Sahlins tal: vi behöver en nystart för tilltron till politikens möjligheter

Postat fredag 25 mars 2011 av Marta Axner

Svara

Mona Sahlin höll sitt sista tal som partiledare

Mona Sahlin möttes av stående ovationer och började med att dissa välkomsthälsarnas (Veronica Palm och Mikael Damberg) sinne för humor. Vilket i och för sig var befogat efter deras krystade manusbundna välkomsthälsning som skulle påminna om melodifestivalen (eller grammis/guldbaggegalan, och var ungefär lika roligt).

Själva talet var på många sätt ganska traditionellt, på ett bra sätt. En lång sektion om internationell politik (där hon bland annat krävde att Sverige ska erkänna Palestina), en inskärpning av att kärnkraften måste avvecklas och en uppmaning till enighet i partiet (som jag återkommer till nedan).

Men viktigast var i mina ögon den del som handlade om att återuppta problemformuleringen i samhället. Genom att formulera saker som just samhällsproblem, inte individuella problem, som kräver gemensamma lösningar kan vi återta initiativet och framför allt öka tilltron till politiken och de politiska lösningarna. Det arbetet görs inte i en handvändning utan kräver rejäl analys och genomtänkt reflektion där vi använder såväl forskning som annan sakkunskap om både vilka som är problemen och vilka lösningar som är möjliga. Ett fösta steg är att trycka upp kriskommissionens rapport och se till att den verkligen blir diskuterad runt om i partiet. Den verkar i och för sig ha spridits en del i elektronisk form, ganska många ombud i den efterföljande debatten refererade till kriskommissionens rapport. Men den håller för mer.

En annan viktig sak som Sahlin satte fingret på – och som också väckte mest applåder – var att hon manade till enighet i partiet. Det finns inga höger- och vänsterfalanger, sa hon, och att hon aldrig mer vill höra av sina partikamrater att de säger om varandra att de inte är riktiga socialdemokrater. Och det sista kan jag stämma in i. Det är enormt tröttsamt med folk som beskyller varandra för att inte vara riktiga sossar och även om det ofta sägs av människor som vill kunna kritisera så är det ett effektivt sätt att döda all konstruktiv diskussion. Det är motsatsen till ett förtroendefullt, konstruktivt och spänstigt samtalsklimat. Självklart finns det ideologiska och andra politiska spänningar i ett så stort och brett parti som socialdemokraterna men de kan inte reduceras till någon sorts enkel höger-vänster-skala. Det har pratats mycket på sistone om att prata med varandra istället för att rata om varandra. och det är ju bara att hålla med om.

Däremot är det viktigt att den här maningen till – och som jag uppfattar det längtan efter – enighet i partiet inte betyder locket på. Tvärtom, nu behöver vi låta tankar brytas och alla förslag och idéer på bordet. Och då måste man både få ifrågasätta sånt som varit och få säga emot varandra. Men enighet handlar om något mycket djupare än om att hålla tyst och hålla med. Det handlar tvärtom om lojalitet mot idéerna och rörelsen, om tilltro till att vi rör oss mot samma mål, om omsorg om varandra. Jag tror att vi kan ha enighet och frimodighet samtidigt. Utan det blir det svårt att bli det som kriskommissionen efterfrågade: Sveriges mest nyfikna, öppna och ödmjuka parti.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, partikongress, skongress, nystart, enighet

A little less conversation, a little more action, please

Postat fredag 25 mars 2011 av Marta Axner

Svara

Håkan Juholt. foto: Klas-Herman Lundgren

Det var en både högtidlig och uppsluppen stämning i den knökfulla kongresshallen när Håkan Juholt valdes till partiordförande idag. Och självklart, som på alla sådana här välregisserade tillställningar, finns det ett uttänkt soundtrack. När klubban föll och applåderna rasade spelades Håkans favorit Elvis: A little more conversation, a little more action, please.

Ett väldigt bra val med tanke på alla de viktiga utmaningar som ligger framför den nye partiledaren. Men aningen ironiskt, med tanke på att det nu följer två hela dagars kongress där i princip inga beslut ska fattas. Ganska mycket conversation den här helgen alltså. Vi får hoppas på a little more action på måndag. Please.

Bilden på Håkan Juholt är tagen av Klas-Herman Lundgren. Se fler av hans bilder från kongressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juholt, socialdemokraterna, nystart, skongress, partikongress, partiledare, elvis

Kongressen är igång

Postat fredag 25 mars 2011 av Marta Axner

Svara

Det är knökfullt, finns dåligt internet, det är lång kö till kaffet och de flesta är på gott humör. ungefär som det brukar vara på såna här tillställningar. Har nu varit på kongressen ett par timmar, träffat vänner från Uppsala, från broderskapsrörelsen, studentförbundet, bloggare/twittrare och en del andra. dock tar det ju alltid mycket mer meck och tid än man tror så det har inte blivit så värst mycket bloggande än… men snart kommer en kommentar till Mona Sahlins avskedstal för ett par timmar sedan.

Mona Sahlins inledningstal på partikongressen

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skongress, nystart, partikongress, netroots, mingel, socialdemokraterna

Snart börjar det!

Postat fredag 25 mars 2011 av Marta Axner

Svara

Börjar dagen inför kongressen med frukost, P1 Morgon och tidningar med gemensamt tema…

Vid strax efter 12 tänkte jag anlända kongresscentret, då kommer bloggandet igång på allvar. kanske blir någon mer reflektion innan dess också.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skongress, nystart, partikongress, juholt, bloggande, socialdemokraterna

Kongressbloggare

Postat tisdag 22 mars 2011 av Marta Axner

Jag är ju som ni märkt en sporadisk bloggare numera. Dock ska jag återuppliva den här bloggen under helgen (eller delar av helgen i alla fall) då jag fått en plats som ackrediterad bloggare på partikongressen i helgen. Det ska bli väldigt spännande att vara med och lyssna, även om det riskerar att bli mer ”Ring P1 för socialdemokratiska kommunalråd” än skarpa politiska beslut.

