Marta Axner

Tidningen Dagens beslut att att inte publicera annonsen ovan, har väckt enormt mycket uppmärksamhet. Tyvärr är det inte så förvånande, varken att annonsen stoppas eller att andra medier gärna hugger på historier som bekräftar att kristna i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet är homofoba och inskränkta. Dock är just det här tyvärr ett exempel på just det senare. Eller, om inte homofoba och inskränkta, så åtminstone drivna mer av rädsla och en feg publicistiskt linje. Jag har inget vettigare att tillägga i den frågan än att hänvisa till Emanuel Karlstens modiga och ärliga beskrivning av sin tidigare arbetsgivare.

Personligen tycker jag den här historien är sorglig på flera plan. Förutom att den göder förakt för kristna (även om det är svårt att argumentera emot) så är det så sorgligt att Dagen som i övrigt varit en intressant röst nu helt går bort sig. Tidningen tappar också trovärdigheten i att hävda sig vara en röst för och i den samlade svenska kristenheten - genom att säga som Elisabeth Sandlund gjort ett antal gånger (bl a i P1 imorse) att Dagens läsare inte vill se något som förespråkar (eller accepterar?) “utlevd homosexualitet” menar hon alltså att hon gör en tidning just för denna, alltmer krympande del av svensk kristenhet. Dessutom kan man väl tänka sig att även en del av de som liksom Sandlund tycker att det är “en svår fråga”, vad nu det betyder, ändå kan leva med att se en påminnelse om att det finns olika sätt att handskas med en “svår fråga” om det gäller ens eget liv. Till exempel att få åka på läger med andra ungdomar och läsa bibeln, fira gudstjänst och diskutera.

Det enda bra med den här historien är väl att EKHOs sommarläger nu får betydligt mer kännedom och spridning genom alla nationella medier än vad en liten annons i Dagen hade fått. Förhoppningsvis innebär det att ytterligare några kristna hbtq-ungdomar får möjlighet att komma på lägret som verkar vara en väldigt bra idé.

För den som vill ägna några sommardagar åt att diskutera progressiv teologi och bibelstudier utan att nödvändigtvis identifiera sig som hbtq-ungdom (även om ni såklart också är välkomna) bör snarast anmäla sig till Ung Kristen Vänsters sommarkurs Kristen och vänster? i Stockholm 1-3 juli. Ung kristen vänster är Broderskapsrörelsen/kristna socialdemokraters ungdomsnätverk, men kursen är öppen för alla rödgröna som vill lära sig mer om progressiv teologi mm. Föreläser gör bl a KG Hammar och Annika Spalde.

Uppdatering: kommentarsfunktionen har lagt av, som ni kanske sett. Om någon försökt kommentera så har jag alltså inte redigerat bort det utan det är något tekniskt fel. Min ideella techsupport jobbar på det, men eftersom den är just ideell så kan det dröja lite…
Läs även andra bloggares åsikter om dagen, hbt, ekho, ung kristen vänster, religion, läger, kristen vänster, kyrkan

I torsdags gick debattvågorna höga om brudöverlämning, kulturarv och prinsessbröllop efter Annika Borgs välskrivna debattartikel i DN om vikten av att Victoria och Daniel går in tillsammans i kyrkan och inte praktiserar den angosaxiska traditionen där pappan lämnar över bruden. Jag var inte så förvånande också en av de som gick igång på frågan. Men det finns nog ändå lite nyanser i den här frågan, och efter att ha diskuterat lite om kyrkbröllop i Julia Skotts kommentarfält häromveckan tänkte jag ta upp några av de bollarna också. Jag tänker lämna just prinsessbröllopet därhän och diskutera själva vigselfrågorna istället.
Som präst har jag förättat drygt ett tiotal vigslar och jag har bevistat minst lika många till (både som gäst och som prästpraktikant) och många av dem har varit sinsemellan väldigt olika. Det finns väldigt många uppfattningar om hur en vigsel ska vara och vad som är tradition, hur mycket som ska vara “personligt” (vad nu det är) och vem som bestämmer över vigselns utformning. Det är uppenbart att även om det finns en fastställd ordning för vigsel enligt svenska kyrkans ordning, så är det väldigt mycket som inte regleras där, det finns massor av influenser från olika håll (som med alla kulturella fenomen), det finns flera olika aktörer från såväl kyrkan som brudparet (och deras anhöriga ibland) som rimligen har åsikter. Det gör att det oftast blir roligt och spännande att planera en vigsel men ibland också lite komplicerat.

Frågan om brudöverlämning har jag diskuterat med prästkollegor sedan jag började läsa till präst för ungefär tio år sedan. Det uppfattas i varierande grad som ett problem och alla präster jag pratat med (vilket säkert börjar bli uppemot hundra det senaste decenniet) har någon form av strategi för att bemöta önskemålet om brudöverlämning, från helt accepterande, via diskussion till totalvägran. Vissa församlingar har pastoraler (ungefär =handlingsprogram, policy) för vigsel där man kommit överens i arbetslaget och/eller kyrkorådet om hur man hanterar frågan. Min gissning är det vanligaste i de fallen är att man är negativ till brudöverlämning.

