Kategoriarkiv: politik

Drop fees! Avgiftsfrågan är het i Toronto

Postat av
1

Över hela Ryersons campus hänger affischer och banners med texten Drop fees! Take to the streets Feb 1st!

Lördag 1a februari är utropad som en National Day of Action av kanadensiska studentkårsfedarationen CFS (motsvarigheten till SFS) och huvudfokus ligger på utbildningsavgifter. Utbildning är en fråga som beslutas om på provinsnivå, och Ontario är den provins som har högst utbildningsavgifter i landet, och den provins där statsanslaget till utbildning är lägst. I förra årets val vann provinsregeringen med ett vallöfte om att sänka utbildningsavgifterna med 30%, men det stipendiesystem som inrättats gäller inte alls alla studenter och utfallet är långt ifrån det som studenterna förväntat sig.

Studentkårerna på universiteten i Toronto, nämligen Ryerson, University of Toronto, York och OCAD ordnar nu en stor gemensam demonstration den 1/2 för att driva på i frågan för sänkta och i förlängningen avskaffade utbildningsavgifter. Demonstrationer i samma kampanj sker runt om i Ontario och i hela landet.

Utbildningsavgifterna varierar mellan olika lärosäten – på Ryerson betalar en grundutbildningsstudent inom husam-området $6000 CAD per år (motsvarar ungefär 42 000 kr) men på ett ingenjörsprogram kan avgiften ligga på 8000 och ännu högre på andra specialistprogram. Utländska studenter betalar betydligt mer, ungefär det dubbla. (Som jämförelse kan sägas att en utländsk masterstudent på Uppsala universitet betalar 90,000-135,000 kr i avgift.)

Det verkar bli en stor demonstration här och runt om i Kanada. Jag tänkte följa frågan och återkommer med rapport och bilder från demonstrationen.

Nationella CFS peppar med följande kampanjvideo:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

På väg västerut: en vår i Kanada

Postat av
3

Imorgon har jag tänkt vakna upp ur knäck- och julmatskoman här hos mina föräldrar och åka tillbaka till Uppsala. Då är det precis en vecka kvar innan jag påbörjar vårens stora äventyr: en utbytestermin som doktorand på Ryerson University, Toronto, Kanada.

Under januari – maj ska jag vistas som gästdoktorand, Visiting Graduate Student, på Ryerson University School of Journalism. Det innebär att jag tar med mig min vanliga doktorandtjänst – både anställningsmässigt och innehållsmässigt – men befinner mig som gäst hos forskargruppen på Ryerson och får även möjlighet att gå någon kurs inom ramen för deras doktorandprogram Communication & Culture. Mestadels ska jag alltså arbeta med min egen avhandling men i en annan miljö, i en grupp med forskare som kan andra saker än mina kollegor hemma i Uppsala och dessutom på ett annat språk och i ett annat samhälle. Tanken är att jag ska få nya perspektiv, lära mig nya saker, bättra på min engelska men framför allt få tid att skriva. Att det belv just Ryerson berodde på att jag ville åka till ett ställe där det fanns en (eller flera) forskare som håller på med religion och massmedia ur ett liknande perspektiv som jag, och på en media/journalistikinstitution snarare än på en teologisk/religionsvetenskaplig. Jag hade tidigare träffat Joyce Smith på en konferens, och eftersom hon och Ryerson passade in väldigt väl på vad jag letade efter, ska hon nu vara min värd i Toronto.

Ryerson är för övrigt ett av Torontos yngsta universitet. Det ligger geografiskt ganska nära det äldre och kändare University of Toronto men har en ganska annorlunda karaktär. Ryerson var från början (1948) en teknisk högskola men byggdes så småningom ut med lärarutbildning och flera andra yrkesutbildningar. Sedan 1993 har man universitetsstatus och en stor bredd av utbildningar och forskning, men karaktären av en kombination mellan yrkesinriktning, entreprenörskap och samhällsengagemang finns kvar. Där finns t ex en känd handelshögskola (Ted Rogers School of Management) men också konstnärliga utbildningar, som dans, bildkonst, skådespelarutbildning och modedesign. Socialt arbete är också en specialitet. Ryerson har ca 28 000 studenter, lite färre än Uppsala alltså, men en helt annan karaktär vilket är en av de saker jag ser fram emot mycket. ent fysiskt består campus av ett antal kvarter betong- och glasbyggnader i centrala Toronto.

