Marta Axner

Idag är sista dagen för att lämna synpunkter på socialdemokraternas skolrådslag och jag har som utlovats skickat in de olika inläggen i mitt bloggrådslag. Jag var nog ambitiös i överkant när jag trodde att det skulle bli nio ordentliga inlägg (ett för varje fråga) men fyra inlägg som täckte fem frågor blev det till slut i alla fall. Jag hade väl kanske också hoppats på fler kommentarer och att fler bloggare skulle hänga på - å andra sidan inser jag nu vilken rejäl uppgift jag tog på mig och att det inte har varit särskilt lättlästa texter.

Nu har fyra nya rådslagsmaterial släppts, och jag tänker inte ha samma ambition att täcka dem helt här på bloggen - det tar för mycket tid och energi och är lite prestationsångestskapande. Däremot tänker jag nog skriva några inlägg baserade på de olika rådslagen under hösten. Hoppas att ni ska tycka att det är intressant, och att fler bloggare vill vara med och diskutera.

Andra bloggar om: politik, skola, socialdemokraterna, rådslag, bloggrådslag

Idag presenteras diskussionsmaterialen till de fyra rådslagen som ska ge grunden till framtidens socialdemokratisk politik. Skolgruppen har ju redan jobbat ett tag och deadline för kommentarer till den är på måndag, 1/10. Men nu kommer alltså de fyra grupperna som inrättades av Mona Sahlin strax efter att hon tillträtt att släppa sina diksussionsmaterial: välfärd, miljö, utrikes/världen och jobb. Läs mer på partiets hemsida, där alla material också finns att ladda ner.

Jag kommer garanterat återkomma, såväl om rådslagsarbetet som sådant som i de olika sakfrågorna.

Andra bloggar om: politik, rådslag, socialdemokraterna

Det här är det tredje inlägget i mitt bloggrådslag om skolan, och behandlar den fjärde frågan i diskussionsmaterialet. Mer om bloggrådslaget och tidigare inlägg finns här. Hela diskussionsmaterialet och mer om rådslaget finns på socialdemokraternas webbplats.

4. Varför anser många väljare att socialdemokraterna inte står för en kunskapsskola?

• Hur tycker ni att vi bäst kan tvätta bort stämpeln att vi socialdemokrater inte står för kunskap och återta initiativet i kunskapsdebatten?
• Hur ser ni på skolans uppdrag att ge både faktakunskaper och andra slags kunskaper som förmåga att arbeta tillsammans, kritiskt tänkande och social utveckling? Har vår betoning av så kallade värdegrundsfrågor gett intryck av att vi inte sätter fokus på kunskapsresultat?
• När tycker ni det är lämpligt att första gången få betyg? Har det betydelse om det sker i årskurs 6, 7 eller som i dag i årskurs 8?
• I dag görs en nationell uppföljning av att alla elever verkligen är med på vagnen i kunskapsutvecklingen först i årskurs 5. Är det rimligt att vänta till dess eller behöver det ske tidigare?
• Hur tycker ni informationen från skolan kan bli bättre så att alla föräldrar och elever verkligen vet hur långt eleven kommit i förhållande till målen?

Frågan om hur olika partier framstår i olika frågor handlar nog tyvärr inte så mycket om vilken politik vi rent konkret har drivit utan minst lika mycket av andra faktorer. Jag tror att bara att vi har ett rådslag om skolan och signalerar att förändring är att vänta är minst lika viktigt som utfallet av omprövningen. Det kan vi ogilla men något vi måste förhålla oss till. Samtidigt tror jag att det är bättre att driva den skolpolitik vi tror på än att anpassa oss till vad vi tror är en framgångsrik retorik. Billiga poäng kanske får genomslag på kort sikt men är förödande för möjligheterna att på lång sikt driva en politik för ett jämlikare samhälle, tror jag.

