Marta Axner

I helgen skrev både Svd och DN om personvalskampanjer och hur svårt det är att kryssa sig in i riksdagen. En av dem som lyfts fram att kanske ha en chans är Evin Cetin (s) från Södertälje med sin barfotakampanj. I EU-valet förra året nådde hon inte ända fram men genomförde trots det en imponerande kampanj - jag var en av många sossar som kryssade Evin.

I år har jag bestämt mig för att kryssa en annan personvalskampanjare, nämligen tidigare Miljöministern Lena Sommestad som bor här i Uppsala. Hon är professor i Ekonomisk historia (även om hon inte har någon tjänst på universitetet just nu) och förutom att vi tycker väldigt lika enligt valpejl så känns det kul och spännande med en kandidat som inte bara är otroligt kunnig i de viktiga miljöfrågorna, utan dessutom bidrar med sina erfarenheter från akademin och sitt kritiska förhållningssätt och intellektuella approach. Akademisk kunskap har inte alltid varit högt värderat i vårt parti, men Lena har visat under lång tid att det inte finns någon motsättning mellan att drivas av sin nyfikenhet och intellektuella hederlighet och av tydliga radikala värderingar. Tvärtom är jag övertygad om att Lena har väldigt mycket att bidra med, så jag ställer mig stolt bakom henne. Hennes kampanj handlar framför allt om klimatpolitik, som hamnat lite i det politiska bakvattnet - utan att klimathotet har blivit mindre i världen.
En av de viktiga poängerna med personvalskampanjerna lyftes inte upp i de artiklar jag nämnde ovan. De handlar ju inte bara om att vinna kryss från redan övertygade väljare till det egna partiet, utan minst lika mycket om att kampanja för partiet. Inte minst gäller det kandidater som är särskilt intressanta för väljare som inte nödvändigtvis hör till partiernas kärntrupper. I både Evins och Lenas fall tror jag att de gör väldigt stora insatser för att vinna nya väljare och/eller mobilisera sådana som kanske inte skulle röstat annars.

Du som är i Uppsala har många chanser att träffa Lena och kampanjarbetarna (som bland annat kommer från s-studentföreningen Laboremus) bland annat på centralstationen där de bjuder på hållbart pendlarkaffe eller runt om på universitetet och i studentområdena. Hon deltar också i ett seminarium på SLU på onsdag eftermiddag om rödgrön miljöpolitik. Mer information om Lenas kampanj finns här. Och på Facebook, såklart.
Andra bloggar om: politik, val2010, evin cetin, lena sommestad, personval, socialdemokraterna, kryss

Häromdagen skrev jag här på bloggen om att en röst på Schyman är en röst på Reinfeldt, och att feministiska väljare borde rösta på något av de rödgröna partierna istället för Fi. En liten debatt utbröt på Twitter mellan mig och Lisa om taktikröstande, skrämseltaktik och huruvida sossarna faktiskt åstadkommit något det senaste decenniet (eller sitt sista decennium vid makten, snarare). I korthet gick Lisas kritik ut på att de rödgröna minsann får komma med bättre argument och bättre jämställdhetspolitik än att skrämmas med Reinfeldt om det ska vara värt en taktikröst (om jag förstod henne rätt).

Jag kan ge Lisa vissa poänger men håller ändå inte helt med. Det handlar dels om vad man menar med taktikröstning och vad som är det bästa alternativet att rösta på för ett mer jämställt Sverige, och där håller vi inte riktigt med varandra. Sen när det gäller att “Reinfeldt är värre” inte är ett tillräckligt bra argument för att rösta rödgrönt så håller jag såklart helt med. Det finns många bättre skäl, och några av de tänkte jag ge här.

