Kategoriarkiv: forskning

Struktur är inte konspiration – om medialisering

Postat av
1

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera påverkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan också förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization på engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgått en dubbel utveckling och institutionalisering: från att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan också medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, såväl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, så har Hjarvard och många andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer påverkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahåller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna få ut sitt budskap men kan också genom medierna förstå vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar också med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt på en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan också för att leverera innehåll till program och tidningar som lever på annonsintäkter. För att få del av denna resurs som medierna innebär, så formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrågor, stort fokus på konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig på slagfärdiga sätt men väljer också frågor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik påverkas å sin sida både av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men också alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav på att fylla sin produkt med innehåll. Det här påverkar alltså, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan också på lång sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och på sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild påverkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga från politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill påverka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill påverka politik eller samhällsliv kan undgå en sådan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som något extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, så att det inte ens längre upplevs som en påtvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. Från att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker måste konstant bygga på bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att återknyta tydligare till veckans händelser, så tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker också att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser på läckor). Men jag hoppas också på en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer långsiktiga sätt att påverka såväl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förståelse för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver också förstå den för att kunna göra motstånd när det behövs, och för att åtminstone ibland kunna ta några kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Sekularisering eller religiös förändring – Fokus sätter fingret på frågan

Postat av
10

I fredags publicerade Fokus en lång artikel av Eric Shüldt om tillståndet i Svenska kyrkan, eller snarare hur Svenska kyrkan på olika sätt försöker bemöta en situation med minskade medlemssiffror. Det är en väldigt välskriven artikel, och även om det låter futtigt så är en av de fantastiska sakerna med artikeln att den inte verkar innehålla några sakfel – något i det närmaste unikt i journalistik om religion i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet som ofta har en erbarmligt låg kunskapsnivå.

Artikeln beskriver dels bakgrunden till de minskade medlemssiffrorna som kyrka-stat-frågan, sekulariseringen samt framför allt det förändrande medlemskapet, att det numera är dopet som är medlemsgrundande. Genom olika möten och intervjuer beskrivs också tre olika sätt som församlingar eller människor i kyrkan försöker bemöta framtiden: med ”publikdragande” verksamhet, med politiska ställningstaganden och ökad relevans i samhällsdebatten samt med mer ”kärnverksamhet” eller fördjupning för de som söker sig till kyrkan.

Som helhet är det intressant (om än inte så mkt nytt för en insider), men jag fick ändå känslan av att något saknades, en mer djupgående analys – eller kanske snarare, de förklaringar som vi (religions)sociologer har till den här utveckling. Jag vill nämna två saker: relationen mellan religion och samhällsförändring, samt vad medlemskap i en folkkyrka är.

De tre vägar som beskrivs i artikeln skulle jag inte säga är tre olika möjliga vägar: de facto pågår de ju samtidigt. Jag tror inte att de alla är medvetna svar på medlemsutvecklingen per se, utan olika uttryck, vilket också själva medlemsutvecklingen i sig är, på det som vi sociologer kallar religiös förändring. För att förklara vad jag menar kommer här en crash course i modern sekulariseringsteori:

Ordet sekularisng används i vardagsspråket ungefär synonymt med ”avkristning” eller minskad religiositet. Det är inte direkt fel, men inom den religionssociologiska (och övrig samhällsvetenskap) har begreppet en lite mer specifik betydelse. Ordet betydde ursprungligen att något gick från kyrklig till värdslig överhöghet eller ägande (typ Gustav Vasa tar kyrkklockorna till staten) men sedan 1900-talets början har ordet främst använts som ett vetenskapligt begrepp för att förklara relationen mellan modernitet och religion.

