Marta Axner

I den långa rad av propositioner som regeringen förväntas lägga innan slutet på mars finns felra stycken som rör högskolesektorn. Den senaste veckan har det varit mest uppmärksamhet kring kvalitetsutvärderingssystemet där det råder en öppen konflikt mellan departementet och högskoleverket (läs mer tex hos TCO eller sfs, eller läs Anders Flodströms egen kritik mot regeringen). För oss doktorandengagerade är det dock en annan fråga som är minst lika intressant, nämligen om det kommer en proposition om självständiga lärosäten, som en slutpunkt på den långa autonomidiskussionen.

2008 avslutades den sk Autonomiutredningen då utredaren Daniel Tarschys lämnade betänkandet Självständiga lärosäten, där det föreslogs rätt stora förändringar i högskoleregleringen, bland annat en ny organisationsform där lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter. Efter remissomgången dröjde det innan det hördes något nytt från departementet i frågan, men i januari i år kom en departementspromemoria som är något av en tummetott jämfört med de förslag som presenterades i utredningen. Inom studentrörelsen var många kritiska till de ursprungliga förslagen, framför allt för att rättssäkerheten inte garanteras när många av regleringarna försvinner och för att makten förflyttas till universitetsledningarna och rektor, snarare än till lärare, forskare och studenter.

I de förslag som kan förväntas baserat på departementspromemorian finns dock en del av de saker kvar som var problematiska i autonomiutredningens förlsag, även om det inte alls är lika långtgående. Ur doktorandsynpunkt finns framför allt ett stort problem: avskaffandet av fakultetsnämnderna i högskoleförordningen, och att det därmed inte framgår vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna. Nu kommer säkerligen de felsta lärosäten behålla fakultetsnämnderna eller ha liknande beslutsorgan, men som förslaget ser ut fastslås det inte vem som har yttersta ansvaret för en rad frågor vad gäller doktoranderna. Det händer tyvärr inte alltför sällan att enskilda doktoradner hamnar i kläm eller att allt inte rullar på som det ska, och i dessa fall är det idag tydligt att fakulteten måste ta ansvar för situationen. Det rä också fakutletsnämnden som han i uppgift att fatta beslut som drabbar doktoranden, t ex indragning av resurser. Men en vid tolkning av reglerna (som de kan utläsas ur det nuvarande förslaget) kan det bli doktorandens institution, forskargrupp eller kanske i värsta fall egna handledare som kan besluta om allt från opponent på disputationen till indragning av resurser - och det kan ju mycket väl vara en situation där handledaren är i högsta grad personligt berörd.

Nu behöver det ju inte bli konsekvensen. Men det är en mycket möjlig konsekvens, och det kan få oerhört stor betydelse för den enskilda doktorand som i så fall drabbas. Enda sättet att säkert undvika det, är att reglera de viktigaste sakerna i högskoleförordningen.

Risken är överhängande att de reformer som regeringen vill genomföra för att öka lärosätenas autonomi och ge mer frihet åt såväl studenter som forskning inte alls kommer leda till detta, utan till ekonomiska problem, studenter och doktorander som hamnar i kläm och lärosäten med mäktiga ledningar men ogenomskinlig beslutsstruktur. Snarast kontraproduktivt, med andra ord.

Läs också Martin Dacklings och Lars Abrahamssons debattartikel på det här temat och Uppsala studentkårs remissvar. Där belyses också en del av de frågor som drabbar grundutbildningsstudenter, som att en avreglering av vad kursplanerna ska innehålla riskerar ett helt motverka mobilitet mellan lärosäten, alltså att det blir svårt att byta högskola under studierna.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, doktorander, forskning, automoni, högksolan, högskoleverket, studenter, politik

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont - akademin och forskningen - är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan  vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. Är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som  är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är - inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, 8 mars, utbildning, akademi, forskning

De senaste veckorna har Marika Lindgren Åsbrink med bloggen Storstad klivit fram som en av de skarpaste s-bloggarna med sina inlägg framför allt baserade på SCB-statistik och ekonomisk forskning som granskar argument i den politiska debatten. Med förvånansvärt enkla medel som borde vara tillgängliga för de flesta politiska och ekonomiska journalister gör hon slarvsylta av argumenten för såväl avdrag för hushållsnära tjänster som idéen om högerns ekonomiska cred. Det är inte bara roligt för att Marika liksom jag har ett förflutet i studentklubben Laboremus där jag lärde känna henne som en engagerad och skarp politiker, utan också för att hennes bloggande visar på det skriande behovet av mer (vetenskaplig) kunskap i politiken och debatten.

