Yttrandefriheten är inte tillräcklig i sig själv

Yttrandefriheten beskrivs ofta med rätta som en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och är tillsammans med några andra rättigheter skyddad i svensk grundlag. Runt om i världen pågår kampen för yttrandefrihet, och hur reell yttrandefriheten är i ett samhälle är ofta en viktig mätare på hur demokratiskt det är. Inte bara för att yttrandefrihet är ett värde i sig och en förutsättning för olika politiska alternativ, men också för att motverka korruption och maktmissbruk.

Men även om yttrandefriheten är central, räcker den inte ensam för att uppnå ett fritt samhälle, varken på samhällsnivå eller individnivå. Självklart behöver den kombineras med samvets- och åsiktsfrihet – om en inte får tycka och tänka som en vill, spelar det ju inte så stor roll att det får uttryckas. Men jag skulle också hävda att det måste finnas goda förutsättningar för att kunna uttrycka sina åsikter, och även att bilda sig åsikter. Det behövs forum och sammanhang för människor att uttrycka sig, och där har ju internet revolutionerat möjligheterna. Men också sammanhang för att bilda sig och utbilda sig, få diskutera fritt och lära sig av andras tankar. Kanske är studiecirklar, öppna bibliotek, semester som ger tid för läsning och öppna föreläsningar minst lika viktigt för yttrandefriheten som avsaknaden av censur om yttrandefriheten ska gälla fler än en utbildad elit  med tillgång till medier och förlag.

Jag vill också relatera yttrandefriheten (i kombination med åsiktsfrihet) till religionsfriheten. De senaste åren har många forskningsfält inom samhällsvetenskap och humaniora, kanske framför allt statsvetenskap och juridik men också filosofi, sociologi och många fler, blivit mer intresserade av de saker som vi religionssociologer studerat länge, nämligen religionens plats i det moderna samhället. Ofta uttrycks frågorna om religion och modernitet i de sammanhangen just som en konflikt mellan religionsfrihet å ena sidan och yttrandefrihet å den andra. Som exempel tas till exempel den friande domen mot Åke Green, hoten mot Lars Vilks eller konflikten kring Mohammed-karikatyrerna. Ibland diskuteras också relationen mellan vissa gruppers religionsfrihet och andra gruppers rättigheter, som kvinnors eller sexuella minoriteters. Vissa har menat att lösningen är att avskaffa religionsfriheten som en egen rättighet, eftersom den borde inkluderas i åsikts-, samvets- och yttrandefriheten.

Visst finns det ibland en konflikt mellan rättigheter. Men det begränsar sig inte till just religionsfriheten. Olika gruppers rättigheter och friheter krockar hela tiden i pluralistiska samhällen, och det gäller att hitta modeller för hur det hanteras politiskt och juridiskt. Att enbart fokusera på just religionsfriheten är olyckligt. Att ta bort religionsfriheten är heller ingen bra idé. Tanken att religionsfriheten helt skulle kunna inkluderas i de andra friheterna bygger på en bild av religion som är väldigt västerländsk-kristen i den lutherska traditionen – att religionen främst är trossatser och försanthållanden hos en individ som varje person väljer att tro på eller inte, och helt är något i personens huvud eller möjligen hjärta. Men det ignorerar dels att religion i hög grad handlar om levnadssätt, världstolkning, riter och berättelser – människors levda religion har inte alltid så mycket med katekes eller trossatser att göra. Dels ignorerar det att det i många samhällen och kulturer i världen inte är en så individuell historia vilken religion en person tillhör – religion är ingenting som väljs som en väljer tvättmedel, utan djupt rotat i familj, kultur eller sammanhang. Att rätten att utöva sin religion skulle vara samma sak som att uttrycka sin åsikt är en väldigt snäv definition.

Yttrandefriheten är som sagt central. Men den räcker inte ensam, och den behöver mycket mer än bara avsaknad av censur som att kunna vara reell.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som jag tror har mycket att säga (eller dikta?) om yttrandefriheten, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rondellminaret eller jakttorn?

I en rondell i Uppsala har någon uppfört ett litet monument – ett litet torn i trä och papp som är öppet på en sida med en halvmåne på toppen. Jag vet inte vem som byggt eller om det finns fler.

Min omedelbara tolkning var att det var en rondell-minaret men efter att ha frågat på Twitter förstod jag att det också kunde tolkas som ett jakttorn.

Jag undrar lite vad det är, vem som byggt och hur det ska tolkas. Några idéer?

20111107-171918.jpg

20111107-171932.jpg

Sekularisering eller religiös förändring – Fokus sätter fingret på frågan

I fredags publicerade Fokus en lång artikel av Eric Shüldt om tillståndet i Svenska kyrkan, eller snarare hur Svenska kyrkan på olika sätt försöker bemöta en situation med minskade medlemssiffror. Det är en väldigt välskriven artikel, och även om det låter futtigt så är en av de fantastiska sakerna med artikeln att den inte verkar innehålla några sakfel – något i det närmaste unikt i journalistik om religion i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet som ofta har en erbarmligt låg kunskapsnivå.