Den så kallade sekulariseringstesen innebär att modernisering och (ekonomisk) utveckling leder till religionens tillbakagång. När ett samhälle blir mer och mer modernt, rationellt, urbaniserat, individualiserat, rikt och pluralistiskt finns det en inneboende motsättning mellan modernitet och religiositet som kommer leda till religionens marginalisering eller försvinnande. Den här synen var förhärskande bland samhällsforskare åtminstone i Europa under nästan hela 1900-talet, och var i princip helt oifrågasatt, trots att det egentligen främst var i (norra) Europa som det fanns empiriskt stöd för tesen. Först under 1990-talet började den ifrågasättas, först i USA där det ju egentligen aldrig funnits något tydligt samband mellan modernitet och låg religiositet, och allteftersom andra delar a världen snabbt moderniserades utan att religionen försvann blev det mer och mer uppenbart att sambandet inte är så enkelt. I stora delar av Asien till exempel går ju stark ekonomisk utveckling och modernisering hand i hand med växande religiösa grupper. Från att ha förutsatt att hela världen kommer gå i Europas fotspår kallas idag Europa för ett ”exceptional case” (vilket är titeln på en bok av den framstående brittiska religionssociologen Grace Davie.

Hur man istället ska förstå (det eventuella) sambandet mellan religion och modernitet finns det inget konsensus kring, men ett av flera synsätt, vilket även jag delar, är det som enkelt kan kallas ”religiös förändring” snarare än sekularisering. Det går ut på att det trots allt är relevant att titta på hur modernitetens utvecklingsprocesser förändrar förutsättningarna för religionens plats i samhället och individers religiositet. De gamla teoretikerna hade fel i att det fanns ett enkelt samband, en motsättning mellan religion och modernitet, och de hade fel i effekterna dvs religionens försvinnande. Men jag tror att de hade rätt i grundfrågan. De förändringsprocesser som moderniteten innebär förändrar i grunden hur människor lever tillsammans, hur vi tänker kring oss själva och våra liv, våra värderingar och vårt beteende. Om man studerar religion som ett socialt fenomen (vilket är religionssociologens uppgift) så är det då också ganska självklart att förutsättningarna för religiositeten, både i samhället och på individnivå, påverkas av detta. Det påverkar synen på makt och auktoritet, det förändrar dynamiken mellan individ och kollektiv, det förändrar hur vi kommunicerar och mycket annat. Den religiösa förändringen är i min mening inte i första hand intressant att studera i antal, om det ökar eller minskar, utan snarare kvalitativt i meningen *hur* är vi religiösa? vilken sorts religiositet finns eller växer i det moderna samhället? hur ser förändrade relationer mellan religiös och sekulär auktoritet ut etc.

Alltså tror jag att nyckeln till att förstå de olika tendenser som beskrivs i Fokus reportage inte främst ska ses som tre motsatta, medvetna strategier för att stoppa medlemsflykten. Snarare är alla tre exempel på hur en religiös organisation, som finns i ett modernt samhälle och består av samtida människor, påverkas av och samtidigt påverkar hur såväl evangeliet tolkas som hur aktiviteter och gudstjänster organiseras och firas.

Sen är det också frågan om medlemskapet. Att vara medlem eller tillhörig en folkkyrka i den nordiska traditionen (liksom en del andra stora kyrkor) är något annat än att vara med i en annan typ av medlemsorganisation. Det finns bland svenskarna, liksom de andra nordiska länderna och något liknande i en del andra kyrkor, en stark känsla av samhörighet med kyrkan, en uppskattning för såväl kyrkobyggnaderna som verksamheten, en vilja att kyrkan och dess tro, språk, riter och platser ska finnas där när man behöver dem – även om man inte är så intresserad av att gå dit på söndagarna eller är så övertygad i sin egen tro. Den ovan nämnda brittiska religionssociologen Grace Davie har skrivit om detta fenomen, och kallar det ”vicarious religion”, eller ställföreträdande religion. Tanken är alltså att en en liten grupp upprätthåller religionen till vardags med majoritetens goda minne eller till och med aktiva stöd, för att den ska finnas till hands för alla när de behöver den. Hon menar också att det inte bara ska ses som en infrastruktur som folk vill använda som en tjänst eller vara, utan också just tron bärs av några å de mångas vägnar. Kanske kan man se en del av de protester som ibland blir när kyrkor ändrar språk eller riter just ur det perspektivet – människor tänker att även om de inte går dit så firas gudstjänsterna ändå på något sätt för dem också.

