdemokratiska partiledarvalen också följts av ett massivt mediauppbåd men där den främsta bilden varit att ingen kan eller vill leda det socialdemokratiska partiet. En bild som jag tror på lång sikt är otroligt negativ. En ”strid” mellan 4-5 duktiga kandidater som har idéer och verkligen vill leda socialdemokratin tror jag skulle vara otroligt positivt i ett framtida val. Hos NDP har det i viss mån handlat om olika program eller agendor och olika idéer för hur partiet ska gå in i framtiden, men de politiska skillnaderna har ärligt talat inte varit jättestora. Skillnaderna mellan kandidaterna har i mycket handlat om deras bakgrund och erfarenheter, vilken provins de kommer ifrån och deras inriktning, som jag kan bedöma det. Min gissning skulle vara att något liknande skulle vara fallet i ett hypotetiskt svenska partiledarval – någon lite yngre och någon mer erfaren, någon med tydlig facklig profil och någon klart akademisk, någon från storstad och någon från skogslänen, några med lång erfarenhet från riksdag och VU och något erfaret kommunalråd och så vidare.

En av nackdelarna med NDP:s modell bör vi dock också ta lärdom av. För att göra ledarvalet så schysst som möjligt, fick ingen av kandidaterna inneha någon tung post under kampanjen (förutom att behålla sina uppdrag i parlamentet etc). De som innan var talespersoner/utskottsordförande i någon viss fråga fick lämna den, och partiet leddes av en interimsledare som inte var någon av kandidaterna. Även om det gjorde kampen åtminstone på ytan mer jämn, och minskade risken för att partiets centrala politik skulle användas för att positionera en kandidat i valet, så innebar det också att många av partiets starkaste krafter var helt borta från den nationella dagspolitiken. Partiledarkampen fick mediauppmärksamhet, men det var desto svårare att komma ut med sin oppositionspolitik från parlamentet. Jag tror att det här har varit en stor nackdel för NDP och jag tror att man i en svensk kontext bör tänka noga på hur man gör detta. Kanske kan man tvärtom ge de kandidater som är mer ”perifera” i partiet tyngre uppdrag under kampanjen för att kompensera? I vilket fall bör man se hur ett partiledarvals regler påverkar inte bara valet i sig, utan också partiets politik framför allt i riksdagen.

När det gäller själva konventet och valet så finns det flera intressanta saker att titta på. Rent tekniskt gick valet till så att alla medlemmar i förväg haft möjligheten att brevrösta med en ”preferential ballot” alltså en rangordnad valsedel. Under konventet skedde valet i omgångar, och brevröstarnas röster räknades så länge deras förstahandsval fanns med i gemet, sedan räknades dem som röster på deras andrahandsval o.s.v. Alla medlemmar som ville var också välkomna att delta fysiskt på själva konventet och rösta där i varje omgång, eller så kunde medlemmar rösta i ”realtid” via nätet i varje omgång samtidigt som konventet pågick. Fördelen med att rösta via nätet i realtid eller vara på konventet var att inte i förväg behöva bestämma rangordningen på sina kandidater, utan rösta utifrån vilka som faktiskt var kvar och i någon mån ha mer utrymme för taktikröstning eller att ändra sig utifrån hur fältet såg ut.

ca 55 000 personer valde att förhandsrösta, ca 4000 deltog på plats och knappt 10 000 (i första omgången) röstade online, vilket betyder att bara knappt hälften av medlemmarna faktiskt röstade. Det anses långt, men frågan är vad som är en rimlig jämförelse. En del har klagat här på att de inte förstod att utskicket från partiet faktiskt var röstningsinformationen eftersom det såg ut som reklam, och onlineröstningen omgavs med tekniska problem vilket delvis berodde på en attack (vilket inte påverkade resultatet i sig, men gjorde att servern överbelastades och gjorde det svårt för folk att komma in på sidan och lägga sin röst). Huruvida den tekniska lösningen skulle fundera bättre i Sverige är svårt att svara på, men en skillnad mot Kanada är ju att vi inte har olika tidszoner – här skedde första valomgången över natten (från fredag kväll till lördag morgon) men sedan var varje omgång bara ungefär en timme enligt ursprungsplanen, och när andra omgången startade kl 11 i Toronto var klockan bara 8 på morgonen i Vancouver. Det är ju dock, tycker jag, en väldigt spännande modell att medlemmar kan vara med och rösta i realtid.

