Marta Axner

Häromdagen skrev jag här på bloggen om att en röst på Schyman är en röst på Reinfeldt, och att feministiska väljare borde rösta på något av de rödgröna partierna istället för Fi. En liten debatt utbröt på Twitter mellan mig och Lisa om taktikröstande, skrämseltaktik och huruvida sossarna faktiskt åstadkommit något det senaste decenniet (eller sitt sista decennium vid makten, snarare). I korthet gick Lisas kritik ut på att de rödgröna minsann får komma med bättre argument och bättre jämställdhetspolitik än att skrämmas med Reinfeldt om det ska vara värt en taktikröst (om jag förstod henne rätt).

Jag kan ge Lisa vissa poänger men håller ändå inte helt med. Det handlar dels om vad man menar med taktikröstning och vad som är det bästa alternativet att rösta på för ett mer jämställt Sverige, och där håller vi inte riktigt med varandra. Sen när det gäller att “Reinfeldt är värre” inte är ett tillräckligt bra argument för att rösta rödgrönt så håller jag såklart helt med. Det finns många bättre skäl, och några av de tänkte jag ge här.

Frågan om Fi är det bästa feministiska alternativet att rösta på i valet är inte bara en taktikfråga, utan också en fråga om hur man ser på parlamentarism, partipolitik och reformism. Åsikten att Fi självklart är det bästa feministiska valet, medan en “säker” taktikröst på de rödgröna är ett sämre men kanske taktiskt rimligt alternativ, bygger ju på utgångspunkten att Fi är mer renlärigt ideologiska och därmed bättre per default. Men det förutsätter för det första att renlärighet är viktigare än möjligheten att kunna genomföra sin politik och förändra samhället, dels att det går att bedriva en feministisk politik utan att ha en ekonomisk vänsterpolitik som tar ett större grepp över fördelningspolitiken. Gällande renlärigheten så är jag en klassisk reformist: hellre än att stå vid sidan av och ha rätt är jag hellre med och arbetar för en långsam men ändock förändring, och organiserar och övertygar en mycket större rörelse. Jag vill mycket hellre rösta på någon som har alla möjligheter att genomföra en utökning av de individuella månaderna i föräldraförsäkringen (som s och mp vill) än ett parti som i princip tycker som jag att den ska vara helt individualiserad men inte kommer ha någon möjlighet att påverka situationen (som Fi). Dessutom var den stora omsvängningen bland s medlemmar och väljare i den frågan en förutsättning för att reformen ska kunna genomföras, och det skiftet har varit beroende av de feminister som långsiktigt och aktivt arbetat för detta inom partiet istället för att gå nån annanstans tillsammans med folk som tycker likadant.

Sen tror jag faktiskt att en rödgrön regering inte bara kommer vara mindre hemsk än alliansregeringen på jämställdhetsområdet, utan jag tror starkt på kommande reformer. I frågan om föräldraförsäkringen så finns ännu inget löfte eller överenskommelse - men det beror inte på att några inte vill ha mer individualisering, utan att de vill gå olika långt. S och mp vill ha en tredjedel av till vardera förälder medan v vill ha helt delad. Oavsett hur utfallet i frågan blir innebär det ett tydligt steg framåt i frågan och sannolikt helt individualisering på sikt. Vårdnadsbidraget kommer att avskaffas. Lagen om rätt till heltid, som diskuterats ett bra tag, verkar kunna bli verklighet under nästa mandatperiod och det vore en oerhört viktig jämställdhetsreform. I Almedalen lanserades jämställdhetskampanjen 50/50 som tyvärr inte verkar ha fått så mycket utrymme men som ändå innehåller en del viktiga saker, förutom rätt till heltid också utbyggd barnomsorg på obekväma tider.
Men jag tror också som jag skrev ovan att det inte räcker med jämställdhetspolitiska reformer, utan ett genomgående feministiskt perspektiv i många frågor, och en jämlikhets- och välfärdspolitik som minskar klyftorna generellt i samhället. För kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, är mer sjukskrivna och det betyder att när klyftorna i samhället ökar så drabbar det kvinnor mer. Den rikaste tiondelen män i Sverige tjänar 200 gånger mer än den fattigaste tiondelen kvinnor. Även om den socialdemokratiska regeringen under föregående decennium eller så inte genomförde så vansinnigt många jämställdhetsreformer - en till pappamånad, maxtaxa på dagis, sexköpslagen, skärpning av våldtäktslagstiftningen, kanske några fler - så drev de en politik på andra områden som inte ökade klyftorna så mycket och därmed var bättre för kvinnor (även om klyftorna ökade då också, och är något som måste förändras nu, och som det finns goda möjligheter att förändra). De mainstreamade jämställdhetsarbetet, satsade på genusforskning och jämställdhet i högre utbildning, och upprätthöll många av de samhällssystem som varit viktiga för att hålla ihop samhället och därmed motverka att alltför många frågor hamnar på köksbordet där det oftast blir svårt om inte omöjligt att få till strukturella förändringar.