Frågan om medlemmarna är såklart viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv för Svenska kyrkan och för trovärdigheten på sikt. Men vad som gör att människor vill stanna i kyrkan handlar i ganska liten grad om direkt ”medlemsnytta” i strikt bemärkelse, utan mer om samhörighet och identitet. Jonas Bromander, forskare på Svenska kyrkan, har gjort en hel del forskning just om detta och har kommit fram till att de som lämnar kyrkan i ganska låg grad gör det av åsiktsskäl eller i protest mot det ena eller andra. De som lämnar har haft väldigt liten relation eller kontakt med kyrkan och har ofta en väldigt låg kunskapsnivå om kyrkans åsikter och verksamhet. Jag tror att det som kommer avgöra medlemssiffrornas framtid handlar ganska lite om individens nytta och betydligt mer om människor vill att kyrkan, dess tro, dess röst och dess verksamhet ska finnas i framtiden. I så fall kommer människor att stanna kvar.

Några lästips:

Forskningsrapporten nedan låter inte så upphetsande på titeln, jag vet, men den är faktiskt otroligt spännande. Den behandlar såväl de mer teoretiska frågorna om religiös förändring i Sverige som frågor om välfärdssamhällets förändring, kyrkan som tjänsteleverantör,  genusfrågor och mycket mer. Väldigt läsvärd, och dessutom tillgänglig som pdf (klicka på ”fulltext” på sidan du kommer till).

Bäckström A, Edgardh Beckman N, Pettersson P. Religiös förändring i norra Europa : en studie av Sverige : ”från statskyrka till fri folkkyrka” : slutrapport. Uppsala: Diakonivetenskapliga institutet, Uppsala; 2004. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie, 8.

Grace Davie utvecklar begreppet vicarious religion i det här bokkapitlet. Begreppet har kritiserats av Steve Bruce och David Voas i den här artikeln som Davie svarar på här. Tyvärr är kanske de här artiklarna låsta om man inte sitter på ett universitetsnät, men referenserna finns i alla fall…

Några andra bra böcker om sekularisering och religiös förändring:

Bromander, Jonas (2005). Medlem i Svenska kyrkan: en studie kring samtid och framtid. Stockholm: Verbum (studien jag nämnde ovan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. En ny bok baserad på data från 2009 [data i denna bok är från 2004] kommer att publiceras i år på Verbum förlag.)

Ahlstrand, Kajsa & Gunner, Göran (red.) (2008). Guds närmaste stad?: en studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm: Verbum (en annan svensk studie, som kombinerar enkäter och kvalitativa studier i en rad intressanta artiklar)

Berger, Peter L., Davie, Grace & Fokas, Effie (2008). Religious America, secular Europe?: a theme and variations. Aldershot, England: Ashgate (en ganska kort och översiktlig bok som ändå ger de stora dragen. en internationell bestseller!)

Sigurdson, Ola (2009). Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion (visserligen skriven ur ett mer teologiskt perspektiv, men innehåller väldigt bra ingångar även till ett sociologisk perspektiv)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Religion och feminism – inte nödvändigtvis motsatser

Postat av
Svara

Denna vecka skriver jag huvudledare i Tro och politik – självklart med utgångspunkt i att det idag är internationella kvinnodagen.

Vi som är feminister i olika tros­traditioner har mycket att göra för att våra samfund och grupper ska leva jämställt och jämlikt, och har mycket att bidra med i den feministiska kampen i samhället i stort. Strukturer som gör skillnad på människor finns överallt, i sekulära såväl som religiösa sammanhang. Men utan respekt för våra olika traditioner och religioner kan vi aldrig åstadkomma ett verkligt syskonskap.

Sen har jag nog inte länkat till min förra text i tidningen, om behovet av en kunskapsbaserad politik:

Utan kunskap, som vi får genom forskning, kan vi aldrig bygga framgångsrika samhällen eller lösa våra gemensamma problem. Men vi måste också ha en idé om såväl vilka problemen är som vart vi vill komma, alltså hur vi vill att samhället ska se ut. Och vi måste framför allt ha tilltron till att det faktiskt går att göra något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Patent = samhällsnytta?