Frågan om Fi är det bästa feministiska alternativet att rösta på i valet är inte bara en taktikfråga, utan också en fråga om hur man ser på parlamentarism, partipolitik och reformism. Åsikten att Fi självklart är det bästa feministiska valet, medan en “säker” taktikröst på de rödgröna är ett sämre men kanske taktiskt rimligt alternativ, bygger ju på utgångspunkten att Fi är mer renlärigt ideologiska och därmed bättre per default. Men det förutsätter för det första att renlärighet är viktigare än möjligheten att kunna genomföra sin politik och förändra samhället, dels att det går att bedriva en feministisk politik utan att ha en ekonomisk vänsterpolitik som tar ett större grepp över fördelningspolitiken. Gällande renlärigheten så är jag en klassisk reformist: hellre än att stå vid sidan av och ha rätt är jag hellre med och arbetar för en långsam men ändock förändring, och organiserar och övertygar en mycket större rörelse. Jag vill mycket hellre rösta på någon som har alla möjligheter att genomföra en utökning av de individuella månaderna i föräldraförsäkringen (som s och mp vill) än ett parti som i princip tycker som jag att den ska vara helt individualiserad men inte kommer ha någon möjlighet att påverka situationen (som Fi). Dessutom var den stora omsvängningen bland s medlemmar och väljare i den frågan en förutsättning för att reformen ska kunna genomföras, och det skiftet har varit beroende av de feminister som långsiktigt och aktivt arbetat för detta inom partiet istället för att gå nån annanstans tillsammans med folk som tycker likadant.

Sen tror jag faktiskt att en rödgrön regering inte bara kommer vara mindre hemsk än alliansregeringen på jämställdhetsområdet, utan jag tror starkt på kommande reformer. I frågan om föräldraförsäkringen så finns ännu inget löfte eller överenskommelse - men det beror inte på att några inte vill ha mer individualisering, utan att de vill gå olika långt. S och mp vill ha en tredjedel av till vardera förälder medan v vill ha helt delad. Oavsett hur utfallet i frågan blir innebär det ett tydligt steg framåt i frågan och sannolikt helt individualisering på sikt. Vårdnadsbidraget kommer att avskaffas. Lagen om rätt till heltid, som diskuterats ett bra tag, verkar kunna bli verklighet under nästa mandatperiod och det vore en oerhört viktig jämställdhetsreform. I Almedalen lanserades jämställdhetskampanjen 50/50 som tyvärr inte verkar ha fått så mycket utrymme men som ändå innehåller en del viktiga saker, förutom rätt till heltid också utbyggd barnomsorg på obekväma tider.
Men jag tror också som jag skrev ovan att det inte räcker med jämställdhetspolitiska reformer, utan ett genomgående feministiskt perspektiv i många frågor, och en jämlikhets- och välfärdspolitik som minskar klyftorna generellt i samhället. För kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, är mer sjukskrivna och det betyder att när klyftorna i samhället ökar så drabbar det kvinnor mer. Den rikaste tiondelen män i Sverige tjänar 200 gånger mer än den fattigaste tiondelen kvinnor. Även om den socialdemokratiska regeringen under föregående decennium eller så inte genomförde så vansinnigt många jämställdhetsreformer - en till pappamånad, maxtaxa på dagis, sexköpslagen, skärpning av våldtäktslagstiftningen, kanske några fler - så drev de en politik på andra områden som inte ökade klyftorna så mycket och därmed var bättre för kvinnor (även om klyftorna ökade då också, och är något som måste förändras nu, och som det finns goda möjligheter att förändra). De mainstreamade jämställdhetsarbetet, satsade på genusforskning och jämställdhet i högre utbildning, och upprätthöll många av de samhällssystem som varit viktiga för att hålla ihop samhället och därmed motverka att alltför många frågor hamnar på köksbordet där det oftast blir svårt om inte omöjligt att få till strukturella förändringar.

Sedan ska man inte glömma att många av de viktigaste reformerna för kvinnors frigörelse och ett mer jämställt samhälle inte har varit tänkta som sådana. Det kändaste - och kanske allra viktigaste - exempel är den avskaffade sambeskattningen 1972 som syftade till att öka sysselsättningsgraden och skatteunderlaget men i praktiken innebar en enorm ökning av kvinnors deltagande i arbetskraften och därmed massiv ökning av kvinnors makt över sina egna liv. Detta medförde också behovet av utbyggd barnomsorg och andra reformer. Jag tror att en mer övergripande, genomtänkt och helhetstänkande politik för minskade klyftor och förståelse för hur olika maktordningar samverkar är det bästa feministiska alternativet. Därför tycker jag att feminister ska rösta rödgrönt.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, rödgröna, feministiskt initiativ, fi, ideologi, reformer, socialdemokraterna, föräldraförsäkring, miljöpartiet, val2010

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola - en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att “kunskapsskola” är samma sak som “betygsskola”.

