Marta Axner

I den långa rad av propositioner som regeringen förväntas lägga innan slutet på mars finns felra stycken som rör högskolesektorn. Den senaste veckan har det varit mest uppmärksamhet kring kvalitetsutvärderingssystemet där det råder en öppen konflikt mellan departementet och högskoleverket (läs mer tex hos TCO eller sfs, eller läs Anders Flodströms egen kritik mot regeringen). För oss doktorandengagerade är det dock en annan fråga som är minst lika intressant, nämligen om det kommer en proposition om självständiga lärosäten, som en slutpunkt på den långa autonomidiskussionen.

2008 avslutades den sk Autonomiutredningen då utredaren Daniel Tarschys lämnade betänkandet Självständiga lärosäten, där det föreslogs rätt stora förändringar i högskoleregleringen, bland annat en ny organisationsform där lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter. Efter remissomgången dröjde det innan det hördes något nytt från departementet i frågan, men i januari i år kom en departementspromemoria som är något av en tummetott jämfört med de förslag som presenterades i utredningen. Inom studentrörelsen var många kritiska till de ursprungliga förslagen, framför allt för att rättssäkerheten inte garanteras när många av regleringarna försvinner och för att makten förflyttas till universitetsledningarna och rektor, snarare än till lärare, forskare och studenter.

I de förslag som kan förväntas baserat på departementspromemorian finns dock en del av de saker kvar som var problematiska i autonomiutredningens förlsag, även om det inte alls är lika långtgående. Ur doktorandsynpunkt finns framför allt ett stort problem: avskaffandet av fakultetsnämnderna i högskoleförordningen, och att det därmed inte framgår vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna. Nu kommer säkerligen de felsta lärosäten behålla fakultetsnämnderna eller ha liknande beslutsorgan, men som förslaget ser ut fastslås det inte vem som har yttersta ansvaret för en rad frågor vad gäller doktoranderna. Det händer tyvärr inte alltför sällan att enskilda doktoradner hamnar i kläm eller att allt inte rullar på som det ska, och i dessa fall är det idag tydligt att fakulteten måste ta ansvar för situationen. Det rä också fakutletsnämnden som han i uppgift att fatta beslut som drabbar doktoranden, t ex indragning av resurser. Men en vid tolkning av reglerna (som de kan utläsas ur det nuvarande förslaget) kan det bli doktorandens institution, forskargrupp eller kanske i värsta fall egna handledare som kan besluta om allt från opponent på disputationen till indragning av resurser - och det kan ju mycket väl vara en situation där handledaren är i högsta grad personligt berörd.

Nu behöver det ju inte bli konsekvensen. Men det är en mycket möjlig konsekvens, och det kan få oerhört stor betydelse för den enskilda doktorand som i så fall drabbas. Enda sättet att säkert undvika det, är att reglera de viktigaste sakerna i högskoleförordningen.

Risken är överhängande att de reformer som regeringen vill genomföra för att öka lärosätenas autonomi och ge mer frihet åt såväl studenter som forskning inte alls kommer leda till detta, utan till ekonomiska problem, studenter och doktorander som hamnar i kläm och lärosäten med mäktiga ledningar men ogenomskinlig beslutsstruktur. Snarast kontraproduktivt, med andra ord.

Läs också Martin Dacklings och Lars Abrahamssons debattartikel på det här temat och Uppsala studentkårs remissvar. Där belyses också en del av de frågor som drabbar grundutbildningsstudenter, som att en avreglering av vad kursplanerna ska innehålla riskerar ett helt motverka mobilitet mellan lärosäten, alltså att det blir svårt att byta högskola under studierna.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, doktorander, forskning, automoni, högksolan, högskoleverket, studenter, politik

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont - akademin och forskningen - är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan  vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. Är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som  är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är - inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, 8 mars, utbildning, akademi, forskning

De senaste veckorna har Marika Lindgren Åsbrink med bloggen Storstad klivit fram som en av de skarpaste s-bloggarna med sina inlägg framför allt baserade på SCB-statistik och ekonomisk forskning som granskar argument i den politiska debatten. Med förvånansvärt enkla medel som borde vara tillgängliga för de flesta politiska och ekonomiska journalister gör hon slarvsylta av argumenten för såväl avdrag för hushållsnära tjänster som idéen om högerns ekonomiska cred. Det är inte bara roligt för att Marika liksom jag har ett förflutet i studentklubben Laboremus där jag lärde känna henne som en engagerad och skarp politiker, utan också för att hennes bloggande visar på det skriande behovet av mer (vetenskaplig) kunskap i politiken och debatten.