Nu har vi ju också fått valberedningens förslag till nytt VU och kanske blir det fler förändringar i partistyrelsen också. jag återkommer med kommentarer om det innan helgen. Min största förhoppning när det gäller kongressdebatten är att den kommer utgå från kriskommissionens rapport snarare än de urvattnade kongresshandlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, s förändras, kongress, nystartskongress

Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

Postat torsdag 10 mars 2011 av Marta Axner

Stämningen bland kremlologiskt intresserade (och andra) på twitter och facebook är just spänd efter att ekot rapporterat att valberedningen kallat in alla distriktsordföranden idag kl 11. kanske får vi ett förslag på partiledare i eftermiddag.

Det mesta som finns att säga om den här farsen – som inte blivit bättre av att kongresshandlingarna sågas av såväl ombud som kriskommissionen för att vara utan krisinsikt – har väl redan sagts, men en sak gnager hos mig. Det är att de olika kandidaterna som diskuteras och framför allt motståndet mot dessa kandidater beskrivs i termer av höger och vänster. Jag tror att det i ganska stor utsträckning är en missriktad beskrivning.

Självklart finns det spänningar mellan mer och mindre marknadsinriktade, mer och mindre villighet till statlig/kommunal reglering o.s.v. inom socialdemokraterna, och visst spelar det stor roll hur en kommande partiledning ser på de frågorna. Men det är inte alls bara en personfråga och kommer inte avgöras av en kommande partiledares åsikter om RUT-avdrag eller vinster i välfärden.

Min erfarenhet av att ha upplevt falangstriderna i SSU från sidan (och i s-studenter på den tiden, innan s-studenter gick vidare och i stor utsträckning lade de destruktiva delarna av det här bakom sig) och även inom partiet är att det i liten mån handlar om sakpolitik och i ganska stor utsträckning om andra saker. Om lojalitet och makt och allianser och inflytande såklart. Men också synen på politik, på interndemokrati, på var fokus ska ligga.

Och det är här jag tror att det underskattas vad det betyder att välja en enande eller splittrande ledare. Jag tror inte egentligen att motståndet som finns i vissa distrikt mot Mikael Damberg i första hand handlar om hans inställning i vissa sakfrågor. Jag tror att det handlar om en historia av brist på förtroende, interndemokrati och synen på politiken. Det är säkert väldigt orättvist att just personen Damberg får klä skott för allt elände som hände i SSU, men man ska inte underskatta betydelsen av tillit till själva formerna och politiken som sådan. Om någon väljs till partiledare, som många aktiva i partiet har personliga upplevelser av (sant eller inte) att den personen inte respekterar interndemokrati, inte går att lita på och är mer intresserad av att bevara makten än att ena sitt förbund, då är det något helt annat än att det väljs en ledare som har åsikter i sakfrågor som vissa distrikt (eller medlemmar) inte delar. Om exempelvis Damberg skulle nomineras, kommer det krävas ett oerhört stort förankringarbete och tydliga beslut tidigt som visar att han är beredd att vara hela partiets ledare. Jag säger inte att det är omöjligt, och trots att jag i sak inte alltid delar åsikter med Damberg så hoppas jag att han skulle ha förmågan till ett sådant enande. Det kommer itne att ske av sig själv.

Tyvärr måste jag säga att även de här interndemokratiska frågorna är ett av skälen till att jag har oerhört svårt att se hur Tomas Östros skulle kunna vara en enande ledare. Jag fick en fråga på twitter häromdagen om varför jag hade sånt motstånd mot Östros, och svarade att det dels beror på hans ansvar för valförlusten, dels att han efter valet inte visat någon som helst krisinsikt, i alla fall inte med någon analys som jag tror går i rätt riktning. Men det finns fler skäl. Jag håller inte med om att det sotra problemet med östros att han skulle vara tråkig och okarismatisk och sånt, som ofta framställs. Tvärtom är han en duktig debattör. Det som oroar mig betydligt mer är huruvida partiet skulle utvecklas i en öppnare riktning med plats för kärleksfulla kritiker under hans ledarskap. Tyvärr kan man inte påstå att det har varit en stämning som frodats i Uppsala läns partidistrikt under hans ledning. I Uppsala arbetarekommun har stora förändringar skett till det bättre de senaste åren med ett betydligt öppnare klimat, mer progressiv politik och bättre interndemorkati. Men min upplevelse är att det är trots, inte tack vare partidistriktets ledning. Jag är på allvar orolig för hur den kreativa och kärleksfullt kritiska debatt som växt fram under hösten inte minst i kriskommissionens rapport skulle gå vidare om vi väljer en partiledning med bas i det gamla ledarskapet.

Jag vet väldigt lite om vad Håkan Juholt, den tredje som det spekuleras om nu, tycker i olika sakfrågor. Men jag vet att han var oerhört uppskattad som biträdande partisekreterare och hade kontakt med och förankring runt om i partiet ända ner på föreningsnivå. Och han är uppenbarligen inte rädd för att säga vad han tycker och våga gå i en annan riktning. För mig är det väldigt mycket viktigare för ledarskapet än åsikter om RUT eller vinster i välfärden.

Partiets åsikt om RUT kan vi votera om på kongressen. Men en ledares ärliga vilja till interndemokrati och en fördjupad folkrörelse kan vi inte rösta fram. Det ledarskapet måste den som vill bli partiledare visa själv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, östros, damberg, juholt, partiledare, interndemokrati

Ligger lösningen i mitten?

Postat lördag 29 januari 2011 av Marta Axner

Häromdagen skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida om Lena Sommestad som partiledarkandidat för socialdemokraterna, eller kanske framför allt om kampanjen som förs för henne på komigenlena.nu. Apropå den hade jag ett litet meningsutbyte med Rayman på Twitter om huruvida den politik Lena står för skulle vara bra eller dåligt för socialdemokratin. Det gick framför allt ut på att jag inte tror på Raymans analys att den politik Sommestad pekar mot skulle marginalisera s. Jag tänkte utveckla det lite.

