Marta Axner

Tidningen Dagens beslut att att inte publicera annonsen ovan, har väckt enormt mycket uppmärksamhet. Tyvärr är det inte så förvånande, varken att annonsen stoppas eller att andra medier gärna hugger på historier som bekräftar att kristna i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet är homofoba och inskränkta. Dock är just det här tyvärr ett exempel på just det senare. Eller, om inte homofoba och inskränkta, så åtminstone drivna mer av rädsla och en feg publicistiskt linje. Jag har inget vettigare att tillägga i den frågan än att hänvisa till Emanuel Karlstens modiga och ärliga beskrivning av sin tidigare arbetsgivare.

Personligen tycker jag den här historien är sorglig på flera plan. Förutom att den göder förakt för kristna (även om det är svårt att argumentera emot) så är det så sorgligt att Dagen som i övrigt varit en intressant röst nu helt går bort sig. Tidningen tappar också trovärdigheten i att hävda sig vara en röst för och i den samlade svenska kristenheten - genom att säga som Elisabeth Sandlund gjort ett antal gånger (bl a i P1 imorse) att Dagens läsare inte vill se något som förespråkar (eller accepterar?) “utlevd homosexualitet” menar hon alltså att hon gör en tidning just för denna, alltmer krympande del av svensk kristenhet. Dessutom kan man väl tänka sig att även en del av de som liksom Sandlund tycker att det är “en svår fråga”, vad nu det betyder, ändå kan leva med att se en påminnelse om att det finns olika sätt att handskas med en “svår fråga” om det gäller ens eget liv. Till exempel att få åka på läger med andra ungdomar och läsa bibeln, fira gudstjänst och diskutera.

Det enda bra med den här historien är väl att EKHOs sommarläger nu får betydligt mer kännedom och spridning genom alla nationella medier än vad en liten annons i Dagen hade fått. Förhoppningsvis innebär det att ytterligare några kristna hbtq-ungdomar får möjlighet att komma på lägret som verkar vara en väldigt bra idé.

För den som vill ägna några sommardagar åt att diskutera progressiv teologi och bibelstudier utan att nödvändigtvis identifiera sig som hbtq-ungdom (även om ni såklart också är välkomna) bör snarast anmäla sig till Ung Kristen Vänsters sommarkurs Kristen och vänster? i Stockholm 1-3 juli. Ung kristen vänster är Broderskapsrörelsen/kristna socialdemokraters ungdomsnätverk, men kursen är öppen för alla rödgröna som vill lära sig mer om progressiv teologi mm. Föreläser gör bl a KG Hammar och Annika Spalde.

Uppdatering: kommentarsfunktionen har lagt av, som ni kanske sett. Om någon försökt kommentera så har jag alltså inte redigerat bort det utan det är något tekniskt fel. Min ideella techsupport jobbar på det, men eftersom den är just ideell så kan det dröja lite…
Läs även andra bloggares åsikter om dagen, hbt, ekho, ung kristen vänster, religion, läger, kristen vänster, kyrkan

I torsdags gick debattvågorna höga om brudöverlämning, kulturarv och prinsessbröllop efter Annika Borgs välskrivna debattartikel i DN om vikten av att Victoria och Daniel går in tillsammans i kyrkan och inte praktiserar den angosaxiska traditionen där pappan lämnar över bruden. Jag var inte så förvånande också en av de som gick igång på frågan. Men det finns nog ändå lite nyanser i den här frågan, och efter att ha diskuterat lite om kyrkbröllop i Julia Skotts kommentarfält häromveckan tänkte jag ta upp några av de bollarna också. Jag tänker lämna just prinsessbröllopet därhän och diskutera själva vigselfrågorna istället.
Som präst har jag förättat drygt ett tiotal vigslar och jag har bevistat minst lika många till (både som gäst och som prästpraktikant) och många av dem har varit sinsemellan väldigt olika. Det finns väldigt många uppfattningar om hur en vigsel ska vara och vad som är tradition, hur mycket som ska vara “personligt” (vad nu det är) och vem som bestämmer över vigselns utformning. Det är uppenbart att även om det finns en fastställd ordning för vigsel enligt svenska kyrkans ordning, så är det väldigt mycket som inte regleras där, det finns massor av influenser från olika håll (som med alla kulturella fenomen), det finns flera olika aktörer från såväl kyrkan som brudparet (och deras anhöriga ibland) som rimligen har åsikter. Det gör att det oftast blir roligt och spännande att planera en vigsel men ibland också lite komplicerat.