De sju kandidater som var kvar när konventet började på fredagen fick alla presentera sig på scenen under 20 minuter, och sedan pågick röstningen under natten tills första omgångens resultat presenterades på lördag förmiddag. Då ströks den kandidat som fått minst antal röster (vilket var Niki Ashton) och ytterligare två kandidater som fått få röster valde att själva kliva av (Martin Singh och Paul Dewar). Sedan pågick röstningen tills en kandidat fått 50% av rösterna vilket blev totalt 4 omgångar. På grund av de tidigare nämnda tekniska problemen drog det ut rejält på tiden och sista omgången var inte klar förrän lagom till de sena kvällsnyheterna på lördagkvällen. Säkert finns ett och annat i de tekniska och tidsmässiga aspekterna som skulle kunna gå att göra betydligt bättre.

Frågan om vad det här öppna valet har betytt politiskt är nog för tidigt att avgöra. Huruvida Mulcair hade kunnat vinna i en annan modell är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra, men kanske hade utfallet blivit annorlunda. Mulcair har heller inte gjort några personförändringar ibland talespersoner etc än (det förväntas komma efter parlamentets påskuppehåll) så det är för tidigt att säga något om vad som händer med de kandidater som gick förlorande ur striden, även om det väl inte är osannolikt att några av dem kommer att få (tillbaka) tunga positioner. Intressant nog verkar det som att de av de förlorande kandidaterna som var underdogs och därmed inte tog sig så långt ändå framstår som något av vinnare, till skillnad från de mer etablerade ”förlorarna”. Niki Ashton och Martin Singh som fick minst röster verkar anses ha drivit bra kampanjer, värvat mycket folk och har nog stärkt sin ställning i partiet. Det gäller i ännu högre grad Nathan Cullen som kom trea trots att han länge låg långt längre ned både vad gällde interna opinionsmätningar och ”endorsements”- Han drev en stark gräsrotskampanj och värvade väldigt mycket medlemmar i redan starka NDP-provinsen British Columbia (där Vancouver ligger). Han är för övrigt en av få (den enda?) parlamentsledamoten för NDP som vunnit sin plats mot en sittande konservativ, och verkar ha stärkt sin position som valvinnare med gräsrotsstöd. De mer etablerade kandidaterna Paul Dewar, Peggy Nash och Brian Topp framstår som mer av förlorare jämfört med de tidigare nämnda. Dewar fick långt färre röster än någon räknat med (kanske beroende på sin närmast icke-existerande franska?) och hoppade av efter första omgången, och den mycket rutinerade Nash med facklig bakgrund och tidigare ekonomisk-politisk talesperson kom bara fyra trots att hon ansågs som en av de troliga vinnarna. Hon är dock en stark person i parlamentet och det ska bli intressant att se om och i så fall vilken post hon får i en ny skuggregering. Topp är en av få kandidater som inte sitter i parlamentet och hans tyngd låg i hans ”bakom-kulisserna”-arbete i de senaste valkampanjerna och nära samarbete med tidigare ledaren Jack Layton. Återstår att se om och i så fall hur han stannar kvar i partitoppen, det spekuleras kring att han kanske lämnar politiken efter det här.

