Idag har jag h�llit tal i Pastor Spaks park i Enk�ping, ett m�te som h�lls varje �r till minne av ”socialistpr�sten”� Spak som tog st�llning f�r arbetarnas sak och kom p� kant med kyrkan och etablissemanget. Varje �r inbjuds n�gon talare att tala p� ett tema som p� n�got s�tt anknyter till Spak, och jag talade allts� om religion och politik.
K�ra m�tesdeltagare,
det �r en stor gl�dje och v�ldigt hedersamt f�r mig att komma hit till Pastor Spaks park och f� h�lla tal p� hans dag. Som temat antyder � religionens �terkomst � s� kommer det handla om religion och politik fr�n flera olika ing�ngar. En av dem �r att jag sj�lv, precis som pastor Spak, �r b�de pr�st och socialdemokrat, b�de har ett politiskt engagemang och min hemvist i Svenska kyrkan. En annan ing�ng �r att jag �r forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet, ett �mne som handlar just om religionens plats i samh�llet, och jag har bland annat �gnat mig �t fr�gor om religion och politik. Ytterligare en annan utg�ngspunkt �r att vi �r inne i ett intensivt val�r � om en vecka g�r vi till val i Europarlamentet och i september �r det kyrkoval. P� Europaniv�n �r fr�gorna om religionens plats i politiken �nnu mer p� agendan �n i nationella val, och i kyrkoval handlar debatten kanske mer om politikens plats i religionen.

Har religionen gjort comeback-back i den svenska offentligheten och politiken? Fr�n att ha uppfattats som fr�nvarande och p� utd�ende f�r n�got eller ett par decennier sedan finns nu kyrkor och andra religioner p� agendan, s�v�l i det offentliga rummet som i politiken. �r religionens �terkomst ett faktum eller en myt? Tja, som i ganska m�nga sammanhang, s� beror det p� hur man st�ller fr�gan. Jag tror att religion �terkommit p� dagordningen och blivit mer synlig, men att den i� s�v�l m�nniskors liv som samh�llet i stort inte f�r�ndrats s�rskilt mycket.

N�r de moderna samh�llsvetenskaperna, som sociologi, b�rjade studera hur m�nniskor och samh�llen fungerar i mitten och slutet p� 1800-talet, var de intresserade av religion. De ville, inspirerade av naturvetenskapens objektiva ansats unders�ka sociala fenomen med samma precision och m�tbarhet. De ville ocks� se p� m�nniskan och de sociala sammanhangen utifr�n, och f�rst� den framv�xande moderniteten och hur den f�r�ndrade samh�llena. Av sociologins f�der var det flera som intresserade sig f�r religion, och vilken funktion den fyllde f�r den sociala gemenskapen och samh�llet, snarare �n det teologiska inneh�llet. Marx menade att religionen var ett uttryck f�r de fattigas och f�rtrycktas behov av tr�st eller mening, och var �vertygad om att religionen skulle f�rsvinna i det klassl�sa samh�llet. Weber beskrev moderniteten som en rationalitet som alltmer skulle ta �ver v�rlden och m�nskliga system och leda till en avf�rtrollning av v�rlden, d�r �ven religionen skulle marginaliseras allt mer. Dessa syns�tt blev dominerande inom religionssociologin l�ng tid fram�t. Gemensamt f�r de flesta som studerade religionens plats i samh�llet �tminstone fram till 1970-talet var att de i mer eller mindre grad ansl�t sig till den s� kallade sekulariseringstesen: att religion eller religi�s tro och modernitet inte g�r att kombinera, och att n�r ett samh�lle blir mer och mer modernt blir det per definition mindre och mindre religi�st. En del fokuserade fr�mst p� den offentliga niv�n � en grundl�ggande del i vad som g�r ett samh�lle modernt �r en �kande differentiering och specialisering, allts� att varje institution f�r en allt mer avsmalnande och specifik uppgift. F�rr hade socknen � som var b�de f�rsamling och kommun � hand om allt fr�n skola till fattigv�rd, omsorg och husf�rh�r. Idag har varje myndighet, sektor eller institution hand om sin specifika bit. Kyrkan har g�tt fr�n att vara ett �vergripande sammanhang till att bli en religi�s specialist, och d�rmed allt mer marginaliserad. Religionen skulle bli � och det var b�de en f�rutsp�else och en uttalad �nskan � en privatsak, n�got den som ville kunde h�lla p� med men som inte hade plats i det offentliga. Andra sekulariseringsteoretiker specialiserade sig p� den individuella niv�n, och h�vdade att m�nniskor p� individniv� skulle bli allt mindre religi�sa s�v�l i tros�vertygelser som religi�st beteende. F�rklaringarna till det var flera � n�gra menade som Marx att n�r m�nniskor f�r det b�ttre beh�ver de inte tron l�ngre, andra menade att rationaliteten skulle ta �ver som f�rklaringsmodell, andra att pluralismen� – det faktum att m�nga olika anspr�k p� sanning finns n�rvarande samtidigt i m�nniskors medvetande � skulle g�ra tron p� en sanning �verhuvudtaget mindre sannolik.