Postat av
Svara

[Uppdaterad]

Ett tips bloggat på mobilen, på resande fot: Idag skriver jag tillsammans med Mattias Wiggberg och Odd Runevall en artikel på DN Debatt på nätet om problemen med Svenskt näringslivs rapport om forskarutbildningens samhällsnytta.

Samhällsnytta kan inte mätas i antalet patent

”Svenskt Näringslivs syn på samhällsnytta är väldigt snäv – det som mäts är patent, kommersialisering av varor och tjänster samt jobb. Men samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Exempelvis arbetar många disputerade från den samhällsvetenskapliga fakulteten inom statlig sektor där de höjer produktiviteten och på så sätt bidrar till tillväxten. Det kan handla om att tillämpa sin forskning på områden såsom penningpolitik, organisation, eller utrikespolitisk analys. Doktorer inom juridik arbetar på liknande sätt inom rättsväsendet med att höja rättsäkerheten eller möjliggöra för bättre skydd av idéer och innovationer. Genom sådana arbeten förbättras Sveriges administration och institutioner, faktorer som visats bidra starkt till tillväxten i ett land.
Svenskt Näringsliv underskattar också antalet produkter som forskarutbildningen skapar. Då en doktorand i humaniora, exempelvis historia, skriver en bok som ger oss större förståelse för vårt samhälles bakgrund är detta visserligen en produkt, men inte i det hänseende som Svenskt Näringsliv menar. Den mer övergripande samhällsnyttan av att vi får mer kunskap om hur människor fungerar, vår historia och språk och många andra områden inom humaniora går överhuvudtaget inte att mäta i de här termerna. Även grundforskning inom naturvetenskap och medicin kräver ofta lång tid och är till sin karaktär sådan att inga patent eller produkter kan garanteras – samtidigt är den en förutsättning för de upptäckter och resultat som ger såväl nobelpris som nya mediciner och behandlingar.”

Artiklarna som vi svarar på finns här (dn) och här (unt). Själva rapporten från Svenskt näringsliv finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Feltänkt förbud

Postat av
6

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

En riktig kunskapsskola

Postat av
Svara

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola – en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att ”kunskapsskola” är samma sak som ”betygsskola”.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Frihet eller otrygghet? Doktoranderna kan hamna i kläm

Postat av
Svara

I den långa rad av propositioner som regeringen förväntas lägga innan slutet på mars finns flera stycken som rör högskolesektorn. Den senaste veckan har det varit mest uppmärksamhet kring kvalitetsutvärderingssystemet där det råder en öppen konflikt mellan departementet och högskoleverket (läs mer tex hos TCO eller sfs, eller läs Anders Flodströms egen kritik mot regeringen). För oss doktorandengagerade är det dock en annan fråga som är minst lika intressant, nämligen om det kommer en proposition om självständiga lärosäten, som en slutpunkt på den långa autonomidiskussionen.

2008 avslutades den sk Autonomiutredningen då utredaren Daniel Tarschys lämnade betänkandet Självständiga lärosäten, där det föreslogs rätt stora förändringar i högskoleregleringen, bland annat en ny organisationsform där lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter. Efter remissomgången dröjde det innan det hördes något nytt från departementet i frågan, men i januari i år kom en departementspromemoria som är något av en tummetott jämfört med de förslag som presenterades i utredningen. Inom studentrörelsen var många kritiska till de ursprungliga förslagen, framför allt för att rättssäkerheten inte garanteras när många av regleringarna försvinner och för att makten förflyttas till universitetsledningarna och rektor, snarare än till lärare, forskare och studenter.