Artikeln beskriver dels bakgrunden till de minskade medlemssiffrorna som kyrka-stat-frågan, sekulariseringen samt framför allt det förändrande medlemskapet, att det numera är dopet som är medlemsgrundande. Genom olika möten och intervjuer beskrivs också tre olika sätt som församlingar eller människor i kyrkan försöker bemöta framtiden: med ”publikdragande” verksamhet, med politiska ställningstaganden och ökad relevans i samhällsdebatten samt med mer ”kärnverksamhet” eller fördjupning för de som söker sig till kyrkan.

Som helhet är det intressant (om än inte så mkt nytt för en insider), men jag fick ändå känslan av att något saknades, en mer djupgående analys – eller kanske snarare, de förklaringar som vi (religions)sociologer har till den här utveckling. Jag vill nämna två saker: relationen mellan religion och samhällsförändring, samt vad medlemskap i en folkkyrka är.

De tre vägar som beskrivs i artikeln skulle jag inte säga är tre olika möjliga vägar: de facto pågår de ju samtidigt. Jag tror inte att de alla är medvetna svar på medlemsutvecklingen per se, utan olika uttryck, vilket också själva medlemsutvecklingen i sig är, på det som vi sociologer kallar religiös förändring. För att förklara vad jag menar kommer här en crash course i modern sekulariseringsteori:

Ordet sekularisng används i vardagsspråket ungefär synonymt med ”avkristning” eller minskad religiositet. Det är inte direkt fel, men inom den religionssociologiska (och övrig samhällsvetenskap) har begreppet en lite mer specifik betydelse. Ordet betydde ursprungligen att något gick från kyrklig till värdslig överhöghet eller ägande (typ Gustav Vasa tar kyrkklockorna till staten) men sedan 1900-talets början har ordet främst använts som ett vetenskapligt begrepp för att förklara relationen mellan modernitet och religion.

Den så kallade sekulariseringstesen innebär att modernisering och (ekonomisk) utveckling leder till religionens tillbakagång. När ett samhälle blir mer och mer modernt, rationellt, urbaniserat, individualiserat, rikt och pluralistiskt finns det en inneboende motsättning mellan modernitet och religiositet som kommer leda till religionens marginalisering eller försvinnande. Den här synen var förhärskande bland samhällsforskare åtminstone i Europa under nästan hela 1900-talet, och var i princip helt oifrågasatt, trots att det egentligen främst var i (norra) Europa som det fanns empiriskt stöd för tesen. Först under 1990-talet började den ifrågasättas, först i USA där det ju egentligen aldrig funnits något tydligt samband mellan modernitet och låg religiositet, och allteftersom andra delar a världen snabbt moderniserades utan att religionen försvann blev det mer och mer uppenbart att sambandet inte är så enkelt. I stora delar av Asien till exempel går ju stark ekonomisk utveckling och modernisering hand i hand med växande religiösa grupper. Från att ha förutsatt att hela världen kommer gå i Europas fotspår kallas idag Europa för ett ”exceptional case” (vilket är titeln på en bok av den framstående brittiska religionssociologen Grace Davie.

Hur man istället ska förstå (det eventuella) sambandet mellan religion och modernitet finns det inget konsensus kring, men ett av flera synsätt, vilket även jag delar, är det som enkelt kan kallas ”religiös förändring” snarare än sekularisering. Det går ut på att det trots allt är relevant att titta på hur modernitetens utvecklingsprocesser förändrar förutsättningarna för religionens plats i samhället och individers religiositet. De gamla teoretikerna hade fel i att det fanns ett enkelt samband, en motsättning mellan religion och modernitet, och de hade fel i effekterna dvs religionens försvinnande. Men jag tror att de hade rätt i grundfrågan. De förändringsprocesser som moderniteten innebär förändrar i grunden hur människor lever tillsammans, hur vi tänker kring oss själva och våra liv, våra värderingar och vårt beteende. Om man studerar religion som ett socialt fenomen (vilket är religionssociologens uppgift) så är det då också ganska självklart att förutsättningarna för religiositeten, både i samhället och på individnivå, påverkas av detta. Det påverkar synen på makt och auktoritet, det förändrar dynamiken mellan individ och kollektiv, det förändrar hur vi kommunicerar och mycket annat. Den religiösa förändringen är i min mening inte i första hand intressant att studera i antal, om det ökar eller minskar, utan snarare kvalitativt i meningen *hur* är vi religiösa? vilken sorts religiositet finns eller växer i det moderna samhället? hur ser förändrade relationer mellan religiös och sekulär auktoritet ut etc.

