Marta Axner

Igår fälldes Arbetsförmedlingen i Stockholms Tingsrätt för diskriminering i ett fall där en man fått sin ersättning indragen sedan han inte tagit en kvinna i hand av religiösa skäl på ett företag där han erbjudits praktikplats. Arbetsförmedlingen döms till 60 000 i böter eftersom de diskriminerat mannen på grund av religion - företaget i fråga menade inte att handhälsningen var avgörande för att mannen inte fick platsen och hade inte heller rapporterat det till AF, men handläggaren där menade att det var fallet och drog in hans ersättning.

En del av de mer högljudda kommentarerna bland bloggar och kommentarsfält hojtar om att religion går före jämställdhet och om man sållar bort de som yrar om talibaner och terrorister så finns det en del att diskutera här. Jag har svårt att förstå att handhälsandet ska vara så viktigt och skulle vara så kränkande att inte bli hälsad på - i alla fall att det skulle vara ett så grundläggande problem att det inte går att hitta andra sätt att hälsa och vara artiga mot varandra. Självklart måste vi bemöta varandra med respekt, men att just handhälsningen skulle vara så central att det skulle gå före en öppenhet för olika traditioner har jag ärligt talat lite svårt att förstå. Snarare känns det rimligt att förstå den här diskussionen dels inom ramen för den ökande misstänksamheten och i vissa fall hatet mot muslimer, dels som en fråga om religionsfrihet.
När det gäller just det här fallet så är det viktigt att komma ihåg att det är arbetsförmedlingen och inte den icke-hälsade kvinnan som blivit fälld. Jag misstänker (även om jag ju inte är någon jurist och inte kan annat än spekulera) att det hade varit väldigt svårt att fälla företaget för diskriminering om han stämt för att han inte fått platsen, om det inte gått att visa att hälsandet var avgörande. Det stora problemet i det här fallet var ju att arbetsförmedlingen vad det verkar på eget bevåg gjorde bedömningen att handhälsningen var orsaken samt att det var grund för att dra in ersättningen - och alltså tyckte att det var rimligt att kräva att mannen skulle göra avsteg från sin religion för att få en praktikplats och därmed behålla ersättningen. Frågan i det här fallet är inte i min mening i första hand en spänning mellan religion och jämställdhet eller mellan en religiös sedvänja och svenska sedvänjor, utan en religionsfrihetsfråga i relation till myndighetsutövning och trygghetssystemen. Kan en handläggare på en myndighet uppfatta en persons religiösa utövning som något frivilligt som man kan avstå ifrån om det krävs för att få en praktikplats eller ett anvisat arbete, eller har personen ifråga rätt till utövande av sin religion? Om man ska hårddra det, skulle AF kunna anvisa en muslim praktikplats på ett grisslakteri? En ateist i en kristen församling?

Jag tänkte avsluta den här blogposten med en liten anekdot om den första (och hittills enda) gången det hänt mig att en muslimsk man inte handhälsat på mig. Det inträffade på en forskningskonferens jag besökte i början på januari i USA om Islam och media, där jag vid konferensstarten började prata med en av de andra unga forskarna som, efter att vi pratat en stund och jag kom på att vi inte hälsat, inte tog min hand utan hälsade med handen mot hjärtat. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt kränkt, snarare skämdes jag lite och tyckte att det var pinsamt att jag inte kunnat läsa situationen och haja hur det låg till och satt honom i en position som jag uppfattade att han tyckte var lite pinsam också. Någon dag senare under konferensen på ett mingel hamnade vi bredvid varandra igen och småpratade lite om våra respektive forskningsområden och så småningom förstod han att jag var präst i en kristen kyrka (vilket jag antog framstod som ganska exotiskt). Hans reaktion var då att fråga om jag kunde ge honom något råd, en “spiritual guidance” - som religiös ledare hade jag kanske något att dela med mig av, även om han inte var kristen. Det är mycket få gånger, även under tiden då jag arbetade som präst, att någon liknande hänt mig i ett kristet sammanhang. Även om hans religion hindrade honom från att ta i hand, utgjorde den inget hinder för att i någon mån uppfatta en ung (nåja) kristen kvinna som andlig eller religiös auktoritet.

Med denna historia vill jag egentligen inte säga något allmängiltigt om handhälsande eller islam eller jämställdhet eller något annat. Bara att saker ibland inte är fullt så ensidiga och enkla som de verkar.

Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, do, islam, handhälsande, religion, religionsfrihet, arbetsförmedlingen, jämställdhet

Media: DN SvD

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed på en avhandling om islamisk arvsrätt vid Uppsala universitet, något som väckt en del uppmärksamhet inte minst på grund av kritiken från Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik följer ungefär de linjer man kan förvänta sig, kritik av dels den mångkulturalistiska utgångspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmänhet) inte bör få utrymme eller särbehandling i det svenska rättsväsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta återkommande debattinlägg med en snävt västerländsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion är helt en privatsak, helt upp tillindividen att välja sombör hållas borta från allt offentligt liv. Denna grundsyn bemöttes av min doktorandkollega Joel Halldorf på samma debattsida idag.

Det jag tycker är intressant i detta är framför allt två saker: synen på religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frågan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte läst Sayeds avhandling och tänker inte försvara hans åsikter eller slutsatser (även om jag misstänker att jag skulle uppfatta dem annorlunda än Demirbag Sten och hennes påhejare i kommentarsfältet) men jag vill gärna försvara hans rätt att uttrycka dem. Och jag vill gärna diskutera synen på religion och vad det sekulära samhället är och bör vara.

Mest skrämmande tycker jag synen på forskning som kommer fram, framför allt hos de efterföljande kommentarerna. Ryggmärgsreflexen hos massa människor är att ifrågasätta universitetets legitimitet på grund av en avhandling somde med all säkerhet inte läst och knappast skulle kunna kunna bedöma den vetenskapliga kvaliteten på. (Att Demirbag Sten har läst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar på övriga debattanter). Att hävda att man i juridiskt arbete inte skulle få ifrågasätta grundlagen eller andra principer innebär en grav inskräkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rättsvetenskap handlar inte om att fälla domslut, att göra tolkningar av gällande lag som en domstol gör. Självklart ska man kunna diskutera och ifrågasätta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja förbjuda eller ifrågasätta viss forskning som sådan ärnågot helt annat. Och jag misstänker att det inte är nån slump att det är just islam som väcker så starka åsikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar få kommentarsfälten (och en och annan debattör) att ropa på forskningsförbud.

Gällande synen på religion så återkommer jag till det i ett eget inlägg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Heinö.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlägget igår via telefonen har jag nu fixat till länkarna mm.

Jag vill också påpeka att jag inte tillåter några trakasserier eller olagligheter i kommentarerna på min blogg. i det ingår förtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrågor är varmt välkommen, den som vill göra grundlösa anklagelser om terrorism får göra det på sin egen blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, akademisk frihet, uppsala universitet, juridik, mosa sayed, dilsa demirbag sten, religion, arvsrätt