Nu vill jag inte underskatta Marikas pedagogiska förmåga och slagkraftiga argumenterande: de är en viktig faktor i hennes uppskattade bloggposter. Men vad som är mest slående i hennes ekonomiska och statistiska granskningar är inte att de är så matematiskt eller metodmässigt avancerade, utan att ingen annan gör dem. Den som kan göra enkla körningar på samband eller läsa tabeller i SCB:s offentliga statistik, den som kan söka efter artiklar i en vetenskaplig databas (vilket man ofta får lära sig på a-kurser) eller kan grunderna i kvantitativa metoder skulle rent kunskapsmässigt klara av att hitta de siffror och argument som Marika lyfter fram. Det borde alla med en samhällsvetenskaplig examen klara av - vilket de flesta politiska journalister borde ha, liksom de flesta politiska tjänstemän. Ändå görs det osannolikt sällan. Beror det på att de politiska journalisterna är lata, inte klarade av metodkurserna, inte har tillräckligt med arbetstid för att göra ordentlig research eller helt enkelt inte är intresserade av att granska siffrorna? Jag vet inte, men oroande är det. Likaså oroande att de politiska tjänstemännen (och politiska företrädarna - men de kan såklart inte alla förutsättas vara akademiskt utbildade samhällsvetare) i så låg grad granskar varandras siffror. De rödgröna behöver fler, inte färre utbildade nationalekonomer, statistiker och sociologer - och helst sådana som faktiskt avslutat sin examen och inte rekryterats på halva vägen.

Uppfattningarna att man kan bevisa vad som helst med statistik, att det viktigaste är att spinna förslagen i rätt riktigt eller hitta catch phrases som går hem är livsfarliga för den som inte bara vill vinna ett val utan faktiskt påverka samhället. Vi behöver absolut ledare som talar så människor förstår, en berättelse om vart vi är på väg och vilket samhälle vi vill ha och bra vägar att kommunicera och påverka. Men när vi väl vunnit valet måste vi också veta vilka insatser som ger effekt, vad vår politik har lett till och vad man kan förvänta sig av olika reformer och hur befolkningen och deras villkor ser ut bortanför innerstadsjournalisternas blickfång. För det behöver vi vetenskaplig kunskap, människor som tränats i att använda dessa verktyg och tilltro till att vi ibland faktiskt kan låta fakta sparka.

P.s. vi är trots allt rätt många som vill att vetenskapen och politiken ska bli bättre på att prata med varandra. En del av oss kommer träffas i Stockholm på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk på temat Jämlikhet och ojämlikhet. Då kommer bl a Richard Wilkinson, en av författarna till den uppmärksammade Jämlikhetsanden. Läs mer hos AFN eller på facebook-eventet.
Andra bloggar om: politik, bloggtips, marika lindgren åsbrink, vetenskap, utbildning, socialdemokrati, forskning, ekonomi, statistik

Jag har ju glömt länka: i måndags skrev jag ledare i Tidningen Broderskap om regeringen förslag att införa studieavgifter och vikten av att socialdemokraterna gör om, gör rätt i denna fråga.

Sorgligt nog har Socialdemokraterna varit drivande i detta. Efter ett kongressbeslut 2004 har partiet förespråkat avgifterna och tog inte heller chansen att ändra inriktning på den senaste kongressen. Risken är alltså överhängande att denna utveckling fortsätter under en rödgrön regering. Vi behöver en fördjupad diskussion i partiet om vilken roll utbildningen ska ha i såväl det svenska samhället som de internationella relationerna. Med utbildningen som en handelsvara och inte i första hand ett kraftfullt verktyg i arbetet för ett jämlikare, rättvisare och mer framgångsrikt samhälle är Socialdemokratin inne på en farlig väg.