P� m�nga s�tt �r det h�r ju den bild som finns av religionens, eller i alla fall kyrkans och den kristna trons plats i Sverige idag. I vardagligt tal anv�nds ju ordet sekularisering ungef�r s�, som avkristning, att m�nniskor blir allt mindre troende, g�r mindre i kyrkan och att kyrkans st�llning och inflytande i samh�llet minskar. Och det st�mmer i viss m�n: ungef�r 10% (beroende p� hur man r�knar) s�ger sig tro p� Gud, ett f�tal procent g�r i kyrkan regelbundet, andelen som konfirmeras har halverats sen 70-talet, f�r att ta n�gra exempel. Samtidigt �r bilden inte s� enkel.

Idag �r sekulariseringstesen ifr�gasatt: det �r uppenbart i det i stora delar a v�rlden �r fullt m�jligt att kombinera modernitet och religiositet. Det klassiska exemplet �r naturligtvis USA, men �ven i m�nga utvecklingsl�nder g�r en snabbt v�xande ekonomi och modernisering hand i hand med religi�sa v�ckelser. Pingstr�relsen och andra karismatiska kyrkor v�xer enormt i Latinamerika, Asien och Afrika, och �ven Islam v�xer p� m�nga h�ll. Fr�n att tidigare ha uppfattat Europa som f�reg�ngaren, d�r alla v�rldens l�nder mer eller mindre skulle f�lja samma utvecklingskurva, �r norra och v�stra Europa snarast att betrakta som ett s�rfall, ett �exceptional case� som religionssociologen Grace Davie kallat det.

�ven i Sverige �r bilden mer komplex. Visserligen har m�nga av de processer jag beskrev tidigare realiserats i Sverige, och religionen uppfattas i stort som en privatsak, som n�got en liten, kanske lite udda minoritet h�ller p� med, eller n�got som �r en lustig rest fr�n f�rr. I alla fall i vissa sammanhang. Men om man tittar p� siffrorna, s� �r runt 73% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan, och till det kommer alla medlemmar i de klassiska frikyrkorna, de ortodoxa och katolska f�rsamlingarna och ett v�xande antal muslimer och andra trosbek�nnare. En stor andel av alla barn i Sverige d�ps, och h�lften av alla vigslar � som blir allt fler � sker i kyrkan. En massiv majoritet av alla begravningar sker i n�got religi�st samfunds regi. N�r en kris intr�ffar, oavsett om den �r av Tsunamim�tt eller en olycka p� en mindre ort, �r kyrkan ofta samlingsplatsen. Kyrkornas och i viss m�n andra religioners n�rvaro p� sjukhus, skolor, f�ngelser och h�gskolor liksom i m�nga andra offentliga sammanhang �r uppskattade och efterfr�gade och tas ofta f�r givna. �r vi verkligen v�rldens mest sekulariserade land som ibland h�vdas?