Personligen tycker jag föga förvånande väldigt illa om brudöverlämning som rituellt inslag. Även om jag inser att många läser in andra saker i det, så har jag svårt att se att det inte också manifesterar hur en man lämnar över kvinnan till en annan. Den svenska traditionen med att brudparet går in tillsammans har också tillskrivits just att det varit syftet, nämligen att visa att brudparet frivilligt valt varandra (vilket jag iofs inte vet hur långt tillbaka det stämmer). Och den viktigaste invändningen mot att alla borde få välja själva och kan bestämma vilket innehåll seden har för dem, är just att en symbol är laddad med vad den refererar till, och inte bara vad den som planerar vigseln vill att den ska betyda. Och att vigseln är en gudstjänst som är en helhet, där texter, sånger, tal och riter/handlingar hänger ihop och berättar med olika språk om samma sak. Om då en rit berättar en helt annan sak än resten av vigselns sånger, ord och handlingar så blir det problematiskt. Och ytterst är det faktiskt prästen som har ansvaret för vigselgudstjänsten och inte brudparet. För mig som präst skulle det också vara väldigt problematiskt om brudparet ville ha en sång eller dikt med som hade ett budskap som på något sätt direkt går emot kyrkans bild av äktenskapet (t ex att parterna inte är jämlika).

Sen finns det ett problem i debatten, som också en klok vän påpekade på en av alla diskussionstrådarna på facebook när frågan kom upp. Nämligen att det i den här diskussionen förekommer ett ganska utbrett förakt mot brudöverlämningsivrande brudpar från kyrkoarbetare och andra “kyrkproffs”. Jag har också i vissa sammanhang uttryckt irritation över hollywoodifieringen av bröllopen i Svenska kyrkan. Jag tycker att det finns goda skäl att aktivt motverka den kommersialisering som snabbt ökar kring kyrkliga handlingar, inte bara bröllop längre utan även dop omges av allt mer krav om rätt saker och fina fester. Där är det viktigt att kyrkan visar på alternativ och att det inte finns någon inneboende självklar koppling mellan kyrkbröllop och stort och dyrt “fint” bröllop (även om det är en väldigt utbredd uppfattning, vilket studerats i en kommande doktorsavhandling i religionssociologi från Umeå Universitet som kommer nästa år). Jag tror också att en hel del brudpar har sett betydligt fler vigslar på film och tv än de varit med på själva och därmed inte funderat så mycket på skillnaden mellan de lika ordningarna - även om det nu verkar vara en ganska utbredd diskussion på bland annat bröllopsforum på nätet och då ökar väl också medvetenheten om att det här är en fråga. Här riskerar det att bli en fin linje mellan att värna svenska kyrkans rätt att “ha sista ordet” om vad som är kyrkans ordning å ena sidan, den pedagogiska uppgiften att förmedla hur den svenskkyrkliga traditionen ser ut å andra sidan och å tredje sidan rent föraktande eller åtminstone uppfostrande/översittande kommentarer eller synsätt mot brudparens vilja att vara med och utforma sin vigsel så som de tycker är fint eller på riktigt. Dock tycker jag inte att risken för det sistnämnda ska innebära att prästerna eller Svenska kyrkan som helhet ska kapitulera i frågan. Däremot kan det stämma till eftertanke för en och annan som gärna hänger sig åt kyrklig elitism.

Sen bör man ju också i min mening vara försiktig med att så tydligt hänvisa till att det inte är en svensk tradition (eller ännu mindre att det är specifikt amerikanskt). Massor med människor i Sverige och därmed även brudpar kommer inte ursprungligen från Sverige och är inte så intresserade av att gifta sig enligt svensk tradition, och att hävda att saker är dåliga i sig för att de är just amerikanska riskerar ju att hamna i den sistnämnda kategorin ovan, dvs elitism. De gånger jag själv haft vigslar med brudöverlämning (ja, det har hänt) har det i alla fall utom ett handlat om par som kommer från länder/traditioner där det varit självklart. I ett av de fallen lämnades även brudgummen över av sin mamma. Huvudskälet mot vissa inslag i våra gudstjänster kan ju inte vara var de kommer ifrån utan vad de symboliserar och innehåller.
Karin Långström Vinge har efterfrågat ett biskopsbrev om vigselgudstjänsten, och det tycker jag skulle vara mycket välkommet. Jag misstänker att frågan kommer att hanteras i någon form när en ny ordning för vigselgudstjänst kommer att tas fram i Svenska kyrkan i och med revisionen av kyrkohandboken som kommer att vara klar inom ett par år. Även om jag skulle välkomna en instruktion i handboken att utgångspunkten är att brudparet går in tillsammans, så tror jag att det vore väldigt bra om biskoparna också tillsammans formulerade sig kring en rad olika frågor om avvägningar i vigselgudstjänsten, inte bara just hur man går in i kyrkan.

För det handlar ju inte bara om ingången, utan också om avvägningen att vigselgudstjänsten är en gudstjänst i svenska kyrkans ordning som prästen ansvarar för och hålls i församlingens gemenskap (och i princip är offentlig) men ju också är brudparets rit och stora dag. Samma avvägningar finns ju också vid begravningar och dop, men blir kanske ännu tydligare vid vigsel. Min erfarenhet, och som jag hört från många andras berättelser, att det oftast går ganska bra att hitta ett samarbete och tillsammans planera en vacker, meningsbärande och högtidligt vigselgudstjänst. Präster och musiker och vaktmästare är oftast väldigt bra på att känna av vad som passar för varje brudpar, de har oftast mycket erfarenhet av vad som “funkar” och inte, och är dessutom lyhörda för brudparens önskemål. Min erfarenhet är också att brudpar oftast litar rätt mycket på den kompetens som kyrkoarbetarna har. Problemen i min mening kommer snarare när man inte är överens om vad det är man planerar - när prästen/musikern planerar en gudstjänst (med brudparets rit i centrum) medan brudparet planerar en show/föreställning med kyrkorummet som kuliss. Det kan ändå gå att hitta en bra kompromiss, men min bild är att just grundläggande olika synsätt på vad vigseln är ofta ligger bakom kommunikationsproblem och missnöje från såväl brudpars som kyrkoarbetares sida.