Det går kanske inte att översätta och ta in en sådan här modell i de svenska socialdemokraterna rakt av. Men nog vore det intressant för Organisationsutredningen att utveckla en modell för hur ett öppet partiledarval skulle gå till? Det är ju nu, när det knappast kommer vara aktuellt med ett partiledarbyte på länge, som det är rätt tidpunkt att diskutera formerna utan att riskera att fastna i personfrågor eller positioneringar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, ndp, mulcair, medlemsomröstning, interndemokrati, partiledarval, organisationsutredningen

Ordförandevalet skedde genom en ren medlemsomröstning. Det gjorde att Mulcair kunde besegra såväl partietablissemangets kandidat, partistrategen Brian Topp, som fackliga kandidaten Peggy Nash. Trots det verkar partiet fast beslutna att gå framåt i enighet – den öppna tävlingen mellan kandidater verkar ha lett till en omfattande medlemsvärvning, stor mediebevakning och flera av de yngre kandidater som inte hade en chans att bli valda verkar ändå ha stärkt sin position i partiet.

Mulcair står nu inför den stora utmaningen att leda detta breda parti och befästa sin position som regeringsalternativ till Harpers allt impopulärare regering, som under våren skakats av skandaler och anklagelser om valfusk. Mulcairs recept för att lyckas är dels ett omfattande organisatoriskt arbete, men också genom en politisk ”modernisering” med en rörelse mot mitten.

Läs hela texten här.

Jag återkommer strax med en fördjupande bloggtext här om själva partiledarvalet och vad jag tycker de svenska socialdemokraterna bör lära sig av NDP.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kanada, Mulcair, NDP, socialdemorkaterna, dagens arena

Jag har tidigare, i samband med partiledarturbulensen i svenska socialdemokraterna, skrivit om NDP:s partiledarval. De har för första gången ordnat en regelrätt medlemsomröstning där varje medlem har en röst, och inga särskilda viktningar finns för parlamentsledamöter eller fackföreningar. Alla kandidater (i nuläget 7 stycken) har på olika sätt kampanjat och partiet har ordnat offentliga utfrågningar och debatter runt om i landet. Reglerna som omgärdar detta kan man läsa här. När det nu är dags för konvent kan man som medlem i NDP rösta på tre sätt: antingen kan man redan i förväg ha skickat in (i pappersform eller elektroniskt) sin röst i rangordning, så att ens förstahandsval får ens röst så länge hen finns kvar i röstningen, sedan går rösten till ens andrahandsval osv. Eller så kan man som medlem delta på konventet och rösta på plats i de olika omgångarna, eller så följer man konventet i realtid och röstar online i respektive valomgång. Det finns alltså stora möjligheter för alla medlemmar att delta.

Konventet börjar idag fredag, och på eftermiddagen kommer de olika kandidaterna presentera sig och pläderingar äga rum, och den första valomgången ske. Resultatet från den (inklusive förhandsrösterna) kommer presenteras imorgon bitti kl 10 (kl 15 svensk tid) och om någon kandidat har fått 50% av rösterna kommer den att vara vald. Sannolikt kommer det behövas flera valomgångar, och då tas den som fått minst antal röster bort (och de återstående kandidaterna ges 30 min betänketid om de vill vara kvar i racet), sedan hålla nya valomgångar med någon timmes mellanrum tills någon valts med 50% av rösterna. Sannolikt kommer det bli ett intensivt kampanjande mellan omgångarna, både på konventsgolvet och på nätet och via telefon/mejl, för att fånga in röster från de kandidater som faller från. Det har diskuterats en hel del om att andrahandsrösterna kanske är det viktigaste i hela valet och att det kanske snarare är den som har bredast andrahandsstöd, än den som är flest förstahandsval, som kommer avgå med segern. Kandidaterna har också offentligt, bland annat i debatter, angett vem de själva har som andrahandsval och tycker att deras supportrar ska rösta på om de själva åker ut.