Fr�gan i titeln handlade om religionens �terkomst, vilket ju antyder att den varit borta. Har religionen �terkommit � eller alltid funnits men �r mer synlig nu? Jag lutar �t det senare. Vissa samh�llsf�r�ndringar �r reella, framf�r allt att vi genom migrationen till Sverige idag har en m�ngd olika religi�sa grupper och individer, varav m�nga inte alls har samma inst�llning som blivit norm i Sverige, att tron och religionen ska vara en privatsak. Det byggs mosk�er och tempel, vi ser hijabs och turbaner och andra kl�desplagg, allt fler vill ha r�tt att ut�va sin religion �ven i det offentliga. Och �tskiljandet av Svenska kyrkan fr�n staten har inte lett till att kyrkan marginaliserats utan snarare blivit en fri akt�r som b�rjar inse sig efterfr�gad. Man kan nog ocks� se mer av ett ifr�gas�ttande av att 1900-talets moderna rationalitet som trodde sig kunna erbjuda l�sningar p� allt inte riktigt r�ckte till. Den avf�rtrollning som Weber pratade om har i n�gon m�n v�nt och m�nga talar om en l�ngtan efter mystik och andlighet, att vi inte har svaren p� alla fr�gor. Mening, sammanhang, riter och ber�ttelser beh�vs.

Samtidigt kan man fundera p� vilken religion som �terkommer, eller snarare blivit mer synlig. En utvecklingstendens som varit tydlig i alla fall i v�sterlandet �r det som har kallats �the turn to the self�, allts� en v�ndning in�t, mot sig sj�lv. Om gudstro f�rr helt var inriktad p� en Gud som var transcendent, dvs n�got utanf�r, ovanf�r, l�ngt borta, n�got helt annorlunda, uppfattar m�nniskor idag mycket mer av att gud �r immanent, n�got inom varje m�nniska, en inre kraft. I samspel med den tilltagande individualiseringen g�r det ibland mot att man uppfattar individen i sig, jaget, som heligt. Kombinerandet av element fr�n olika traditioner �r vanligt, och d�r det som funkar f�r mig �r det som �r anv�ndbart och sant. Samtidigt v�xer ocks�, kanske i reaktion till detta, de mer konservativa och i vissa fall fundamentalistiska grupper, med enkla regler och f�rdiga svar, ett helt paket av �sikter och livsstil.

Nu har jag talat om den svenska situationen. Internationellt och globalt �r det onekligen s� att religion f�tt ny politisk kraft, eller �tminstone blivit en viktigare faktor f�r att f�rst� konflikter. Efter 11 september 2001 uppfattas islamismen som �tminstone den amerikanska v�rldsordningens fiende, och har d�rmed i n�gon m�n tagit kommunismens plats p� den konfliktaxel mot vilken vi sorterar v�rlden. Det �r otvetydigt s� att religion, kanske sedan revolutionen i Iran 1979 blivit allt viktigare som legitimeringsgrund och kanske man kan s�ga organisering eller plattform f�r politiska anspr�k och politiska konflikter i v�rlden. Fr�gan �r dock om det �r religionen i sig eller snarare just en samlingspunkt med i minst lika h�g grad politiska motiv som andliga.

�r d� religionens �terkomst eller n�rvaro i det offentliga livet och i politiken ett hot eller ett l�fte? Jag skulle vilka h�vda att den har potential f�r b�de och. Det beror p� i vilka sammanhang, p� vilket s�tt och vilken religion som dyker upp. Ofta n�r m�nniskor s�ger att religion och politik inte har med varandra att g�ra, uppfattar jag det som att man f�ruts�tter att tron eller religionen �r en konservativ kraft. Det uppfattas som ett likhetstecken mellan religion & politik och kristen h�ger. Men s� �r inte fallet, varken i Sverige eller utomlands. Det finns en kristen v�nster, och det finns m�nga troende m�nniskor som kanske inte k�nner sig s� bekv�ma med h�ger-v�nsterskalans etiketter, men som har ett brinnande engagemang f�r solidaritet, j�mlikhet, en v�rld d�r s�v�l milj som m�nniskor behandlas med r�ttvisa och respekt, grundade i progressiva v�rderingar.