I de förslag som kan förväntas baserat på departementspromemorian finns dock en del av de saker kvar som var problematiska i autonomiutredningens förlsag, även om det inte alls är lika långtgående. Ur doktorandsynpunkt finns framför allt ett stort problem: avskaffandet av fakultetsnämnderna i högskoleförordningen, och att det därmed inte framgår vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna. Nu kommer säkerligen de flesta lärosäten behålla fakultetsnämnderna eller ha liknande beslutsorgan, men som förslaget ser ut fastslås det inte vem som har yttersta ansvaret för en rad frågor vad gäller doktoranderna. Det händer tyvärr inte alltför sällan att enskilda doktoradner hamnar i kläm eller att allt inte rullar på som det ska, och i dessa fall är det idag tydligt att fakulteten måste ta ansvar för situationen. Det är också fakutletsnämnden som har i uppgift att fatta beslut som drabbar doktoranden, t ex indragning av resurser. Men en vid tolkning av reglerna (som de kan utläsas ur det nuvarande förslaget) kan det bli doktorandens institution, forskargrupp eller kanske i värsta fall egna handledare som kan besluta om allt från opponent på disputationen till indragning av resurser – och det kan ju mycket väl vara en situation där handledaren är i högsta grad personligt berörd.

Nu behöver det ju inte bli konsekvensen. Men det är en mycket möjlig konsekvens, och det kan få oerhört stor betydelse för den enskilda doktorand som i så fall drabbas. Enda sättet att säkert undvika det, är att reglera de viktigaste sakerna i högskoleförordningen.

Risken är överhängande att de reformer som regeringen vill genomföra för att öka lärosätenas autonomi och ge mer frihet åt såväl studenter som forskning inte alls kommer leda till detta, utan till ekonomiska problem, studenter och doktorander som hamnar i kläm och lärosäten med mäktiga ledningar men ogenomskinlig beslutsstruktur. Snarast kontraproduktivt, med andra ord.

Läs också Martin Dacklings och Lars Abrahamssons debattartikel på det här temat och Uppsala studentkårs remissvar. Där belyses också en del av de frågor som drabbar grundutbildningsstudenter, som att en avreglering av vad kursplanerna ska innehålla riskerar ett helt motverka mobilitet mellan lärosäten, alltså att det blir svårt att byta högskola under studierna.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, doktorander, forskning, automoni, högksolan, högskoleverket, studenter, politik

Att kämpa för de mest priviligierade

Postat av
Svara

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart beroende av vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont – akademin och forskningen – är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan i vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är – inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång inte är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Marika visar behovet av kunskap i politiken

Postat av
2

De senaste veckorna har Marika Lindgren sbrink med bloggen Storstad klivit fram som en av de skarpaste s-bloggarna med sina inlgg framfr allt baserade p SCB-statistik och ekonomisk forskning som granskar argument i den politiska debatten. Med frvnansvrt enkla medel som borde vara tillgngliga fr de flesta politiska och ekonomiska journalister gr hon slarvsylta av argumenten fr svl avdrag fr hushllsnra tjnster som iden om hgerns ekonomiska cred. Det r inte bara roligt fr att Marika liksom jag har ett frflutet i studentklubben Laboremus dr jag lrde knna henne som en engagerad och skarp politiker, utan ocks fr att hennes bloggande visar p det skriande behovet av mer (vetenskaplig) kunskap i politiken och debatten.

Nu vill jag inte underskatta Marikas pedagogiska frmga och slagkraftiga argumenterande: de r en viktig faktor i hennes uppskattade bloggposter. Men vad som r mest slende i hennes ekonomiska och statistiska granskningar r inte att de r s matematiskt eller metodmssigt avancerade, utan att ingen annan gr dem. Den som kan gra enkla krningar p samband eller lsa tabeller i SCB:s offentliga statistik, den som kan ska efter artiklar i en vetenskaplig databas (vilket man ofta fr lra sig p a-kurser) eller kan grunderna i kvantitativa metoder skulle rent kunskapsmssigt klara av att hitta de siffror och argument som Marika lyfter fram. Det borde alla med en samhllsvetenskaplig examen klara av – vilket de flesta politiska journalister borde ha, liksom de flesta politiska tjnstemn. nd grs det osannolikt sllan. Beror det p att de politiska journalisterna r lata, inte klarade av metodkurserna, inte har tillrckligt med arbetstid fr att gra ordentlig research eller helt enkelt inte r intresserade av att granska siffrorna? Jag vet inte, men oroande r det. Likas oroande att de politiska tjnstemnnen (och politiska fretrdarna – men de kan sklart inte alla frutsttas vara akademiskt utbildade samhllsvetare) i s lg grad granskar varandras siffror. De rdgrna behver fler, inte frre utbildade nationalekonomer, statistiker och sociologer – och helst sdana som faktiskt avslutat sin examen och inte rekryterats p halva vgen.