Alltså tror jag att nyckeln till att förstå de olika tendenser som beskrivs i Fokus reportage inte främst ska ses som tre motsatta, medvetna strategier för att stoppa medlemsflykten. Snarare är alla tre exempel på hur en religiös organisation, som finns i ett modernt samhälle och består av samtida människor, påverkas av och samtidigt påverkar hur såväl evangeliet tolkas som hur aktiviteter och gudstjänster organiseras och firas.

Sen är det också frågan om medlemskapet. Att vara medlem eller tillhörig en folkkyrka i den nordiska traditionen (liksom en del andra stora kyrkor) är något annat än att vara med i en annan typ av medlemsorganisation. Det finns bland svenskarna, liksom de andra nordiska länderna och något liknande i en del andra kyrkor, en stark känsla av samhörighet med kyrkan, en uppskattning för såväl kyrkobyggnaderna som verksamheten, en vilja att kyrkan och dess tro, språk, riter och platser ska finnas där när man behöver dem – även om man inte är så intresserad av att gå dit på söndagarna eller är så övertygad i sin egen tro. Den ovan nämnda brittiska religionssociologen Grace Davie har skrivit om detta fenomen, och kallar det ”vicarious religion”, eller ställföreträdande religion. Tanken är alltså att en en liten grupp upprätthåller religionen till vardags med majoritetens goda minne eller till och med aktiva stöd, för att den ska finnas till hands för alla när de behöver den. Hon menar också att det inte bara ska ses som en infrastruktur som folk vill använda som en tjänst eller vara, utan också just tron bärs av några å de mångas vägnar. Kanske kan man se en del av de protester som ibland blir när kyrkor ändrar språk eller riter just ur det perspektivet – människor tänker att även om de inte går dit så firas gudstjänsterna ändå på något sätt för dem också.

Frågan om medlemmarna är såklart viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv för Svenska kyrkan och för trovärdigheten på sikt. Men vad som gör att människor vill stanna i kyrkan handlar i ganska liten grad om direkt ”medlemsnytta” i strikt bemärkelse, utan mer om samhörighet och identitet. Jonas Bromander, forskare på Svenska kyrkan, har gjort en hel del forskning just om detta och har kommit fram till att de som lämnar kyrkan i ganska låg grad gör det av åsiktsskäl eller i protest mot det ena eller andra. De som lämnar har haft väldigt liten relation eller kontakt med kyrkan och har ofta en väldigt låg kunskapsnivå om kyrkans åsikter och verksamhet. Jag tror att det som kommer avgöra medlemssiffrornas framtid handlar ganska lite om individens nytta och betydligt mer om människor vill att kyrkan, dess tro, dess röst och dess verksamhet ska finnas i framtiden. I så fall kommer människor att stanna kvar.

Några lästips:

Forskningsrapporten nedan låter inte så upphetsande på titeln, jag vet, men den är faktiskt otroligt spännande. Den behandlar såväl de mer teoretiska frågorna om religiös förändring i Sverige som frågor om välfärdssamhällets förändring, kyrkan som tjänsteleverantör,  genusfrågor och mycket mer. Väldigt läsvärd, och dessutom tillgänglig som pdf (klicka på ”fulltext” på sidan du kommer till).

Bäckström A, Edgardh Beckman N, Pettersson P. Religiös förändring i norra Europa : en studie av Sverige : ”från statskyrka till fri folkkyrka” : slutrapport. Uppsala: Diakonivetenskapliga institutet, Uppsala; 2004. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie, 8.

Grace Davie utvecklar begreppet vicarious religion i det här bokkapitlet. Begreppet har kritiserats av Steve Bruce och David Voas i den här artikeln som Davie svarar på här. Tyvärr är kanske de här artiklarna låsta om man inte sitter på ett universitetsnät, men referenserna finns i alla fall…

Några andra bra böcker om sekularisering och religiös förändring:

Bromander, Jonas (2005). Medlem i Svenska kyrkan: en studie kring samtid och framtid. Stockholm: Verbum (studien jag nämnde ovan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. En ny bok baserad på data från 2009 [data i denna bok är från 2004] kommer att publiceras i år på Verbum förlag.)

Ahlstrand, Kajsa & Gunner, Göran (red.) (2008). Guds närmaste stad?: en studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm: Verbum (en annan svensk studie, som kombinerar enkäter och kvalitativa studier i en rad intressanta artiklar)

Berger, Peter L., Davie, Grace & Fokas, Effie (2008). Religious America, secular Europe?: a theme and variations. Aldershot, England: Ashgate (en ganska kort och översiktlig bok som ändå ger de stora dragen. en internationell bestseller!)

Sigurdson, Ola (2009). Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion (visserligen skriven ur ett mer teologiskt perspektiv, men innehåller väldigt bra ingångar även till ett sociologisk perspektiv)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Religion och feminism – inte nödvändigtvis motsatser

Denna vecka skriver jag huvudledare i Tro och politik – självklart med utgångspunkt i att det idag är internationella kvinnodagen.

