Marta Axner

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola - en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att “kunskapsskola” är samma sak som “betygsskola”.

Andra bloggar om: politik, betyg, skola, tidningen broderskap, kunskap, regeringen, forskning, pedagogik

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap på ett bekant tema för läsare ev den här bloggen: de nya kursplanerna för religionskunskap i skolan. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Desto viktigare är frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. I en tid då vi både ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner, samtidigt som det finns ett stort intresse och nyfikenhet på nya och gamla religiösa traditioner i vårt land, blir det viktigt både med sakinnehållet och attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som ”de andra” ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, skolan, religion, religionskunskap, utbildning, broderskap, tidningen broderskap

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig.  En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna - det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte “tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart - det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om “kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

• Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
• Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
• Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad - inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska - utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör “de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent -  det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: politik, religion, religionskunskap, skolan, jan björklund, läroplan, kursplan, utbildning

I veckan rapporterade bland annat Ekot om att den nya kursplan för grundskolan i religionskunskap som nu är ute på remiss stött på kritik från kristna grupper, då kristendomens särställning skruvats ner och det på de flesta ställen talas om religion i allmänhet eller världsreligionerna snarare än den kristna tron och traditionen specifikt. Det blev också debatt i P1 Morgon där skolminister Jan Björklund avvisade förändringarna på denna punkt och ville se ett förslag med tydligare skrivningar om kristendom (till skillnad från motdebattören Lars Ohly). Förslaget finns här (pdf).
Efter att ha läst förslaget känner jag mig ärligt talat inte särskilt orolig vad gäller bristen på kristendomskunskap. Visst kunde det kanske finnas någon skrivning om den kristna bakgrunden till de svenska helgdagarna - de flesta röda dagar i den svenska kalendern kommer ju från det (väst)kristna kyrkoåret. Men flera av de skrivningar som i teorin är “religionsneutrala” kommer sannolikt innebära kunskap om just kristna kyrkor, till exempel att man ska besöka och känna till religiösa byggnader/grupper i närområdet. Det kommer ju för de allra flesta innebära besök i en kyrka. Och för de barn som bor granne med en moské är det väl högst relevant att besöka den.

Något jag tycker är glädjande i läroplanen är det fokus på religionens betydelse för människor, både individuellt och för samhället som helhet. Det jag tycker är ett större problem än bristen på kunskapen om just kristet trosinnehåll är synen på religion som något helt annorlunda eller speciellt, inte integrerat i människors liv tillsammans med andra aspekter, och som färdiga “paket”. Som att olika religioner är odynamiska system med ett fast innehåll som man kan lära sig fakta om från utsidan. Visst kan man det, men det ger en väldigt grund förståelse av religion som fenomen (om man kan kalla religion ett fenomen överhuvudtaget) och dess betydelse för människor. Då föredrar jag läroplansförslagets syn där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet.

Framför allt tror jag det är en betydligt större risk att skolan behandlar religion (och kanske specifikt kristendom) enbart i religionsämnet. För att få in det som frågas efter i debatten, om kristendomens särskilda betydelse i vårt land, så borde det ju finnas med i historiaämnet, i geografi och samhällskunskap, i svenska språket och i andra ämnen. I ett samhälle där religionens närvaro blir allt synligare och olika religioner finns närvarande, räcker det inte att se religion som ett avgränsat ämne, utan kompetens att se och förstå religionens betydelse behövs hos lärare i många ämnen.

Andra bloggar om: politik, religion, religionskunskap, skolan, läroplan, jan björklund, kristendom

En hel drös bloggar (se länkar till några sist i inlägget) framför allt till vänster har uppmärksammat p1-serien Kris i skolan? som i sitt premiärprogram igår gick igenom de undersökningar som legat till grund för Jag Björklunds påståenden det senaste decenniet om att den svenska skolan är i kris, både vad gäller ordning och kunskapsinnehåll. Ni vet, slut på flummet, kaos i klassrummet, ordning och reda. Grejen är den att i granskningen visade det sig att Björklunds statistikanvändning har varit högst tveksamt, och med hjälp av en statistikprofessor gick programmet igenom alla siffror. Svenska barn har ganska bra kunskap - inte bäst men runt eller över medel för OECD-länderna. Inte heller vad gäller ordning utmärker sig Sverige negativt. Tvärtom kom Sverige högst när eleverna själva fick skatta hur bra de trivs, hur trygga de känner sig och om de blir utsatta för kränkande språk i skolan. Björklund själv ställdes till svars i programmet men lyckades inte besvara frågorna om faktaunderlagen särskilt väl. Hans aggresiva replik - Påstår ni att jag ljuger?! kommer kanske till och med bli en klassiker.

Inte så märkligt att många bloggar vill skriva. Men jag tror inte bara det är för att gotta sig i hur statistikmattan rycks bort under Björklunds fötter (även om det onekligen också gör sitt till). Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.

Några bloggar om björklunds skolstatistikskandal: kulturbloggen, sjölander, magnus tankar, ulf bjereld, alliansfritt sverige, catti ullström

Andra intressanta bloggar om: politik, skolan, kris i skolan, sr, björklund, jan björklund, statistik, folkpartiet

I måndag var sista dagen för att lämna reaktioner på socialdemokraternas skolrådslag, och nu väntar förhoppningsvis mer debatt om hur en socialdemokratisk skolpolitik ska se ut framöver. Idag går s-studenters och ssus ordföranden ut och tar upp några frågor som är viktiga i debatten och framför även kritik mot hur rådslaget formulerats, rapporterar Ekot (lyssna på inslaget här).

Socialdemokratiska studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs är kritisk till delar av innehållet. Bland annat vill hon att socialdemokraterna ska sluta prata om ordning och reda.

– Jag tycker att man skulle prata om lugn och ro i skolan i stället. Barn behöver lugn och ro, säger Kajsa Borgnäs.

– När man pratar om ordning och reda handlar det mycket om att finns vissa störande element i klassrummet som man antingen ska flytta på eller som man kan peka på så att de sitter still. Där finns en auktoritetslösning. Pratar man i stället om lugn och ro, då är det mycket mer en resursfråga, man flyttar perspektivet.

/…/

Även socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har synpunkter på den nya skolpolitiken. Ordföranden Jytte Guteland menar att partiet haft en allt för flummig retorik.

Det krävs fler konkreta förslag, bland annat vill Guteland se inträdesprov på lärarhögskolorna och satsningar på högstadiet.

– Idag ser vi att det finns grundskolor där hälften av eleverna misslyckas. Vi måste satsa alla resurser på att högstadierna ska bli bättre. Det kommer också leda till en bättre situation i gymnasieskolorna. Det krävs en ordentlig satsning på att granska skolorna. Vi borde ge mer resurser till Skolverket för att granska dem, säger Jytte Guteland.

Förhoppningsvis kommer nu fler in i debatten, och jag hoppas framför allt på fler alternativ till ordning-och-reda-retoriken som tyvärr företrädare för sossarna också ägnar sig åt. Kajsa Borgnäs lyfter viktiga perspektiv för att få en fungerande och bättre skola. Vad jag skrivit om ordning och reda kan du läsa här.