Jag ska inte fortsätta med hela Ryersons (eller Torontos) historia eller kultur här och nu, utan vill mest annonsera att den här bloggen antagligen kommer byta lite karaktär framöver. Säkert kommer det handla en hel del om politik, utbildning, forskning, religion och kultur även framöver, men alltså från min nya utsiktspunkt i Toronto. Det kommer säkert också bli mycket mer av vardags- och personligt bloggande eftersom jag antar att det här kommer vara ett sätt att hålla kontakt med vänner, familj och kollegor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sista ordet – om välgörenhet

Postat av
Svara

Den här veckan skriver jag på Sista ordet i Tro & politik, om välgörenhet:

I den glättiga och kommersiella julretoriken går julens budskap ut på att vara snäll. Vara snäll och ge varandra dyra presenter, och vara snäll och ge en slant till de fattiga. En hundralapp i bössan en gång om året dövar det dåliga samvetet och sen konsumerar vi som vanligt.
Visserligen smakar inte en ostmacka bekostad av dåligt samvete sämre än en ostmacka bekostad av mer altruistiska skäl, som ofta påpekas.

Men en sådan ostmacka minskar inte klyftorna i vårt samhälle och förändrar inte orsakerna till fattigdom. Så länge situationen ser ut som den gör kommer akuta insatser behövas. Men utan att förändra de grundläggande problemen kommer ostmackorna aldrig räcka för att förändra situationen.
Julens budskap enligt den kristna tron handlar inte om snällhet. Julen handlar om att Gud blir människa och solidariserar sig med mänskligheten genom Jesus och delar våra liv. För mig är det kärnan i julens budskap – solidaritet. Att vi sen firar det genom att träffa våra nära och kära, dela med oss av presenter och äta god mat är inget fel, men det handlar inte om välgörenhet och någon ytlig snällhet, utan om att det är solidaritet som kan skapa verkliga band mellan människor.
Välgörenhet kan lindra det akuta symptomet, men det kan aldrig förändra ett samhälle i grunden. Tvärt­om riskerar en symbolisk gåva till välgörenhet att cementera de strukturer som finns och minska vår verkliga solidaritet men människor och vår vilja att arbeta praktiskt och politiskt för en annan värld.

Läs hela texten här.

Det här blir sista gången jag skriver i Tro & politik för ett tag framöver. Anledningen till det är att jag efter nyår lämnar min vardag i Uppsala för en termin som gästdoktorand på ett universitet i Toronto, Kanada. Min plan är att återuppta ett mer regelbundet bloggande igen, men de politiska reflektionerna och analyserna kommer nog blandas upp mer med vardagsbetraktelser från mitt tillfälliga hem på andra sidan Atlanten, bilder och småsaker. Hoppas ni stannar kvar och läser ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Yttrandefriheten är inte tillräcklig i sig själv

Postat av
1

Yttrandefriheten beskrivs ofta med rätta som en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och är tillsammans med några andra rättigheter skyddad i svensk grundlag. Runt om i världen pågår kampen för yttrandefrihet, och hur reell yttrandefriheten är i ett samhälle är ofta en viktig mätare på hur demokratiskt det är. Inte bara för att yttrandefrihet är ett värde i sig och en förutsättning för olika politiska alternativ, men också för att motverka korruption och maktmissbruk.