Vi som är feminister i olika tros­traditioner har mycket att göra för att våra samfund och grupper ska leva jämställt och jämlikt, och har mycket att bidra med i den feministiska kampen i samhället i stort. Strukturer som gör skillnad på människor finns överallt, i sekulära såväl som religiösa sammanhang. Men utan respekt för våra olika traditioner och religioner kan vi aldrig åstadkomma ett verkligt syskonskap.

Sen har jag nog inte länkat till min förra text i tidningen, om behovet av en kunskapsbaserad politik:

Utan kunskap, som vi får genom forskning, kan vi aldrig bygga framgångsrika samhällen eller lösa våra gemensamma problem. Men vi måste också ha en idé om såväl vilka problemen är som vart vi vill komma, alltså hur vi vill att samhället ska se ut. Och vi måste framför allt ha tilltron till att det faktiskt går att göra något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Feltänkt förbud

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

Att välja sin församling – del 2

I ett tidigare inlägg gav jag lite bakgrund till frågan om friare församlingstillhörighet och territorialprincipen (apropå detta ärende). Här följer del 2, om de olika kyrkosyner och församlingssyner ligger i botten.

I Läronämndens* yttrande (i slutet på detta dokument) över territorialprincipen står följande:

Läronämnden framhåller att den territoriella principen syftar till att varje människa lokalt ska ha tillgång till Guds ord och sakrament. Denna princip utgör en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse. Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera. Det finns inga teologiska och läromässiga skäl för att den territoriella principen endast ska grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den skulle också kunna kopplas till andra sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t ex arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag. Det hör till vår kyrkosyn att alla döpta har ett ansvar för sin lokala församling.

Frågorna om den tekniska folkbokföringen återkommer jag till i ett kommande inlägg, jag ska fokusera på det teologiska här (om än i en kortfattad och kanske inte helt akademiskt nyanserat korrekt version).

Den territoriella principen som Läronämnden lyfter fram handlar alltså om principen att kyrkan inte är en förening som konstitueras av de engagerade och övertygade kristna i en sluten grupp, utan att Kyrkan är något mer än en sammanslutning av individer. Kyrkan är Kristi kropp på jorden med ett uppdrag att bringa Guds ord och sakrament till alla människor. Svenska kyrkan, och varje församling, är en ”lokalavdelning” av Kristi kyrka på just den platsen. Denna syn (uttryckt i olika versioner och med olika nyanser) har alla de stora historiska kyrkorna som har något typ av folkkyrkoideal – som katolska kyrkan, de nordiska folkkyrkorna, anglikanska kyrkan bland andra. Ambitionen är alltså att (mer eller mindre) omfatta alla kristna på en plats och det hänger inte på individens val som konstituerar församlingen.

Mot denna syn står en så kallad föreningskyrklig syn, där kyrkan alltså är just summan av de troende individerna och konstitueras av de (rätt)troende kristna. Det är en sådan syn som avvisas av läronämnden som oförenlig med Svenska kyrkans lära.

De flesta som vill ha en friare församlingstillhörighet i Svenska kyrkan menar sig inte vilja förändra detta, utan säger sig avvisa en föreningskyrklig syn. De menar däremot att territorialprincipen i medlemskapet inte är nödvändig, utan att skulle kunna grundas i var man firar gudstjänst och känner sig hemma.

Då hamnar man i frågan vad en församling är – en gemenskap av kristna som firar gudstjänst tillsammans på söndagarna, eller alla tillhöriga (oavsett engagemang, tro eller gudstjänstfirande) på en viss plats. I det svenska bondesamhället var det ingen fråga, eftersom alla (mer eller mindre) gick i gudstjänst, och alla gjorde det i sin lokala kyrka. De två definitionerna sammanföll alltså. Idag är situationen uppenbart annorlunda.

Det är uppenbart att människor vill fira gudstjänst där man trivs, och att människor som vänder sig till kyrkan främst i livets viktiga stunder kanske har andra kriterier på var man vill gifta sig eller döpa sitt barn än var man bor (just nu). Det är ju också ett faktum att församlingsgränderna framför allt i de större städerna inte framstår som särskilt naturliga, och de flesta uppfattar sig kanske snarare som medlemmar i Svenska kyrkan än i en specifik geografisk församling.

Det finns inga som helst hinder för att engagera sig och fira gudstjänst någon annan stans än där man bor. Det finns inte heller något hinder för att ha dop eller vigslar i annan församling – sedan ett antal år finns ett clearingsystem som dessutom löser de ekonomiska frågorna för individen. Det som är ”låst” till församlingen är dels ekonomin, att ens avgift går till församlingen, dels röstning och valbarhet.