I det sammanhanget kommer man också nära den frågan som jag diskuterade i Julias bloggpost som jag nämnde ovan, nämligen vem som får och “bör” gifta sig i kyrkan. Formellt ska ju en av kontrahenterna vara medlem i Svenska kyrkan för att paret ska få gifta sig i kyrkan, men ofta menar människor också att det är oärligt att gifta sig i kyrkan om man inte tror på Gud eller aldrig går i kyrkan annars, och att det skulle vara vanligt att folk bara vill vara i kyrkan för att det är “fint” och helst vill att prästen är med så lite som möjligt och helst inte ska prata så mycket om Gud. När det gäller det sistnämnda så har det aldrig hänt mig, och jag uppfattar nog att många ändå vill vara i kyrkan för att det betyder något mer än bara ett snyggt rum. Människor vill ofta (vilket både min erfarenhet och en del religionssociologisk forskning visar) vända sig till kyrkan vid livets stora högtider även om de inte gör det annars, för att sätta sig själv och sina liv i ett större sammanhang, få del av riter och ett språk för det som är svårt att uttrycka med ord. Kanske kallar man det för att det är “fint” eller “tradition”, men jag tycker inte att det är min uppgift som präst att sätta mig över de skäl som får människor att söka sig till kyrkan. Dessa par är också ofta öppna för att hitta en bra avvägning mellan egna önskemål och kyrkans ordning. Det är i så fall ett större problem i de fall paren har ett uttalat “kulisstänkande” som jag beskrev ovan, och kommer till mötet med prästen (som är den man oftast planerar med) med en utgångspunkt att det ska bli en förhandling där “kunden alltid har rätt” eller där man förutsätter att prästen kommer att vara emot allt man själv tycker är fint eller modernt. Då kan det bli väldigt svårt att komma överens, och då kanske man ska fundera ett varv till på vad man tycker att det innebär att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning.

Andra intressanta bloggar om: religion, kyrkan, vigsel, bröllop, kyrkbröllop, brudöverlämning, brudpar, svenska kyrkan, tradition, jämställdhet, kronprinsessbröllop

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap på ett bekant tema för läsare ev den här bloggen: de nya kursplanerna för religionskunskap i skolan. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Desto viktigare är frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. I en tid då vi både ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner, samtidigt som det finns ett stort intresse och nyfikenhet på nya och gamla religiösa traditioner i vårt land, blir det viktigt både med sakinnehållet och attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som ”de andra” ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, skolan, religion, religionskunskap, utbildning, broderskap, tidningen broderskap

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig.  En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna - det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte “tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart - det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om “kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

• Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
• Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
• Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad - inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska - utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör “de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent -  det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: politik, religion, religionskunskap, skolan, jan björklund, läroplan, kursplan, utbildning

Arbetet med att revidera och förnya Den Svenska Kyrkohandboken (som alltså är de i svenska kyrkan stadfästa gudstjänstordningarna för såväl söndagarnas gudstjänster som dop, vigsel och begravning mm, för er som inte kan kyrklingo) har pågått länge. Efter att förslaget som kom 2000 avvisades tillsattes en ny grupp för några år sedan, och nu börjar det sakta men säkert att hända saker.

Förra omgången (2000, alltså) fick förslaget mycket kritik. Ett skäl till det var sannolikt att det kom som ett färdigt förslag och inte var så förankrat som en sådan här bok behöver vara för att bli accepterad. Det fanns andra problem också - förslaget hade på vissa punkter brister, och på vissa punkter handlade det kanske om att de var lite före sin tid.

För att inte göra om samma misstag har den nya handboksgruppen valt en annan arbetsmodell. Att det har dröjt flera år innan vi hört från dem, bror på att de gjort ett omfattande förankringsarbete, för att pejla av vilka behov som finns inför en ny handbok och vilka avvägningar som ska göras. Det som kommer nu från gruppen är inte heller några färdiga gudstjänstordningar som domkapitel och församlingar (eller andra remissinstanser) ska säga ja eller nej till, utan ett i mitt tycke mycket genomarbetat dokument med teologiska grundtankar och reflektioner kring principer för en ny handbok. Dessa är väl värda en genomläsning. De har också identifierat några av de saker som inte fungerade förra gången - då försökte man göra språket mer inkluderande genom att stryka personliga pronomen (han om Gud) samt könade gudanamn (som Fader, Herre etc). Gruppen nu menar att det bara är klumpigt att ändra i redan etablerade formuleringar, utan vill hellre se att handboken kompletterar med flera olika alternativ med nya formuleringar. Jag tror att det är en klok väg framåt.

På en punkt är de överens med det förra förslaget: istället för att ha en rad olika gudstjänstordning som idag (högmässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst etc) föreslår de en gemensam struktur, ordo som det kallas på kyrkiska, för alla gudstjänster, men med många olika alternativ samt som kan firas med alla eller bara delar av momenten med. Ett förslag på hur en sådan struktur ska se ut finns också utskickat med förslaget.

Där lyfter de också en rad frågor som de specifikt efterfrågar remissvar på. Exempelvis om trosbekännelsen bör vara obligatorisk, samt hur man ska se på beredelsen (syndabekännelse och förlåtelse) där det råder delade meningar.

Jag tror dels att det här är en väldigt bra lösning för att jobba vidare med handboken - att först diskutera sakfrågorna i princip, för att sedan gå in i formulerandet av specifika texter. Istället för att hamna i långa diskussioner om enstaka formuleringar så öppnar de för att ta de teologiska tjurarna vid hornen. Vad är trosbekännelsens plats i gudstjänsten? Hur ska vi se på synd, bekännelse, försoning, förlåtelse och hur ska det ta sig liturgiskt uttryck? Hur mycket måste vara gemensamt i Svenska kyrkans gudstjänster och hur mycket frihet ska varje församling ha? Jag anar en aning kritisk ton i förslaget (som jag delar) mot att i längtan efter att hitta lokala uttryck har många församling mer eller mindre helt lagt handboken åt sidan, och att det inte alltid har ett helt lyckat resultat. Med en ny handbok med större valmöjligheter och utrymme för lokal variation skulle kanske närheten till de överenskomna ordningarna (eller handboksdisciplinen om man kallar det så) faktiskt kunna öka gentemot dagens situation.