Sedan ska man inte glömma att många av de viktigaste reformerna för kvinnors frigörelse och ett mer jämställt samhälle inte har varit tänkta som sådana. Det kändaste - och kanske allra viktigaste - exempel är den avskaffade sambeskattningen 1972 som syftade till att öka sysselsättningsgraden och skatteunderlaget men i praktiken innebar en enorm ökning av kvinnors deltagande i arbetskraften och därmed massiv ökning av kvinnors makt över sina egna liv. Detta medförde också behovet av utbyggd barnomsorg och andra reformer. Jag tror att en mer övergripande, genomtänkt och helhetstänkande politik för minskade klyftor och förståelse för hur olika maktordningar samverkar är det bästa feministiska alternativet. Därför tycker jag att feminister ska rösta rödgrönt.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, rödgröna, feministiskt initiativ, fi, ideologi, reformer, socialdemokraterna, föräldraförsäkring, miljöpartiet, val2010

I kvällens Agenda debatterade Gudrun Schyman med sd:s Jimmie Åkesson. Jag såg inte debatten, framför allt för att jag inte står ut med Jimmie Åkesson, men det säger onekligen något om småpartiernas roll i den här valrörelsen. Sd som tyvärr har ganska stora möjligheter att nå riksdagen, och Fi och piratpartiet som börjar etablera sig men realistiskt sett är fullständigt chanslösa i riksdagsvalet. Många har sagt det förut, men det är ett faktum att Schyman är större än sitt parti, och med hennes erfarenhet och skicklighet gör hon betydligt större intryck i samhällsdebatten än Fi kan göra i det parlamentariska systemet på många år. Det är nästan lätt att glömma när man ser och hör henne.

Tyvärr så kommer en röst på Gudrun Schyman i det här riksdagsvalet i realiteten inte alls vara en feministisk röst, utan en röst på alliansregeringen. Fi kommer inte vara i närheten av 4%-spärren, och varje röst på dem innebär en röst mindre på de rödgröna. Det innebär en röst på en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist, för en regering som låtit de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor (liksom många andra klyftor) öka under den senaste perioden och mot en möjlighet att få en kvinna som statsminister och tre uttalat feministiska partier i regeringen.

Fi, liksom alla små partier, befinner sig i ett moment 22. Människor tvekar att rösta på ett parti som inte kommer över riksdagsspärren, men de kan aldrig växa och få potentiella väljare som ingen röstar på dem. Kristdemokraterna fanns och var aktiva i decennier innan de nådde riksdagen, och även miljöpartiet ställde upp i flera val (och åkte dessutom ut ur riksdagen en gång emellan) innan de etablerade sig. Så även om det inte kommer gå vägen i det här valet behöver Fi inte kasta in handduken.

