Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag också att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sådan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi får skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som går att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igår, så finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut på olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att få en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom får förklara vad hen vill politiskt och därmed få ett tydligt politiskt mandat. På kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att få en helt annan typ av partiordförande med en sådan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser någon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att någon eller några själva går ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gången var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrågad, och även om det var långt ifrån en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att några personer går ut öppet med att de ställer upp – då måste ju såväl valberedning som kongressombud förhålla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har någon kandidat i nuläget. Jag kan inte se någon självklar person som har allt som krävs för att gå in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet på lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater så finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhåller det jag skrev igår – vald i en öppen process, helst genom omröstning men åtminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp på (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, s-kris, juholt, medlemsomröstning, demokrati

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite på avstånd härifrån Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror på något sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framåt oavsett om det beror på politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen på Håkan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har såklart själv också bidragit till situationen. Jag tror inte att det är så enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada håller två av de tre stora partierna på att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgångsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val någonsin förra året. I båda fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hållits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare på NDP:s process (på partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man får kandidera, hur mycket pengar man får spendera, hur mycket stöd man måste ha (500 underskrifter från 5 provinser) för att ens få ställa upp samt hur omröstningen går till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar får komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid på internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar också. Den som är interim leader får inte kandidera utan kan jobba på i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt år  leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till någon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare på riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller någon annan gamling på riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igång och har (åtminstone i pk:s fall) börjat med rådslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhållen information, debatter osv. Om de här processerna hålls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat år av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige råd med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna får vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken på ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav på de gamla garderna att hålla sig till spelreglerna och låta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svårt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, så det är dags att testa något nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter Högberg,  Norrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, juholt, jämtin, s-kris, kris, partiledare, partiledarval, kanada, ndp

I veckans nummer av Tro & Politik skriver jag om vinsterna som vattendelaren i välfärden. Det är fortfarande förvånande vanligt att även s-politiker säger att ”driftsformen inte spelar roll” och tro på att man med ännu mer regelverk, uppföljning och kontroll kan komma ifrån alla problem med höga vinster i välfärden.

Men problemet är ju själva vinstintresset – i ett försök att försvara de små, ideella, kooperativa etc aktörerna, har många hamnat i en position där de försvarar att skattepengar går till vinst och där företag som drivs av vinstintresset har tillåtits ta sig in i välfärdssektorn.

Jag tror att ett viktigt steg framåt är att sluta prata om offentliga och privata/fria utförare, utan istället skilja på de som drivs av vinst och de som arbetar nån-profit. På många sätt har ju non-profitaktörerna mer gemensamt med den gemensamt ägda och drivna välfärden än med riskkapitalbolagen.

Till exempel klumpar vi i begreppet friskolor ihop föräldrakooperativ, stiftelser med vissa pedagogiska inriktningar och religiösa och ideella aktörers skolor med hårdbantade jättekoncerners skolor som lägger minimalt med pengar på skolbibliotek och har gjort den lärarlösa billiga planeringen till sin pedagogik. Varför skolorna i den första gruppen skulle ha mer gemensamt med vinstskolorna än med de gemensamt ägda och styrda kommunala skolorna förstår jag inte. Detsamma gäller i omsorg, vård, förskola och så vidare. Det finns stora möjligheter att ha ett system med möjlighet till alternativ och val, till särskilda profiler och mer inflytande för såväl brukare som personal, även i ett system som inte tillåter vinstintresse.
Det som de allra flesta valfrihets­ivrare vill värna, finns hos de ideella, religiösa, kooperativa och förenings/ stiftelsebaserade aktörerna.

Läs hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vinster, välfärd, tro & politik, non-profit, skola, vård, carema, omsorg, socialdemokraterna Helena Ericsson skriver också om vinstintressen i välfärden idag.