Kategoriarkiv: islam

Feltänkt förbud

Postat av
6

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

Handhlsningsfallet en frga om religionsfrihet + en liten personlig anekdot

Postat av
6

Igr flldes Arbetsfrmedlingen i Stockholms Tingsrtt fr diskriminering i ett fall dr en man ftt sin ersttning indragen sedan han inte tagit en kvinna i hand av religisa skl p ett fretag dr han erbjudits praktikplats. Arbetsfrmedlingen dms till 60 000 i bter eftersom de diskriminerat mannen p grund av religion – fretaget i frga menade inte att handhlsningen var avgrande fr att mannen inte fick platsen och hade inte heller rapporterat det till AF, men handlggaren dr menade att det var fallet och drog in hans ersttning.

En del av de mer hgljudda kommentarerna bland bloggar och kommentarsflt hojtar om att religion gr fre jmstlldhet och om man sllar bort de som yrar om talibaner och terrorister s finns det en del att diskutera hr. Jag har svrt att frst att handhlsandet ska vara s viktigt och skulle vara s krnkande att inte bli hlsad p – i alla fall att det skulle vara ett s grundlggande problem att det inte gr att hitta andra stt att hlsa och vara artiga mot varandra. Sjlvklart mste vi bemta varandra med respekt, men att just handhlsningen skulle vara s central att det skulle g fre en ppenhet fr olika traditioner har jag rligt talat lite svrt att frst. Snarare knns det rimligt att frst den hr diskussionen dels inom ramen fr den kande misstnksamheten och i vissa fall hatet mot muslimer, dels som en frga om religionsfrihet.
Nr det gller just det hr fallet s r det viktigt att komma ihg att det r arbetsfrmedlingen och inte den icke-hlsade kvinnan som blivit flld. Jag misstnker (ven om jag ju inte r ngon jurist och inte kan annat n spekulera) att det hade varit vldigt svrt att flla fretaget fr diskriminering om han stmt fr att han inte ftt platsen, om det inte gtt att visa att hlsandet var avgrande. Det stora problemet i det hr fallet var ju att arbetsfrmedlingen vad det verkar p eget bevg gjorde bedmningen att handhlsningen var orsaken samt att det var grund fr att dra in ersttningen – och allts tyckte att det var rimligt att krva att mannen skulle gra avsteg frn sin religion fr att f en praktikplats och drmed behlla ersttningen. Frgan i det hr fallet r inte i min mening i frsta hand en spnning mellan religion och jmstlldhet eller mellan en religis sedvnja och svenska sedvnjor, utan en religionsfrihetsfrga i relation till myndighetsutvning och trygghetssystemen. Kan en handlggare p en myndighet uppfatta en persons religisa utvning som ngot frivilligt som man kan avst ifrn om det krvs fr att f en praktikplats eller ett anvisat arbete, eller har personen ifrga rtt till utvande av sin religion? Om man ska hrddra det, skulle AF kunna anvisa en muslim praktikplats p ett grisslakteri? En ateist i en kristen frsamling?

Jag tnkte avsluta den hr blogposten med en liten anekdot om den frsta (och hittills enda) gngen det hnt mig att en muslimsk man inte handhlsat p mig. Det intrffade p en forskningskonferens jag beskte i brjan p januari i USA om Islam och media, dr jag vid konferensstarten brjade prata med en av de andra unga forskarna som, efter att vi pratat en stund och jag kom p att vi inte hlsat, inte tog min hand utan hlsade med handen mot hjrtat. Jag kan inte pst att jag blev srskilt krnkt, snarare skmdes jag lite och tyckte att det var pinsamt att jag inte kunnat lsa situationen och haja hur det lg till och satt honom i en position som jag uppfattade att han tyckte var lite pinsam ocks. Ngon dag senare under konferensen p ett mingel hamnade vi bredvid varandra igen och smpratade lite om vra respektive forskningsomrden och s smningom frstod han att jag var prst i en kristen kyrka (vilket jag antog framstod som ganska exotiskt). Hans reaktion var d att frga om jag kunde ge honom ngot rd, en ”spiritual guidance” – som religis ledare hade jag kanske ngot att dela med mig av, ven om han inte var kristen. Det r mycket f gnger, ven under tiden d jag arbetade som prst, att ngon liknande hnt mig i ett kristet sammanhang. ven om hans religion hindrade honom frn att ta i hand, utgjorde den inget hinder fr att i ngon mn uppfatta en ung (nja) kristen kvinna som andlig eller religis auktoritet.

Med denna historia vill jag egentligen inte sga ngot allmngiltigt om handhlsande eller islam eller jmstlldhet eller ngot annat. Bara att saker ibland inte r fullt s ensidiga och enkla som de verkar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,

Media: DN SvD

Debatten om muslimsk arvsrtt del 1 – akademisk frihet

Postat av
Svara

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed p en avhandling om islamisk arvsrtt vid Uppsala universitet, ngot som vckt en del uppmrksamhet inte minst p grund av kritiken frn Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik fljer ungefr de linjer man kan frvnta sig, kritik av dels den mngkulturalistiska utgngspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmnhet) inte br f utrymme eller srbehandling i det svenska rttsvsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta terkommande debattinlgg med en snvt vsterlndsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion r helt en privatsak, helt upp tillindividen att vlja sombr hllas borta frn allt offentligt liv. Denna grundsyn bemttes av min doktorandkollega Joel Halldorf p samma debattsida idag.

Det jag tycker r intressant i detta r framfr allt tv saker: synen p religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frgan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte lst Sayeds avhandling och tnker inte frsvara hans sikter eller slutsatser (ven om jag misstnker att jag skulle uppfatta dem annorlunda n Demirbag Sten och hennes phejare i kommentarsfltet) men jag vill grna frsvara hans rtt att uttrycka dem. Och jag vill grna diskutera synen p religion och vad det sekulra samhllet r och br vara.

Mest skrmmande tycker jag synen p forskning som kommer fram, framfr allt hos de efterfljande kommentarerna. Ryggmrgsreflexen hos massa mnniskor r att ifrgastta universitetets legitimitet p grund av en avhandling somde med all skerhet inte lst och knappast skulle kunna kunna bedma den vetenskapliga kvaliteten p. (Att Demirbag Sten har lst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar p vriga debattanter). Att hvda att man i juridiskt arbete inte skulle f ifrgastta grundlagen eller andra principer innebr en grav inskrkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rttsvetenskap handlar inte om att flla domslut, att gra tolkningar av gllande lag som en domstol gr. Sjlvklart ska man kunna diskutera och ifrgastta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja frbjuda eller ifrgastta viss forskning som sdan rngot helt annat. Och jag misstnker att det inte r nn slump att det r just islam som vcker s starka sikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar f kommentarsflten (och en och annan debattr) att ropa p forskningsfrbud.

Gllande synen p religion s terkommer jag till det i ett eget inlgg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Hein.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlgget igr via telefonen har jag nu fixat till lnkarna mm.

Jag vill ocks ppeka att jag inte tillter ngra trakasserier eller olagligheter i kommentarerna p min blogg. i det ingr frtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrgor r varmt vlkommen, den som vill gra grundlsa anklagelser om terrorism fr gra det p sin egen blogg.
Ls ven andra bloggares sikter om , , , , , , ,