Men faktum är att det här valet i ovanligt hög grad är ett blockval, och det kommer bli mycket jämnt mellan blocket. Hur mycket väljare än önskar att rösta på någon som bryter upp blockdominansen, och hur mycket sympati jag än kan känna både för en stark feministisk politisk kraft och en verklig comeback för Schyman i rikspolitiken, så är inte det här valet tillfället då det kan hända. En röst på Fi är inte bara “bortkastad” i meningen inte kommer räknas, den är också i praktiken en röst för ett betydligt sämre regeringsalternativ ur feministiskt perspektiv. Sannolikt kommer det bli jämnt på valnatten, och ett par tio- eller hundratusen röster på Fi kan spela mycket stor roll.
Jag hoppas på sikt att Fi kan etablera sig i svensk politik. Men jag hoppas också att viljan att stödja dem hos väljare som annars skulle rösta rödgrönt inte kommer göra Reinfeldt till statsminister en period till.

Andra bloggar om: politik, val2010, Fi, gudrum schyman, agenda, rödgröna, valtaktik, moment 22

I torsdags gick debattvågorna höga om brudöverlämning, kulturarv och prinsessbröllop efter Annika Borgs välskrivna debattartikel i DN om vikten av att Victoria och Daniel går in tillsammans i kyrkan och inte praktiserar den angosaxiska traditionen där pappan lämnar över bruden. Jag var inte så förvånande också en av de som gick igång på frågan. Men det finns nog ändå lite nyanser i den här frågan, och efter att ha diskuterat lite om kyrkbröllop i Julia Skotts kommentarfält häromveckan tänkte jag ta upp några av de bollarna också. Jag tänker lämna just prinsessbröllopet därhän och diskutera själva vigselfrågorna istället.
Som präst har jag förättat drygt ett tiotal vigslar och jag har bevistat minst lika många till (både som gäst och som prästpraktikant) och många av dem har varit sinsemellan väldigt olika. Det finns väldigt många uppfattningar om hur en vigsel ska vara och vad som är tradition, hur mycket som ska vara “personligt” (vad nu det är) och vem som bestämmer över vigselns utformning. Det är uppenbart att även om det finns en fastställd ordning för vigsel enligt svenska kyrkans ordning, så är det väldigt mycket som inte regleras där, det finns massor av influenser från olika håll (som med alla kulturella fenomen), det finns flera olika aktörer från såväl kyrkan som brudparet (och deras anhöriga ibland) som rimligen har åsikter. Det gör att det oftast blir roligt och spännande att planera en vigsel men ibland också lite komplicerat.

Frågan om brudöverlämning har jag diskuterat med prästkollegor sedan jag började läsa till präst för ungefär tio år sedan. Det uppfattas i varierande grad som ett problem och alla präster jag pratat med (vilket säkert börjar bli uppemot hundra det senaste decenniet) har någon form av strategi för att bemöta önskemålet om brudöverlämning, från helt accepterande, via diskussion till totalvägran. Vissa församlingar har pastoraler (ungefär =handlingsprogram, policy) för vigsel där man kommit överens i arbetslaget och/eller kyrkorådet om hur man hanterar frågan. Min gissning är det vanligaste i de fallen är att man är negativ till brudöverlämning.

Personligen tycker jag föga förvånande väldigt illa om brudöverlämning som rituellt inslag. Även om jag inser att många läser in andra saker i det, så har jag svårt att se att det inte också manifesterar hur en man lämnar över kvinnan till en annan. Den svenska traditionen med att brudparet går in tillsammans har också tillskrivits just att det varit syftet, nämligen att visa att brudparet frivilligt valt varandra (vilket jag iofs inte vet hur långt tillbaka det stämmer). Och den viktigaste invändningen mot att alla borde få välja själva och kan bestämma vilket innehåll seden har för dem, är just att en symbol är laddad med vad den refererar till, och inte bara vad den som planerar vigseln vill att den ska betyda. Och att vigseln är en gudstjänst som är en helhet, där texter, sånger, tal och riter/handlingar hänger ihop och berättar med olika språk om samma sak. Om då en rit berättar en helt annan sak än resten av vigselns sånger, ord och handlingar så blir det problematiskt. Och ytterst är det faktiskt prästen som har ansvaret för vigselgudstjänsten och inte brudparet. För mig som präst skulle det också vara väldigt problematiskt om brudparet ville ha en sång eller dikt med som hade ett budskap som på något sätt direkt går emot kyrkans bild av äktenskapet (t ex att parterna inte är jämlika).