Frågan om brudöverlämning har jag diskuterat med prästkollegor sedan jag började läsa till präst för ungefär tio år sedan. Det uppfattas i varierande grad som ett problem och alla präster jag pratat med (vilket säkert börjar bli uppemot hundra det senaste decenniet) har någon form av strategi för att bemöta önskemålet om brudöverlämning, från helt accepterande, via diskussion till totalvägran. Vissa församlingar har pastoraler (ungefär =handlingsprogram, policy) för vigsel där man kommit överens i arbetslaget och/eller kyrkorådet om hur man hanterar frågan. Min gissning är det vanligaste i de fallen är att man är negativ till brudöverlämning.

Personligen tycker jag föga förvånande väldigt illa om brudöverlämning som rituellt inslag. Även om jag inser att många läser in andra saker i det, så har jag svårt att se att det inte också manifesterar hur en man lämnar över kvinnan till en annan. Den svenska traditionen med att brudparet går in tillsammans har också tillskrivits just att det varit syftet, nämligen att visa att brudparet frivilligt valt varandra (vilket jag iofs inte vet hur långt tillbaka det stämmer). Och den viktigaste invändningen mot att alla borde få välja själva och kan bestämma vilket innehåll seden har för dem, är just att en symbol är laddad med vad den refererar till, och inte bara vad den som planerar vigseln vill att den ska betyda. Och att vigseln är en gudstjänst som är en helhet, där texter, sånger, tal och riter/handlingar hänger ihop och berättar med olika språk om samma sak. Om då en rit berättar en helt annan sak än resten av vigselns sånger, ord och handlingar så blir det problematiskt. Och ytterst är det faktiskt prästen som har ansvaret för vigselgudstjänsten och inte brudparet. För mig som präst skulle det också vara väldigt problematiskt om brudparet ville ha en sång eller dikt med som hade ett budskap som på något sätt direkt går emot kyrkans bild av äktenskapet (t ex att parterna inte är jämlika).

Sen finns det ett problem i debatten, som också en klok vän påpekade på en av alla diskussionstrådarna på facebook när frågan kom upp. Nämligen att det i den här diskussionen förekommer ett ganska utbrett förakt mot brudöverlämningsivrande brudpar från kyrkoarbetare och andra “kyrkproffs”. Jag har också i vissa sammanhang uttryckt irritation över hollywoodifieringen av bröllopen i Svenska kyrkan. Jag tycker att det finns goda skäl att aktivt motverka den kommersialisering som snabbt ökar kring kyrkliga handlingar, inte bara bröllop längre utan även dop omges av allt mer krav om rätt saker och fina fester. Där är det viktigt att kyrkan visar på alternativ och att det inte finns någon inneboende självklar koppling mellan kyrkbröllop och stort och dyrt “fint” bröllop (även om det är en väldigt utbredd uppfattning, vilket studerats i en kommande doktorsavhandling i religionssociologi från Umeå Universitet som kommer nästa år). Jag tror också att en hel del brudpar har sett betydligt fler vigslar på film och tv än de varit med på själva och därmed inte funderat så mycket på skillnaden mellan de lika ordningarna - även om det nu verkar vara en ganska utbredd diskussion på bland annat bröllopsforum på nätet och då ökar väl också medvetenheten om att det här är en fråga. Här riskerar det att bli en fin linje mellan att värna svenska kyrkans rätt att “ha sista ordet” om vad som är kyrkans ordning å ena sidan, den pedagogiska uppgiften att förmedla hur den svenskkyrkliga traditionen ser ut å andra sidan och å tredje sidan rent föraktande eller åtminstone uppfostrande/översittande kommentarer eller synsätt mot brudparens vilja att vara med och utforma sin vigsel så som de tycker är fint eller på riktigt. Dock tycker jag inte att risken för det sistnämnda ska innebära att prästerna eller Svenska kyrkan som helhet ska kapitulera i frågan. Däremot kan det stämma till eftertanke för en och annan som gärna hänger sig åt kyrklig elitism.