En kommentar på mitt förra inlägg hävdade att det var ologiskt att acceptera eller uppmuntra gudstjänstfirande i annan än den egna församlingen, men inte tillåta medlemskap. Jag håller inte med. Förutom en rad praktiska konsekvenser som jag ska återkomma till i nästa inlägg, så är det för mig en teologisk fråga hur vi menar att kyrkan är konstituerad. Det behöver inte betyda att individen är låst vid en viss församling men påverkar hur vi gemensamt beslutar att kyrkan är organiserad i sin uppbyggnad.

Biskopen i Skara, Erik Aurelius, uttryckte det under kyrkomötet som att ”nuförtiden kan man välja vårdcentral, men man väljer inte sina syskon”. Som kyrka är vi ohjälpligt förbundna med varandra, oavsett om vi vill det eller inte. Vi må tycka och tänka olika, och vara uppdelade i olika kyrkor, men vår uppgift är att sträva mot enhet, att ta ansvar och dela med varandra. Kyrkan är inte bara vi som trivs ihop, utan också de vi inte valt. I kyrkoordningen är det uttryckt dels i ovan nämnda paragraf, men också i att församlingen har ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Givetvis med respekt för att alla inte är intresserade av vad vi har att komma med.

Personligen, med stor respekt för att människor verkligen inte är fria att bosätta sig var de vill, gillar jag tanken på att fira gudstjänst och vara engagerad där man bor, oavsett om det är precis ens eget stuk på gudstjänsterna eller kyrkorummet är det finaste i stan. Samtidigt har ju även jag (även om det inte är så ofta numera) cyklat över församlingsgränsen till andra kyrkor (och dessutom, under mitt eget pastorsadjunktsår pendlat till en annan stad) och jag vill inte hindra det. Men det bör inte vara huvudinställningen till hur vi relaterar som kyrka till vad det innebär att vara medlem och vad en församling är.

Det som jag har diskuterat här gäller ju huvudprincipen om man skulle ha en helt fri församlingstillhörighet, något som de flesta i kyrkomötet (numera) inte driver, utan de vill snarare ha en ”friare” tillhörighet. Problemen med det återkommer jag till i nästa inlägg.

*Läronämnden är ett organ i Svenska kyrkan, bestående av alla biskopar samt 9 övriga ledamöter varav de allra flesta är forskare i olika relevanta (mestadels teologiska) discipliner. Läronämnden har att uttolka Svenska Kyrkans tro, bekännelse och lära och måste yttra sig över alla beslut som rör dessa. Särskilda regler gäller om kyrkomötet vill rösta emot läronämndens rekommendation (vilket aldrig händer)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att välja sin församling – del 1

I förmiddags röstade kyrkomötet ner ett förslag om att utreda förutsättningarna för en friare församlingstillhörighet med siffrorna 130-116. Liknande förslag har förekommit nästan varje år under lång tid och debattens vågor gick höga i plenum men också på twitter och facebook. Själv företrädda jag utskottets linje i debatten och har blivit mer och mer övertygad om att det här är en väldigt viktig fråga att inte agera för naivt i – jag vill verkligen värna territorialprincipen och alltså inte tillåta friare församlingstillhörighet. Jag tänkte skriva lite om mina argument för detta, och har insett att det kommer att bli en rad inlägg.

Spontant tycker många – oavsett om man själv är aktiv i kyrkan eller inte – att det låter väl rimligt att man ska få välja själv vilken församling man vill vara med i. Men det är inte så självklart utan en förändring skulle få stora konsekvenser. Det är en teologisk, organisatorisk, ekonomisk och praktisk fråga. Jag tänkte gå igenom dessa olika delar. Dock börjar jag i det här inlägget med lite bakgrund.

I Svenska kyrkan är man medlem i den församling där man är folkbokförd, precis som man tillhör den kommun där man är skriven. Det betyder att man betalar sin medlemsavgift dit och har rösträtt där samt (om man är döpt, över 18 år och inte anställd i församlingen) valbar till kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Det finns ett utjämningssystem, likt det som finns mellan kommunerna för att säkra ekonomin och se till att kyrkobyggnader såväl som verksamhet ska finnas i hela landet. Om kyrkomedlemmar vill döpa sina barn, konfirmeras, gifta sig eller begravas i en annan församling än där man tillhör, finns ett clearingsystem som gör att det inte kostar något för individen. Självklart finns inga hinder för att fira gudstjänst eller vara engagerad som frivillig i en församling än den där man bor.

Styrande för detta är dels Lagen om Svenska kyrkan, där det framgår att Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, och att församlingen består av de kyrkotillhöriga som bor inom församlingens område. Dels är kyrkoordningen, svenska kyrkans stadgar, reglerande gällande hur lagen ska tolkas, regler om valbarhet etc.