Sen finns det ett problem i debatten, som också en klok vän påpekade på en av alla diskussionstrådarna på facebook när frågan kom upp. Nämligen att det i den här diskussionen förekommer ett ganska utbrett förakt mot brudöverlämningsivrande brudpar från kyrkoarbetare och andra “kyrkproffs”. Jag har också i vissa sammanhang uttryckt irritation över hollywoodifieringen av bröllopen i Svenska kyrkan. Jag tycker att det finns goda skäl att aktivt motverka den kommersialisering som snabbt ökar kring kyrkliga handlingar, inte bara bröllop längre utan även dop omges av allt mer krav om rätt saker och fina fester. Där är det viktigt att kyrkan visar på alternativ och att det inte finns någon inneboende självklar koppling mellan kyrkbröllop och stort och dyrt “fint” bröllop (även om det är en väldigt utbredd uppfattning, vilket studerats i en kommande doktorsavhandling i religionssociologi från Umeå Universitet som kommer nästa år). Jag tror också att en hel del brudpar har sett betydligt fler vigslar på film och tv än de varit med på själva och därmed inte funderat så mycket på skillnaden mellan de lika ordningarna - även om det nu verkar vara en ganska utbredd diskussion på bland annat bröllopsforum på nätet och då ökar väl också medvetenheten om att det här är en fråga. Här riskerar det att bli en fin linje mellan att värna svenska kyrkans rätt att “ha sista ordet” om vad som är kyrkans ordning å ena sidan, den pedagogiska uppgiften att förmedla hur den svenskkyrkliga traditionen ser ut å andra sidan och å tredje sidan rent föraktande eller åtminstone uppfostrande/översittande kommentarer eller synsätt mot brudparens vilja att vara med och utforma sin vigsel så som de tycker är fint eller på riktigt. Dock tycker jag inte att risken för det sistnämnda ska innebära att prästerna eller Svenska kyrkan som helhet ska kapitulera i frågan. Däremot kan det stämma till eftertanke för en och annan som gärna hänger sig åt kyrklig elitism.

Sen bör man ju också i min mening vara försiktig med att så tydligt hänvisa till att det inte är en svensk tradition (eller ännu mindre att det är specifikt amerikanskt). Massor med människor i Sverige och därmed även brudpar kommer inte ursprungligen från Sverige och är inte så intresserade av att gifta sig enligt svensk tradition, och att hävda att saker är dåliga i sig för att de är just amerikanska riskerar ju att hamna i den sistnämnda kategorin ovan, dvs elitism. De gånger jag själv haft vigslar med brudöverlämning (ja, det har hänt) har det i alla fall utom ett handlat om par som kommer från länder/traditioner där det varit självklart. I ett av de fallen lämnades även brudgummen över av sin mamma. Huvudskälet mot vissa inslag i våra gudstjänster kan ju inte vara var de kommer ifrån utan vad de symboliserar och innehåller.
Karin Långström Vinge har efterfrågat ett biskopsbrev om vigselgudstjänsten, och det tycker jag skulle vara mycket välkommet. Jag misstänker att frågan kommer att hanteras i någon form när en ny ordning för vigselgudstjänst kommer att tas fram i Svenska kyrkan i och med revisionen av kyrkohandboken som kommer att vara klar inom ett par år. Även om jag skulle välkomna en instruktion i handboken att utgångspunkten är att brudparet går in tillsammans, så tror jag att det vore väldigt bra om biskoparna också tillsammans formulerade sig kring en rad olika frågor om avvägningar i vigselgudstjänsten, inte bara just hur man går in i kyrkan.