I de sammanhang d�r religionens n�rvaro ska ses som ett l�fte, n�got positivt, finns det flera utg�ngspunkter. Ofta handlar det om m�nniskor som har sin tro som grund f�r engagemanget. D�r en �vertygelse om m�nniskors lika v�rde grundat i tron att m�nniskan �r skapad till Guds avbild, en l�ngtan att bygga guds rike leder till konkret politiskt engagemang. S� har det varit ocks� f�r mig � jag har varit kristen hela mitt liv, men blev socialdemokrat f�rst i vuxen �lder efter att ha insett att min tro p� solidaritet som v�ckt ett internationellt engagemang ocks� innebar att jag beh�vde engagera mig f�r ett mer solidariskt samh�lle h�r hemma. F�r mig �r inte mina politiska uppdrag i kommunen eller inom studentpolitiken n�got annat �n min tro, utan �r snarare uttryck f�r min vilja att s�tta tron i handling och bidra till att g�ra tillvaron lite b�ttre i de sammanhang jag finns. Sen kan ocks� religionen vara en konstruktiv kraft inte bara p� individniv� utan ocks� i samh�llet. Inte minst det sociala arbete och de m�jligheter kyrkor och f�rsamlingar kan vara som plats f�r samtal, som lokal organisat�r och som kanal ut i grupper som samh�llet annars kan ha sv�rt att n�.

Det som jag ser som hotet, eller problemet med religionens n�rvaro i politiken, �r framf�r allt n�r det anv�nds som legitimering. Det m�ste vara tydligt vilket mandat man som politiker verkar p�, och vad som �r den gemensamma grunden. Den som �r folkvald � eller andra som verkar inom politiken f�r den delen � kan inte ha n�gon annan legitimeringsgrund �n de demokratiska besluten och majoriteten. Visserligen kan ens eget samvete s�ga en vad som �r r�tt och fel men att h�vda religi�sa sanningar f�r att en viss politik �r n�dv�ndig � och exempel finns inte s� l�ngt borta, som f�rbuden mot abort i flera EU-l�nder. Oavsett hur man sj�lv ser p� fr�gan, s� blir det i mina �gon mycket problematiskt om en lagstiftning ska bygga p� annat �n majoritetens vilja, och att n�gon st�ndpunkt i princip �r oantastlig, s� l�nge den inte kr�nker m�nskliga r�ttigheter eller annat skydd,

Ibland anv�nds ocks� religion f�r att g�mma en politisk agenda � oftast en konservativ s�dan. Det h�nder inte s�llan att m�nniskor h�vdar att de bara vill det som �r allm�nna kristna �vertygelser, men som inneb�r tydligt konservativa f�rslag i realiteten. Det finns �verhuvudtaget en tendens att uppfatta v�nster�sikter eller progressiva v�rderingar som just politiska medan liberala eller konservativa �sikter uppfattas som n�gon sorts status quo eller sunt f�rnuft utan politisk anstrykning. D� kan det ju vara extra tacksamt att h�vda att det �r problematiskt med politik och religion om man sj�lv vill h�vda att ens egna �sikter inte �r politiska.