När det gäller själva sakfrågan tror jag att vi inte ska gå på en “hårdare krav”-linje samtidigt som vi måste se att inga krav inte heller är någon omsorgsfull linje. Jag tror inte på betyg alls, och vill ha dem så sent som möjligt i så få steg som möjligt. Svensk pedagogisk forskning har visat att lärande sker bäst i miljöer där resultaten inte betygsätts och skriftliga prov kan, som antyds i materialet, snarare leda till att bara vissa typer av kunskaper mäts. De här frågorna har diskuterats flitigt i och med reformen av höge utbildningen och diskussionen om ects-betyg och fler betygsteg i högskolan där många studenter varit oroliga för att fler steg ger sämre pedagogik och sämre djupinlärning.

De barn som redan vet att de är svaga eller inte klarar sig behöver inte ytterligare ett skriftligt betyg på det. Däremot är det viktigt att få andra typer av uppföljningar och kommunikation med föräldrarna. Den kan säkert bli både bättre och tydligare, och framför allt behövs det möjligheter att sätta in resurser. Att inte ha betyg eller skriftliga nationella prov innebär inte att ge upp utan tvärtom att andra metoder måste utarbetas. Exempelvis vore det rimligt att ha en läsuppföljning i tredje klass där alla elever ska kunna läsa och skriva, men att det blir upp till klassläraren att kontrollera detta på ett bra sätt, genom läs- och skrivövningar i klassrummet, kanske med enskilda övningar tillsammans med läraren där ingen elev kan “smita undan”. Givetvis måste en sådan kontroll också följas upp och extra insatser finnas för de elever som inte klarar målen.

Det handlar ju i grunden också om vad vi anser att kunskap är. Det blir en väldigt märklig situation om vi ställer kunskap i meningen utantill-rabblande av fakta mot sociala färdigheter eller att vara en “bra medborgare”. Jag håller med om att skolan i hög grad också ska vara en fostrande institution (för att använda ett gammaldags språkbruk) som ska forma barn och ungdomar att bli mogna och socialt välfungerande vuxna individer. Men det står knappast i motsats till att ha kunskap utan är tvärtom en förutsättning. Som situationen ser ut idag finns all möjlig kunskap i betydelsen fakta lätt tillgängligt, så problemen är inte att få tag på fakta utan att värdera dem. En elev kan hitta allt på internet, men det är värdelöst om hon inte kan värdera de fakta. Att lära sig källkritik och att värdera olika fakta är viktigare än att lära sig fakta, men det räcker inte. Att lära sig tänka kritiskt, att se vilka intressen eller ideologier som ligger bakom olika fakta, att lära sig dra slutsatser och ifrågasätta måste vara en av skolans viktigaste uppgifter. Det ligger i min mening också närmare ett klassiskt bildningsideal än att lära sig årtal utantill.

Den typen av självständigt lärande som har blivit vanligt de senaste decennierna har fått mycket skäll och brukar få illustrera den sk flumskolan. Och visst stämmer det att det är studievana barn som gynnas av en sådan pedagogik och det kan vara enklare att “smita undan”. Samtidigt är det viktigt att ta vara på nyfikenheten och viljan att lära. Grupparbeten och projekt är ju också mer likt hur arbetslivet ser ut idag, snarare än “plugg och prov”. Grupparbeten och projekt måste kombineras med mer fasta uppgifter, men jag tror inte vi gynnas av ett antingen-eller-tänkande. En viktig fråga måste vara utvecklandet och det mer allmänna införandet av andra pedagogiska modeller än eget arbete eller katederundervisning. Det finns naturligtvis idag men behövs i mycket större utsträckning. Rollspel, värderingsövningar och andra spel är enkla exempel, kanske gästföreläsare, och studiebesök kan användas mer också. I det sammanhanget är det viktigt att nämna de studiematerial som tas fram av organisationer, myndigheter, arbetsmarknadens parter eller företag. De är tacksamma för lärare att använda och kan säkert belysa en del frågor på ett bra sätt. Samtidigt är det ju otroligt viktigt med källkritik i det sammanhanget, att eleverna lär sig se vem som står bakom ett visst budskap och i vilken mån det representerar ett intresse.