Raymans huvudsakliga argument (som jag förstår det) mot att Sommestad skulle kunna leda socialdemokraterna mot framgångar är dels att hon inte kommer med konkreta politiska förslag, dels att den kritik som Sommestad för fram skulle innebära en vänstersväng som inte lockar väljare. Om vi lämnar frågan om idédebatt och konkreta förslag därhän så länge, så utgår Raymans artikel från en syn på den politiska mitten och vilka förslag/politik som är ”valvinnande” som är ganska vanlig och ofta är en outtalad och icke ifrågasatt utgångspunkt i diskussioner om svensk politik. Det är just den utgångspunkten som jag tycker är problematisk och som gör att jag tror att Rayman har fel.

Utgångspunkten, eller tankebilden, är att det politiska spektrumet i sverige finns på en höger-vänster-skala där vad som är höger och vänster definieras av i grova drag nivån på skatteuttaget, hur ägandet och eventuellt driftsformer för välfärd och samhällstjänster ser ut (privat eller offentligt) samt maktbalansen på arbetsmarknaden (det här är väldigt förenklat, men ungefär). Väljarna tänks mestadels ligga i mitten, vilja ha hög kvalitet, valfrihet och betala inte så mycket skatt, i af inte onödan, samt ha smidiga lösningar på sina egna problem. När nu moderaterna tagit makten just genom att flytta sig till den där mitten, hur skulle då socialdemokraterna kunna vinna över moderatväljare genom att göra något annat än att lägga sig tätt intill dem där i mitten och konkurrera med liknande förslag som riktar sig till samma väljargrupper.

Det stämmer ju i viss mån, höger-vänster-skalan är dominerande i svensk politik. Och det verkar ju logiskt att om väljarna är i mitten och man vill vinna över dem ska man lägga sig där. Men det förutsätter flera saker:

1) ”Mitten” är nån sorts statisk plats

2) Det är bara dessa mittenväljare som avgör val

3) dessa mittenväljare är bara intresserade av ett visst smalt spektrum av frågor, det är dessa, främst plånboksinriktade frågor, som avgör hur man röstar.

Den viktigaste premissen att ifrågasätta här är i mina ögon den första. Mitten är ju, per definition, inte nån fast plats utan helt enkelt punkten mitt i det existerande politiska spektrumet. Beroende på vilka andra politiska aktörer som finns och hur de talar om politik (och vilka konkreta förslag de lägger och hur de bemöts) så förflyttas mitten. Och Socialdemokraterna har under lång tid definierat mitten i svensk politik. Att tro att lösningen på våra problem är att låta moderaterna definiera mitten är ju att ge upp totalt. Det finns ingen anledning till det – tvärtom.

Det är också osant att det bara är de här tänkta mittenväljarna (som jag återkommer till snart) som avgör val. Självklart är det de potentiella blockbytarna som är tungan på vågen – men även mobilisering är en viktig del. Och med Sverigedemokraterna och flera småpartier med i bilden är situationen inte lika enkel. Men i varje val hittills har en stor grupp bytt block eller övervägt att byta block, så det finns något i detta. Men frågan är om de bara finns i den här tänkta mitten, och det är den här begränsade gruppen av frågor som pekas ut som ”mittenväljarfrågor” som är avgörande?

Det här är nämligen det jag tror är det stora tankefelet. Att det är den politik som moderaterna har drivit framgångsrikt (i röstetal alltså) i sig, i sitt politiska innehåll som definierar mitten och att det är bara där det går att vinna = socialdemokraterna ska lägga sig nära.

Jag tror att det är tvärtom. Att det socialdemokraterna behöver inte är att bli en karbonkopia, utan att hitta sin Unique Selling Point, som man säger i marknadsföringssammanhang. Om socialdemokraterna driver nästan samma politik som alliansen men med lite mindre populära företrädare – varför skulle någon rösta på socialdemokraterna då? även om vi skulle vinna över nån procentenhet så skulle säkert stora delar av väljarkåren finna oss allt mindre relevanta överhuvudtaget.

Jag tror i och för sig inte heller att någon enkel ”vänstersväng” eller vallöfte om att allt skulle bli som 2005 vore någon valvinnare heller. Men jag har ärligt talat inte hört särskilt många tala om det heller (jag bloggade lite om det tidigare). Det som Lena Sommestad skriver i inlägg efter inlägg, är att vi behöver ha en bättre kunskap om hur verkligheten ser ut, och inte minst vilka reformer och politiska förslag som leder till vilket resultat (i den mån det går att förutse, förstås) istället för att drivas av en gamla konfliktlinjer och fasta idéer om vad som fungerar och inte. Sedan är det ju, vilket Sommestad är noga med att ständigt påpeka, en politisk fråga vilka resultat man vill att politiken ska leda till. Alla vill (i ord, i alla fall) att vi ska ha ett välfungerande samhälle. Men om det är ett jämlikt och solidariskt samhälle eller ett samhälle där människor får och kan klara sig själva så långt som möjligt (och några därmed klarar sig betydligt sämre) är en politisk och ideologisk fråga. Ett liknande spår är det som Marika Lindgren-Åsbrink skrivit om gång efter gång, nämligen att det inte handlar om att gå tillbaka till 90-talets konfliktlinjer utan att vi behöver utgå från dagens situation, men här och nu identifiera problemen utifrån att vi vill ha ett jämlikt, fritt och solidariskt samhälle, och sedan hitta de lämpliga förslagen för att uppnå det.