Men även om yttrandefriheten är central, räcker den inte ensam för att uppnå ett fritt samhälle, varken på samhällsnivå eller individnivå. Självklart behöver den kombineras med samvets- och åsiktsfrihet – om en inte får tycka och tänka som en vill, spelar det ju inte så stor roll att det får uttryckas. Men jag skulle också hävda att det måste finnas goda förutsättningar för att kunna uttrycka sina åsikter, och även att bilda sig åsikter. Det behövs forum och sammanhang för människor att uttrycka sig, och där har ju internet revolutionerat möjligheterna. Men också sammanhang för att bilda sig och utbilda sig, få diskutera fritt och lära sig av andras tankar. Kanske är studiecirklar, öppna bibliotek, semester som ger tid för läsning och öppna föreläsningar minst lika viktigt för yttrandefriheten som avsaknaden av censur om yttrandefriheten ska gälla fler än en utbildad elit  med tillgång till medier och förlag.

Jag vill också relatera yttrandefriheten (i kombination med åsiktsfrihet) till religionsfriheten. De senaste åren har många forskningsfält inom samhällsvetenskap och humaniora, kanske framför allt statsvetenskap och juridik men också filosofi, sociologi och många fler, blivit mer intresserade av de saker som vi religionssociologer studerat länge, nämligen religionens plats i det moderna samhället. Ofta uttrycks frågorna om religion och modernitet i de sammanhangen just som en konflikt mellan religionsfrihet å ena sidan och yttrandefrihet å den andra. Som exempel tas till exempel den friande domen mot Åke Green, hoten mot Lars Vilks eller konflikten kring Mohammed-karikatyrerna. Ibland diskuteras också relationen mellan vissa gruppers religionsfrihet och andra gruppers rättigheter, som kvinnors eller sexuella minoriteters. Vissa har menat att lösningen är att avskaffa religionsfriheten som en egen rättighet, eftersom den borde inkluderas i åsikts-, samvets- och yttrandefriheten.

Visst finns det ibland en konflikt mellan rättigheter. Men det begränsar sig inte till just religionsfriheten. Olika gruppers rättigheter och friheter krockar hela tiden i pluralistiska samhällen, och det gäller att hitta modeller för hur det hanteras politiskt och juridiskt. Att enbart fokusera på just religionsfriheten är olyckligt. Att ta bort religionsfriheten är heller ingen bra idé. Tanken att religionsfriheten helt skulle kunna inkluderas i de andra friheterna bygger på en bild av religion som är väldigt västerländsk-kristen i den lutherska traditionen – att religionen främst är trossatser och försanthållanden hos en individ som varje person väljer att tro på eller inte, och helt är något i personens huvud eller möjligen hjärta. Men det ignorerar dels att religion i hög grad handlar om levnadssätt, världstolkning, riter och berättelser – människors levda religion har inte alltid så mycket med katekes eller trossatser att göra. Dels ignorerar det att det i många samhällen och kulturer i världen inte är en så individuell historia vilken religion en person tillhör – religion är ingenting som väljs som en väljer tvättmedel, utan djupt rotat i familj, kultur eller sammanhang. Att rätten att utöva sin religion skulle vara samma sak som att uttrycka sin åsikt är en väldigt snäv definition.

Yttrandefriheten är som sagt central. Men den räcker inte ensam, och den behöver mycket mer än bara avsaknad av censur som att kunna vara reell.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som jag tror har mycket att säga (eller dikta?) om yttrandefriheten, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det är vinsterna som är grejen

Postat av
Svara

I veckans nummer av Tro & Politik skriver jag om vinsterna som vattendelaren i välfärden. Det är fortfarande förvånande vanligt att även s-politiker säger att ”driftsformen inte spelar roll” och tro på att man med ännu mer regelverk, uppföljning och kontroll kan komma ifrån alla problem med höga vinster i välfärden.

Men problemet är ju själva vinstintresset – i ett försök att försvara de små, ideella, kooperativa etc aktörerna, har många hamnat i en position där de försvarar att skattepengar går till vinst och där företag som drivs av vinstintresset har tillåtits ta sig in i välfärdssektorn.

Jag tror att ett viktigt steg framåt är att sluta prata om offentliga och privata/fria utförare, utan istället skilja på de som drivs av vinst och de som arbetar nån-profit. På många sätt har ju non-profitaktörerna mer gemensamt med den gemensamt ägda och drivna välfärden än med riskkapitalbolagen.