Andra intressanta bloggar om: politik, skolan, skolpolitik, socialdemokraterna, rådslag, betyg, kunskap, bloggrådslag 

Det här är det andra inlägget i mitt bloggrådslag och behandlar fråga 2 och 3 i socialdemokraternas rådslagsmaterial om skolan. Eftersom ämnena ligger nära varandra har jag skrivit om dem i samma inlägg även om det blir lite längre. Mer om bloggrådslaget och tidigare inlägg finns här. Hela rådslagsmaterialet finns här.

2. Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?

• Vilka insatser tycker ni är viktigast för att ge alla elever möjlighet att nå målen?
• Vad är en socialdemokratisk strategi för att långsiktigt bryta skillnader i resultat mellan elever med olika bakgrund och mellan skolor så att vi får mer rättvisa och jämlika uppväxtvillkor?
• Hur kan vi med ett kommunalt ansvar för skolan och bibehållen frihet för professionen, garantera att alla elever oavsett var de bor får det stöd de behöver?
• Vad är statens roll? Behöver ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och den enskilda skolan förändras?
• Ersättning till skolor varierar stort mellan kommuner. I vissa fall ges verkligen skolor resurser efter behov medan andra kommuner praktiskt taget ger alla skolor lika oavsett om elevernas stödbehov varierar stort mellan olika skolor. Är vi beredda att skapa nationella regler för ett mer rättvist ersättningssystem även om det skulle gå ut över en del av den kommunala friheten?
• Att variera arbetssätt och stöd beroende på elevernas olika förutsättningar och behov är en självklarhet. Men finns det också risker? Kan en alltför långtgående individualisering leda till för mycket självstudier för vissa och permanenta segregerande lösningar med särskilda grupper/klasser för de svaga och de starka?
• Hur kan skolan kompensera de tuffare förutsättningarna elever har som inte är födda i Sverige och som kommer från hem utan studievana?

3. Hur kan vi förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans?

• Vad är viktigast för att minska segregationen och uppnå den gemensamma skola där barn med olika bakgrund möts och lär av varandra?
• Hur kan vi förena föräldrars och elevers frihet att välja skola och särskilda profiler med en skola som inte leder till ökad segregation? Hur undviker vi uppdelning och tidig sortering samtidigt som vi bejakar mångfald och individualisering?
• Socialdemokrater har kritiserats för att vi sett mer på driftformen än på kvalitén. Hur ser ni på den kritiken?
• Hur skapar vi mer rättvisa villkor mellan kommunala skolor och friskolor så att valfriheten blir ett val mellan likvärdiga alternativ? Kan vi ge elever och personal i kommunala skolor samma frihet som finns i friskolorna och ge alla skolor både samma rättigheter, skyldigheter och friheter oavsett huvudman?

Den ojämlikhet och olika villkor som gäller för barn i svenska skolor går inte att diskutera utan att också se på driftsformerna. Friskolorna och konkurrensen på skolområdet har bidragit till den ökade segregeringen av den svenska skolan, även om de inte är orsaken.

Ett jämlikare stöd till olika barn måste innebära en översyn av friskolornas roll. Friskolorna ska inte förbjudas men det finns ett inneboende problem att kommunerna tvingas betala utan att kunna kontrollera kostnaderna. Skolpengssystemet och en i många fall närmast fri etablering av friskolor gör att kommunerna tvingas sprida kostnaderna utan att kunna påverka dessa. Konsekvenserna blir att de kommunala skolorna - som kommunpolitikerna kan påverka - drabbas. Friskolorna tar inte heller tillräckligt ansvar utan “tar” de elever som kostar minst och lämnar kommunerna med dyra elever. Konsekvensen blir att friskolorna i vissa fall dränerar de kommunala skolorna. Det är onekligen så att även om det är gratis att gå i friskola så är det de resursstarka föräldrarna - ekonomiskt eller utbildningsmässigt - vars barn väljer att gå i friskola eller i “bra” kommunala skolor med andra barn med välutbildade föräldrar. Valmöjligheten i sig förstärker segregationen även om tanken var tvärtom.