Jag blir mer och mer övertygad om att vägen framåt för socialdemokraterna är att fundera ganska lite på hur opinionsmätningarna rankar olika förslag riktade till nån viss väljargrupp. Det handlar snarare om att fundera på vilka som är de stora problemen för människor idag (i hela Sverige – inte bara storstädernas villaförorter), vilket samhälle vi vill ha och utifrån forskning och kunskap väga olika alternativa förslag för att röra oss i den riktningen. Eller som Aron Etzler uttryckte det direkt efter valet, och som jag citerade i mitt ovanstående länkade inlägg:

Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare.

Förutom att klyftorna växer i Sverige så behövs enorma infrastruktursatsningar, en ny bostadspolitik och satsningar på forskning, kunskap och innovation. Regeringen slösar bort enorma mängder skattepengar och deras slarviga och illa genomtänkta ideologiska reformer finns det stort utrymme att inte bara kritisera utan också komma med konkreta förslag som borde tilltala stora väljargrupper. Och då har vi inte ens börjat diskutera behovet av och möjligheten för större välfärdsreformer som exempelvis tandvården och förstärkta generella trygghetssystem som omfattar en väldigt stor del av befolkningen.

För övrigt så har ju en lång rad europeiska socialdemokratiska partier gjort den här mitten-trianguleringsgrejen. I några fall framgångsrikt till en början, men nu har uppenbarligen tredje vägen nått vägs ändå. Varför s i Sverige skulle vilja gå den vägen som nu socialdemokrater i Tyskland, Storbritannien, Norge osv vänt sig ifrån ter sig väldigt märkligt för mig.

Sen tror jag att vi måste hitta fler begrepp för konfliktlinjerna i vårt parti. Höger och vänster finns absolut, men det som falangtänkandet handlar om är i hög grad andra saker. Men det får jag utveckla i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, lena sommestad, s-kris, s-förnyas, förnyelse, Marika Lindgren-Åsbrink, Sanna Rayman

Okej, då pratar vi lite politik istället

Postat tisdag 16 november 2010 av Marta Axner

Jag är såklart lika frestad som the next guy att ge mig in i personspekulationerna och analyserna och gissningarna om vem som står näst på tur. Inte minst för att det cirkulerar så många mer eller mindre märkliga förslag både i traditionella medier och på facebook, twitter etc som jag gärna skulle dissa offentligt. Men samtidigt som alla ägnar sig åt det så klagar många på att vi nu bara pratar person och inte politik. Så: okej, då pratar vi lite politik.

Många har sagt, även jag själv, att det var bristen på politik, bristen på en berättelse, bristen på visioner som var problemet i valrörelsen. Lösningen är inte ett eller annat alexanderhugg eller enkel lösning som kommer fixa allt. Det blev nästan komiskt när programledaren i P1 morgon imorse försökte klämma SSU:s Jytte Guteland på ett politiskt förslag som typ skulle rädda socialdemokraterna. När hon vägrade svara blev han nästan lite sur och försökte komma med förslag, som sänkt skatt för unga eller sänkta arbetsgivaravgifter. Jytte vägrade ståndaktigt att svara men det var en lysande illustration av ena diket – enstaka reformer, där andra diket är personfixering eller svepande rop på ”en vision” utan nån som helst riktning.

Alltså: vi måste prata om politiken, utan att komma med så konkreta förslag att det låser diskussionen till bara handla om just de enstaka förslagen. Jag tror att nyckeln till det är något som både Marika Lindgren Åsbrink och Kajsa Borgnäs var inne på precis efter valet: den konkreta politik och förslag som socialdemokraterna har fört fram har inte stämt med den övergripande retoriken, och de förslag som lagts har inte varit relevanta. Framför allt har vi inte kunnat svara på vilket samhälle vi vill ha, eller åtminstone inte hur de förslag vi har lagt ska kunna ta oss dit. På vilket sätt leder sänkt restaurangmoms och betyg i sjunde klass till Möjligheternas land?

Lösningen kan inte komma i ett enda blogginlägg eller artikel (eller linjetal för den delen), men diskussionerna måste börja någonstans. Så jag tänkte helt enkelt lista några saker som jag tycker att vi borde diskutera. Många av de här sakerna har såklart varit uppe i luften (jag hävdar ingen originalitet här) men det är de saker jag tycker är intressanta. Feel free att påbörja diskussionen i kommentarerna. Det här ska alltså inte ses som någon sorts total lista på alla politiska frågor som måste diskuteras, utan de som jag tycker är intressantast och viktigast att prata om. i a f just nu.

Behovet av mer kunskap – både i form av forskning och utbildning. Många pratar om satsningar på forskning och innovation, och det är bra, men verkligt innovativ forskning får man ytterst sällan genom innovationscentrum eller strategiska forskningssatsningar. Visst är det bra med hjälp till forskare att kommersialisera (eller kanske hellre, nyttiggöra dem) men det kommer knappast bli varken nobelpris eller nya storindustrier av de hårt politiskt styrda satsningarna som den här regeringen gjort. Å andra sidan har s inte alltid heller varit så bra på det som faktiskt behövs: något så osäkert som fria forskare med stora resurser som de får använda efter (mer eller mindre) eget huvud. Rejäla basanslag och stora medel till vetenskapsrådet behövs, även på humsamområdet, trots att det inte kommer gå att kontrollera antalet patent efter en tre-fyra-årsperiod. Det är just det som är poängen, att fri forskning ger möjlighet till stora framsteg även om det också innebär en risk. Vi behöver också mer kunskap i form av möjlighet för fler att läsa högre utbildning, både en ”första gång” och som möjlighet till livslångt lärande. Vi behöver både fler platser, högre ersättning per plats och bättre villkor för studenter. Det kommer att kosta, men det kommer i längden bli oerhört dyrt för Sverige om utbildningsnivån i befolkningen sjunker och/eller den sociala snedrekryteringen ökar till följd av att det inte går att leva på studiemedlet och färre studenter utan ekonomiskt stöttande föräldrar läser vidare. Redan idag är de alltmer arbetande (på annat andra arbeten än sina studier, alltså) studenterna ett problem för utbildningskvaliteten.