Det ska sägas att det här förslaget bara handlar om söndagens gudstjänst. Andra ordningar som dop och vigsel har gruppen inte börjat med ännu. Men om de arbetar efter samma modell kanske vi också får en sådan principiell remissomgång angående dessa - och då kommer sannolikt den redan nu påbörjade diskussionen om arvsyndsläran blomma ut på många håll i Svenska kyrkan.

Jag hoppas på intensiva och konstruktiva diskussioner om förslagen och ser fram emot hur handboksgruppens arbete kommer att gå vidare. Förslaget för grundordning för mässan finns här (pdf) och dokumentet med de teologiska principerna finns här (pdf). Enligt de uppdaterade direktiv gruppen har fått ska ett helt färdigt förslag på ny handbok föreligga 2014 så de har en del kvar att göra…

Andra bloggar om: svenska kyrkan, religion, handboken, gudstjänst, mässordning, teologi

I veckan rapporterade bland annat Ekot om att den nya kursplan för grundskolan i religionskunskap som nu är ute på remiss stött på kritik från kristna grupper, då kristendomens särställning skruvats ner och det på de flesta ställen talas om religion i allmänhet eller världsreligionerna snarare än den kristna tron och traditionen specifikt. Det blev också debatt i P1 Morgon där skolminister Jan Björklund avvisade förändringarna på denna punkt och ville se ett förslag med tydligare skrivningar om kristendom (till skillnad från motdebattören Lars Ohly). Förslaget finns här (pdf).
Efter att ha läst förslaget känner jag mig ärligt talat inte särskilt orolig vad gäller bristen på kristendomskunskap. Visst kunde det kanske finnas någon skrivning om den kristna bakgrunden till de svenska helgdagarna - de flesta röda dagar i den svenska kalendern kommer ju från det (väst)kristna kyrkoåret. Men flera av de skrivningar som i teorin är “religionsneutrala” kommer sannolikt innebära kunskap om just kristna kyrkor, till exempel att man ska besöka och känna till religiösa byggnader/grupper i närområdet. Det kommer ju för de allra flesta innebära besök i en kyrka. Och för de barn som bor granne med en moské är det väl högst relevant att besöka den.

Något jag tycker är glädjande i läroplanen är det fokus på religionens betydelse för människor, både individuellt och för samhället som helhet. Det jag tycker är ett större problem än bristen på kunskapen om just kristet trosinnehåll är synen på religion som något helt annorlunda eller speciellt, inte integrerat i människors liv tillsammans med andra aspekter, och som färdiga “paket”. Som att olika religioner är odynamiska system med ett fast innehåll som man kan lära sig fakta om från utsidan. Visst kan man det, men det ger en väldigt grund förståelse av religion som fenomen (om man kan kalla religion ett fenomen överhuvudtaget) och dess betydelse för människor. Då föredrar jag läroplansförslagets syn där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet.

Framför allt tror jag det är en betydligt större risk att skolan behandlar religion (och kanske specifikt kristendom) enbart i religionsämnet. För att få in det som frågas efter i debatten, om kristendomens särskilda betydelse i vårt land, så borde det ju finnas med i historiaämnet, i geografi och samhällskunskap, i svenska språket och i andra ämnen. I ett samhälle där religionens närvaro blir allt synligare och olika religioner finns närvarande, räcker det inte att se religion som ett avgränsat ämne, utan kompetens att se och förstå religionens betydelse behövs hos lärare i många ämnen.

Andra bloggar om: politik, religion, religionskunskap, skolan, läroplan, jan björklund, kristendom

Igår fälldes Arbetsförmedlingen i Stockholms Tingsrätt för diskriminering i ett fall där en man fått sin ersättning indragen sedan han inte tagit en kvinna i hand av religiösa skäl på ett företag där han erbjudits praktikplats. Arbetsförmedlingen döms till 60 000 i böter eftersom de diskriminerat mannen på grund av religion - företaget i fråga menade inte att handhälsningen var avgörande för att mannen inte fick platsen och hade inte heller rapporterat det till AF, men handläggaren där menade att det var fallet och drog in hans ersättning.

En del av de mer högljudda kommentarerna bland bloggar och kommentarsfält hojtar om att religion går före jämställdhet och om man sållar bort de som yrar om talibaner och terrorister så finns det en del att diskutera här. Jag har svårt att förstå att handhälsandet ska vara så viktigt och skulle vara så kränkande att inte bli hälsad på - i alla fall att det skulle vara ett så grundläggande problem att det inte går att hitta andra sätt att hälsa och vara artiga mot varandra. Självklart måste vi bemöta varandra med respekt, men att just handhälsningen skulle vara så central att det skulle gå före en öppenhet för olika traditioner har jag ärligt talat lite svårt att förstå. Snarare känns det rimligt att förstå den här diskussionen dels inom ramen för den ökande misstänksamheten och i vissa fall hatet mot muslimer, dels som en fråga om religionsfrihet.
När det gäller just det här fallet så är det viktigt att komma ihåg att det är arbetsförmedlingen och inte den icke-hälsade kvinnan som blivit fälld. Jag misstänker (även om jag ju inte är någon jurist och inte kan annat än spekulera) att det hade varit väldigt svårt att fälla företaget för diskriminering om han stämt för att han inte fått platsen, om det inte gått att visa att hälsandet var avgörande. Det stora problemet i det här fallet var ju att arbetsförmedlingen vad det verkar på eget bevåg gjorde bedömningen att handhälsningen var orsaken samt att det var grund för att dra in ersättningen - och alltså tyckte att det var rimligt att kräva att mannen skulle göra avsteg från sin religion för att få en praktikplats och därmed behålla ersättningen. Frågan i det här fallet är inte i min mening i första hand en spänning mellan religion och jämställdhet eller mellan en religiös sedvänja och svenska sedvänjor, utan en religionsfrihetsfråga i relation till myndighetsutövning och trygghetssystemen. Kan en handläggare på en myndighet uppfatta en persons religiösa utövning som något frivilligt som man kan avstå ifrån om det krävs för att få en praktikplats eller ett anvisat arbete, eller har personen ifråga rätt till utövande av sin religion? Om man ska hårddra det, skulle AF kunna anvisa en muslim praktikplats på ett grisslakteri? En ateist i en kristen församling?

