Feltänkt förbud

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

Om kristendomens särställning i religionsundervisningen

Idag har Jan Björklund meddelat att regeringen gör en del ändringar i Skolverkets förslag till ny kursplan för religionsämnet i skolan, med syfte att förstärka och lyfta fram kristendomens plats och särställning i det svenska samhället.

Jag skrev flera inlägg om detta i våras, och jag tror att mina synpunkter då fortfarande håller. Dels tycker jag inte att det är så hemskt oroande utifrån hur förslaget var formulerat, men framför allt finns det många större faror med religionsundervisningen än just hur mycket tid de olika religionerna får, nämligen hur fokuset ser ut vad gäller individ/samhälle och hur mycket religion betraktas som ett fast fenomen utifrån. Där verkar det nya förslaget till kursplan absolut hamna rätt.
Jag utvecklar dessa punkter här och här samt i en ledare i Tidningen Broderskap här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En riktig kunskapsskola

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola – en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att ”kunskapsskola” är samma sak som ”betygsskola”.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ledare om religionsämnet i skolan

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap på ett bekant tema för läsare ev den här bloggen: de nya kursplanerna för religionskunskap i skolan. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Desto viktigare är frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. I en tid då vi både ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner, samtidigt som det finns ett stort intresse och nyfikenhet på nya och gamla religiösa traditioner i vårt land, blir det viktigt både med sakinnehållet och attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som ”de andra” ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mer om religionskunskap i skolan och Björklunds miss i debatten

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig. En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna – det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte ”tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart – det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om ”kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

  • Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
  • Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
  • Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad – inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska :) – utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör ”de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent – det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

Ny läroplan för religionsämnet lyfter viktiga frågor

I veckan rapporterade bland annat Ekot om att den nya kursplan för grundskolan i religionskunskap som nu är ute på remiss stött på kritik från kristna grupper, då kristendomens särställning skruvats ner och det på de flesta ställen talas om religion i allmänhet eller världsreligionerna snarare än den kristna tron och traditionen specifikt. Det blev också debatt i P1 Morgon där skolminister Jan Björklund avvisade förändringarna på denna punkt och ville se ett förslag med tydligare skrivningar om kristendom (till skillnad från motdebattören Lars Ohly). Förslaget finns här (pdf).
Efter att ha läst förslaget känner jag mig ärligt talat inte särskilt orolig vad gäller bristen på kristendomskunskap. Visst kunde det kanske finnas någon skrivning om den kristna bakgrunden till de svenska helgdagarna – de flesta röda dagar i den svenska kalendern kommer ju från det (väst)kristna kyrkoåret. Men flera av de skrivningar som i teorin är ”religionsneutrala” kommer sannolikt innebära kunskap om just kristna kyrkor, till exempel att man ska besöka och känna till religiösa byggnader/grupper i närområdet. Det kommer ju för de allra flesta innebära besök i en kyrka. Och för de barn som bor granne med en moské är det väl högst relevant att besöka den.

Något jag tycker är glädjande i läroplanen är det fokus på religionens betydelse för människor, både individuellt och för samhället som helhet. Det jag tycker är ett större problem än bristen på kunskapen om just kristet trosinnehåll är synen på religion som något helt annorlunda eller speciellt, inte integrerat i människors liv tillsammans med andra aspekter, och som färdiga ”paket”. Som att olika religioner är odynamiska system med ett fast innehåll som man kan lära sig fakta om från utsidan. Visst kan man det, men det ger en väldigt grund förståelse av religion som fenomen (om man kan kalla religion ett fenomen överhuvudtaget) och dess betydelse för människor. Då föredrar jag läroplansförslagets syn där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet.

Framför allt tror jag det är en betydligt större risk att skolan behandlar religion (och kanske specifikt kristendom) enbart i religionsämnet. För att få in det som frågas efter i debatten, om kristendomens särskilda betydelse i vårt land, så borde det ju finnas med i historieämnet, i geografi och samhällskunskap, i svenska språket och i andra ämnen. I ett samhälle där religionens närvaro blir allt synligare och olika religioner finns närvarande, räcker det inte att se religion som ett avgränsat ämne, utan kompetens att se och förstå religionens betydelse behövs hos lärare i många ämnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dags f?r en ny skoldebatt efter Bj?rklunds statistikskandal

En hel dr?s bloggar (se l?nkar till n?gra sist i inl?gget) framf?r allt till v?nster har uppm?rksammat p1-serien Kris i skolan? som i sitt premi?rprogram ig?r gick igenom de unders?kningar som legat till grund f?r Jag Bj?rklunds p?st?enden det senaste decenniet om att den svenska skolan ?r i kris, b?de vad g?ller ordning och kunskapsinneh?ll. Ni vet, slut p? flummet, kaos i klassrummet, ordning och reda. Grejen ?r den att i granskningen visade det sig att Bj?rklunds statistikanv?ndning har varit h?gst tveksamt, och med hj?lp av en statistikprofessor gick programmet igenom alla siffror. Svenska barn har ganska bra kunskap – inte b?st men runt eller ?ver medel f?r OECD-l?nderna. Inte heller vad g?ller ordning utm?rker sig Sverige negativt. Tv?rtom kom Sverige h?gst n?r eleverna sj?lva fick skatta hur bra de trivs, hur trygga de k?nner sig och om de blir utsatta f?r kr?nkande spr?k i skolan. Bj?rklund sj?lv st?lldes till svars i programmet men lyckades inte besvara fr?gorna om faktaunderlagen s?rskilt v?l. Hans aggresiva replik - P?st?r ni att jag ljuger?! kommer kanske till och med bli en klassiker.