Till exempel klumpar vi i begreppet friskolor ihop föräldrakooperativ, stiftelser med vissa pedagogiska inriktningar och religiösa och ideella aktörers skolor med hårdbantade jättekoncerners skolor som lägger minimalt med pengar på skolbibliotek och har gjort den lärarlösa billiga planeringen till sin pedagogik. Varför skolorna i den första gruppen skulle ha mer gemensamt med vinstskolorna än med de gemensamt ägda och styrda kommunala skolorna förstår jag inte. Detsamma gäller i omsorg, vård, förskola och så vidare. Det finns stora möjligheter att ha ett system med möjlighet till alternativ och val, till särskilda profiler och mer inflytande för såväl brukare som personal, även i ett system som inte tillåter vinstintresse.
Det som de allra flesta valfrihets­ivrare vill värna, finns hos de ideella, religiösa, kooperativa och förenings/ stiftelsebaserade aktörerna.

Läs hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , Helena Ericsson skriver också om vinstintressen i välfärden idag.

Det är inte prästen som äger vigselrätten

Postat av
9

Nu har ledamöterna återsamlats i Uppsala för andra sessionen av årets kyrkomöte, i eftermiddags drog förhandlingarna igång i aulan (och därmed också på webben). De två största ärendena som initierats av kyrkostyrelsen gäller Svenska Kyrkan i utlandets organisation samt frågor om tystnadsplikt, och de debatteras imorgon respektive torsdag först på dagordningen (dvs vid kl 10.30). Men i förhandsdiskussionen är det en annan fråga som fått mest uppmärksamhet och dessutom med viss förvirring i rapporteringen, nämligen frågan om enskilda prästers vigselrätt. Det som diskuteras på det här kyrkomötet är inte vigselrätten för kyrkan som helhet, utan om det ska vara möjligt för enskilda individer att avsäga sig vigselrätten helt.

Bakgrunden är den nya äktenskapslagen från 2009, där förutom den stora förändringen att lagen numera är könsneutral, förändringar har skett i hur vigselrätten administreras för trossamfunden. Numera ska varje vigselförrättare få sin vigselrätt från kammarkollegiet, men det ansöks kollektivt från samfundet och det är samfundet som avgör vilka som ska ha vigselrätt. Följdriktigt fick jag mitt bevis från kammarkollegiet med intyg om vigselrätt inte när jag prästvigdes utan i början på 2010.

När Svenska kyrkan beslutade sig 2009 för att ansöka om vigselrätt enligt den nya lagen och därmed även låta par av samma kön ingå äktenskap i Svenska kyrkans ordning, så var en del av det beslutet att individuella präster aldrig skulle tvingas utföra vigslar av par av samma kön. Samtidigt slogs tydligt fast att alla par har rätt att bli vigda i sin hemförsamling och att det är kyrkoherdens uppgift att se till att det finns en präst som genomför vigseln. Det ansvaret är alltså församlingens och par som bokar vigsel behöver överhuvudtaget inte bekymra sig om vilka som jobbar var eller vad prästerna tycker (om man inte har en speciell präst man vill ha, såklart) – församlingen kommer se till att någon med glädje genomför vigseln.

Under det senaste året har ett litet antal präster trots detta hos kammarkollegiet avsagt sig sin vigselrätt, i protest mot den nya lagen. De skulle alltså ändå aldrig behöva utföra vigslar med par av samma kön, men vill alltså överhuvudtaget inte utföra några vigslar. De har fått tillsägelser av respektive domkapitel eftersom dels prästerna inte själva förfogar över sin vigselrätt, dels så innebär det ju arbetsvägran om man inte är beredd att utföra en av de centrala arbetsuppgifterna för en präst. Överklagandenämnden har beslutat att inte ta upp överklagandena mot respektive domkapitel.