Jag tänkte avsluta den här blogposten med en liten anekdot om den första (och hittills enda) gången det hänt mig att en muslimsk man inte handhälsat på mig. Det inträffade på en forskningskonferens jag besökte i början på januari i USA om Islam och media, där jag vid konferensstarten började prata med en av de andra unga forskarna som, efter att vi pratat en stund och jag kom på att vi inte hälsat, inte tog min hand utan hälsade med handen mot hjärtat. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt kränkt, snarare skämdes jag lite och tyckte att det var pinsamt att jag inte kunnat läsa situationen och haja hur det låg till och satt honom i en position som jag uppfattade att han tyckte var lite pinsam också. Någon dag senare under konferensen på ett mingel hamnade vi bredvid varandra igen och småpratade lite om våra respektive forskningsområden och så småningom förstod han att jag var präst i en kristen kyrka (vilket jag antog framstod som ganska exotiskt). Hans reaktion var då att fråga om jag kunde ge honom något råd, en “spiritual guidance” - som religiös ledare hade jag kanske något att dela med mig av, även om han inte var kristen. Det är mycket få gånger, även under tiden då jag arbetade som präst, att någon liknande hänt mig i ett kristet sammanhang. Även om hans religion hindrade honom från att ta i hand, utgjorde den inget hinder för att i någon mån uppfatta en ung (nåja) kristen kvinna som andlig eller religiös auktoritet.

Med denna historia vill jag egentligen inte säga något allmängiltigt om handhälsande eller islam eller jämställdhet eller något annat. Bara att saker ibland inte är fullt så ensidiga och enkla som de verkar.

Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, do, islam, handhälsande, religion, religionsfrihet, arbetsförmedlingen, jämställdhet

Media: DN SvD

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed på en avhandling om islamisk arvsrätt vid Uppsala universitet, något som väckt en del uppmärksamhet inte minst på grund av kritiken från Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik följer ungefär de linjer man kan förvänta sig, kritik av dels den mångkulturalistiska utgångspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmänhet) inte bör få utrymme eller särbehandling i det svenska rättsväsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta återkommande debattinlägg med en snävt västerländsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion är helt en privatsak, helt upp tillindividen att välja sombör hållas borta från allt offentligt liv. Denna grundsyn bemöttes av min doktorandkollega Joel Halldorf på samma debattsida idag.

Det jag tycker är intressant i detta är framför allt två saker: synen på religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frågan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte läst Sayeds avhandling och tänker inte försvara hans åsikter eller slutsatser (även om jag misstänker att jag skulle uppfatta dem annorlunda än Demirbag Sten och hennes påhejare i kommentarsfältet) men jag vill gärna försvara hans rätt att uttrycka dem. Och jag vill gärna diskutera synen på religion och vad det sekulära samhället är och bör vara.

Mest skrämmande tycker jag synen på forskning som kommer fram, framför allt hos de efterföljande kommentarerna. Ryggmärgsreflexen hos massa människor är att ifrågasätta universitetets legitimitet på grund av en avhandling somde med all säkerhet inte läst och knappast skulle kunna kunna bedöma den vetenskapliga kvaliteten på. (Att Demirbag Sten har läst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar på övriga debattanter). Att hävda att man i juridiskt arbete inte skulle få ifrågasätta grundlagen eller andra principer innebär en grav inskräkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rättsvetenskap handlar inte om att fälla domslut, att göra tolkningar av gällande lag som en domstol gör. Självklart ska man kunna diskutera och ifrågasätta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja förbjuda eller ifrågasätta viss forskning som sådan ärnågot helt annat. Och jag misstänker att det inte är nån slump att det är just islam som väcker så starka åsikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar få kommentarsfälten (och en och annan debattör) att ropa på forskningsförbud.

Gällande synen på religion så återkommer jag till det i ett eget inlägg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Heinö.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlägget igår via telefonen har jag nu fixat till länkarna mm.

Jag vill också påpeka att jag inte tillåter några trakasserier eller olagligheter i kommentarerna på min blogg. i det ingår förtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrågor är varmt välkommen, den som vill göra grundlösa anklagelser om terrorism får göra det på sin egen blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, akademisk frihet, uppsala universitet, juridik, mosa sayed, dilsa demirbag sten, religion, arvsrätt

Som tidigare meddelats har jag varit i Almedalen och där hängt med Broderskap och bloggat på deras blogg Kristen vänster. Det har varit många andra som skrivit och vi har tillsammans bevakat en lång rad seminarier och alla talen. Här kommer en lista på mina inlägg, men jag kan varmt rekommendera att läsa mer på bloggen än bara de inläggen.