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, utbildning, socialdemorkaterna, tidningen broderskap, studieavgifter, utländska studenter

Just nu pågår utlysning av doktorandplatser på teologen i Uppsala. Bland annat finns plats i mitt ämne, religionssociologi. Sista ansökningsdag är 26 februari. Vill du ha tips inför ansökan går det bra att höra av sig. Mer info och alla blanketter etc finns här.
Så här står det i utlysningen:

Antagning till utbildning på forskarnivå vid teologiska fakulteten 1 september 2010 Ansökan om antagning till utbildning på forskarnivå och ansökan om studiestöd vid teologiska fakulteten skall ha inkommit till Registrator, Uppsala universitet, Box 256, 751 05 Uppsala senast fredag den 26 februari. Ansökan skall göras på därför avsedd blankett. Ansökan kan
avse följande ämnen:
Religionshistoria Religionssociologi Religionspsykologi Gamla testamentets exegetik Nya testamentets exegetik Kyrkohistoria Kyrkovetenskap Missionsvetenskap Systematisk teologi med livsåskådningsforskning Etik
Religionsfilosofi
För information om antagningsgrunder, ansökningsblanketter m.m. hänvisas till teologiska institutionens hemsida, www.teol.uu.se, eller till Ann-Kristin Eriksson (ann-kristin.eriksson @teol.uu.se), tel 018-4712174. Ansökningar som saknar uppgift om vidtalad handledare kommer inte att bedömas.
Praktiska tips: För att skriva ansökan behöver du ansökningsblanketten och studieplanen i forskningsämnet. Men hjälp av den senare ska du kontrollera att du uppfyller såväl den allmänna som den särskilda behörigheten för studier på forskarnivå i ämnet. När du skriver din ansökan kan du ha nytta av det som anges i fakultetens riktlinjer för utbildning på forskarnivå om ansökningsprocessen, bedömningskriterier och bestämmelser om den projektbeskrivning som är centrum i din ansökan. Samtliga anförda dokument finns på institutionens hemsida under länken ”Utbildning”>”Utbildning på forskarnivå”. Ta i god tid kontakt med en lärare vid fakulteten som är villig att fungera som handledare om du skulle antas.
För antagning föreskriver högskoleförordningen, 7 kap: 34 § Till utbildning på forskarnivå får endast så många doktorander antas som kan erbjudas handledning och godtagbara studievillkor i övrigt och som har studiefinansiering enligt 36 §. 35 § För att bli antagen till utbildning på forskarnivå krävs det att sökanden 1. har grundläggande behörighet och den särskilda behörighet som fakultetsnämnden kan ha föreskrivit, och 2. bedöms ha sådan förmåga i övrigt som behövs för att tillgodogöra sig utbildningen. 36 § Fakultetsnämnden får till utbildning på forskarnivå anta bara sökande som anställs som doktorand eller som beviljas utbildningsbidrag för doktorander. Fakultetsnämnden får dock anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att sökanden kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom fyra vad gäller licentiatexamen och åtta år vad gäller doktorsexamen.
För upplysningar kontakta Ann-Kristin Eriksson tel. 018-471 2174, e-post Ann-Kristin.Eriksson@teol.uu.se Fackliga företrädare är Anders Grundström, SACO-rådet, tel. 018-471 5380, Carin Söderhäll, TCO/ST, tel. 018-471 1996, Stefan Djurström, SEKO, tel. 018-471 3315. Välkommen med din skriftliga ansökan senast den 26 februari 2010 under adress: Registrator, UFV-PA 2010/278, Uppsala universitet, Box 256, 751 05 Uppsala eller fax 018-471 20 00 eller e-post registrator@uu.se. Om ansökan skickas per fax eller e-post skall den kompletteras med originalhandling inom en vecka från ansökningstidens utgång.