Apropå behovet av mer kunskap gäller det också grund- och gymnasieskolan. Hur vi kunnat hamna i en situation där utbildningsministern sägs företräda kunskapsskolan i motsats till s ”flumskola”, när det är Björklund som systematiskt går emot all forskning på punkt efter punkt är en gåta för mig. Det måste finnas en väg mellan Björklunds disciplin och faktarabblande å ena sidan, och bilden av en gammal sosseflumskola å den andra. Jag tror att den består av två viktiga delar: en rejäl utvärdering av vad de senaste decenniernas reformer och resursurholkning betytt för skolornas ekonomiska situation och övriga resurser och förutsättningar (ökad segregering mm), dels en mycket tydligare knytning till den forskning som finns om vilka insatser och former som verkligen gynnar barns lärande.

En självklar sak att diskutera är den ekonomiska politiken, och då även de mest grundläggande delarna. Det finns ett spann mellan ansvarsfulla statsfinanser och den totalt rigida utgiftstaks- och budgetregeldisciplin som gällt sedan 90-talskrisen. När till och med Lars Calmfors och andra högerekonomer under finanskrisen pratade om att det var helt rimligt att skippa utgiftstaket under en krisperiod tvingade Östros m fl vänstern in i just det och hävdade att de annars var nån sorts ansvarslösa populister. Det faller ju på sin egen orimlighet. Några saker att börja diskutera är ju till exempel arbetslöshetsmål och inte bara inflationsmål för riksbanken och om vi verkligen ska ha överskottsmål (och inte mål på +/-noll) över en konjunkturcykel. Vi kan ju i alla fall börja prata om det. Och i samband med det kan vi ju försöka ta oss an de värsta avarterna på finansmarknaden också.

Vi har pratat mycket om jobben. Och det måste vi fortsätta göra. Men jag tror också att vi behöver prata mer om jobbet – hur det är på jobbet alltså. Dels att inte vilket jobb som helst är bra (för det är det inte), eftersom vi vill ha fler kvalificerade jobb, men också att situationen på jobbet har blivit så otroligt mycket sämre över tid. Stressen har ökat, inflytandet minskat, fackets försvagning syns inte bara i de stora samhällsstrukturerna utan konkret på många arbetsplatser där ingen tar grundläggande strider för en bättre psykisk och fysisk arbetsmiljö. Ett arbetareparti kan inte bara prata om antalet jobb, utan också att livet på jobbet ska vara värdigt, givande och ha rimliga villkor. Dit hör också arbetet mot diskriminering och trakasserier och för jämställdhet på kort och lång sikt. Rätt till heltid har varit snack om länge, det är dags nu, men vi borde kunna hitta många fler konkreta politiska förslag som gör arbetslivet bättre och mer rättvist. Bemanningsföretagen också, såklart.

Det gäller såklart inte bara anställda, utan också företagarna. Det pratas mycket om de små företagen och entreprenörerna och hur de är framtiden, men då måste det också gå att leva som småföretagare. Och då borde en given utgångspunkt för socialdemokraterna vara att prata socialförsäkringar och arbetsvillkor, snarare än skatter. Elin Grelssons krönika från förra veckan kan vara en bra start för den diskussionen.

I samband med ovanstående två punkter måste vi också angripa det som tyvärr fått namnet livspusslet. Tyvärr, eftersom det antyder att stressen i arbets-, familje och vardagslivet är ett individuellt problem med individuella lösningar. Det är det inte. Det är ett gemensamt problem för många, och måste kunna angripas med gemensamma lösningar. En del sådana diskuterade jag tillsammans med några till i ett kapitel i s-studenters 10-talsprogram. Det handlar om en del konkreta saker på detaljnivå, men framför allt att inte tro att de här problemen är individproblem som ska lösas med skatteavdrag, utan måste ses i ett mycket större sammanhang av arbetsmarknad, jämställdhet men också vilka krav och förväntningar vi har på vår tillvaro. En viktig start är prata om det här i politiska termer – inte bara enstaka lösningar, utan grunderna till problemen.

I Uppsala där jag bor är bostadsbristen konstant stor, men akut varje år i augusti/september. Det gäller i fler studentstäder också ( I stockholm fick utbytesstudenterna tälta i flera veckor) men framför allt i och nära storstadsområdena. När studenterna antingen fått inackorderingsrum, andrahandskontrakt eller gett upp och flyttat hem verkar alla (utom studentkårerna) tro att problemet är löst. Det är det inte. Ungdomskullarna är stora, bostadsbyggandet lågt, och framför allt byggs nästan inga små hyresrätter eller studentbostäder. Det som byggs är stora dyra bostadsrätter, och de billiga hyresrätterna säljs ut. Bostadssituationen nu är värre än när miljonprogrammet beslutades – det är kanske inte svaret, men en kraftfull bostadspolitik är akut. Det borde vara inriktad på genomtänkt stadsbyggnad för att minska segregationen, upprustning av de slitna miljonprogrammen och massivt byggande av billiga hyresrätter.
Apropå byggandet behövs andra typer av byggen, och framför allt infrastruktursatsningar. Resandet måste ske mer och mer med tåg och andra kollektiva färdmedel, och det behövs både i storstadsområdena, mellan dem och i fler städer. Visst borde fler städer i Sverige ha befolkningsunderlag för spårbunden kollektivtrafik? Och vill vi verkligen vara sist i Europa med snabbtåg som på allvar konkurrerar med flyget? Personligen så ligger tågspår mellan Uppsala och Enköping (enligt uppgift en av Sveriges mest trafikerade bussträckor) högt på agendan men det finns säkert fler högrelevanta projekt.