Peter Eriksson talade till de röda

religion och politik – spretigt och stort

Nätrot – bloggarna har förändrat nyhetsflödet

Religionsfrihet – ett bortglömt perspektiv i utrikespolitiken?

Förvirrad utfrågning av kyrkopolitiker (och andra) i Domkyrkan

Mindre påläst centerpartist

Morgonandakt tisdag – det förlorade myntet

Andra bloggar om: politik, kristen vänster, socialdemokraterna, religion, broderskap, almedalen

Idag har jag hållit tal i Pastor Spaks park i Enköping, ett möte som hålls varje år till minne av “socialistprästen”  Spak som tog ställning för arbetarnas sak och kom på kant med kyrkan och etablissemanget. Varje år inbjuds någon talare att tala på ett tema som på något sätt anknyter till Spak, och jag talade alltså om religion och politik.
Kära mötesdeltagare,
det är en stor glädje och väldigt hedersamt för mig att komma hit till Pastor Spaks park och få hålla tal på hans dag. Som temat antyder – religionens återkomst – så kommer det handla om religion och politik från flera olika ingångar. En av dem är att jag själv, precis som pastor Spak, är både präst och socialdemokrat, både har ett politiskt engagemang och min hemvist i Svenska kyrkan. En annan ingång är att jag är forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet, ett ämne som handlar just om religionens plats i samhället, och jag har bland annat ägnat mig åt frågor om religion och politik. Ytterligare en annan utgångspunkt är att vi är inne i ett intensivt valår – om en vecka går vi till val i Europarlamentet och i september är det kyrkoval. På Europanivån är frågorna om religionens plats i politiken ännu mer på agendan än i nationella val, och i kyrkoval handlar debatten kanske mer om politikens plats i religionen.

Har religionen gjort comeback-back i den svenska offentligheten och politiken? Från att ha uppfattats som frånvarande och på utdöende för något eller ett par decennier sedan finns nu kyrkor och andra religioner på agendan, såväl i det offentliga rummet som i politiken. Är religionens återkomst ett faktum eller en myt? Tja, som i ganska många sammanhang, så beror det på hur man ställer frågan. Jag tror att religion återkommit på dagordningen och blivit mer synlig, men att den i  såväl människors liv som samhället i stort inte förändrats särskilt mycket.

När de moderna samhällsvetenskaperna, som sociologi, började studera hur människor och samhällen fungerar i mitten och slutet på 1800-talet, var de intresserade av religion. De ville, inspirerade av naturvetenskapens objektiva ansats undersöka sociala fenomen med samma precision och mätbarhet. De ville också se på människan och de sociala sammanhangen utifrån, och förstå den framväxande moderniteten och hur den förändrade samhällena. Av sociologins fäder var det flera som intresserade sig för religion, och vilken funktion den fyllde för den sociala gemenskapen och samhället, snarare än det teologiska innehållet. Marx menade att religionen var ett uttryck för de fattigas och förtrycktas behov av tröst eller mening, och var övertygad om att religionen skulle försvinna i det klasslösa samhället. Weber beskrev moderniteten som en rationalitet som alltmer skulle ta över världen och mänskliga system och leda till en avförtrollning av världen, där även religionen skulle marginaliseras allt mer. Dessa synsätt blev dominerande inom religionssociologin lång tid framåt. Gemensamt för de flesta som studerade religionens plats i samhället åtminstone fram till 1970-talet var att de i mer eller mindre grad anslöt sig till den så kallade sekulariseringstesen: att religion eller religiös tro och modernitet inte går att kombinera, och att när ett samhälle blir mer och mer modernt blir det per definition mindre och mindre religiöst. En del fokuserade främst på den offentliga nivån – en grundläggande del i vad som gör ett samhälle modernt är en ökande differentiering och specialisering, alltså att varje institution får en allt mer avsmalnande och specifik uppgift. Förr hade socknen – som var både församling och kommun – hand om allt från skola till fattigvård, omsorg och husförhör. Idag har varje myndighet, sektor eller institution hand om sin specifika bit. Kyrkan har gått från att vara ett övergripande sammanhang till att bli en religiös specialist, och därmed allt mer marginaliserad. Religionen skulle bli – och det var både en förutspåelse och en uttalad önskan – en privatsak, något den som ville kunde hålla på med men som inte hade plats i det offentliga. Andra sekulariseringsteoretiker specialiserade sig på den individuella nivån, och hävdade att människor på individnivå skulle bli allt mindre religiösa såväl i trosövertygelser som religiöst beteende. Förklaringarna till det var flera – några menade som Marx att när människor får det bättre behöver de inte tron längre, andra menade att rationaliteten skulle ta över som förklaringsmodell, andra att pluralismen  - det faktum att många olika anspråk på sanning finns närvarande samtidigt i människors medvetande – skulle göra tron på en sanning överhuvudtaget mindre sannolik.

På många sätt är det här ju den bild som finns av religionens, eller i alla fall kyrkans och den kristna trons plats i Sverige idag. I vardagligt tal används ju ordet sekularisering ungefär så, som avkristning, att människor blir allt mindre troende, går mindre i kyrkan och att kyrkans ställning och inflytande i samhället minskar. Och det stämmer i viss mån: ungefär 10% (beroende på hur man räknar) säger sig tro på Gud, ett fåtal procent går i kyrkan regelbundet, andelen som konfirmeras har halverats sen 70-talet, för att ta några exempel. Samtidigt är bilden inte så enkel.

