DN skriver idag om en rapport från Högskoleverket där det framgår att lärare på universitet och högskolor (adjunkter, lektorer och professorer – doktorander och timlärare som knappast har bättre villkor finns inte med) jobbar runt 14 timmar övertid per vecka i snitt. Några anledningar som nämns är att antalet studenter ökat, att förkunskaperna och därmed behoven hos studenterna skiljer sig mer åt, besparingar har gjorts på administrativ personal vilket gjort att dessa uppgifter läggs på lärarna. Dessutom saknas tillräcklig ledarkompetens hos institutionsledarna. Nu är det här ju inget snitt över året (liksom i skolvärlden är tempot ofta lägre på sommaren) men även om årssnittet är lägre är det en skrämmande bild.
Siffrorna är naturligtvis anmärkningsvärda, samtidigt som det inte är en obekant bild för den som är verksam inom högskolevärlden, särskilt inom hum-sam-området. Antalet timmar med lärarledd undervisning är ofta skrämmande låg på många kurser, och då får dessutom inte lärarna särskilt mycket tid till förberedelser, handledning och examination. Studentkårerna har påtalat problemen och drivit frågan, men även ett ganska modest krav som 10 timmars undervisning i veckan som Uppsala studentkår driver är närmast utopiskt långt från dagens verklighet i många ämnen. Den mer osynliga sidan, ur ett studentperspektiv är, förutom det som tas upp i rapporten här (att lärarna lägger massor med obetald tid för att hålla en hjälplig nivå på kvaliteten), också att många universitetslärare på de fattigare institutionerna har en osäker arbetssituation, där många jobbar deltid på tillfälliga vikariat eller timmar. Förutom den stress och osäkerhet det innebär för den enskilda läraren ger det också sämre kontinuitet och planering i ämnenas olika kurser, något som också märks i utbildningskvaliteten.

Nyckeln ligger i resursfördelningssystemet och i storleken på anslagen som ges till lärosätena och hela den högre utbildnignen i Sverige. I artikeln får man lätt uppfattningen att det är utbyggnaden av högskolan och det ökande antalet studenter, framför allt från studieovan bakgrund, som är problemet. Och i en mening är det naturlgitivs så, att mängden studenter har påverkat situationen. Men lösningen är inte att strypa tillströmningen av studenter eller att sluta anstränga sig för att bryta den sociala snedrekryteringen.

Det som behövs är större anslag per student, men också att principerna för resursfördelning förändras. Många av de uppdrag som getts högskolorna har inte finansierats alls, det ges inga särskilda pengar för att jobba med jämställdhet, motverka snedrekrytering, studentinflytande, kvalitetsarbete, hållbarhetsarbete o.s.v. Om några studenter dessutom kräver mer resurser, kan lösningen inte vara att stänga dessa ute, utan se till att de resurserna finns. Det nuvarande systemet där institutionerna får pengar för varje student som klarar sig/tar poäng sätter dessutom tryck på lärarna att godkänna studenter och inte ta tid för omtentor eller ytterligare hemuppgifter påverkar också både lärarnas situation och utbildningskvaliteten.
Här finns verkigen en fråga där studentkårerna borde göra gemensam sak med lärarfacken och kanske även lärosätena – mer pengar till högre utbildning är inget lyxkrav utan en förutsättning för både en dräglig arbetsmiljö och en god utbildning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, utbildning, arbetsmiljö, utbildningskvalitet, övertid, studenter

En av de märkligaste utbildningspolitiska debatterna i Sverige de senaste åren är ”kvalitet kontra kvantitet” som pågick som starkast inför valet 2006. Framför allt borgerliga politiker, med god hjälp från en de andra debattörer, hävdade att en höjd kvalitet på högre utbildning krävde mindre antal platser. Det låter ju som en rimlig ekvation, men den närmast populistiska förenklingen döljer en betydligt mer komplicerad fråga. Högre utbildning och kunskap är inte ett nollsummespel med en fast kaka som ska fördelas. Ett högpresterande land kräver välutbildad arbetskraft – kunskap ger tillväxt helt enkelt. Om det och annat skriver OECD:s Barbara Ischinger och TCO:s Sture Nordh i en debattartikel i GP idag. De skriver bland annat:

Högkvalitativ utbildning har kommit att bli samhällets mest värdefulla tillgång. Expansionen av den högre utbildningen har gett positiva effekter för både individer och hela länders ekonomier. OECD-länderna förlitar sig allt mer på en stor tillgång av välutbildade människor. Det är en trend som förväntas bli än starkare. Men Sverige tappar jämfört med andra OECD-länder, räknat både i andelen högskoleutbildade och i resurser till högre utbildning. Det påverkar utbildningens kvalitet.

Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, utbildningspolitik, oecd, tco, kunskap

Kajsa Borgnäs, s-studenters ordförande, har en viktig och intressant debattartikel i GP idag: Studentinflytandet på väg att urholkas.

Hon skriver om de olika utredningar som pågår på utbildningsområdet, som tillsammans innebär en ”konsumentifiering” av högre utbildning, där studenter inte ses som aktiva medaktörer utan konsumenter utan större möjlighet att ha inflytande på sin utbildning. Tydligast är det kanske i den sk frihetsutredningen, där Högskoleförordningen ska minskas i omfång och högskolor bli friare i förhållande till staten. Det går dock ut över studentinflytandet – varje kår kommer lokalt få kämpa för det som nu är garanterat i lag.

När makt och ansvar flyttas till varje enskild högskole- och universitetsledning får varje studentkår driva sina krav lokalt, i stället för gemensamt med andra, vilket naturligtvis underminerar både möjligheterna till inflytande och likabehandlingen av studenter mellan högskolor.
Leijonborg tar själv Chalmers tekniska högskola som exempel på en välfungerande ”fri” högskola i stiftelseform, men underlåter att berätta att rektorn för samma högskola förra året slängde ut studentkåren från ledningsgruppen för att de inte kom överens.

Tillsammans med förslag på gång gällande resurstilldelningssystemet, studiemedlen, studiesociala frågor i övrigt och kårobligatoriet, pågår en förändring av möjligheterna för studenter, bort från de mål om en tillgänglig högre utbildning där allt fler får del av utbildning till ett system där redan starka grupper får det enklare att studera och de som har längre till högskolan slås ut. Samtidigt ses studenter som konsumenter som kan komma eller gå, inte som aktiva medaktörer i sin utbildning. Borgnäs avslutar:

Om Sverige ska vara en världsledande kunskapsnation krävs att universiteten är mottagliga för nya perspektiv och att många får del av, och kan påverka, dem. För detta krävs att högskolan själv är demokratiskt styrd, att studenter garanteras inflytande över sin utbildning, att den breddade rekryteringen inte avstannar till förmån för ett mindre antal elitstudenter.
Maktkoncentration hos universitetsledningar i stället för maktdelning mellan statlig nivå och fakultetsnivå, samt synen på att studenterna inte har något att göra med styret av högskolan utan enbart är passiva mottagare av utbildning, är en grav missbedömning av universitetens kvalitets- och demokratiuppdrag och ett historiskt brott mot svensk utbildningstradition.
Om Leijonborg menar allvar med att han vill att ”universitetens folk ska kunna stå fria och säga obekväma sanningar”, kan han inte skapa ett system för centralism och konformism. I visionen om utbildningsfabriken finns mycket litet utrymme för kritiskt tänkande. Sverige behöver fler, inte färre, kritiska röster i och omkring akademin.

Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, kajsa borgnäs, s-studenter, akademisk frihet, studenter, högskolan, studentinflytande