Frågan om fri eller friare församlingstillhörighet har som sagt diskuterats under ett antal år. 2004 gjordes en utredning i svenska kyrkan som tog upp olika modeller, betänkandet heter Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). Tyvärr finns den inte som pdf på Svenska kyrkans hemsida (där finns utredningar från 2005 och framåt) men går att beställa från Svenska kyrkan. Den presenterar och går igenom konsekvenserna för olika former för medlemskap.

I kommande inlägg här återkommer jag med de olika frågorna som ryms inom den till synes enkla fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om kristendomens särställning i religionsundervisningen

Idag har Jan Björklund meddelat att regeringen gör en del ändringar i Skolverkets förslag till ny kursplan för religionsämnet i skolan, med syfte att förstärka och lyfta fram kristendomens plats och särställning i det svenska samhället.

Jag skrev flera inlägg om detta i våras, och jag tror att mina synpunkter då fortfarande håller. Dels tycker jag inte att det är så hemskt oroande utifrån hur förslaget var formulerat, men framför allt finns det många större faror med religionsundervisningen än just hur mycket tid de olika religionerna får, nämligen hur fokuset ser ut vad gäller individ/samhälle och hur mycket religion betraktas som ett fast fenomen utifrån. Där verkar det nya förslaget till kursplan absolut hamna rätt.
Jag utvecklar dessa punkter här och här samt i en ledare i Tidningen Broderskap här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dagen går vilse + tips om två intressanta sommarläger

Tidningen Dagens beslut att att inte publicera annonsen ovan, har väckt enormt mycket uppmärksamhet. Tyvärr är det inte så förvånande, varken att annonsen stoppas eller att andra medier gärna hugger på historier som bekräftar att kristna i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet är homofoba och inskränkta. Dock är just det här tyvärr ett exempel på just det senare. Eller, om inte homofoba och inskränkta, så åtminstone drivna mer av rädsla och en feg publicistiskt linje. Jag har inget vettigare att tillägga i den frågan än att hänvisa till Emanuel Karlstens modiga och ärliga beskrivning av sin tidigare arbetsgivare.

Personligen tycker jag den här historien är sorglig på flera plan. Förutom att den göder förakt för kristna (även om det är svårt att argumentera emot) så är det så sorgligt att Dagen som i övrigt varit en intressant röst nu helt går bort sig. Tidningen tappar också trovärdigheten i att hävda sig vara en röst för och i den samlade svenska kristenheten – genom att säga som Elisabeth Sandlund gjort ett antal gånger (bl a i P1 imorse) att Dagens läsare inte vill se något som förespråkar (eller accepterar?) ”utlevd homosexualitet” menar hon alltså att hon gör en tidning just för denna, alltmer krympande del av svensk kristenhet. Dessutom kan man väl tänka sig att även en del av de som liksom Sandlund tycker att det är ”en svår fråga”, vad nu det betyder, ändå kan leva med att se en påminnelse om att det finns olika sätt att handskas med en ”svår fråga” om det gäller ens eget liv. Till exempel att få åka på läger med andra ungdomar och läsa bibeln, fira gudstjänst och diskutera.

Det enda bra med den här historien är väl att EKHOs sommarläger nu får betydligt mer kännedom och spridning genom alla nationella medier än vad en liten annons i Dagen hade fått. Förhoppningsvis innebär det att ytterligare några kristna hbtq-ungdomar får möjlighet att komma på lägret som verkar vara en väldigt bra idé.

För den som vill ägna några sommardagar åt att diskutera progressiv teologi och bibelstudier utan att nödvändigtvis identifiera sig som hbtq-ungdom (även om ni såklart också är välkomna) bör snarast anmäla sig till Ung Kristen Vänsters sommarkurs Kristen och vänster? i Stockholm 1-3 juli. Ung kristen vänster är Broderskapsrörelsen/kristna socialdemokraters ungdomsnätverk, men kursen är öppen för alla rödgröna som vill lära sig mer om progressiv teologi mm. Föreläser gör bl a KG Hammar och Annika Spalde.

Uppdatering: kommentarsfunktionen har lagt av, som ni kanske sett. Om någon försökt kommentera så har jag alltså inte redigerat bort det utan det är något tekniskt fel. Min ideella techsupport jobbar på det, men eftersom den är just ideell så kan det dröja lite…
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vem får gifta sig i kyrkan – och hur?