Nu ligger alltså motioner dels som vill säkerställa att präster ska ha vigselrätt, dels som vill att det ska vara möjligt att slippa. Båda motionerna, liksom bakgrund och överväganden finns i utskottets betänkande här. Utskottet föreslår att det inte ska vara möjligt för präster att helt avstå från vigselrätt.

Jag tycker att utskottets förslag är klokt, och att det är viktigt att det fastslås att alla präster ska ha vigselrätt, av flera skäl. Dels så finns det inte i min mening någon större problematik kring varken samvetsfrihet eller diskriminering i det nuvarande regelverket som jag tycker är välavvägt. Inga individuella präster tvingas utföra vigslar mot sitt samvete, och inga par får diskrimineras utan kan alltid få vigsel i sin hemförsamling (eller någon annan församling de väljer). Det är också viktigt, anser jag, att se vigselrätten som en av många delar i ämbetet, som ju kyrkan och inte den enskilde förfogar över. Även om det formellt är staten som förordnar vigselförrättare så utses de av kyrkan, och det är på kyrkans uppdrag och som del av det kyrkliga ämbetet som präster har vigselrätt. I ämbetet ingår att följa kyrkans ordning och utföra sitt uppdrag – en präst kan inte välja bort att ha tystnadsplikt eller kunna fira mässa heller.

Jag har stor respekt för att man kan ha åsikten att kyrkan inte bör ha vigselrätt alls, vilket är ett av argumenten som ”avsägarna” använt. Men det kan inte vara en rimlig hållning att man kan avsäga sig regelverk man inte gillar hur som helst.Det blir en helt orimlig situation om varje präst ska välja vilka delar av kyrkans ordning som man vill vara med i eller inte – som jag uppfattar det är det precis just därför präster avger löften att vara lojal med kyrkan och kyrkans ordning. Det betyder inte att man måste gilla allt, och det finns trots allt rätt stor frihet inom gränserna. Men att säga att man inte vill vara med i en viss del blir för mig väldigt problematiskt.

Jag har svårt att uppfatta avsägandet av vigselrätten från de här personerna som något annat än en högljudd symbolpolitisk markering som både skapar problem lokalt när det finns arbetsuppgifter de inte längre kan utföra (jag tänker då på den förkrossande majoriteten vigslar med makar av olika kön) utan att det inte förändrar nånting i sak av det som det egentligen handlar om (ingen av dem är tvungen att utföra vigslar mellan personer av samma kön). Det är helt rimligt att kyrkomötet sätter ner foten i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Visioner är livsfarliga

Postat av
2

I sitt inledningstal på moderatstämman varnade, vilket många uppmärksammat, partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt för att ha för mycket visioner i politiken. Det är ju på sätt och vis helt följdriktigt, med hans och regeringens postpolitiska hållning, att det bara handlar om att ”ta ansvar” och att på något sätt rodda ihop en balanserad statsbudget, helst med allt minskande statsskuld.Det är ju också helt i linje med talet om ”allmänintresset” som inte alls är opolitiskt, som Marie Demker skrivit om väldigt mycket mer välformulerat än jag skulle kunna göra.

Men det blir ju väldigt intressant när man under helgen också kunde läsa historikern Henrik Arnstads intressanta kulturdebattartikel i Svd, just om att socialdemokraternas stora problem är avsaknaden av visioner. Under 1900-talets första halva och en bit in under efterkrigstiden var socialdemokratin tätt ihopknuten med modernitetens löften om framsteg, utveckling och förbättringar. Steg för steg byggde man ett bättre samhälle, och framtiden var ett löfte och inte ett hot. I och med 68-rörelsens tillväxt- och civilisationskritik uppfattades den breda vänstern allt mer som antimoderna, och det blev nyliberalismen som tog över platsen som framtidens och det modernas förespråkare i svensk politik.