Andra bloggar om: politik, betyg, skola, tidningen broderskap, kunskap, regeringen, forskning, pedagogik

Under sommartorkan här på bloggen har jag inte riktigt gjort något åt att det har blivit något vajsing med kommentarsfunktionen, och just nu är min tech-support otillgänglig. Det är alltså inte så att jag filterar bort några kommentarer eller så. Vill du kommentera ett inlägg, gör det antingen på twitter (@martaaxner) eller skicka ett mail på marta.axner@gmail.com. det kommer tyvärr dröja någon vecka innan det kan fixas.

I kvällens Agenda debatterade Gudrun Schyman med sd:s Jimmie Åkesson. Jag såg inte debatten, framför allt för att jag inte står ut med Jimmie Åkesson, men det säger onekligen något om småpartiernas roll i den här valrörelsen. Sd som tyvärr har ganska stora möjligheter att nå riksdagen, och Fi och piratpartiet som börjar etablera sig men realistiskt sett är fullständigt chanslösa i riksdagsvalet. Många har sagt det förut, men det är ett faktum att Schyman är större än sitt parti, och med hennes erfarenhet och skicklighet gör hon betydligt större intryck i samhällsdebatten än Fi kan göra i det parlamentariska systemet på många år. Det är nästan lätt att glömma när man ser och hör henne.

Tyvärr så kommer en röst på Gudrun Schyman i det här riksdagsvalet i realiteten inte alls vara en feministisk röst, utan en röst på alliansregeringen. Fi kommer inte vara i närheten av 4%-spärren, och varje röst på dem innebär en röst mindre på de rödgröna. Det innebär en röst på en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist, för en regering som låtit de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor (liksom många andra klyftor) öka under den senaste perioden och mot en möjlighet att få en kvinna som statsminister och tre uttalat feministiska partier i regeringen.

Fi, liksom alla små partier, befinner sig i ett moment 22. Människor tvekar att rösta på ett parti som inte kommer över riksdagsspärren, men de kan aldrig växa och få potentiella väljare som ingen röstar på dem. Kristdemokraterna fanns och var aktiva i decennier innan de nådde riksdagen, och även miljöpartiet ställde upp i flera val (och åkte dessutom ut ur riksdagen en gång emellan) innan de etablerade sig. Så även om det inte kommer gå vägen i det här valet behöver Fi inte kasta in handduken.

Men faktum är att det här valet i ovanligt hög grad är ett blockval, och det kommer bli mycket jämnt mellan blocket. Hur mycket väljare än önskar att rösta på någon som bryter upp blockdominansen, och hur mycket sympati jag än kan känna både för en stark feministisk politisk kraft och en verklig comeback för Schyman i rikspolitiken, så är inte det här valet tillfället då det kan hända. En röst på Fi är inte bara “bortkastad” i meningen inte kommer räknas, den är också i praktiken en röst för ett betydligt sämre regeringsalternativ ur feministiskt perspektiv. Sannolikt kommer det bli jämnt på valnatten, och ett par tio- eller hundratusen röster på Fi kan spela mycket stor roll.
Jag hoppas på sikt att Fi kan etablera sig i svensk politik. Men jag hoppas också att viljan att stödja dem hos väljare som annars skulle rösta rödgrönt inte kommer göra Reinfeldt till statsminister en period till.

Andra bloggar om: politik, val2010, Fi, gudrum schyman, agenda, rödgröna, valtaktik, moment 22

Trots semester har jag skrivit på ledarsidan i Broderskap som vanligt. Bland annat inför Pridefestivalen om hbt-frågor och om Verklighetens folk.

Efter en varm sommar med lång semester och konferensresor på olika håll har nu vardagen slagit till med full kraft, och samtidigt går valrörelsen in i slutskedet. Finns det något bättre tillfälle att återuppta bloggandet?

Jag kommer knappast skriva kommentarer varenda dag om opinionsmätningar och utspel, men några saker finns det ändå att säga något om. Varför jag så gärna vill se Mona som statsminister. Varför utbildningspolitiken är så central, inte bara för oss i utbildningssektorn utan för hela välfärdssamhället. Hur vi ska göra Uppsala till en bättre stad. Varför jag tänker rösta på en professor i riksdagsvalet. Bland annat.

Trots att det är ganska ödsligt här på min egen blogg, så skriver jag faktiskt en hel del under Almedalsveckan. Det gör jag, precis som förra året, på Broderskapsrörelsens blogg Kristen vänster där jag bevakar seminarier, skriver om talen och annat intressant. Följ med dit!

