I tvÃ¥ intressanta artiklar pÃ¥ DN:s kultursidor (igÃ¥r och idag) skriver Stefan Jonsson om den strukturella diskrimineringen och hur den omfattande forskningen och statliga utredandet pÃ¥ omrÃ¥det de senaste Ã¥ren gÃ¥tt spÃ¥rlöst förbi i sÃ¥väl politisk debatt som i politiska förslag. Utredning efter utredning har kartlagt diskrimineringen och dess mekanismer, och framför allt slagit fast: det är inte ett ”invandrarproblem”, utan ett samhällsproblem. Lösningarna ligger inte i särÃ¥tgärder utan i att se pÃ¥ helheten. Det betyder inte, säger Jonsson, att det finns nÃ¥n stor ond rasistisk konspiration, men att lika väljer lika och det ger effekter pÃ¥ helheten. Men som han skriver (i dagens artikel), det är en obekväm sanning som Sverige inte vill veta om sig självt. Och särskilt inte frÃ¥n forskare som har konstiga namn eller talar med brytning.

Förutom det förtjänstfulla i att sammanställa och peka pÃ¥ diskrepansen mellan (massiv) forskning och utredning Ã¥ ena sidan och bristen pÃ¥ politiska förslag Ã¥ andra sidan, tycker jag det här är det intressantaste i de tvÃ¥ artiklarna. Jonsson pekar pÃ¥ att en stor sak trots allt hänt: de utredare och forskare som varit aktuelle i det här skeendet är inte ”vita svenskar” utan har själva nÃ¥gon form av migrationsbakgrund. Det är inte majoritetssamhällets experter som talar om ”invandrarproblemen” här. Och det är en viktig utveckling. Svensk antirasism har länge varit märkligt ”vit”, fokuserat mycket pÃ¥ extremism och uttalade rasistiska och nationalistiska rörelser och mÃ¥nga talespersoner har varit avhoppare eller andra ”experter”. De är naturligtvis viktiga att hÃ¥lla koll pÃ¥, men en verklig folkrörelse mot rasism mÃ¥ste till stor del bygga pÃ¥ de som själva utsätts för rasismen – pÃ¥ samma sätt som män självklart kan delta den feministiska kampen men utan en bas av kvinnnor blir den ett teoretiskt projekt utan verklighetsförankring.

Föga förvånade har de liberala bloggarna redan börjat dissa Jonsson. Och i en del kommentartrådar dyker de obehagliga personangreppen på fr a Kamali (som Jonsson skriver om i artiklarna) upp igen. Jag hoppas på en mer konstruktiv debatt framöver.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, integration, rasism, diskriminering, stefan jonsson, masoud kamali