Jag tror att Arnstad har helt rätt. S har inte på länge formulerat en sammanhängande berättelse och vision om vilket samhälle vi vill se i framtiden. Vi har inte heller gjort något genomtänkt arbete med att fundera ut vilka reformer som steg för steg skulle ta oss i en sådan riktning. Det gröna folkhemmet var ett bra embryo, men det omsattes dels aldrig i praktisk politik i någon större omfattning, och det har inte heller konkretiserats i en mer genomtänkt formulerad vision. De visioner som s behöver idag handlar inte om att sammankopplas med industrialismens modernitet utan om att formulera visioner om att ett annat samhälle är möjligt och att det går att förändra samhället med politiska medel. Just när det börjar visa sig som allra tydligast att marknader är väldigt dåliga som styrsystem för rätt många av våra gemensamma problem och behov utan snarare ökar klyftorna, när vi ser allt tydligare att jämlika samhällen är framgångsrika samhällen och att vi står inför samhällsproblem (varav klimatkrisen är det tydligaste) där kraftfull och aktiv politik är nödvändig, behövs en vision om ett grönt folkhem mer än någonsin. Eller vi kan kalla det något annat om just grönt folkhem doftar för mycket 90-tal, men en vision om ett jämlikare, hållbarare och i alla bemärkelser rikare samhälle och en färdplan med reformer som kommer leda oss i den riktningen. Utan en sådan kommer s aldrig kunna visa på varför regeringens idéfattiga postpolitik inte kommer kunna lösa våra gemensamma problem, tror jag.

Jag förstår varför Reinfeldt varnar för visioner. De är nämligen livsfarliga för en regering som har som mål att sitta still och avpolitisera område efter område. Visioner kan ju få oss att tro att en annan värld är möjlig och faktiskt börja arbeta för att den ska bli verklighet.

Jämlikhetsanden och Alliansfritt skriver också om detta. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , , ,

Vilka 99%?

Postat av
20

Tidigare ikväll råkade jag klicka in på viar99procent.se som alltså är den svenska versionen av we are the 99 percent.. Jag fascinerades lite, eller snarare provocerades lite, av den dramatiska tonen. Infotexten på svenska är en direktöversättning av den amerikanska och lyder:

Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.

Jag fattar att det finns en stor poäng i att hänga på en internationell rörelse och visa på hur klyftorna ökar i Sverige och framför allt många lever långt ifrån bilden som regeringen vill måla upp. Men jag tycker ändå att det blir lite problematiskt när man beskriver sig som att 99% av befolkningen lever helt utan trygghet. Det är ju, trots att situationen blivit dramatiskt sämre för de som har det sämst i Sverige, och otryggheten ökar, helt enkelt inte sant.

Det är en akut angelägen uppgift för arbetarrörelsen och andra progressiva krafter i Sverige att peka på de ökade klyftorna i samhället och bilda opinion för en annan utveckling. Och det ligger ett särskilt stort ansvar på socialdemokraterna att visa att man är beredd att på riktigt bedriva en ekonomisk politik som minskar klyftorna. Det är också väldigt viktigt att visa på att den stora grupp som har det rätt bra i Sverige i själva verket har mycket mer gemensamt med de utförsäkrade, de arbetslösa, de med osäkra anställningar än vad de har gemensamt med en rikaste 1%. En förutsättning för att återupprätta det förlorade ”kontraktet” mellan medelklass och arbetsklass i Sverige är ett återupprättande av de generella trygghetssystemen, inte minst försäkringarna.

Men jag tror verkligen inte att vägen dit är en så verklighetsfrämmande beskrivning som att de 99% lever under villkor som faktiskt inte gäller en majoritet av Sveriges befolkning. Genom att använda bokstavligen samma text här som i den amerikanska kampanjen så osynliggör man ju också att politiken faktiskt har spelat roll – Sverige är ett väldigt mycket bättre land att leva i för de flesta och betydligt jämlikare, och det är det på grund av en stark fackföreningsrörelse och politisk kamp under många år för jämlikhet och generell välfärd. Dessutom misstänker jag att rätt många av de som klarat sig rätt bra de senaste åren inte alls känner igen sig i beskrivningen – vilket riskerar göra kampanjen helt kontraproduktiv.