Uppfattningarna att man kan bevisa vad som helst med statistik, att det viktigaste r att spinna frslagen i rtt riktigt eller hitta catch phrases som gr hem r livsfarliga fr den som inte bara vill vinna ett val utan faktiskt pverka samhllet. Vi behver absolut ledare som talar s mnniskor frstr, en berttelse om vart vi r p vg och vilket samhlle vi vill ha och bra vgar att kommunicera och pverka. Men nr vi vl vunnit valet mste vi ocks veta vilka insatser som ger effekt, vad vr politik har lett till och vad man kan frvnta sig av olika reformer och hur befolkningen och deras villkor ser ut bortanfr innerstadsjournalisternas blickfng. Fr det behver vi vetenskaplig kunskap, mnniskor som trnats i att anvnda dessa verktyg och tilltro till att vi ibland faktiskt kan lta fakta sparka.

P.s. vi r trots allt rtt mnga som vill att vetenskapen och politiken ska bli bttre p att prata med varandra. En del av oss kommer trffas i Stockholm p konferens med Arbetarrrelsens forskarntverk p temat Jmlikhet och ojmlikhet. D kommer bl a Richard Wilkinson, en av frfattarna till den uppmrksammade Jmlikhetsanden. Ls mer hos AFN eller p facebook-eventet.
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Debatten om muslimsk arvsrtt del 1 – akademisk frihet

Postat av
Svara

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed p en avhandling om islamisk arvsrtt vid Uppsala universitet, ngot som vckt en del uppmrksamhet inte minst p grund av kritiken frn Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik fljer ungefr de linjer man kan frvnta sig, kritik av dels den mngkulturalistiska utgngspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmnhet) inte br f utrymme eller srbehandling i det svenska rttsvsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta terkommande debattinlgg med en snvt vsterlndsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion r helt en privatsak, helt upp tillindividen att vlja sombr hllas borta frn allt offentligt liv. Denna grundsyn bemttes av min doktorandkollega Joel Halldorf p samma debattsida idag.

Det jag tycker r intressant i detta r framfr allt tv saker: synen p religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frgan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte lst Sayeds avhandling och tnker inte frsvara hans sikter eller slutsatser (ven om jag misstnker att jag skulle uppfatta dem annorlunda n Demirbag Sten och hennes phejare i kommentarsfltet) men jag vill grna frsvara hans rtt att uttrycka dem. Och jag vill grna diskutera synen p religion och vad det sekulra samhllet r och br vara.

Mest skrmmande tycker jag synen p forskning som kommer fram, framfr allt hos de efterfljande kommentarerna. Ryggmrgsreflexen hos massa mnniskor r att ifrgastta universitetets legitimitet p grund av en avhandling somde med all skerhet inte lst och knappast skulle kunna kunna bedma den vetenskapliga kvaliteten p. (Att Demirbag Sten har lst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar p vriga debattanter). Att hvda att man i juridiskt arbete inte skulle f ifrgastta grundlagen eller andra principer innebr en grav inskrkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rttsvetenskap handlar inte om att flla domslut, att gra tolkningar av gllande lag som en domstol gr. Sjlvklart ska man kunna diskutera och ifrgastta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja frbjuda eller ifrgastta viss forskning som sdan rngot helt annat. Och jag misstnker att det inte r nn slump att det r just islam som vcker s starka sikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar f kommentarsflten (och en och annan debattr) att ropa p forskningsfrbud.

Gllande synen p religion s terkommer jag till det i ett eget inlgg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Hein.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlgget igr via telefonen har jag nu fixat till lnkarna mm.

Jag vill ocks ppeka att jag inte tillter ngra trakasserier eller olagligheter i kommentarerna p min blogg. i det ingr frtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrgor r varmt vlkommen, den som vill gra grundlsa anklagelser om terrorism fr gra det p sin egen blogg.
Ls ven andra bloggares sikter om , , , , , , ,