I torsdags gick debattvågorna höga om brudöverlämning, kulturarv och prinsessbröllop efter Annika Borgs välskrivna debattartikel i DN om vikten av att Victoria och Daniel går in tillsammans i kyrkan och inte praktiserar den angosaxiska traditionen där pappan lämnar över bruden. Jag var inte så förvånande också en av de som gick igång på frågan. Men det finns nog ändå lite nyanser i den här frågan, och efter att ha diskuterat lite om kyrkbröllop i Julia Skotts kommentarfält häromveckan tänkte jag ta upp några av de bollarna också. Jag tänker lämna just prinsessbröllopet därhän och diskutera själva vigselfrågorna istället.
Som präst har jag förättat drygt ett tiotal vigslar och jag har bevistat minst lika många till (både som gäst och som prästpraktikant) och många av dem har varit sinsemellan väldigt olika. Det finns väldigt många uppfattningar om hur en vigsel ska vara och vad som är tradition, hur mycket som ska vara ”personligt” (vad nu det är) och vem som bestämmer över vigselns utformning. Det är uppenbart att även om det finns en fastställd ordning för vigsel enligt svenska kyrkans ordning, så är det väldigt mycket som inte regleras där, det finns massor av influenser från olika håll (som med alla kulturella fenomen), det finns flera olika aktörer från såväl kyrkan som brudparet (och deras anhöriga ibland) som rimligen har åsikter. Det gör att det oftast blir roligt och spännande att planera en vigsel men ibland också lite komplicerat.

Frågan om brudöverlämning har jag diskuterat med prästkollegor sedan jag började läsa till präst för ungefär tio år sedan. Det uppfattas i varierande grad som ett problem och alla präster jag pratat med (vilket säkert börjar bli uppemot hundra det senaste decenniet) har någon form av strategi för att bemöta önskemålet om brudöverlämning, från helt accepterande, via diskussion till totalvägran. Vissa församlingar har pastoraler (ungefär =handlingsprogram, policy) för vigsel där man kommit överens i arbetslaget och/eller kyrkorådet om hur man hanterar frågan. Min gissning är det vanligaste i de fallen är att man är negativ till brudöverlämning.

Personligen tycker jag föga förvånande väldigt illa om brudöverlämning som rituellt inslag. Även om jag inser att många läser in andra saker i det, så har jag svårt att se att det inte också manifesterar hur en man lämnar över kvinnan till en annan. Den svenska traditionen med att brudparet går in tillsammans har också tillskrivits just att det varit syftet, nämligen att visa att brudparet frivilligt valt varandra (vilket jag iofs inte vet hur långt tillbaka det stämmer). Och den viktigaste invändningen mot att alla borde få välja själva och kan bestämma vilket innehåll seden har för dem, är just att en symbol är laddad med vad den refererar till, och inte bara vad den som planerar vigseln vill att den ska betyda. Och att vigseln är en gudstjänst som är en helhet, där texter, sånger, tal och riter/handlingar hänger ihop och berättar med olika språk om samma sak. Om då en rit berättar en helt annan sak än resten av vigselns sånger, ord och handlingar så blir det problematiskt. Och ytterst är det faktiskt prästen som har ansvaret för vigselgudstjänsten och inte brudparet. För mig som präst skulle det också vara väldigt problematiskt om brudparet ville ha en sång eller dikt med som hade ett budskap som på något sätt direkt går emot kyrkans bild av äktenskapet (t ex att parterna inte är jämlika).

Sen finns det ett problem i debatten, som också en klok vän påpekade på en av alla diskussionstrådarna på facebook när frågan kom upp. Nämligen att det i den här diskussionen förekommer ett ganska utbrett förakt mot brudöverlämningsivrande brudpar från kyrkoarbetare och andra ”kyrkproffs”. Jag har också i vissa sammanhang uttryckt irritation över hollywoodifieringen av bröllopen i Svenska kyrkan. Jag tycker att det finns goda skäl att aktivt motverka den kommersialisering som snabbt ökar kring kyrkliga handlingar, inte bara bröllop längre utan även dop omges av allt mer krav om rätt saker och fina fester. Där är det viktigt att kyrkan visar på alternativ och att det inte finns någon inneboende självklar koppling mellan kyrkbröllop och stort och dyrt ”fint” bröllop (även om det är en väldigt utbredd uppfattning, vilket studerats i en kommande doktorsavhandling i religionssociologi från Umeå Universitet som kommer nästa år). Jag tror också att en hel del brudpar har sett betydligt fler vigslar på film och tv än de varit med på själva och därmed inte funderat så mycket på skillnaden mellan de lika ordningarna – även om det nu verkar vara en ganska utbredd diskussion på bland annat bröllopsforum på nätet och då ökar väl också medvetenheten om att det här är en fråga. Här riskerar det att bli en fin linje mellan att värna svenska kyrkans rätt att ”ha sista ordet” om vad som är kyrkans ordning å ena sidan, den pedagogiska uppgiften att förmedla hur den svenskkyrkliga traditionen ser ut å andra sidan och å tredje sidan rent föraktande eller åtminstone uppfostrande/översittande kommentarer eller synsätt mot brudparens vilja att vara med och utforma sin vigsel så som de tycker är fint eller på riktigt. Dock tycker jag inte att risken för det sistnämnda ska innebära att prästerna eller Svenska kyrkan som helhet ska kapitulera i frågan. Däremot kan det stämma till eftertanke för en och annan som gärna hänger sig åt kyrklig elitism.