Men faktum �r att det finns ingen sj�lvklar kristen politik eller religi�s konsekvens. Genom historiens lopp har tron och religionens anv�nds f�r att organisera befrielser�relser och f�r att f�rtrycka ursprungsbefolkningar, den har lett till krig och till fred och f�rsoning. Tron har en kraft att g�ra m�nniskor brinnande, att samla och ge kraft, men den kan ocks� missbrukas. Och �ven om man �r n�gorlunda �verens om m�len, beh�ver en kristen eller muslim inte vara �verens med sina trosbr�der och -systrar om vilka v�gar och medel som �r b�st. Det st�r inget i Bibeln om hur man ska organisera v�lf�rdstj�nster i ett postindustriellt samh�lle eller om v�rnskatt eller studiemedelssystem. Det handlar om att hitta en helhetssyn utifr�n sina v�rderingar och sin tro och sina erfarenheter.

F�r mig � om jag ska vara lite personlig � har det mycket handlat om att f� vara en hel m�nniska. N�r m�nniskor s�ger att tro och politik inte h�nger ihop och vill skilja de �t fullst�ndigt, d� f�r jag lite problem. Jag �r kristen, har valt att �gna mitt liv i kyrkans tj�nst och min tro och min hemh�righet hos Kristus �r en av mina viktigaste identiteter. Det kan jag inte kliva ur. Och �ven om man kan h�vda att det ska vara en privatsak s� �r det inte det � det �r en grundl�ggande del av mig och en viktig del av min tro �r den f�r konsekvenser f�r hur jag lever mitt liv och vilket ansvar jag har f�r att g�ra v�rdlen omkring mig till en b�ttre plats att leva i, inte bara f�r mig. Och s� finns det andra som menar att kristen kan man ju vara men partipolitisk, det blir problematisk. Men f�r mig �r �ven det en grundl�ggande del, att jag vill ta st�llning, vill ge mitt st�d f�r den v�g fram�t som jag tror leder till en r�ttvisare v�rld och ett varmare samh�lle. Ett s�tt att hitta gemensamma l�sningar p� gemensamma problem, d�r var och en inte �r l�mnad f�r sig sj�lv utan d�r vi hittar samh�llssystem f�r att b�ra varandras b�rdor och �lska v�r n�sta. Sedan kan man g�ra det p� olika s�tt, men f�r mig har partipolitiken dels varit ett s�tt att bek�nna f�rg och f�rdjupa mig ideologiskt, dels ett s�tt att vara med och ta ansvar d�r jag kan. S� jag st�r h�r, som kristen och socialdemokrat, och kan inte annat. Jag har stor respekt f�r att m�nniskor har andra uppfattningar och kommer till andra slutsatser, men f�r mig h�nger det ihop.

S� jag t�nker r�sta s p� s�ndag, f�r jag tror att vi beh�ver ett mer solidariskt Europa, och jag t�nker kryssa en broderskapare, S�dert�ljetjejen Evin Cetin som vill arbeta f�r ett mer solidariskt flyktingmottagande och en ansvarsfull utrikespolitik, fr�gor om f�ljt mig och engagerat mig liksom m�nga andra kristna i v�rt land. Och d�rf�r, f�r att jag �r kristen och socialdemokrat, kandiderar jag sj�lv i valet till Svenska kyrkan i september och vill forts�tta arbeta i kyrkom�tet f�r en kyrka som finns d�r m�nniskor finns, som kan predika evangelium till befrielse och uppr�ttelse f�r alla m�nniskor och som pr�glas av frihet, j�mlikhet, solidaritet och h�llbarhet.

Om pastor Spak kom i konflikt med omv�rlden n�r han agiterade och talade politik fr�n predikstolen, s� �r det inte heller alltid l�tt att tala om Gud och sin tro i den politiska talarstolen. Och visst finns det ibland risker med m�tet mellan tro och politik. Men �ven om religionens �terkomst i viss m�n �r en myt,� s� �r det onekligen s� att det kommer finnas m�nniskor som drivs av sin tro i politiken och religi�sa f�rsamlingar och organisationer som har mycket att bidra med f�r att bygga en lite b�ttre, lite mer solidarisk, lite r�dare och lite gr�nare v�rld. Det �r en kraft att r�kna med.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, Spak, Enk�ping, religion, broderskap, tal, kyrkan, sekularisering, religionens �terkomst