Jag tror att en rad åtgärder behövs. Större rättigheter för kommuner att vägra friskolor och tydligare regler som tvingar friskolorna att ta dyra elever. Kanske tvinga alla frigymnasier att ha yrkesförberedande program och ett aktivt mångfaldsarbete för att motverka social och etnisk snedrekrytering till den egna skolan. Friskolorna borde också kunna använda kopplingen till närings-/yrkeslivet för att bli attraktiva för jobblängtande skolungdomar genom praktik och på andra sätt förstärka de yrkesförberedande programmen. En översyn av lärarnas arbetsvillkor i friskolor kontra kommunala behövs också för att göra förutsättningarna mer lika.

Det behövs självklart också bra kommunala skolor i alla kommuner - det borde vara olagligt att inte ge möjlighet till kommunal skola som nu sker på vissa håll. Vinstmöjligheterna för skolor bör ses också över. Att företag har som enda affärsidé att ta ut vinst från skattepengar genom att driva skolor är högst tveksamt. Det betyder inte att det inte ska vara tillåtet för företag att driva skolor. Det finns flera exempel på företag som driver skolor men där huvudsyftet inte är att göra vinst på skattepengar utan att säkra rekryteringen och tillgången på arbetskraft. Exempel på det är ABB som sedan många år tillbaka driver skola med industri- och naturvetenskapliga program i Västerås och Ludvika, och även Volvo har motsvarande gymnasieprogram.

Tydligare statlig styrning behövs för att tvinga kommunerna att ge stöd till dyra elever, skolpeng räcker inte. Det gäller oavsett om eleverna går i friskolor eller kommunala skolor. Om många dyra elever samlas på vissa skolor blir totalkostnaderna högre. Det är i sig ett viktigt skäl mot segregering men om det är så det ser ut måste pengarna följa kostnaderna.

I grunden består ju problemet med segregerade skolor och ojämlika villkor för olika barn på större samhällsproblem än bara skolan. Boendesegregationen är stark och påverkar hela skolsystemet. Tyvärr verkar inte heller fria val för eleverna eller betygsintag minska segregationen, tvärtom. Kanske kan en lösning på problemet vara att göra större skoldistrikt eller områden, så att barnen ändå får gå tillsammans med barn från andra bostadsområden. Bussning har diskuterats och kritiserats länge och jag vet inte om det är en lösning i sig, samtidigt som det är helt nödvändigt att se till att skolorna blir med “blandade”. Nyckeln är tror jag att inte i första hand se till skolorna med stora problem utan att se till de mest homogena skolorna - de där nästan alla elever har välutbildade föräldrar med medelklassbakgrund. Dels för att de skolorna som har mycket resurser måste kunna ta ansvar för fler elever, dels för att barnen i de skolorna måste få egna erfarenheter av att Sverige är ett mångkulturellt land och ett samhälle där människor tyvärr fortfarande har olika förutsättningar. Om vi ska ha ett sammanhållet samhälle räcker det inte med att alla barn får en bra utbildning. Vi måste också vara medvetna om att människor har olika erfarenheter, förutsättningar och möjligheter. Många av de barn som fått en bra utbildning har tyvärr också levt väldigt skyddade liv. Möjligheterna att på sikt få ett sammanhållet samhälle byggt på solidaritet minskar om stora delar av befolkningen har växt upp utan att möta människor som har andra erfarenheter. Det gäller i minst lika hög grad social bakgrund och klass som de som har bakgrund i andra länder.

I rådslagsmaterialet ställs frågor om hur man kombinerar valfrihet och mångfald med jämlikhet och sammanhållning. Jag är inte säker på att det är helt möjligt. Och i nuläget är valfriheten i mycket en valfrihet för de redan resursstarka att välja bort “problem”. Frihet och valfrihet är inte samma sak och kanske måste friheten för alla att få en bra utbildning innebära att vissa grader av valfriheten skalas bort. Det betyder inte att utbildning ska bli helt styrd och friskolor förbjudas, men vi måste våga ställa frågan om det verkligen är värt vad det kostar att några kan välja helt fritt, såväl i pengar som i ökad ojämlikhet.

Andra intressanta bloggar om: politik, bloggrådslag, skola, socialdemokraterna, friskolor, jämlikhet,