Inte s? m?rkligt att m?nga bloggar vill skriva. Men jag tror inte bara det ?r f?r att gotta sig i hur statistikmattan rycks bort under Bj?rklunds f?tter (?ven om det onekligen ocks? g?r sitt till). Jag tror att det finns m?nga fler ?n jag som l?ngtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt f?rst?tt hur Bj?rklunds svartm?lning av skolan f?tt s?nt genomslag, som hoppats f? prata mer om pedagogik, lust att l?ra och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. F?rhoppningsvis kan de h?r dokument?rerna (n?sta vecka granskas bj?rklunds f?rslag p? ?tg?rder) vara b?rjan p? det.

N?gra bloggar om bj?rklunds skolstatistikskandal: kulturbloggen, sj?lander, magnus tankar, ulf bjereld, alliansfritt sverige, catti ullstr?m

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

Skoldebatten i s forts?tter

I m?ndag var sista dagen f?r att l?mna reaktioner p? socialdemokraternas skolr?dslag, och nu v?ntar f?rhoppningsvis mer debatt om hur en socialdemokratisk skolpolitik ska se ut fram?ver. Idag g?r s-studenters och ssus ordf?randen ut och tar upp n?gra fr?gor som ?r viktiga i debatten och framf?r ?ven kritik mot hur r?dslaget formulerats, rapporterar Ekot (lyssna p? inslaget h?r).

Socialdemokratiska studentf?rbundets ordf?rande Kajsa Borgn?s ?r kritisk till delar av inneh?llet. Bland annat vill hon att socialdemokraterna ska sluta prata om ordning och reda.

??Jag tycker att man skulle prata om lugn och ro i skolan i st?llet. Barn beh?ver lugn och ro, s?ger Kajsa Borgn?s.

??N?r man pratar om ordning och reda handlar det mycket om att finns vissa st?rande element i klassrummet som man antingen ska flytta p? eller som man kan peka p? s? att de sitter still. D?r finns en auktoritetsl?sning. Pratar man i st?llet om lugn och ro, d? ?r det mycket mer en resursfr?ga, man flyttar perspektivet.

/…/

?ven socialdemokraternas ungdomsf?rbund, SSU, har synpunkter p? den nya skolpolitiken. Ordf?randen Jytte Guteland menar att partiet haft en allt f?r flummig retorik.

Det kr?vs fler konkreta f?rslag, bland annat vill?Guteland se intr?desprov p? l?rarh?gskolorna och satsningar p? h?gstadiet.

??Idag ser vi att det finns grundskolor d?r h?lften av eleverna misslyckas. Vi m?ste satsa alla resurser p? att h?gstadierna ska bli b?ttre. Det kommer ocks? leda till en b?ttre situation i gymnasieskolorna. Det kr?vs en ordentlig satsning p? att granska skolorna. Vi borde ge mer resurser till Skolverket f?r att granska dem, s?ger Jytte Guteland.


F?rhoppningsvis kommer nu fler in i debatten, och jag hoppas framf?r allt p? fler alternativ till ordning-och-reda-retoriken som tyv?rr f?retr?dare f?r sossarna ocks? ?gnar sig ?t. Kajsa Borgn?s lyfter viktiga perspektiv f?r att f? en fungerande och b?ttre skola. Vad jag skrivit om ordning och reda kan du l?sa h?r.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,

Bloggr?dslaget inskickat

Idag ?r sista dagen f?r att l?mna synpunkter p? socialdemokraternas skolr?dslag och jag har som utlovats skickat in de olika inl?ggen i mitt bloggr?dslag. Jag var nog ambiti?s i ?verkant n?r jag trodde att det skulle bli nio ordentliga inl?gg (ett f?r varje fr?ga) men fyra inl?gg som t?ckte fem fr?gor blev det till slut i alla fall. Jag hade v?l kanske ocks? hoppats p? fler kommentarer och att fler bloggare skulle h?nga p? – ? andra sidan inser jag nu vilken rej?l uppgift jag tog p? mig och att det inte har varit s?rskilt l?ttl?sta texter.

Nu har fyra nya r?dslagsmaterial sl?ppts, och jag t?nker inte ha samma ambition att t?cka dem helt h?r p? bloggen – det tar f?r mycket tid och energi och ?r lite prestations?ngestskapande. D?remot t?nker jag nog skriva n?gra inl?gg baserade p? de olika r?dslagen under h?sten. Hoppas att ni ska tycka att det ?r intressant, och att fler bloggare vill vara med och diskutera.