Både vad gäller bostäder och segregation, och jobben (som vi kommer till strax) så kommer vi inte undan maktfrågorna. Och inte bara de som bygger på ägande och utbildning, utan också den rena diskrimineringen. Socialdemokratin har sedan sin födelse en analys (även om den skiftat över tid i utformning, omfattning och klarhet) och språk för att tala om klass och ekonomiska klyftor. Sedan ett par decennier har vi också en analys och språk för att tala om orättvisor grundade i kön (sen är ju utfallet i konkret politik lite varierande). Men vi har fortfarande alldeles för lite genomtänkt analys, språk och idéer för att prata på ett konstruktivt sätt om etnicitet eller snarare om rasism. Den främlingsfientlighet som sd är ett uttryck för grundar sig delvis på ekonomiska klyftor och känsla av att hamna efter i föränderlig tid. Men den strukturella diskrimineringen på arbets- och bostadsmarknaden är ett faktum, det finns spår av koloniala tankesätt och rasismen finns djupt inbäddat på många håll där vi inte ser – eller vill se den. Ett problem är att vi sällan pratar om rasism och oftare om rasister – att rasism alltid (eller oftast) skulle vara en uttalad, medveten hållning som finns genomtänkt hos individer som kallar sig rasister, och att det är de som är problemet, de onda. Men så ser få förtryckande strukturer ut, och det gäller även rasismen. Precis som det finns strukturer som gör att kvinnor har mindre makt än män i vårt samhälle oavsett om vi kan identifiera de individer som är sexisterna, så finns det strukturer som gör att vita har stora privilegier även om vi inte kan hitta ”rasisterna”. Vi måste börja hitta ett sätt att analysera, kunskapsbilda och prata om det här, och använda en sådan analys som grund för politiska förslag. Det borde dessutom vaccinera oss från att komma med billiga populistiska förslag som fiskar i grumliga vatten.

Sen är det de där stora frågorna som pratades om för mycket och för lite om i valet. Arbetslösheten och jobben, försäkringssystemen och transfereringarna. Vi lyckades inte föra den diskussionen på ett konstruktivt sätt i valrörelsen utan uppfattades som nån sorts bidragsparti. Det säger inte så mycket om vår politik, som vår oförmåga att sätta saker i sammanhang. Försäkringar är inte bidrag. En stark arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkring ligger inte bara i försäkringstagarens utan också i arbetsgivarens och samhällets intressen. En rimlig pension är inte en allmosa utan uppskjuten lön. Vi måste kunna prata om hur försäkringssystemen ser ut både från perspektivet att de ska innebära en värdig och konstruktiv tillvaro för individen och underlätta att (i de fall det är relevant) komma tillbaka i arbete, men också vara hållbara ur samhällsperspektiv. Och jag tror att den gamla devisen ”trygga människor vågar” är en bra utgångspunkt.

Det gäller också diskussionen om välfärden. Just över välfärdsfrågorna har gamla låsningar lagt sig som ett lock över hela diskussionen – antingen är man typ frihetshatare eller så måste vi (som idag) ha de mest generösa reglerna i världen för vinstuttag för privata företag i offentliga verksamheter. Det måste finnas en mer konstruktiv diskussion än så. För det första så tror jag inte på att det är egalt vem som är utförare – inte minst är det tydligt i diskussionen om meddelarfrihet för välfärdsarbetare i privata företag. Sen är det i mina ögon helt orimligt att miljoner efter miljoner av skattepengar går i vinst till företag och privatpersoner varje år. Om det ska stoppas genom förbud eller genom kraftigt höjda kvalitetskrav kan vi såklart diskutera. Men diskutera det måste vi. Det måste gå att hitta former för vård, skola och omsorg som ger människor möjlighet till flexibilitet och inflytande men som inte, likt vårdvalet och andra liknande konstruktioner, ger utförarna fri dragningsrätt på skattemedel och omöjliggör politisk styrning av en gemensamt finansierad verksamhet. Här tror jag inte minst att den ideella sektorn är intressant som välfärdsaktör, som ju inte är offentlig men heller inte vinststyrd och fungerande efter marknadslogiken.

Vi måste också se utanför våra egna gränser. Och utanför EU:s gränser. Vi behöver en politik för Sverige i världen, och en internationell solidaritet värd namnet. Grejen är ett det här är faktiskt ett starkt kort för oss. Det engagemang och kunnande som finns i alla de olika internationella projekt och kontakter som finns, dels centralt på Palmecentret, dels ute i partidistrikt, arbetarekommuner och föreningar borde vara en bra bas för att återuppliva den internationella solidariteten som en paradgren för s, som också har en klangbotten inte minst bland unga. Vi måste bara låta allt det här engagemanget få genomslag i utrikes-, bistånds- och flyktingpolitiken. Vi måste se att våra villkor och fackliga arbete här hänger ihop med arbetares villkor i andra länder osv.

Den förra punkten hör ju ihop med det faktum att vi inte själva råder över vårt öde. Klimatfrågan, och i ett större perspektiv hållbarhetskrisen är kanske vår tids största utmaning. Den måste hanteras mycket långsiktigare än att bara handla om elpriser, bensinskatter och ekomat (även om det spelar roll) utan att det handlar om stora omställningar i hur vi ser på tillväxt och vad ett hållbart samhälle är. Där är forskning och ny teknik en viktig del, men inte tillräcklig. Vi måste våga ta både de stora diskussionerna, ett internationellt ledarskap och börja en konkret omställning av samhället.

Hm, det blev en liten nätt lista. men det är ju bara en start. vad ska vi börja diskutera?

Alla de här sakerna hänger på olika sätt ihop. Alla politikområden påverkar människors liv, och människor är hela, komplexa. De här, och ytterligare områden, utgör tillsammans det vi måste ägna oss åt om vi ska bygga möjligheternas land eller vad vi vill kalla det. Den socialdemokratiska tanken om ett samhälle som hänger ihop, där klyftor minskar, där människor behövs och gör nytta, där målet är frihet, jämlikhet och solidaritet för alla är en föråldrad. Problemet är att vi inte drivit politiska förslag som (i alla fall inte så att väljarna förstår det) pekar mot och leder till ett sådant samhälle.