I en artikel på Newsmill går högskole- och forskningsminister Tobias Krantz till storms mot den socialdemokratiska kritiken mot regeringens utbildningspolitik (ja, han går egentligen till försvar men formulerar sig som om det var han som var oppositionen). Till sin hjälp har han årets siffror från Högskoleverket, där det framgår att fler studenter än någonsin studerar i den svenska högskolan, och att socialdemokraternas kritik är grundlös och felaktig.

Ministern har såklart rätt i att HSV:s siffror stämmer och att det finns fler studenter i högskolan än tidigare. Men frågan är dels om det är så enkelt att säga så, dels om det är regeringens förtjänst. För det första så är systemet för tilldelningen av utbildningsplatser och pengar till lärosätena en komplicerad historia. Det är inte riktigt så enkelt som att regeringen tilldelar platser som högskolorna sedan fyller, och att det stora antalet studenter just nu beror på att regeringen gett mer till lärosätena. Systemet går ut på att lärosätena får uppdrag och sedan pengar per student (både för registreringar och prestation) upp till ett takbelopp, vilket är det högsta beloppet som betalas ut, oavsett om lärosätena utbildar fler. Om ett lärosäte inte når upp till takbeloppet kan en del av det sparas till kommande år, och då täcka ev överproduktion, alltså om man utbildar fler studenter än tänkt. Antal platser är inte heller en så enkelt att se - i vissa utbildningar som läkare eller jurist är det någorlunda enkelt i och med att antalet platser som går att ta in är begränsat och det är i princip alltid fullt och studenterna följer programmet i någorlunda tydlig ordning. Men på många kurser och program finns tomma platser, många program består av kurser som söks och läses i frivillig ordning och många studenter plockar ihop fristående kurser till en egen utbildning. Många släpar efter men tar sedan många poäng på en gång i ett “uppsamlingsheat”, andra återgår till utbildning efter uppehåll. Allt detta gör att antalet tagna poäng och antalet studenter inte bara beror på takbeloppet och utbildningsuppdraget utan också på massor av andra faktorer också.

En sådan stark faktor är arbetsmarknadsläget. Många studenter stannar kvar och läser en extra kurs när de inte erbjuds jobb direkt, studenter som har gamla rester passar på att göra dem mellan jobb/utbildning, andra som sökt mest för säkerhets skull påbörjar utbildningar som de kanske inte hade gjort om de haft andra alternativ. Som universitetskanslern Flodström uttrycker det i HSV:s pressmeddelande om rapporten:  Lågkonjunktur i ekonomin ger högkonjunktur i högskolan.

Regeringen har visserligen gett ett lite större uppdrag för 2010 och 2011, men det handlar om tillfälliga pengar. Och många av de studenter som räknas in i HSV:s statistik nu går över takbeloppen och bekostas alltså med lärosätenas egna sparade medel. Om de tillfälliga platserna inte blir permanenta kommer det behövas en rejäl neddragning 2012 på många utbildningar. Att då hävda som Krantz att regeringen satsar mer än någonsin och att lärosätena fått mer än någonsin är en sanning med modifikation. (Det här handlar om grundutbildningen, ska sägas. I forskningsanslag har regeringen mycket riktigt gjort stora satsningar, även om det kan diskuteras hur fördelningen och den politiska styrningen påverkat sektorn).

Regeringen har däremot gjort en del andra saker som Krantz också nämner, som det nya kvalitetsutvärderingssystemet, avgifter för utländska studenter, avskaffat kårobligatoriet och startat en ny lärarutbildning. Frågan är vad av detta som skulle ge mer pengar till grundutbildningen? Kvalitetsvärderingssystemet har gjort nästan hela sektorn upprörda över ministerstyret (vilket iofs verkar välkomnas från vissa håll) och fått kanslern att avgå. Avgifterna för utländska studenter - som förövrigt inte är så vansinnigt populära inom högskolesektorn och absolut inte bland studentkårerna - innebär att takbeloppen sänks med motsvarande belopp 2011 och om inte lärosätena lyckas rekrytera lika många betalande studenter som man har idag så blir det alltså en inkomstsänkning för högskolorna. Förutom på några få håll innebär alltså avgifterna sannolikt kostnad snarare än intäkt, och vissa utbildningar som idag har stor andel utländska studenter kan få problem att ens få ge sina kurser. Kårobligatoriets avskaffande och den nya finansieringsmodellen har inneburit att på de flesta håll kommer studentkårerna få pengar till sin verksamhet ur grundutbildningsanslaget (eftersom regeringen ger anslag motsvarande c:a en tredjedel av vad utredaren satte som lägstanivå för bibehållen utbildningsbevakning av kårerna). Lärarutbildningen kan nog få en del positiva effekter men det tydligaste just nu är att det pågår ett enormt arbete då samtliga lärosäten måste skriva om samtliga kursplaner och ansöka om examensrätt på nytt för alla utbildningar. Detta pågår samtidigt som lärosätena väntar in den nya högskoleförordningen som innebär att hela organisationen måste få nya beslutsdokument. Det pågår helt enkelt ett enormt arbete på förvaltningarna runt om på lärosätena och om de ska kunna få flera så stora reformer genomförda på kort tid med bibehållen kvalitet återstår att se.