Eftersom det är en sådan här medlemsomröstning, är det också svårt att på kremlologiskt vis försöka räkna ut vem som vinner, och det verkar som att åtminstone 5 av kandidaterna anser sig ha möjlighet att ta hem det här. Kandidaterna har rätt olika bakgrund och profil, men det verkar på många sätt koka ner till en diskussion om att ”modernisera” partiet dvs gå mot mitten/höger, eller ”hålla fast vid partiets kärna” dvs profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i politiken. Känns retoriken igen? Det märkligaste med detta är att jag inte hört en enda referens till den Europeiska socialdemokratiska diskussionen i detta (även om jag måste erkänna att jag såklart inte läst allt som skrivits och inte följt så mycket intern debatt). Varken till New Labours framgångar på 90-talet eller dess sedermera nedgång, eller till valvinnare som Stoltenberg och Thorning-Schmidt  som samarbetat vänsterut, eller till socialdemokratin i Tyskland och andra länder där idéutvecklingen efter tredje vägens slut varit intressant. Det verkar alltså som att NDP står helt avskurna från den europeiska socialdemokratiska diskussionen såväl som den politiska realiteten där, vilket verkar oerhört märkligt för mig. Givetvis förhåller man sig främst till sin egen politiska kontext, men med tanke på hur annorlunda den kanadensiska politiska kartan är jämfört med USA:s, så borde ju jämförelser eller utbyte med europeiska socialdemokratiska partier vara det naturliga? Eller är det bara de kanadensiska politiska journalisterna som helt struntar i och/eller är okunniga om europeisk politik?

Kandidaterna som verkar ha störst chanser är hur som helst följande:

Thomas Mulcair från Quebec anses vara ”frontrunner” och har bredast stöd i parlamentsgruppen. Han har tydligast profilerat sig som att han vill gå mot mitten, och har faktiskt tidigare suttit i Quebecs parlament för det lokala liberala partiet (som inte har formell koppling till något nationellt parti). Oerhört populär i Quebec och eftersom det har blivit en av NDP:s viktiga baser talar det för honom. Samtidigt finns oerhört mycket motstånd från delar av partiet som inte vill gå mot höger.

Etablissemangets kandidat är Brian Topp som fått stöd från många i partiledningen men verkar ha sämre med stöd i medlemsbasen. Han sitter inte heller i parlamentet vilket kan utgöra ett problem. Uppstickare är dels den fackliga kandidaten Peggy Nash från Toronto som har ett förflutet som huvudförhandlare inom bilarbetarfacket (och som anses vara den främsta anti-Mulcair-kandidaten) och Nathan Cullen från British Columbia (som är partiets starkaste bas) som föreslagit valsamverkan med liberalerna och de gröna för att skapa en majoritet mot de konservativa. Paul Dewar har fått bra siffror i flera mätningar men hans i princip obefintliga franska kommer antagligen utgöra ett alltför stort hinder i ett NDP som som måste vinna Quebec. De två sista kandidaterna, Martin Singh och Niki Ashton, har starka supporters men anses vara chanslösa.

Läs mer om alla kandidater på NDP:s officiella sida, på Wikipedia eller hos politiska räknebloggen ThreeHundredEight.com (inklusive mätningar, sammanställningar av endorsements och insamlade pengar). Eller för den som vill fördjupa sig ordentligt: The Pundits’ Guide to the NDP Federal Leadership Race

Hur som helst kommer partiledarvalet här påverka NDP:s framtida politiska inriktning. Och många här verkar ha ett – inte helt orealistiskt – hopp om att Kanada nästa gång för första gången kan få en socialdemokratisk regering.

Följ konventet live på NDP:s sida, hos CBC:s politiska bloggare Kady O’Malley eller på twitter under taggen #ndpldr
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kanada, ndp, socialdemokrati, partiledarval

Sedan jag skrev om detta sist (då hade Ford just förlorat en omröstning om att återuppta de tidigare skrinlagda planerna på LRT) har det varit ett flertal turer fram och tillbaka. Bland annat har city council bytt ut ett antal personer i TTC:s styrelse som var lojala med Ford, efter att samma styrelse gett högste tjänstemannen sparken för att han stött Stinz (hon kunde nämligen inte petas från sitt uppdrag utan majoritet i council). I förra veckan presenterades den politiskt fristående expertrapport som council efterfrågat, och den kom fram till att en satsning på LRT är överlägsen tunnelbana på samtliga punkter, men Ford avfärdade rapporten som ”biased” innan han ens läst den.