Sen bör man ju också i min mening vara försiktig med att så tydligt hänvisa till att det inte är en svensk tradition (eller ännu mindre att det är specifikt amerikanskt). Massor med människor i Sverige och därmed även brudpar kommer inte ursprungligen från Sverige och är inte så intresserade av att gifta sig enligt svensk tradition, och att hävda att saker är dåliga i sig för att de är just amerikanska riskerar ju att hamna i den sistnämnda kategorin ovan, dvs elitism. De gånger jag själv haft vigslar med brudöverlämning (ja, det har hänt) har det i alla fall utom ett handlat om par som kommer från länder/traditioner där det varit självklart. I ett av de fallen lämnades även brudgummen över av sin mamma. Huvudskälet mot vissa inslag i våra gudstjänster kan ju inte vara var de kommer ifrån utan vad de symboliserar och innehåller.
Karin Långström Vinge har efterfrågat ett biskopsbrev om vigselgudstjänsten, och det tycker jag skulle vara mycket välkommet. Jag misstänker att frågan kommer att hanteras i någon form när en ny ordning för vigselgudstjänst kommer att tas fram i Svenska kyrkan i och med revisionen av kyrkohandboken som kommer att vara klar inom ett par år. Även om jag skulle välkomna en instruktion i handboken att utgångspunkten är att brudparet går in tillsammans, så tror jag att det vore väldigt bra om biskoparna också tillsammans formulerade sig kring en rad olika frågor om avvägningar i vigselgudstjänsten, inte bara just hur man går in i kyrkan.

För det handlar ju inte bara om ingången, utan också om avvägningen att vigselgudstjänsten är en gudstjänst i svenska kyrkans ordning som prästen ansvarar för och hålls i församlingens gemenskap (och i princip är offentlig) men ju också är brudparets rit och stora dag. Samma avvägningar finns ju också vid begravningar och dop, men blir kanske ännu tydligare vid vigsel. Min erfarenhet, och som jag hört från många andras berättelser, att det oftast går ganska bra att hitta ett samarbete och tillsammans planera en vacker, meningsbärande och högtidligt vigselgudstjänst. Präster och musiker och vaktmästare är oftast väldigt bra på att känna av vad som passar för varje brudpar, de har oftast mycket erfarenhet av vad som “funkar” och inte, och är dessutom lyhörda för brudparens önskemål. Min erfarenhet är också att brudpar oftast litar rätt mycket på den kompetens som kyrkoarbetarna har. Problemen i min mening kommer snarare när man inte är överens om vad det är man planerar - när prästen/musikern planerar en gudstjänst (med brudparets rit i centrum) medan brudparet planerar en show/föreställning med kyrkorummet som kuliss. Det kan ändå gå att hitta en bra kompromiss, men min bild är att just grundläggande olika synsätt på vad vigseln är ofta ligger bakom kommunikationsproblem och missnöje från såväl brudpars som kyrkoarbetares sida.