(sen behöver vi prata om partikultur och organisation och idédebatt och medier och allt sånt. men det tar vi inte just nu)

Jo, en sak ska jag förresten säga om det där med personfrågorna. Att jag förväntar mig att de som är seriösa partiledarkandidater faktiskt ger sig till känna och säger vad de vill, vart de vill leda partiet och vad de ser som vägen framåt i förslagsvis de här listade frågorna. Jag har de senaste dagarna hört och läst många säga att de inte vill ha något påveval där allt görs upp i slutna rum. Då bör ju kandidaterna också tycka något, så vi kan göra det här påtvingade personvalet till ett val av politisk inriktning också. För övrigt håller jag med Sara i Rebella:

Valberedningens utgångspunkt bör inte vara att titta på vilka i partiledningen som ska bort, utan att titta på vilka i partiledningen som tar ett aktivt ansvar för ett öppet och konstruktivt förändringsarbete. Det är dessa individer,
och bara dessa individer, som ska få glädjen att bli nominerade på nytt. Om man inte visar medlemmarna att man tar sig an socialdemokratins utmaningar med lika delar entusiasm och allvar, ja då finns det många många andra som bara väntar på möjligheten att bidra till partiets nytändning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, analys, bostäder, arbetslöshet, arbetsmarknad, försäkringar, diskriminering, jämställdhet, utbildning, skola, forskning, välfärd, klimat, hållbarhet, eftervalsdebatt

Dags för en ny fas i efterval(s)debatten

Postat onsdag 3 november 2010 av Marta Axner

Eftervalsdebatten i socialdemokraterna har rört sig genom några olika faser den dryga månad som gått sedan valet. Efter de första dagarnas krisreaktioner och den efterföljande riksdagsformeringen har det börjat bli mer eller mindre vardag i politiken igen. Och då gäller det att vi inte bara går tillbaka till någon sorts business as usual utan tar de stora politiska utmaningarna på allvar.

En av de absolut klokaste valanalyserna – i alla fall av de som gjordes precis efter valet – stod en vänsterpartist för, men jag tror att den i minst lika hög grad gäller socialdemokraterna. Aron Etzler på Flamman skrev

Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat.
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att gå till vänster‚ då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare. (min kursivering)

Jag tror att det är precis det som behövs, att lämna såväl käpphästar som falangtänkandet (som kanske är något av det mest destruktiva strukturella draget i vårt parti och helt obegripligt hur det kan ha ett så starkt grepp) och istället börja med att identifiera problem, ställa diagnos, osv. Då krävs det krismedvetande, men inte panik. Och det kräver rejäla analyser och att vi inte tänker för kortsiktigt eller taktiserande, och framför allt inte tror att vi ska lösa alla partiets problem genom något listigt alexanderhugg som ska fixa allt. Nedgången har pågått länge, och det kommer ta lång tid att komma tillbaka.

Men tillbaka till faserna i eftervalsdebatten. I debattartiklar och bloggar har mycket klokt sagts de senaste veckorna, om behovet av en genomgripande problemanalys, om behovet av att återupprätta alliansen mellan arbetare och tjänstemän/medelklass (till skillnad från den nuvarande mellan överklass och medelklass), om behovet av att få bättre interndemokratiska strukturer och formulera en ny vision om vad socialdemokrati och ett solidariskt och framgångsrikt välfärdssamhälle är på 2010-talet (och kanske ännu mer 20- och 30-talen). Men det känns fortfarande som det finns delar vi inte diskuterar ordentligt.

Det blev tydligt i ett blogginlägg av Lena Sommestad i förra veckan, och ännu mer i Karin Petterssons ledare i aftonbladet igår. Lena skriver om behovet av en i grunden ny ekonomisk politik som inte utgår från skattesatser men också om ledarskap och vilka personer som får ansvar (och i förlängningen en ny ekonomisk-politisk talesperson), Karin Pettersson skriver om ”elefanten i rummet” – att ledarskapet i socialdemokratin är helt intakt. Pettersson skriver träffande om hur alla är rädda för en uppslitande personstrid, vilket leder till att ingen tar ansvar. Nu behöver ju inte ansvar alltid vara lika med avgång, men det är oroväckande tyst. Särskilt i kombination med det Lena Sommestad skriver om, att kompetenta politiker flyttas runt mellan utskott och inte får ägna sig åt (och bli riktigt duktiga på) ett frågeområde under längre tid, samtidigt som några personer, och anmärkningsvärdast i sammanhanget Thomas Östros verkar vara helt oberörd.

Jag tror inte att personfrågorna är det allra viktigaste – som bland annat Ann-Marie Lindgren uttryckt det: om man inte har en ny och i grunden genomtänkt politik spelar det ingen roll om man byter ut personerna. Men vi måste ha personer som kan driva en sådan genomgripande förnyelseprocess och göra det utan att ha en bestämd plan om vart vi ska innan hemläxan är gjord. Och att partiledningen är helt intakt och inte visar så stora tecken på att röra på sig är oroväckande.