Och nu kokar det alltså ner till dagens debatt i council. Det största problemet för Ford är att han inte har någon finansiering för den betydligt dyrare tunnelbanan. Hans inställning verkar vara att börja bygga och räkna med att finansieringen löser sig allt eftersom, främst med privata pengar. Hans allierade konservativa councillors verkar dock inte vilja rösta ja utan full finansiering och olika typer av förslag på skattehöjningar diskuteras enligt Toronto Star.

Det största problemet för Ford är dock inte någon enskild fråga, tror jag, utan hans totala ovilja att kompromissa. Flera politiska kommentatorer har påpekat att det under ett antal tillfällen under den här processen så har det funnits goda möjligheter till att hitta breda politiska kompromisser, men Ford syn på politiken som allt eller inget och kompromiss som feghet verkar bli det som hans viktigaste vallöfte faller på.

Mötet med city council ajournerades kl 20 ikväll utan omröstning, så inget beslut har fattats än.

Här finns länksamling till hela Toronto Stars bevakning av frågan

Läs även andra bloggares åsikter om politik, toronto, Rob Ford, TTC, Karen Stintz, tunnelbana, lokalpolitik, transit plan

Valskylt i trädgården hos en Craig Scott-supporter i Toronto-Danforth

[Uppdaterat - se nedan] Idag är det parlamentsval – i en valkrets i Toronto, nämligen Toronto-Danforth vilket är valkretsen precis öster om den jag bor i. Därifrån kom Jack Layton, NDP’s (socialdemokraternas) populäre partiledare som avled i somras bara ett par månader efter parlamentsvalet som blev det mest framgångsrika på många år då NDP gick från att vara den ständiga trean (efter de konservativa och liberalerna) till att bli näst största parti och officiell opposition (vilket alltså är en formell titel). Den här veckan ska inte bara Laytons parlamentsplats fyllas, utan i helgen äger också den extra partikongress rum där hans efterträdare på partiledarposten ska väljas.

Men idag är det alltså val. I Kanada väljs parlamentet genom personval i enmansvalkretsar (ungefär som i Storbritannien och USA, alltså) och trots att det finns 13 registrerade kandidater så står striden i realiteten mellan två kandidater, Craig Scott från NDP och liberalen Grant Gordon. Alla förhandsspekulationer har tytt på att NDP lyckas behålla platsen, trots att Liberalerna drivit en väldigt aktiv kampanj i området. Dock kom de igång sent vilket är en nackdel, och Layton var oerhört populär i sin valkrets vilket ger NDP ett försprång.

... och motsvarande skylt hos en liberal väljare.

De första prognoserna (en timme efter att vallokalerna stängt) tyder också på seger för NDP. (Jag misstänker att artikeln på denna länk kommer uppdateras allteftersom).

Här uppdateras resultatet kontinuerligt hos valmyndigheten Elections Canada

(Bilderna tog jag på en promenad österut för några veckor sedan. Hade jag tagit dem nu hade det varit betydligt mer vårblommor och garanterat ingen snö).

[Uppdatering] Som väntat (och som ni har sett om ni klickat på någon av länkarna) så vann NDP:s Scott Craig med god marginal. Faktiskt större marginal än väntat – han fick 59,4% (vilket alltså nästan nådde upp till Laytons valresultat förra året på 60%) medan Liberalerna landade på 28,5%. Mer spännande var det under kvällen om vem som skulle komma på tredje plats, men till slut slog de konservativa (5,4%) de gröna (4,7%).

Här kan du se en intervju med vinnaren från Public service-kanalen CBC:s program Power & Politics från tidigare idag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, toronto, by-election, NDP, nyval, val

Vi har fått krokusar i trädgården! Inte lika många som grannarna, men ändå. Det är otroligt varmt, igår 17 grader och det ska vara fortsatt tvåsiffrigt i alla fall två veckor till. Mot slutet av veckan ska det bli över 20 grader, säger de. Väldigt härligt med vår!

Jag promenerade en solig eftermiddag längs parken från 14:e upp till 30:e gatan och tog bilder.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, USA, New York, High Line, parker, stadsmiljö