I det sammanhanget kommer man också nära den frågan som jag diskuterade i Julias bloggpost som jag nämnde ovan, nämligen vem som får och “bör” gifta sig i kyrkan. Formellt ska ju en av kontrahenterna vara medlem i Svenska kyrkan för att paret ska få gifta sig i kyrkan, men ofta menar människor också att det är oärligt att gifta sig i kyrkan om man inte tror på Gud eller aldrig går i kyrkan annars, och att det skulle vara vanligt att folk bara vill vara i kyrkan för att det är “fint” och helst vill att prästen är med så lite som möjligt och helst inte ska prata så mycket om Gud. När det gäller det sistnämnda så har det aldrig hänt mig, och jag uppfattar nog att många ändå vill vara i kyrkan för att det betyder något mer än bara ett snyggt rum. Människor vill ofta (vilket både min erfarenhet och en del religionssociologisk forskning visar) vända sig till kyrkan vid livets stora högtider även om de inte gör det annars, för att sätta sig själv och sina liv i ett större sammanhang, få del av riter och ett språk för det som är svårt att uttrycka med ord. Kanske kallar man det för att det är “fint” eller “tradition”, men jag tycker inte att det är min uppgift som präst att sätta mig över de skäl som får människor att söka sig till kyrkan. Dessa par är också ofta öppna för att hitta en bra avvägning mellan egna önskemål och kyrkans ordning. Det är i så fall ett större problem i de fall paren har ett uttalat “kulisstänkande” som jag beskrev ovan, och kommer till mötet med prästen (som är den man oftast planerar med) med en utgångspunkt att det ska bli en förhandling där “kunden alltid har rätt” eller där man förutsätter att prästen kommer att vara emot allt man själv tycker är fint eller modernt. Då kan det bli väldigt svårt att komma överens, och då kanske man ska fundera ett varv till på vad man tycker att det innebär att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning.

Andra intressanta bloggar om: religion, kyrkan, vigsel, bröllop, kyrkbröllop, brudöverlämning, brudpar, svenska kyrkan, tradition, jämställdhet, kronprinsessbröllop

Arbetet med att revidera och förnya Den Svenska Kyrkohandboken (som alltså är de i svenska kyrkan stadfästa gudstjänstordningarna för såväl söndagarnas gudstjänster som dop, vigsel och begravning mm, för er som inte kan kyrklingo) har pågått länge. Efter att förslaget som kom 2000 avvisades tillsattes en ny grupp för några år sedan, och nu börjar det sakta men säkert att hända saker.

Förra omgången (2000, alltså) fick förslaget mycket kritik. Ett skäl till det var sannolikt att det kom som ett färdigt förslag och inte var så förankrat som en sådan här bok behöver vara för att bli accepterad. Det fanns andra problem också - förslaget hade på vissa punkter brister, och på vissa punkter handlade det kanske om att de var lite före sin tid.

För att inte göra om samma misstag har den nya handboksgruppen valt en annan arbetsmodell. Att det har dröjt flera år innan vi hört från dem, bror på att de gjort ett omfattande förankringsarbete, för att pejla av vilka behov som finns inför en ny handbok och vilka avvägningar som ska göras. Det som kommer nu från gruppen är inte heller några färdiga gudstjänstordningar som domkapitel och församlingar (eller andra remissinstanser) ska säga ja eller nej till, utan ett i mitt tycke mycket genomarbetat dokument med teologiska grundtankar och reflektioner kring principer för en ny handbok. Dessa är väl värda en genomläsning. De har också identifierat några av de saker som inte fungerade förra gången - då försökte man göra språket mer inkluderande genom att stryka personliga pronomen (han om Gud) samt könade gudanamn (som Fader, Herre etc). Gruppen nu menar att det bara är klumpigt att ändra i redan etablerade formuleringar, utan vill hellre se att handboken kompletterar med flera olika alternativ med nya formuleringar. Jag tror att det är en klok väg framåt.

På en punkt är de överens med det förra förslaget: istället för att ha en rad olika gudstjänstordning som idag (högmässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst etc) föreslår de en gemensam struktur, ordo som det kallas på kyrkiska, för alla gudstjänster, men med många olika alternativ samt som kan firas med alla eller bara delar av momenten med. Ett förslag på hur en sådan struktur ska se ut finns också utskickat med förslaget.

Där lyfter de också en rad frågor som de specifikt efterfrågar remissvar på. Exempelvis om trosbekännelsen bör vara obligatorisk, samt hur man ska se på beredelsen (syndabekännelse och förlåtelse) där det råder delade meningar.