Krantz kan mycket väl kritisera socialdemokraternas (eventuella brist på) utbildningspolitiska satsningar inför valet. Men det vore klädsamt om han inte fultolkade statistiken och målade ut sådant som kostar för högskolorna som satsningar.

Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, krantz, högskolan, studenter, val 2010

p.s. kommentarsfunktionen verkar fortfarande inte funka. jobbar på det. jag raderar inga kommentarer.

Tidningen Dagens beslut att att inte publicera annonsen ovan, har väckt enormt mycket uppmärksamhet. Tyvärr är det inte så förvånande, varken att annonsen stoppas eller att andra medier gärna hugger på historier som bekräftar att kristna i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet är homofoba och inskränkta. Dock är just det här tyvärr ett exempel på just det senare. Eller, om inte homofoba och inskränkta, så åtminstone drivna mer av rädsla och en feg publicistiskt linje. Jag har inget vettigare att tillägga i den frågan än att hänvisa till Emanuel Karlstens modiga och ärliga beskrivning av sin tidigare arbetsgivare.

Personligen tycker jag den här historien är sorglig på flera plan. Förutom att den göder förakt för kristna (även om det är svårt att argumentera emot) så är det så sorgligt att Dagen som i övrigt varit en intressant röst nu helt går bort sig. Tidningen tappar också trovärdigheten i att hävda sig vara en röst för och i den samlade svenska kristenheten - genom att säga som Elisabeth Sandlund gjort ett antal gånger (bl a i P1 imorse) att Dagens läsare inte vill se något som förespråkar (eller accepterar?) “utlevd homosexualitet” menar hon alltså att hon gör en tidning just för denna, alltmer krympande del av svensk kristenhet. Dessutom kan man väl tänka sig att även en del av de som liksom Sandlund tycker att det är “en svår fråga”, vad nu det betyder, ändå kan leva med att se en påminnelse om att det finns olika sätt att handskas med en “svår fråga” om det gäller ens eget liv. Till exempel att få åka på läger med andra ungdomar och läsa bibeln, fira gudstjänst och diskutera.

Det enda bra med den här historien är väl att EKHOs sommarläger nu får betydligt mer kännedom och spridning genom alla nationella medier än vad en liten annons i Dagen hade fått. Förhoppningsvis innebär det att ytterligare några kristna hbtq-ungdomar får möjlighet att komma på lägret som verkar vara en väldigt bra idé.

För den som vill ägna några sommardagar åt att diskutera progressiv teologi och bibelstudier utan att nödvändigtvis identifiera sig som hbtq-ungdom (även om ni såklart också är välkomna) bör snarast anmäla sig till Ung Kristen Vänsters sommarkurs Kristen och vänster? i Stockholm 1-3 juli. Ung kristen vänster är Broderskapsrörelsen/kristna socialdemokraters ungdomsnätverk, men kursen är öppen för alla rödgröna som vill lära sig mer om progressiv teologi mm. Föreläser gör bl a KG Hammar och Annika Spalde.

Uppdatering: kommentarsfunktionen har lagt av, som ni kanske sett. Om någon försökt kommentera så har jag alltså inte redigerat bort det utan det är något tekniskt fel. Min ideella techsupport jobbar på det, men eftersom den är just ideell så kan det dröja lite…
Läs även andra bloggares åsikter om dagen, hbt, ekho, ung kristen vänster, religion, läger, kristen vänster, kyrkan

Skrivandet och även länkandet här har varit sparsmakat på sistone efter en hektisk vår, men avklarade deadlines och sommartorka på mötesfronten borde betyda mer tid för bloggandet. Och under årets Almedalsvecka gör jag comeback som bloggare på Kristen Vänster, broderskapsrörelsens blogg.