Idag är sekulariseringstesen ifrågasatt: det är uppenbart i det i stora delar a världen är fullt möjligt att kombinera modernitet och religiositet. Det klassiska exemplet är naturligtvis USA, men även i många utvecklingsländer går en snabbt växande ekonomi och modernisering hand i hand med religiösa väckelser. Pingströrelsen och andra karismatiska kyrkor växer enormt i Latinamerika, Asien och Afrika, och även Islam växer på många håll. Från att tidigare ha uppfattat Europa som föregångaren, där alla världens länder mer eller mindre skulle följa samma utvecklingskurva, är norra och västra Europa snarast att betrakta som ett särfall, ett ”exceptional case” som religionssociologen Grace Davie kallat det.

Även i Sverige är bilden mer komplex. Visserligen har många av de processer jag beskrev tidigare realiserats i Sverige, och religionen uppfattas i stort som en privatsak, som något en liten, kanske lite udda minoritet håller på med, eller något som är en lustig rest från förr. I alla fall i vissa sammanhang. Men om man tittar på siffrorna, så är runt 73% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan, och till det kommer alla medlemmar i de klassiska frikyrkorna, de ortodoxa och katolska församlingarna och ett växande antal muslimer och andra trosbekännare. En stor andel av alla barn i Sverige döps, och hälften av alla vigslar – som blir allt fler – sker i kyrkan. En massiv majoritet av alla begravningar sker i något religiöst samfunds regi. När en kris inträffar, oavsett om den är av Tsunamimått eller en olycka på en mindre ort, är kyrkan ofta samlingsplatsen. Kyrkornas och i viss mån andra religioners närvaro på sjukhus, skolor, fängelser och högskolor liksom i många andra offentliga sammanhang är uppskattade och efterfrågade och tas ofta för givna. Är vi verkligen världens mest sekulariserade land som ibland hävdas?

Frågan i titeln handlade om religionens återkomst, vilket ju antyder att den varit borta. Har religionen återkommit – eller alltid funnits men är mer synlig nu? Jag lutar åt det senare. Vissa samhällsförändringar är reella, framför allt att vi genom migrationen till Sverige idag har en mängd olika religiösa grupper och individer, varav många inte alls har samma inställning som blivit norm i Sverige, att tron och religionen ska vara en privatsak. Det byggs moskéer och tempel, vi ser hijabs och turbaner och andra klädesplagg, allt fler vill ha rätt att utöva sin religion även i det offentliga. Och åtskiljandet av Svenska kyrkan från staten har inte lett till att kyrkan marginaliserats utan snarare blivit en fri aktör som börjar inse sig efterfrågad. Man kan nog också se mer av ett ifrågasättande av att 1900-talets moderna rationalitet som trodde sig kunna erbjuda lösningar på allt inte riktigt räckte till. Den avförtrollning som Weber pratade om har i någon mån vänt och många talar om en längtan efter mystik och andlighet, att vi inte har svaren på alla frågor. Mening, sammanhang, riter och berättelser behövs.

Samtidigt kan man fundera på vilken religion som återkommer, eller snarare blivit mer synlig. En utvecklingstendens som varit tydlig i alla fall i västerlandet är det som har kallats ”the turn to the self”, alltså en vändning inåt, mot sig själv. Om gudstro förr helt var inriktad på en Gud som var transcendent, dvs något utanför, ovanför, långt borta, något helt annorlunda, uppfattar människor idag mycket mer av att gud är immanent, något inom varje människa, en inre kraft. I samspel med den tilltagande individualiseringen går det ibland mot att man uppfattar individen i sig, jaget, som heligt. Kombinerandet av element från olika traditioner är vanligt, och där det som funkar för mig är det som är användbart och sant. Samtidigt växer också, kanske i reaktion till detta, de mer konservativa och i vissa fall fundamentalistiska grupper, med enkla regler och färdiga svar, ett helt paket av åsikter och livsstil.

Nu har jag talat om den svenska situationen. Internationellt och globalt är det onekligen så att religion fått ny politisk kraft, eller åtminstone blivit en viktigare faktor för att förstå konflikter. Efter 11 september 2001 uppfattas islamismen som åtminstone den amerikanska världsordningens fiende, och har därmed i någon mån tagit kommunismens plats på den konfliktaxel mot vilken vi sorterar världen. Det är otvetydigt så att religion, kanske sedan revolutionen i Iran 1979 blivit allt viktigare som legitimeringsgrund och kanske man kan säga organisering eller plattform för politiska anspråk och politiska konflikter i världen. Frågan är dock om det är religionen i sig eller snarare just en samlingspunkt med i minst lika hög grad politiska motiv som andliga.

Är då religionens återkomst eller närvaro i det offentliga livet och i politiken ett hot eller ett löfte? Jag skulle vilka hävda att den har potential för både och. Det beror på i vilka sammanhang, på vilket sätt och vilken religion som dyker upp. Ofta när människor säger att religion och politik inte har med varandra att göra, uppfattar jag det som att man förutsätter att tron eller religionen är en konservativ kraft. Det uppfattas som ett likhetstecken mellan religion & politik och kristen höger. Men så är inte fallet, varken i Sverige eller utomlands. Det finns en kristen vänster, och det finns många troende människor som kanske inte känner sig så bekväma med höger-vänsterskalans etiketter, men som har ett brinnande engagemang för solidaritet, jämlikhet, en värld där såväl milj som människor behandlas med rättvisa och respekt, grundade i progressiva värderingar.