Nu vill jag inte underskatta Marikas pedagogiska förmåga och slagkraftiga argumenterande: de är en viktig faktor i hennes uppskattade bloggposter. Men vad som är mest slående i hennes ekonomiska och statistiska granskningar är inte att de är så matematiskt eller metodmässigt avancerade, utan att ingen annan gör dem. Den som kan göra enkla körningar på samband eller läsa tabeller i SCB:s offentliga statistik, den som kan söka efter artiklar i en vetenskaplig databas (vilket man ofta får lära sig på a-kurser) eller kan grunderna i kvantitativa metoder skulle rent kunskapsmässigt klara av att hitta de siffror och argument som Marika lyfter fram. Det borde alla med en samhällsvetenskaplig examen klara av - vilket de flesta politiska journalister borde ha, liksom de flesta politiska tjänstemän. Ändå görs det osannolikt sällan. Beror det på att de politiska journalisterna är lata, inte klarade av metodkurserna, inte har tillräckligt med arbetstid för att göra ordentlig research eller helt enkelt inte är intresserade av att granska siffrorna? Jag vet inte, men oroande är det. Likaså oroande att de politiska tjänstemännen (och politiska företrädarna - men de kan såklart inte alla förutsättas vara akademiskt utbildade samhällsvetare) i så låg grad granskar varandras siffror. De rödgröna behöver fler, inte färre utbildade nationalekonomer, statistiker och sociologer - och helst sådana som faktiskt avslutat sin examen och inte rekryterats på halva vägen.

Uppfattningarna att man kan bevisa vad som helst med statistik, att det viktigaste är att spinna förslagen i rätt riktigt eller hitta catch phrases som går hem är livsfarliga för den som inte bara vill vinna ett val utan faktiskt påverka samhället. Vi behöver absolut ledare som talar så människor förstår, en berättelse om vart vi är på väg och vilket samhälle vi vill ha och bra vägar att kommunicera och påverka. Men när vi väl vunnit valet måste vi också veta vilka insatser som ger effekt, vad vår politik har lett till och vad man kan förvänta sig av olika reformer och hur befolkningen och deras villkor ser ut bortanför innerstadsjournalisternas blickfång. För det behöver vi vetenskaplig kunskap, människor som tränats i att använda dessa verktyg och tilltro till att vi ibland faktiskt kan låta fakta sparka.

P.s. vi är trots allt rätt många som vill att vetenskapen och politiken ska bli bättre på att prata med varandra. En del av oss kommer träffas i Stockholm på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk på temat Jämlikhet och ojämlikhet. Då kommer bl a Richard Wilkinson, en av författarna till den uppmärksammade Jämlikhetsanden. Läs mer hos AFN eller på facebook-eventet.
Andra bloggar om: politik, bloggtips, marika lindgren åsbrink, vetenskap, utbildning, socialdemokrati, forskning, ekonomi, statistik

Jag har ju glömt länka: i måndags skrev jag ledare i Tidningen Broderskap om regeringen förslag att införa studieavgifter och vikten av att socialdemokraterna gör om, gör rätt i denna fråga.

Sorgligt nog har Socialdemokraterna varit drivande i detta. Efter ett kongressbeslut 2004 har partiet förespråkat avgifterna och tog inte heller chansen att ändra inriktning på den senaste kongressen. Risken är alltså överhängande att denna utveckling fortsätter under en rödgrön regering. Vi behöver en fördjupad diskussion i partiet om vilken roll utbildningen ska ha i såväl det svenska samhället som de internationella relationerna. Med utbildningen som en handelsvara och inte i första hand ett kraftfullt verktyg i arbetet för ett jämlikare, rättvisare och mer framgångsrikt samhälle är Socialdemokratin inne på en farlig väg.