Jag har fortfarande stort förtroende för kriskommissionen och att de kan komma med genomarbetade och modiga analyser och förslag, i alla fall om det är själva kärngruppen (och inte de brett sammansatta undergrupperna) som får sista ordet. Men det gäller att vi har ett ledarskap som har förtroende och kraft att genomföra det nödvändiga arbetet när kriskommissionen är klar. Ett helt oförändrat VU är ur det perspektivet otänkbart. Och då känns det ju som att Lena Sommestad sätter fingret på den havererade ekonomiska politiken – eller snarare bristen på en egen genomtänkt ekonomisk politik som bottnar i en egen analys och inte i en nervös anpassning av regeringens reformutrymme av rädsla för att framstå som oansvarig. Samtidigt är Thomas Östros en av mycket få som behåller sin post oifrågasatt (?) bland de politiska talespersonerna. När det blir dags att utkräva ansvar och ta in nya krafter som kan leda partiets förnyelsearbete känns det som att den ekonomiska politiken – och ledarskapet för den – är central.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, eftervalsdebatt, val2010, Thomas Östros

Självinsikt är viktigare än tidsgränser

Postat söndag 10 oktober 2010 av Marta Axner

Svara

I veckan, i samband med att de nya utskottsgruppledarna i riksdagen utsågs, så gjorde SSU ett utspel där man bland annat krävde att det införs en tidsgräns för riksdagsledamöter på max tre mandatperioder, ungefär som miljöpartiet har på alla sina uppdrag. Många s-ledamöter har suttit för länge i riksdagen, blir bekväma och lata och är inte längre rätt personer att driva politiken framåt, enligt SSU-ordföranden Jytte Guteland. När sedan gruppledarna presenterades så visade det sig att det var några nykomlingar men också ganska många omflyttningar av redan befintliga gruppledare och talespersoner. Frågan har också aktualiserats i samband med den omorganisering av riksdagsgrupp och partikansli som nu sker där det verkar bli en hel del omflyttningar av folk och där onekligen en hel del kommer vara tvungna att gå.

Jag tycker att det finns flera aspekter som är intressanta och viktiga i detta. För det första att det inte nödvändigtvis så att förnyelse betyder nya personer. Att bara byta folk för att byta ut dem, om man inte sätter rätt person på rätt plats, är såklart meningslöst. Det är inte heller så att människor automatiskt blir gamla och trötta medan de unga och fräscha alltid kan tänka nya och klarare tankar. Ibland är det absolut så, men det viktigaste för att uppnå det är klokhet, integritet och en kombination av erfarenhet och kreativitet. Det finns personer i arbetarrörelsen som varit med i decennier som fortfarande är knivskarpa och är oumbärliga i partiets förnyelse, och det finns ganska nya krafter som är fast i ett inte så konstruktivt tänkande och långt ifrån människors vardag.

Med detta sagt så är det ändå så att vi har ett grundläggande systemfel i politiken generellt och inte minst i socialdemokratin. Människor sitter alldeles för länge på sina poster, alldeles för många är beroende av politiken/partiet för sin försörjning och på tok för många har aldrig haft något annat jobb och ser politiken som sitt yrke och har ingen stans att ta vägen om uppdraget skulle försvinna. Det gör att massor med människor sitter kvar där de inte längre är den starkaste kraften och en hel del flyttar runt mellan olika politiska jobb. Även om jag tror att det har blivit lite bättre i meningen att partiet inte längre ”automatiskt” tar ansvar för alla som någon gång varit avlönade så är tendensen fortfarande alldeles för stark. Förutom dessa effekter så gör det folk mindre benägna att kritisera och mindre förmögna att ifrågasätta de rådande strukturerna i partiet. (jag har skrivit om det här tidigare också)

Jag tror nog inte att fasta tidsgränser är lösningen på det. Tre mandatperioder är ganska kort tid, särskilt för dem som så småningom får tyngre uppdrag så är det olyckligt om folk behöver avgå mitt i. Miljöpartiet är inte bara en förebild utan också ett avskräckande exempel på den punkten som nu måste byta ut sina språkrör. Men det vore ändå rimligt att valberedningar, nomineringsmöten och inte minst de förtroendevalda själva hade med sig det som en inställning. Att göra en rejäl självrannsakan med jämna mellanrum och för de som nominerar att våga fundera på om den som sitter nu verkligen är rätt person en mandatperiod till. Det gäller såväl på politiska uppdrag som inom partiet och organisationerna. Ofta, i alla fall i de sammanhang jag varit med i och även sett utifrån i vårt parti, så är det utgångspunkten att man nominerar om den som suttit och att man alltid frågar om folk vill sitta kvar i första hand innan nya kandidater tillfrågas. Att inte få välja själv när man ska avgå uppfattas inte sällan som en petning och som ett totalt misstroende eller svek. Så borde det inte vara. Utgångspunkten borde ju rimligen vara att i en nomineringsprocess, särskilt när det handlar om allmänna val där massor av kandidater till massor av poster ska utses och rangordnas, att man försöker se både vilka personer som finns till hands och vad de har för erfarenheter, kunskaper och egenskaper (och intressen, såklart) och å andra sidan vilka poster som vi ska fylla, och sedan försöka sätta rätt person på rätt post så långt det är möjligt. Då kanske det dels ibland är läge att ge upp en plats för någon annan, men kanske också att prova ett nytt uppdrag eller ha en annan position. Att lämna ett uppdrag behöver inte betyda att man lämnar politiken.
Alltså tror jag att självinsikt hos kandidater samt mod, integritet och överblick hos valberedningar och nomineringsgrupper är betydligt viktigare och bättre än tidsgränser. Tyvärr är det inte sällan som den självinsikten finns hos ”fel” personer – många av dem som lämnar sin plats och går vidare är de som ännu har en hel del kvar att ge, medan de som borde gått för länge sedan klamrar sig fast. Inte i alla fall, såklart, men sorgligt ofta. Förhoppningsvis kan den förnyelseprocess vi nu ska gå igenom i partiet också innebära en del nytänkande på den här punkten.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, tidsgräns, eftervalsdebatt, riksdagen, förnyelse

Missa inte heller Victor Bernhardz som skriver bra om förnyelsearbetet på Dagens Arena.

Marta Axner – i exil

En blogg om religion, forskning och politik, just nu från Toronto

Kategoriarkiv: socialdemokraterna

Sahlins tal: vi behöver en nystart för tilltron till politikens möjligheter

A little less conversation, a little more action, please

Kongressen är igång

Snart börjar det!

Kongressbloggare

Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

Ligger lösningen i mitten?

Okej, då pratar vi lite politik istället

Dags för en ny fas i efterval(s)debatten

Självinsikt är viktigare än tidsgränser