Här kommer mitt första inlägg i bloggrådslaget om skolan, och det handlar om förskolan. Det utgår från rådslagmaterialets första fråga. Hela materialet finns här.
1. Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?
- Hur ser ni på den svenska förskolan? Var finns styrkorna och var är utmaningarna för framtiden?
- Hur ser ni på avvägningen mellan ”lärande och lek” i förskolan? Behöver det vara ett motsatsförhållande? Hur möter vi på ett lekfullt sätt förskolebarnens lust att lära nytt? Behövs det mer av strukturerat lärande tidigt just för att kompensera barn som inte kommer från studievana hem eller som inte har svenska som modersmål?
- Går det att göra övergången till skolan mer flexibel, så barnen kan få börja när man känner sig mogen och föräldrarna tycker det är dags?
- Vilka reformer tycker ni socialdemokraterna bör prioritera först? Allmän gratis förskola för alla 3-åringar, fortsatt sänkta avgifter, ökad personaltäthet och kompetens eller utbyggnad så att alla får plats där och när man så önskar?
- Vad kan och måste vi göra för att bryta könsmönstren och öka miljömedvetenheten i förskolan?
Förskolan är en speciell del av utbildningspolitiken i den meningen att förskolans utformning i mycket är förknippad med andra delar av politiken, inte minst när det gäller arbetsmarknad, jämställdhet och familjepolitik. Det är ett faktum att den utbyggda barnomsorgen på 70-talet (tillsammans med avskaffandet av sambeskattningen) var en förutsättning för att Sverige nu sedan länge har internationellt sett väldigt hög andel kvinnor i arbetskraften och därmed är ett av de länder i världen som har högst sysselsättningsnivå. Samtidigt som förskolan är en mycket viktig första del av utbildningssystemet så kan inte utformningen av och politiken kring förskolan frånkopplas dess viktiga funktion i en fungerande arbetsmarknad, framför allt för kvinnor. Det här rådslaget handlar ju om skolan och därmed står förskolans roll i utbildningssystemet i centrum i den här frågan. Trots det kan inte en politik om förskolan utformas utan att frågor kring vilken arbetsmarknad vi vill ha, hur föräldraförsäkring och övrig barnomsorg ser ut och hur jämställdheten påverkas, ställs och diskuteras. Förskolan kommer alltid att stå i en skärningspunkt mellan barnens utbildning och omsorg, och föräldrarnas och samhällets behov av barnpassning under arbetstid. Den skärningspunkten behöver inte innebära en dragkamp eller ett problem, tvärtom tror jag att en bra förskola för barnens behov också innebär bättre möjligheter för småbarnsföräldrar att delta i arbetskraften.
Om jag ska ge ett enkelt svar på frågan i rubriken, så skulle jag säga ja. Jag tror att barn kan och bör få möjlighet att lära sig läsa och skriva - kanske räkna enkelt också - redan i förskolan. Redan i förskolan läggs grunden för hela utbildningen, och som vi vet spelar föräldrars utbildning och klass stor roll för barnens framtida utbildning och val. I de akademikerhem jag och de omkring mig växte upp var det en självklarhet att lära sig läsa tidigt, och läsning uppmuntrades och ansågs vara inte bara en bra och nyttig aktivitet utan grundvalen för att bli en bildad och bra person. Jag misstänker att inte alla föräldrar har den inställningen och det är kanske inte önskvärt heller. Men om fler barn får möjlighet att börja lära sig läsa tidigare och tidigare kan börja läsa på egen hand, kanske föräldrarnas utbildning och studievana spelar mindre roll och även det barn som är uppvuxen utan mycket böcker omkring sig kan upptäcka litteraturen och läsandets glädje.
Samtidigt som jag tror att det är bra med tidig lästräning, eller kanske snarare att bokstäver och ord introduceras för barnen, så tror jag att det samtidigt är otroligt viktigt att det inte blir en prestations- eller bedömningsfråga för barnen. Helt går det väl inte att undvika tävlings- och prestationstänkandet, men det bör motverkas så långt det är möjligt. Hur det pedagogiska upplägget för det här lärandet ska se ut har jag inte tillräcklig kunskap för att bedöma, men med den förstärkning som skett av förskollärarutbildningen i och med att den sammanfogas med den övriga lärarutbildningen borde det vara rimligt att förvänta sig att sådan kompetens ska finnas hos förskollärare, åtminstone om några år när fler utbildats.