Vi måste prata om och hitta en politik mot de ökade klyftorna. Vi måste återupprätta de gemensamma trygghetssystemen och därmed tilltron till dem i breda befolkningslager. Vi måste se och prata om hur otryggheten ökat i vårt samhälle och kryper uppåt så även de med jobb och stabil ekonomi idag kan råka riktigt illa ut vid arbetslöshet eller sjukdom. Vi måste visa att en absolut majoritet av befolkningen har mycket mer gemensamt med varandra än en liten grupp superrika. Men jag tror att det görs bäst genom att analysera och se den politiska verkligheten som den faktiskt ser ut i Sverige, inte genom en direktöversatt amerikansk bloggkampanj utan kontext.

Kan för övrigt inte låta bli att dela detta elaka men väldigt roliga klipp om the 99%

The Daily Show With Jon Stewart Mon – Thurs 11p / 10c
The 99%
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Struktur är inte konspiration – om medialisering

Postat av
1

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera påverkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan också förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization på engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgått en dubbel utveckling och institutionalisering: från att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan också medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, såväl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, så har Hjarvard och många andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer påverkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahåller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna få ut sitt budskap men kan också genom medierna förstå vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar också med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt på en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan också för att leverera innehåll till program och tidningar som lever på annonsintäkter. För att få del av denna resurs som medierna innebär, så formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrågor, stort fokus på konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig på slagfärdiga sätt men väljer också frågor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik påverkas å sin sida både av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men också alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav på att fylla sin produkt med innehåll. Det här påverkar alltså, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan också på lång sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och på sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild påverkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga från politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill påverka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill påverka politik eller samhällsliv kan undgå en sådan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som något extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, så att det inte ens längre upplevs som en påtvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. Från att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker måste konstant bygga på bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att återknyta tydligare till veckans händelser, så tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker också att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser på läckor). Men jag hoppas också på en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer långsiktiga sätt att påverka såväl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förståelse för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver också förstå den för att kunna göra motstånd när det behövs, och för att åtminstone ibland kunna ta några kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppskärpning

Postat av
1

Det har inte blivit ens särskilt mycket sporadiskt bloggande här på länge. Det beror delvis på helt andra saker i mitt liv, men också på att jag har tyckt att det har känts trögt. Jag har antingen tyckt att jag inte har så mycket att säga, eller att jag har alldeles för mycket att säga att jag inte kommer få till någon vettig text. Förr, när jag bloggade mycket, kunde jag skriva korta texter och nappa på snabba bollar och kommentera saker som händer. Men i och med att bloggandet blivit alltmer sällsynt har jag också höjt kraven för mig själv och tänkt att texterna behöver ha mer substans och längre hållbarhet.
Den senaste veckans kaos i partiet har jag tyckt varit oerhört jobbigt, och det har varit både intressant och plågsamt att läsa en del av de mer nyanserade och initierade analyserna av vad som händer. Jag tänker främst på Torbjörn Nilssons artikel i Fokus men även andra. Jag håller delvis med om analysen, men inte helt. Och framför allt tycker jag att det finns mycket mer att säga – kanske om spelet och bakgrunden, men framför allt om politiken och organisationen.
En av mina slutsatser de senaste dagarna har varit att det kompetenstapp som skett inom partiet varit förödande, och att jag verkligen hoppas och förväntar mig att människor som har mycket erfarenhet, kunskap och idéer ställer dessa till partiets förfogande. Och då kan jag ju inte vara sämre själv. Jag vet inte om jag har så väldigt mycket att komma med, men det duger inte att sitta på kammaren och formulera mer eller mindre skarpsynta analyser om sakernas tillstånd.
Kanske blir det kortare kommentarer, kanske längre analyser. Kanske forskning, kanske tyck. Hur som helst ska jag göra vad jag kan för att bidra till reflektion, analys, politik och engagemang för en återupprättad socialdemokrati och valseger 2014. Det låter ju pretentiöst, men något mindre mål kan vi ju inte ha.

Nästa bloggpost kommer ikväll. Den ska handla om medialiseringsteori och skillnaden på struktur och konspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,