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, utbildning, socialdemorkaterna, tidningen broderskap, studieavgifter, utländska studenter

I veckan rapporterade bland annat Ekot om att den nya kursplan för grundskolan i religionskunskap som nu är ute på remiss stött på kritik från kristna grupper, då kristendomens särställning skruvats ner och det på de flesta ställen talas om religion i allmänhet eller världsreligionerna snarare än den kristna tron och traditionen specifikt. Det blev också debatt i P1 Morgon där skolminister Jan Björklund avvisade förändringarna på denna punkt och ville se ett förslag med tydligare skrivningar om kristendom (till skillnad från motdebattören Lars Ohly). Förslaget finns här (pdf).
Efter att ha läst förslaget känner jag mig ärligt talat inte särskilt orolig vad gäller bristen på kristendomskunskap. Visst kunde det kanske finnas någon skrivning om den kristna bakgrunden till de svenska helgdagarna - de flesta röda dagar i den svenska kalendern kommer ju från det (väst)kristna kyrkoåret. Men flera av de skrivningar som i teorin är “religionsneutrala” kommer sannolikt innebära kunskap om just kristna kyrkor, till exempel att man ska besöka och känna till religiösa byggnader/grupper i närområdet. Det kommer ju för de allra flesta innebära besök i en kyrka. Och för de barn som bor granne med en moské är det väl högst relevant att besöka den.

Något jag tycker är glädjande i läroplanen är det fokus på religionens betydelse för människor, både individuellt och för samhället som helhet. Det jag tycker är ett större problem än bristen på kunskapen om just kristet trosinnehåll är synen på religion som något helt annorlunda eller speciellt, inte integrerat i människors liv tillsammans med andra aspekter, och som färdiga “paket”. Som att olika religioner är odynamiska system med ett fast innehåll som man kan lära sig fakta om från utsidan. Visst kan man det, men det ger en väldigt grund förståelse av religion som fenomen (om man kan kalla religion ett fenomen överhuvudtaget) och dess betydelse för människor. Då föredrar jag läroplansförslagets syn där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet.

Framför allt tror jag det är en betydligt större risk att skolan behandlar religion (och kanske specifikt kristendom) enbart i religionsämnet. För att få in det som frågas efter i debatten, om kristendomens särskilda betydelse i vårt land, så borde det ju finnas med i historiaämnet, i geografi och samhällskunskap, i svenska språket och i andra ämnen. I ett samhälle där religionens närvaro blir allt synligare och olika religioner finns närvarande, räcker det inte att se religion som ett avgränsat ämne, utan kompetens att se och förstå religionens betydelse behövs hos lärare i många ämnen.

Andra bloggar om: politik, religion, religionskunskap, skolan, läroplan, jan björklund, kristendom

Igår fälldes Arbetsförmedlingen i Stockholms Tingsrätt för diskriminering i ett fall där en man fått sin ersättning indragen sedan han inte tagit en kvinna i hand av religiösa skäl på ett företag där han erbjudits praktikplats. Arbetsförmedlingen döms till 60 000 i böter eftersom de diskriminerat mannen på grund av religion - företaget i fråga menade inte att handhälsningen var avgörande för att mannen inte fick platsen och hade inte heller rapporterat det till AF, men handläggaren där menade att det var fallet och drog in hans ersättning.

En del av de mer högljudda kommentarerna bland bloggar och kommentarsfält hojtar om att religion går före jämställdhet och om man sållar bort de som yrar om talibaner och terrorister så finns det en del att diskutera här. Jag har svårt att förstå att handhälsandet ska vara så viktigt och skulle vara så kränkande att inte bli hälsad på - i alla fall att det skulle vara ett så grundläggande problem att det inte går att hitta andra sätt att hälsa och vara artiga mot varandra. Självklart måste vi bemöta varandra med respekt, men att just handhälsningen skulle vara så central att det skulle gå före en öppenhet för olika traditioner har jag ärligt talat lite svårt att förstå. Snarare känns det rimligt att förstå den här diskussionen dels inom ramen för den ökande misstänksamheten och i vissa fall hatet mot muslimer, dels som en fråga om religionsfrihet.
När det gäller just det här fallet så är det viktigt att komma ihåg att det är arbetsförmedlingen och inte den icke-hälsade kvinnan som blivit fälld. Jag misstänker (även om jag ju inte är någon jurist och inte kan annat än spekulera) att det hade varit väldigt svårt att fälla företaget för diskriminering om han stämt för att han inte fått platsen, om det inte gått att visa att hälsandet var avgörande. Det stora problemet i det här fallet var ju att arbetsförmedlingen vad det verkar på eget bevåg gjorde bedömningen att handhälsningen var orsaken samt att det var grund för att dra in ersättningen - och alltså tyckte att det var rimligt att kräva att mannen skulle göra avsteg från sin religion för att få en praktikplats och därmed behålla ersättningen. Frågan i det här fallet är inte i min mening i första hand en spänning mellan religion och jämställdhet eller mellan en religiös sedvänja och svenska sedvänjor, utan en religionsfrihetsfråga i relation till myndighetsutövning och trygghetssystemen. Kan en handläggare på en myndighet uppfatta en persons religiösa utövning som något frivilligt som man kan avstå ifrån om det krävs för att få en praktikplats eller ett anvisat arbete, eller har personen ifråga rätt till utövande av sin religion? Om man ska hårddra det, skulle AF kunna anvisa en muslim praktikplats på ett grisslakteri? En ateist i en kristen församling?