Frågorna kring jämställdhet i förskolan är helt centrala och är en de stora utmaningarna för en socialdemokratisk skolpolitik på förskoleområdet. Alla pratar om vilka stora problem det finns men ganska lite verkar hända. Enstaka förskolor och kommuner har projekt men några större gemensamma krafttag verkar det inte finnas politisk vilja till. Det räcker inte att ha målformuleringar kring jämställdhet, om inte personalen har redskapen - och viljan - att motverka ett könsstereotypt bemötande kommer inte så mycket att förändras. En första åtgärd vore att fortsätta satsningen på genusvetenskaplig forskning och i det här fallet särskilt på området genuspedagogik. Mycket kunskap finns men mer behövs. Framför allt behövs ett betydligt större inslag av koppling till forskningen i genuspedagogik på (förskol-)lärarutbildningen. Det behövs rejäla kurser, obligatoriska moment och återkommande tillfället att diskutera frågor kring kön - och att i utbildningen utmanas i sina egna föreställningar och vara ordentligt genomreflekterad i genusfrågor innan man lämnar lärarutbildningen. Det betyder inte att alla lärarstudenter ska indoktrineras eller avkrävas särskilda åsikter, utan att de själva ska ha fått möjlighet att fundera kring sina egna uppfattningar kring kön och hur dessa påverkar det egna bemötandet av pojkar och flickor. Alltför ofta blir genusmoment i utbildningar korta nedslag som inte kopplas ihop med resten av utbildningen eller framstår som speciellt relevant. Det räcker inte att ha ett delmål i kursplanerna om att ett genusperspektiv ska finnas med, det måste följas upp att studenterna faktiskt också lärt sig något. Motsvarande kursmoment behövs naturligtvis också på gymnasiets barn- och fritidsprogram.
Satsning på genuspedagogisk forskning och att den forskningen får genomslag på förskollärarutbildningen är en viktig del, men inte tillräcklig. Utbildning måste också ges till de redan yrkesverksamma förskollärarna och barnskötarna. Den utbildningen kan nog lämpligen göras i projektform där utvärdering av den egna situationen/arbetet kombineras med mer teoretiska avsnitt. Dock bör det ske rejäla gemensamma satsningar åtminstone på kommunnivå och kanske även nationellt för att det inte ska bli små “duttar” bland de redan engagerade utan en fortbildning av hela förskolan.
Könsfördelningen bland personalen är ett problem som nog är ännu svårare att komma åt. Den går inte att se eller bedöma utryckt ur sitt sammanhang - en starkt könsuppdelad arbetsmarknad där kvinnodominerade yrken är lägre värderade, lägre betalda och har sämre utvecklingsmöjligheter. I fråga om förskolepersonal finns dessutom ett dubbelt “normproblem” - förskolan är ju inte bara en omvårdnadsplats (=kvinnoplats) utan också en barnplats och barn är nog ännu hårdare kopplade till uppfattningar om kvinnlighet och moderskap. Även om mycket har hänt på det området - män uppfattas alltmer som fullvärdiga föräldrar - så återstår mycket och jag tror att det fortfarande finns många uppfattningar om att det är något skumt med män som vill vara med barn. Den allt större diskussionen om pedofiler och registerkollar o.s.v. har knappast underlättat rekryteringen av män till förskolan även om det naturligtvis är bra att frågor kring övergrepp på barn lyfts fram och tas på allvar. Åtgärder för att rekrytera fler män till förskolan kan säkert göras, men de viktigaste åtgärderna handlar nog inte om särlösningar utan om högre löner, rätt till heltid, bättre arbetsvillkor och möjlighet att påverka sin arbetssituation. Det skulle sannolikt inte bara locka fler män utan framför allt vara en liten insats för att förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden och därmed i förlängningen vara ett steg mot ett mer jämställt arbetsliv och sannolikt en mindre könsuppdelad arbetsmarknad.
Frågorna om miljö och hållbar utveckling tror jag också börjar på förskollärarutbildningen, med ett genomförande av den beslutade politiken att all utbildning ska ha ett perspektiv av hållbar utveckling. Men även här räcker det inte med forskning och utbildning även om det är jätteviktigt. Jag tror att praktiken är viktig här - hur fungerar själva förskolorna ur ett hållbarhetsperspektiv? Sorteras sopor, sparas el, används engångprodukter o.s.v. Genom att vara goda exempel och diskutera detta med barnen tror jag att en hel del kan hända. Kanske kan mer tid läggas på att vara ute i naturen - det är naturligtvis beroende på geografi och resurser men helt omöjligt vore det väl inte. Jag skulle också slå ett slag för att hållbar utveckling inte bara handlar om ekologi utan också om en hållbar och rättvis social utveckling globalt. Att spara resurser handlar också om solidaritet med människor i andra länder, något som jag tror att även små barn kan förstå och få höra talas om.
Vilka reformer ska då prioriteras när det gäller förskolan? Av de föreslagna skulle jag nog prioritera ökad personaltäthet och kompetens (med betoning på det senare) och som nummer två en utbyggnad av antalet platser. Allmän gratis förskola är ett mål tycker jag, men det finns andra reformer som är viktigare i nuläget.
Andra intressanta bloggar om: politik, skola, socialdemokraterna, bloggrådslag, förskola, jämställdhet