För det handlar ju inte bara om ingången, utan också om avvägningen att vigselgudstjänsten är en gudstjänst i svenska kyrkans ordning som prästen ansvarar för och hålls i församlingens gemenskap (och i princip är offentlig) men ju också är brudparets rit och stora dag. Samma avvägningar finns ju också vid begravningar och dop, men blir kanske ännu tydligare vid vigsel. Min erfarenhet, och som jag hört från många andras berättelser, att det oftast går ganska bra att hitta ett samarbete och tillsammans planera en vacker, meningsbärande och högtidligt vigselgudstjänst. Präster och musiker och vaktmästare är oftast väldigt bra på att känna av vad som passar för varje brudpar, de har oftast mycket erfarenhet av vad som “funkar” och inte, och är dessutom lyhörda för brudparens önskemål. Min erfarenhet är också att brudpar oftast litar rätt mycket på den kompetens som kyrkoarbetarna har. Problemen i min mening kommer snarare när man inte är överens om vad det är man planerar - när prästen/musikern planerar en gudstjänst (med brudparets rit i centrum) medan brudparet planerar en show/föreställning med kyrkorummet som kuliss. Det kan ändå gå att hitta en bra kompromiss, men min bild är att just grundläggande olika synsätt på vad vigseln är ofta ligger bakom kommunikationsproblem och missnöje från såväl brudpars som kyrkoarbetares sida.

I det sammanhanget kommer man också nära den frågan som jag diskuterade i Julias bloggpost som jag nämnde ovan, nämligen vem som får och “bör” gifta sig i kyrkan. Formellt ska ju en av kontrahenterna vara medlem i Svenska kyrkan för att paret ska få gifta sig i kyrkan, men ofta menar människor också att det är oärligt att gifta sig i kyrkan om man inte tror på Gud eller aldrig går i kyrkan annars, och att det skulle vara vanligt att folk bara vill vara i kyrkan för att det är “fint” och helst vill att prästen är med så lite som möjligt och helst inte ska prata så mycket om Gud. När det gäller det sistnämnda så har det aldrig hänt mig, och jag uppfattar nog att många ändå vill vara i kyrkan för att det betyder något mer än bara ett snyggt rum. Människor vill ofta (vilket både min erfarenhet och en del religionssociologisk forskning visar) vända sig till kyrkan vid livets stora högtider även om de inte gör det annars, för att sätta sig själv och sina liv i ett större sammanhang, få del av riter och ett språk för det som är svårt att uttrycka med ord. Kanske kallar man det för att det är “fint” eller “tradition”, men jag tycker inte att det är min uppgift som präst att sätta mig över de skäl som får människor att söka sig till kyrkan. Dessa par är också ofta öppna för att hitta en bra avvägning mellan egna önskemål och kyrkans ordning. Det är i så fall ett större problem i de fall paren har ett uttalat “kulisstänkande” som jag beskrev ovan, och kommer till mötet med prästen (som är den man oftast planerar med) med en utgångspunkt att det ska bli en förhandling där “kunden alltid har rätt” eller där man förutsätter att prästen kommer att vara emot allt man själv tycker är fint eller modernt. Då kan det bli väldigt svårt att komma överens, och då kanske man ska fundera ett varv till på vad man tycker att det innebär att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning.

Andra intressanta bloggar om: religion, kyrkan, vigsel, bröllop, kyrkbröllop, brudöverlämning, brudpar, svenska kyrkan, tradition, jämställdhet, kronprinsessbröllop

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont - akademin och forskningen - är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan  vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. Är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som  är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är - inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, 8 mars, utbildning, akademi, forskning