Jag tänkte avsluta den här blogposten med en liten anekdot om den första (och hittills enda) gången det hänt mig att en muslimsk man inte handhälsat på mig. Det inträffade på en forskningskonferens jag besökte i början på januari i USA om Islam och media, där jag vid konferensstarten började prata med en av de andra unga forskarna som, efter att vi pratat en stund och jag kom på att vi inte hälsat, inte tog min hand utan hälsade med handen mot hjärtat. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt kränkt, snarare skämdes jag lite och tyckte att det var pinsamt att jag inte kunnat läsa situationen och haja hur det låg till och satt honom i en position som jag uppfattade att han tyckte var lite pinsam också. Någon dag senare under konferensen på ett mingel hamnade vi bredvid varandra igen och småpratade lite om våra respektive forskningsområden och så småningom förstod han att jag var präst i en kristen kyrka (vilket jag antog framstod som ganska exotiskt). Hans reaktion var då att fråga om jag kunde ge honom något råd, en “spiritual guidance” - som religiös ledare hade jag kanske något att dela med mig av, även om han inte var kristen. Det är mycket få gånger, även under tiden då jag arbetade som präst, att någon liknande hänt mig i ett kristet sammanhang. Även om hans religion hindrade honom från att ta i hand, utgjorde den inget hinder för att i någon mån uppfatta en ung (nåja) kristen kvinna som andlig eller religiös auktoritet.

Med denna historia vill jag egentligen inte säga något allmängiltigt om handhälsande eller islam eller jämställdhet eller något annat. Bara att saker ibland inte är fullt så ensidiga och enkla som de verkar.

Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, do, islam, handhälsande, religion, religionsfrihet, arbetsförmedlingen, jämställdhet

Media: DN SvD

Det har varit lite trögt med bloggandet. Väldigt trögt, faktiskt. När jag tittar tillbaka så är det nästan ett år sedan jag höll en någorlunda hög publiceringshastighet och ambitionsnivå på den här bloggen. Det senaste inlägget gjordes i oktober, och övriga inlägg under det senaste året har i hög grad bestått av länkar till andra texter jag skrivit eller korta kommentarer och tips. Sånt som jag nu snarare delar via twitter eller facebook.

På ett sätt har det varit skönt att släppa bloggen, under lång tid var den viktig och nu har jag lagt krut på annat och upplevt det som lite befriande att inte ha prestationsförväntningar också där. Samtidigt har det gnagt lite, att jag kanske borde bestämma mig, göra slut helt med bloggen och officiellt sluta. Men det har också varit svårt. Jag vill ju inte sluta tänka på mig själv som bloggare. Och jag har ju ändå lagt rätt mycket tid och kraft på att bygga upp bloggen och att då bara sluta känns inte heller bra. Fast kan man ha en gammal blogg som bara ligger och skräpar?
Men de senaste veckorna har jag börjat inse att det kanske är dags att börja om. I ett samhällsklimat där plötsligt ett burkaförbud kan hamna på agendan på en partiledardebatt utan att någon knappt har sett en burka i Sverige tror jag att en religionssociolog som sysslar med religion i offentligheten kanske har något att säga. Liksom i en hel del andra frågor om religion och politik som blir allt vanligare som spänningsfält i det offentliga samtalet. Och så händer det ju massa saker i utbildningspolitiken och forskningspolitiken. Och så är det ju faktiskt valår.

Så nu har jag bestämt mig, inspirerad av säsongsstarten av P3 Kultur med just det temat: Det är dags för reboot av martaaxner.net. En omstart helt enkelt. Samma utseende, samma grundtema, men ändå lite nytt. Jag kommer nog inte skriva så ofta - troligare någon gång i veckan än varje dag. Kanske lite mindre snabba tyckanden om dagspolitik och kanske lite mer fördjupande kommentarer. Kanske blir det inte alls så. Men för mig blir det lite skillnad i alla fall.

Jag vet ju inte om jag har några läsare kvar eller om det är någon som vill läsa. Men jag tror att jag har något att säga, och jag hoppas ni vill lyssna. Välkomna tillbaka till martaaxner.net.