Andra bloggar om: , , , ,

Bloggr?dslag om skolan 4 – ordning och reda?

Det h?r ?r det fj?rde inl?gget i mitt bloggr?dslag om skolan, och behandlar den femte fr?gan i diskussionsmaterialet. Mer om bloggr?dslaget och tidigare inl?gg finns h?r. Hela diskussionsmaterialet och mer om r?dslaget finns p? socialdemokraternas webbplats.

5. Hur ser en socialdemokratisk politik ut f?r ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?

  • Hur ser en socialdemokratisk politik ut f?r ordning, reda, trygghet och studiero i skolan och som samtidigt uppr?tth?ller respekten f?r barnen och ungdomarna och inte kv?ver deras livsnerv, oppositionslusta och kreativitet?
  • Hur b?r vi i framtiden m?ta debatten om ordning och reda i skolan s? att vi inte uppfattas som kravl?sa? R?cker det med krav p? ordningsregler? Borde vi kr?va mer av f?r?ldrarna? Vilka krav kan vi st?lla p? l?rarna?
  • Hur kan skolan samspela och/eller kompensera f?r allt det som p?verkar eleverna utanf?r undervisningstid?
  • Vad har fritids f?r roll? Under senare ?r har resurserna till fritids i de flesta kommuner nedprioriterats till f?rm?n f?r mer resurser till sj?lva klassrumsundervisningen. Hur ser ni p? den prioriteringen?
  • Vad tycker ni skolan kan g?ra tillsammans med f?r?ldrar och andra delar av samh?llet f?r att st?dja och st?rka de ungdomar som inte m?r bra?

Ett stort problem med ”ordning och reda”-debatten ?r att s? f? faktiskt vet hur det ser ut i skolan, och att det generaliseras som om det s?g likadant ut i alla skolor. Jag h?r sj?lv till dem som inte har s? f?rska egna erfarenheter fr?n skolv?rlden, och jag t?nker d?rf?r inte uttala mig om hur ”det ?r” i skolan, som om det gick att s?ga s? i en enkel mening. Men en utg?ngspunkt m?ste ?nd? vara att det antagligen ser otroligt olika ut i olika skolor, vilket inte minst beror p? de skilda resursf?ruts?ttningar som g?ller i olika skolor. Det finns s?kert m?nga skolor d?r det aldrig ?r tyst i klassrummet och d?r den anarki som ibland m?las upp i det n?rmaste f?rekommer. Det finns med all s?kerhet ocks? m?nga skolor d?r den bilden ?r mycket fr?mmande och d?r arbetsklimatet ?r mestadels gott.

Jag tycker att den mest rimliga utg?ngspunkten i den h?r debatten ?r att se det som en arbetsmilj?fr?ga. Det handlar om elevernas arbetsmilj? – de ska ha f?ruts?ttningar att kunna arbeta ordentligt, de ska inte uts?ttas f?r den sortens trakasserier som ?r olagliga p? alla andra arbetsplatser och de ska inte f? f?rst?ra f?r varandra. De m?ste ocks? respektera att n?r man arbetar tillsammans s? m?ste man visa h?nsyn och respekt (t ex inte sms:a n?r l?raren undervisar). Det handlar framf?r allt om att eleverna ska ha r?tt till och ?r skyldiga att uppr?tth?lla en god milj?, inte att de ?r en skock hot som m?ste t?mjas med repressiva ?tg?rder. Elevernas d?liga arbetsmilj? ?r inte alls bara – sannolikt inte ens fr?mst – beroende p? hur andra elever agerar, utan ocks? p? skolans och kommunernas ansvar. Den grad av trakasserier och mobbing som f?rekommer har naturligtvis de trakasserande eleverna ansvar f?r, men skolledningarnas ansvar kan inte undvikas. Precis som arbetsgivare har l?ngtg?ende ansvar att motverka och utreda sexuella och andra trakasserier, m?ste ocks? skolorna hitta ?vergripande s?tt att motverka mobbing och trakasserier och skapa en milj? d?r barn och ungdomar kan arbeta och f?r f?ruts?ttningar att utvecklas.

Det h?r handlar ocks? om att behandla eleverna med respekt och f?rv?nta sig bra saker fr?n dem. Jag tror att en positiv f?rv?ntan p? eleverna s?v?l n?r det g?ller studieresultat som uppf?rande och att bidra till ett gott arbetsklimat ?r en f?ruts?ttning f?r att kunna uppn? just dessa saker. I detta ing?r ocks? det som n?mns i den f?rsta fr?gan, ”livsnerv, oppositionslusta och kreativitet”. Att bara h?nvisa till ordningsregler eller att det ?r s? utan att kunna argumentera (om varf?r man exempelvis inte f?r ha keps i matsalen) inf?r eleverna, ?r ingen god pedagogik och visar inte eleverna den respekt de f?rtj?nar.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,