Sen igår, torsdag, är Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, samlade till fullmäktige i Karlstad. Några hundra studenter från hela landet är samlade för att välja ny ledning, diskutera nästa års verksamhet och inte minst att träffas och utbyta erfarenheter. Jag har varit med ett antal gånger tidigare men är nu här i en ny roll, som mötesordförande. Jag gjorde debut imorse och det känns både roligt och spännande.

Viktigast hittills ha varit valet av ny ledning - igår valdes Klas-Herman Lundgren, ordförande för Uppsala Studentkår till ny ordförande för SFS. Till vice ordförande valdes Robin Moberg, Södertörns högskolas studentkår. Igår besöktes fullmäktiga också av utbildningsminister Lars Leijonborg, en inte alltför populär man bland dessa kåraktiva som har ett år av stora omställningar framför sig när kårobligatoriet med stor sannolikhet avskaffas i Riksdagen om någon vecka. Han fick ganska vassa frågor av deltagarna om studentinflytande och kårernas verksamhet. Han talade bland annat om att det ska göras en “kvalitetsreform” som ska bekostas med avgifter för utländska studenter (inte heller särskilt populärt bland kårerna här) och att det finns en målsättning om ett höjt studiemedel men att det inte är säkert att det blir av med tanke på statsfinanserna.

Idag ägnas större delen av dagen åt åsiktstorg där olika förslag behandlas, och på lördag och söndag blir det plenum. Den som vill kolla kan följa mötesförhandlingarna på web-tv här. Dock händer det inte så mycket idag fredag, mellan 13.20 och 14.30 diskuteras medlemsavgift och 14.30 kommer Karlstads universitets rektor Kerstin Norén och talar. Nästa grej i plenum är diskussion om stadgar kl 18. Imorgon kommer det däremot vara diskussioner om verksamheten hela dagen som kan vara nog så intressanta. Det går också att se tidigare dagar i efterhand.

Andra bloggar om: politik, sfsfum, sfs, studentkårer, kårobligatoriet, Klas-Herman Lundgren, utbildning

Ledartext publicerad i Tidningen Broderskap nr 14/09 (6 april).
Vem ska egentligen kunna utbilda sig? Frågan infinner sig när man läser betänkandet från den Studiesociala kommittéen som presenterades i veckan, särskilt i ljuset av regeringens politik på området i övrigt. Kommittéen tillsattes för att förstärka studenternas villkor och framför allt trygghetssystemen, men verkar mest vara inriktad på genomströmning, dvs att få igenom studenterna så fort som möjligt.

Tillgång till högre utbildning är förutsättning för utveckling - såväl för individen som för samhället. För individen en möjlighet att förverkliga sina drömmar eller bredda sina möjligheter inför framtiden, för samhället som helhet innebär en välutbildad arbetskraft och bildad befolkning en mängd positiva saker. Utbildning löner sig, helt enkelt. I många länder, liksom i Sverige förr, är högre utbildning ett privilegium för några få. I Sverige har utbildningen genom medvetna politiska beslut blivit tillgänglig för många många fler. Det handlar dels om en utbyggd högskola utan avgifter, dels om ett jämförelsevis generöst studiemedelssystem tillgängligt för alla.

I princip ska tillgången till högre utbildning inte styras av individens resurser eller bakgrund i Sverige. Ändå spelar just detta stor roll – det är 6-7 gånger mer sannolikt att ett akademikerbarn läser vidare än ett barn till arbetare. Därför är det allvarligt att regeringens politik liksom kommitéens förslag syftar till snävare regler för studiemedel, mer betoning på att studenterna ska arbeta vid sidan av studierna och en risk för ett begränsat studentinflytande. Utbildningen blir allt mer något för de säkra som vet att de klarar sig, och allt mer ett risktagande den utan akademisk bakgrund inte unnar sig. Dessutom minskas antalet platser samtidigt som de många 90-talisterna snart tar studenten.

Om Sverige ska stå sig i den internationella konkurrensen, men också vara ett land där människor kan förverkliga sina drömmar, måste vi ha en kraftfull politik för högre utbildning. Ett bra första steg vore att göra studiemedlet möjligt att leva på - under hela utbildningen.
Andra intressanta bloggar om: politik, studiemedlet, studiesociala kommitten, utbildning, broderskap