I de sammanhang där religionens närvaro ska ses som ett löfte, något positivt, finns det flera utgångspunkter. Ofta handlar det om människor som har sin tro som grund för engagemanget. Där en övertygelse om människors lika värde grundat i tron att människan är skapad till Guds avbild, en längtan att bygga guds rike leder till konkret politiskt engagemang. Så har det varit också för mig – jag har varit kristen hela mitt liv, men blev socialdemokrat först i vuxen ålder efter att ha insett att min tro på solidaritet som väckt ett internationellt engagemang också innebar att jag behövde engagera mig för ett mer solidariskt samhälle här hemma. För mig är inte mina politiska uppdrag i kommunen eller inom studentpolitiken något annat än min tro, utan är snarare uttryck för min vilja att sätta tron i handling och bidra till att göra tillvaron lite bättre i de sammanhang jag finns. Sen kan också religionen vara en konstruktiv kraft inte bara på individnivå utan också i samhället. Inte minst det sociala arbete och de möjligheter kyrkor och församlingar kan vara som plats för samtal, som lokal organisatör och som kanal ut i grupper som samhället annars kan ha svårt att nå.

Det som jag ser som hotet, eller problemet med religionens närvaro i politiken, är framför allt när det används som legitimering. Det måste vara tydligt vilket mandat man som politiker verkar på, och vad som är den gemensamma grunden. Den som är folkvald – eller andra som verkar inom politiken för den delen – kan inte ha någon annan legitimeringsgrund än de demokratiska besluten och majoriteten. Visserligen kan ens eget samvete säga en vad som är rätt och fel men att hävda religiösa sanningar för att en viss politik är nödvändig – och exempel finns inte så långt borta, som förbuden mot abort i flera EU-länder. Oavsett hur man själv ser på frågan, så blir det i mina ögon mycket problematiskt om en lagstiftning ska bygga på annat än majoritetens vilja, och att någon ståndpunkt i princip är oantastlig, så länge den inte kränker mänskliga rättigheter eller annat skydd,

Ibland används också religion för att gömma en politisk agenda – oftast en konservativ sådan. Det händer inte sällan att människor hävdar att de bara vill det som är allmänna kristna övertygelser, men som innebär tydligt konservativa förslag i realiteten. Det finns överhuvudtaget en tendens att uppfatta vänsteråsikter eller progressiva värderingar som just politiska medan liberala eller konservativa åsikter uppfattas som någon sorts status quo eller sunt förnuft utan politisk anstrykning. Då kan det ju vara extra tacksamt att hävda att det är problematiskt med politik och religion om man själv vill hävda att ens egna åsikter inte är politiska.

Men faktum är att det finns ingen självklar kristen politik eller religiös konsekvens. Genom historiens lopp har tron och religionens används för att organisera befrielserörelser och för att förtrycka ursprungsbefolkningar, den har lett till krig och till fred och försoning. Tron har en kraft att göra människor brinnande, att samla och ge kraft, men den kan också missbrukas. Och även om man är någorlunda överens om målen, behöver en kristen eller muslim inte vara överens med sina trosbröder och -systrar om vilka vägar och medel som är bäst. Det står inget i Bibeln om hur man ska organisera välfärdstjänster i ett postindustriellt samhälle eller om värnskatt eller studiemedelssystem. Det handlar om att hitta en helhetssyn utifrån sina värderingar och sin tro och sina erfarenheter.

För mig – om jag ska vara lite personlig – har det mycket handlat om att få vara en hel människa. När människor säger att tro och politik inte hänger ihop och vill skilja de åt fullständigt, då får jag lite problem. Jag är kristen, har valt att ägna mitt liv i kyrkans tjänst och min tro och min hemhörighet hos Kristus är en av mina viktigaste identiteter. Det kan jag inte kliva ur. Och även om man kan hävda att det ska vara en privatsak så är det inte det – det är en grundläggande del av mig och en viktig del av min tro är den får konsekvenser för hur jag lever mitt liv och vilket ansvar jag har för att göra värdlen omkring mig till en bättre plats att leva i, inte bara för mig. Och så finns det andra som menar att kristen kan man ju vara men partipolitisk, det blir problematisk. Men för mig är även det en grundläggande del, att jag vill ta ställning, vill ge mitt stöd för den väg framåt som jag tror leder till en rättvisare värld och ett varmare samhälle. Ett sätt att hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem, där var och en inte är lämnad för sig själv utan där vi hittar samhällssystem för att bära varandras bördor och älska vår nästa. Sedan kan man göra det på olika sätt, men för mig har partipolitiken dels varit ett sätt att bekänna färg och fördjupa mig ideologiskt, dels ett sätt att vara med och ta ansvar där jag kan. Så jag står här, som kristen och socialdemokrat, och kan inte annat. Jag har stor respekt för att människor har andra uppfattningar och kommer till andra slutsatser, men för mig hänger det ihop.

Så jag tänker rösta s på söndag, för jag tror att vi behöver ett mer solidariskt Europa, och jag tänker kryssa en broderskapare, Södertäljetjejen Evin Cetin som vill arbeta för ett mer solidariskt flyktingmottagande och en ansvarsfull utrikespolitik, frågor om följt mig och engagerat mig liksom många andra kristna i vårt land. Och därför, för att jag är kristen och socialdemokrat, kandiderar jag själv i valet till Svenska kyrkan i september och vill fortsätta arbeta i kyrkomötet för en kyrka som finns där människor finns, som kan predika evangelium till befrielse och upprättelse för alla människor och som präglas av frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet.

Om pastor Spak kom i konflikt med omvärlden när han agiterade och talade politik från predikstolen, så är det inte heller alltid lätt att tala om Gud och sin tro i den politiska talarstolen. Och visst finns det ibland risker med mötet mellan tro och politik. Men även om religionens återkomst i viss mån är en myt,  så är det onekligen så att det kommer finnas människor som drivs av sin tro i politiken och religiösa församlingar och organisationer som har mycket att bidra med för att bygga en lite bättre, lite mer solidarisk, lite rödare och lite grönare värld. Det är en kraft att räkna med.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, Spak, Enköping, religion, broderskap, tal, kyrkan, sekularisering, religionens återkomst