Jag tror dels att det här är en väldigt bra lösning för att jobba vidare med handboken - att först diskutera sakfrågorna i princip, för att sedan gå in i formulerandet av specifika texter. Istället för att hamna i långa diskussioner om enstaka formuleringar så öppnar de för att ta de teologiska tjurarna vid hornen. Vad är trosbekännelsens plats i gudstjänsten? Hur ska vi se på synd, bekännelse, försoning, förlåtelse och hur ska det ta sig liturgiskt uttryck? Hur mycket måste vara gemensamt i Svenska kyrkans gudstjänster och hur mycket frihet ska varje församling ha? Jag anar en aning kritisk ton i förslaget (som jag delar) mot att i längtan efter att hitta lokala uttryck har många församling mer eller mindre helt lagt handboken åt sidan, och att det inte alltid har ett helt lyckat resultat. Med en ny handbok med större valmöjligheter och utrymme för lokal variation skulle kanske närheten till de överenskomna ordningarna (eller handboksdisciplinen om man kallar det så) faktiskt kunna öka gentemot dagens situation.

Det ska sägas att det här förslaget bara handlar om söndagens gudstjänst. Andra ordningar som dop och vigsel har gruppen inte börjat med ännu. Men om de arbetar efter samma modell kanske vi också får en sådan principiell remissomgång angående dessa - och då kommer sannolikt den redan nu påbörjade diskussionen om arvsyndsläran blomma ut på många håll i Svenska kyrkan.

Jag hoppas på intensiva och konstruktiva diskussioner om förslagen och ser fram emot hur handboksgruppens arbete kommer att gå vidare. Förslaget för grundordning för mässan finns här (pdf) och dokumentet med de teologiska principerna finns här (pdf). Enligt de uppdaterade direktiv gruppen har fått ska ett helt färdigt förslag på ny handbok föreligga 2014 så de har en del kvar att göra…

Andra bloggar om: svenska kyrkan, religion, handboken, gudstjänst, mässordning, teologi

I och med att jag återupptog bloggandet har jag också upptäckt en del nya bloggar. Bloggrollen här i sidofältet är inte helt uppdaterad än men det är på gång. Jag vill särskilt tipsa om en inte helt osmärtsam men ack så läsvärd blogg, nämligen Fjärde väggen som skrivs av Lilly Sofia Jönsson. Jag upptäckte henne när hon skrev sin anonyma Majas bibelblogg (numera nedlagd) som alltid var rolig, vass och läsvärd, men förbryllande - hon passade inte in i de vanliga kyrkliga kategorierna vilket var mycket uppfriskande och gjorde att den inte gick att placera i något fack. Sedan årsskiftet ungefär bloggar hon under eget namn och skriver till stor del om sitt pågående bokprojekt som handlar om hennes besvikelse i mötet med Svenska kyrkan och framför allt den dubbelhet hon upplevt i kyrkans självuppfattning och officiella hållningar å ena sidan, och den självupptagenhet och slutenhet som hon mött å den andra.

För en person som jag som inte bara har levt hela mitt liv i kyrkan och valt att bli präst utan dessutom är förtroendevald på flera nivåer och därmed känner mig delansvarig för Svenska kyrkan (tillsammans med många andra såklart) så är det smärtsam läsning. Men helt nödvändig. Det går inte att avfärda Lilly Sofia som en ensam bitter typ, utan jag tror tyvärr att hennes erfarenheter inte är ovanliga. De är inte hela bilden av vad Svenska kyrkan är, men vi som vill ha en kyrka som präglas av delaktighet, öppenhet och ärlighet måste ta hennes erfarenheter och kritik på allvar.

Inläggen om den kommande boken finns samlade under rubriken Hejdå Svenska kyrkan och är starkt rekommenderad läsning.

Andra bloggar om: religion, svenska kyrkan, bloggtips, lilly sofia jönsson, kritik