Den här veckan har jag i alla fall skrivit ledare i Tidningen Broderskap utifrån förra veckans SCB-mätning. Jag avhöll mig från de värsta utfallen mot kritiken mot mätningen, men man kan väl bara stilla önska att journalister (och politiska kommentarer också, för den delen) vore lite bättre på grundläggande statistiska färdigheter. Mätningen kanske är aningen gammal och därmed säger mer om opinionen första halvan av maj än idag, men den är ENORMT mycket mer tillförlitlig på det den mäter än alla andra mätningar. just sayin.

Samma dag som SCB-mätningen presenterades öppnade det gemensamma rödgröna valcentret i Stockholm där man ska kunna organisera och mobilisera rödgröna valarbetare. Tyvärr har vi inte alltid varit bra på att ta vara på engagemanget som dyker upp i valrörelser. Det verkar ibland som att det krävs år av kaffekokning och/eller partimeriter för att dela flygblad eller stå i en valstuga. Nog är ett nyväckt engagemang baserat i egen erfarenhet av regeringspolitikens orättvisa effekter minst lika användbart i valarbetet som att kunna redogöra i detalj för budgetalternativ och handlingsplaner.

Sen har jag inte länkar till min förra ledare i broderskap trots att den är över en månad gammal, den handlade i alla fall om Sydafrika och nya Clintan-filmen Invictus.

Trots sin hollywoodsentimentalitet är det svårt att inte bli berörd av historien om hur Mandela och ANC lyckades göra försoning snarare än hämnd till ledstjärna i arbetet för att återupprätta Sydafrika och göra det till en demokratisk stat. Spänningen mellan de mer våldsamma och tveksamma elementen och Mandelas försoningslinje syns också i filmen, bland annat genom hans livvaktsskydd som består av män från ANC och FW. Och i den känslofyllda avslutningen på rugbystadion när folket börjar sjunga traditionella sydafrikanska kampsånger går det rakt in i hjärtat.

Sången de sjunger är nämligen Hamba nathi, nkululu whetu som fick den svenska texten Vandra med oss för vägen är lång när den bland många andra sydafrikanska kampsånger spreds i Sverige under 70- och 80-talen som en del av solidaritetsrörelsen mot apartheid. Säkert är det många fler än jag som lärt sig och sjungit dessa i svenska kyrkor under den tiden, och som då liksom nu känt en stark solidaritet med det sydafrikanska folket.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, broderskap, tidningen broderskap, scb, val 2010, sydafrika, invictus,

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap på ett bekant tema för läsare ev den här bloggen: de nya kursplanerna för religionskunskap i skolan. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Desto viktigare är frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. I en tid då vi både ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner, samtidigt som det finns ett stort intresse och nyfikenhet på nya och gamla religiösa traditioner i vårt land, blir det viktigt både med sakinnehållet och attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som ”de andra” ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, skolan, religion, religionskunskap, utbildning, broderskap, tidningen broderskap

Denna veckan har jag skrivit ledaren i Tidningen Broderskap. Det handlar om Vellinge kommun, flyktingmottagandet och att det vi ska vara rädda för inte är Sverigedemokraernas antal, utan deras idéer och politik oavsett vem som driver dem, apropå förra veckans uppdrag granskning.

Det finns en lärdom att dra av Vellinge. Det är den enda kommun i Skåne där Sverigedemokraterna inte har mandat i kommunfullmäktige. Sannolikt har de inget röstunderlag eftersom den moderata majoriteten redan genomfört mycket av deras politik.

Lärdomen vi kan dra är att det inte spelar så stor roll om SD får mandat eller inte, utan vilket genomslag deras idéer får. Det stora hotet mot ett solidariskt Sverige med en rättssäker asylpolitik och en politik där människors potential tas till vara och där alla får lika möjligheter är inte antalet sverigedemokrater. Det stora hotet är deras politik och deras idéer.

Läs hela ledaren här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tidningen broderskap, kristen vänster, vellinge, flyktingar, sverigedemokraterna, moderaterna, solidaritet