Sen bör man ju också i min mening vara försiktig med att så tydligt hänvisa till att det inte är en svensk tradition (eller ännu mindre att det är specifikt amerikanskt). Massor med människor i Sverige och därmed även brudpar kommer inte ursprungligen från Sverige och är inte så intresserade av att gifta sig enligt svensk tradition, och att hävda att saker är dåliga i sig för att de är just amerikanska riskerar ju att hamna i den sistnämnda kategorin ovan, dvs elitism. De gånger jag själv haft vigslar med brudöverlämning (ja, det har hänt) har det i alla fall utom ett handlat om par som kommer från länder/traditioner där det varit självklart. I ett av de fallen lämnades även brudgummen över av sin mamma. Huvudskälet mot vissa inslag i våra gudstjänster kan ju inte vara var de kommer ifrån utan vad de symboliserar och innehåller.
Karin Långström Vinge har efterfrågat ett biskopsbrev om vigselgudstjänsten, och det tycker jag skulle vara mycket välkommet. Jag misstänker att frågan kommer att hanteras i någon form när en ny ordning för vigselgudstjänst kommer att tas fram i Svenska kyrkan i och med revisionen av kyrkohandboken som kommer att vara klar inom ett par år. Även om jag skulle välkomna en instruktion i handboken att utgångspunkten är att brudparet går in tillsammans, så tror jag att det vore väldigt bra om biskoparna också tillsammans formulerade sig kring en rad olika frågor om avvägningar i vigselgudstjänsten, inte bara just hur man går in i kyrkan.

För det handlar ju inte bara om ingången, utan också om avvägningen att vigselgudstjänsten är en gudstjänst i svenska kyrkans ordning som prästen ansvarar för och hålls i församlingens gemenskap (och i princip är offentlig) men ju också är brudparets rit och stora dag. Samma avvägningar finns ju också vid begravningar och dop, men blir kanske ännu tydligare vid vigsel. Min erfarenhet, och som jag hört från många andras berättelser, att det oftast går ganska bra att hitta ett samarbete och tillsammans planera en vacker, meningsbärande och högtidligt vigselgudstjänst. Präster och musiker och vaktmästare är oftast väldigt bra på att känna av vad som passar för varje brudpar, de har oftast mycket erfarenhet av vad som ”funkar” och inte, och är dessutom lyhörda för brudparens önskemål. Min erfarenhet är också att brudpar oftast litar rätt mycket på den kompetens som kyrkoarbetarna har. Problemen i min mening kommer snarare när man inte är överens om vad det är man planerar – när prästen/musikern planerar en gudstjänst (med brudparets rit i centrum) medan brudparet planerar en show/föreställning med kyrkorummet som kuliss. Det kan ändå gå att hitta en bra kompromiss, men min bild är att just grundläggande olika synsätt på vad vigseln är ofta ligger bakom kommunikationsproblem och missnöje från såväl brudpars som kyrkoarbetares sida.

I det sammanhanget kommer man också nära den frågan som jag diskuterade i Julias bloggpost som jag nämnde ovan, nämligen vem som får och ”bör” gifta sig i kyrkan. Formellt ska ju en av kontrahenterna vara medlem i Svenska kyrkan för att paret ska få gifta sig i kyrkan, men ofta menar människor också att det är oärligt att gifta sig i kyrkan om man inte tror på Gud eller aldrig går i kyrkan annars, och att det skulle vara vanligt att folk bara vill vara i kyrkan för att det är ”fint” och helst vill att prästen är med så lite som möjligt och helst inte ska prata så mycket om Gud. När det gäller det sistnämnda så har det aldrig hänt mig, och jag uppfattar nog att många ändå vill vara i kyrkan för att det betyder något mer än bara ett snyggt rum. Människor vill ofta (vilket både min erfarenhet och en del religionssociologisk forskning visar) vända sig till kyrkan vid livets stora högtider även om de inte gör det annars, för att sätta sig själv och sina liv i ett större sammanhang, få del av riter och ett språk för det som är svårt att uttrycka med ord. Kanske kallar man det för att det är ”fint” eller ”tradition”, men jag tycker inte att det är min uppgift som präst att sätta mig över de skäl som får människor att söka sig till kyrkan. Dessa par är också ofta öppna för att hitta en bra avvägning mellan egna önskemål och kyrkans ordning. Det är i så fall ett större problem i de fall paren har ett uttalat ”kulisstänkande” som jag beskrev ovan, och kommer till mötet med prästen (som är den man oftast planerar med) med en utgångspunkt att det ska bli en förhandling där ”kunden alltid har rätt” eller där man förutsätter att prästen kommer att vara emot allt man själv tycker är fint eller modernt. Då kan det bli väldigt svårt att komma överens, och då kanske man ska fundera ett varv till på vad man tycker att det innebär att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,