Marta Axner

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola - en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att “kunskapsskola” är samma sak som “betygsskola”.

Andra bloggar om: politik, betyg, skola, tidningen broderskap, kunskap, regeringen, forskning, pedagogik

I den långa rad av propositioner som regeringen förväntas lägga innan slutet på mars finns felra stycken som rör högskolesektorn. Den senaste veckan har det varit mest uppmärksamhet kring kvalitetsutvärderingssystemet där det råder en öppen konflikt mellan departementet och högskoleverket (läs mer tex hos TCO eller sfs, eller läs Anders Flodströms egen kritik mot regeringen). För oss doktorandengagerade är det dock en annan fråga som är minst lika intressant, nämligen om det kommer en proposition om självständiga lärosäten, som en slutpunkt på den långa autonomidiskussionen.

2008 avslutades den sk Autonomiutredningen då utredaren Daniel Tarschys lämnade betänkandet Självständiga lärosäten, där det föreslogs rätt stora förändringar i högskoleregleringen, bland annat en ny organisationsform där lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter. Efter remissomgången dröjde det innan det hördes något nytt från departementet i frågan, men i januari i år kom en departementspromemoria som är något av en tummetott jämfört med de förslag som presenterades i utredningen. Inom studentrörelsen var många kritiska till de ursprungliga förslagen, framför allt för att rättssäkerheten inte garanteras när många av regleringarna försvinner och för att makten förflyttas till universitetsledningarna och rektor, snarare än till lärare, forskare och studenter.

I de förslag som kan förväntas baserat på departementspromemorian finns dock en del av de saker kvar som var problematiska i autonomiutredningens förlsag, även om det inte alls är lika långtgående. Ur doktorandsynpunkt finns framför allt ett stort problem: avskaffandet av fakultetsnämnderna i högskoleförordningen, och att det därmed inte framgår vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna. Nu kommer säkerligen de felsta lärosäten behålla fakultetsnämnderna eller ha liknande beslutsorgan, men som förslaget ser ut fastslås det inte vem som har yttersta ansvaret för en rad frågor vad gäller doktoranderna. Det händer tyvärr inte alltför sällan att enskilda doktoradner hamnar i kläm eller att allt inte rullar på som det ska, och i dessa fall är det idag tydligt att fakulteten måste ta ansvar för situationen. Det rä också fakutletsnämnden som han i uppgift att fatta beslut som drabbar doktoranden, t ex indragning av resurser. Men en vid tolkning av reglerna (som de kan utläsas ur det nuvarande förslaget) kan det bli doktorandens institution, forskargrupp eller kanske i värsta fall egna handledare som kan besluta om allt från opponent på disputationen till indragning av resurser - och det kan ju mycket väl vara en situation där handledaren är i högsta grad personligt berörd.

Nu behöver det ju inte bli konsekvensen. Men det är en mycket möjlig konsekvens, och det kan få oerhört stor betydelse för den enskilda doktorand som i så fall drabbas. Enda sättet att säkert undvika det, är att reglera de viktigaste sakerna i högskoleförordningen.

Risken är överhängande att de reformer som regeringen vill genomföra för att öka lärosätenas autonomi och ge mer frihet åt såväl studenter som forskning inte alls kommer leda till detta, utan till ekonomiska problem, studenter och doktorander som hamnar i kläm och lärosäten med mäktiga ledningar men ogenomskinlig beslutsstruktur. Snarast kontraproduktivt, med andra ord.

Läs också Martin Dacklings och Lars Abrahamssons debattartikel på det här temat och Uppsala studentkårs remissvar. Där belyses också en del av de frågor som drabbar grundutbildningsstudenter, som att en avreglering av vad kursplanerna ska innehålla riskerar ett helt motverka mobilitet mellan lärosäten, alltså att det blir svårt att byta högskola under studierna.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, doktorander, forskning, automoni, högksolan, högskoleverket, studenter, politik

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont - akademin och forskningen - är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan  vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. Är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som  är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är - inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, 8 mars, utbildning, akademi, forskning

De senaste veckorna har Marika Lindgren Åsbrink med bloggen Storstad klivit fram som en av de skarpaste s-bloggarna med sina inlägg framför allt baserade på SCB-statistik och ekonomisk forskning som granskar argument i den politiska debatten. Med förvånansvärt enkla medel som borde vara tillgängliga för de flesta politiska och ekonomiska journalister gör hon slarvsylta av argumenten för såväl avdrag för hushållsnära tjänster som idéen om högerns ekonomiska cred. Det är inte bara roligt för att Marika liksom jag har ett förflutet i studentklubben Laboremus där jag lärde känna henne som en engagerad och skarp politiker, utan också för att hennes bloggande visar på det skriande behovet av mer (vetenskaplig) kunskap i politiken och debatten.

Nu vill jag inte underskatta Marikas pedagogiska förmåga och slagkraftiga argumenterande: de är en viktig faktor i hennes uppskattade bloggposter. Men vad som är mest slående i hennes ekonomiska och statistiska granskningar är inte att de är så matematiskt eller metodmässigt avancerade, utan att ingen annan gör dem. Den som kan göra enkla körningar på samband eller läsa tabeller i SCB:s offentliga statistik, den som kan söka efter artiklar i en vetenskaplig databas (vilket man ofta får lära sig på a-kurser) eller kan grunderna i kvantitativa metoder skulle rent kunskapsmässigt klara av att hitta de siffror och argument som Marika lyfter fram. Det borde alla med en samhällsvetenskaplig examen klara av - vilket de flesta politiska journalister borde ha, liksom de flesta politiska tjänstemän. Ändå görs det osannolikt sällan. Beror det på att de politiska journalisterna är lata, inte klarade av metodkurserna, inte har tillräckligt med arbetstid för att göra ordentlig research eller helt enkelt inte är intresserade av att granska siffrorna? Jag vet inte, men oroande är det. Likaså oroande att de politiska tjänstemännen (och politiska företrädarna - men de kan såklart inte alla förutsättas vara akademiskt utbildade samhällsvetare) i så låg grad granskar varandras siffror. De rödgröna behöver fler, inte färre utbildade nationalekonomer, statistiker och sociologer - och helst sådana som faktiskt avslutat sin examen och inte rekryterats på halva vägen.

Uppfattningarna att man kan bevisa vad som helst med statistik, att det viktigaste är att spinna förslagen i rätt riktigt eller hitta catch phrases som går hem är livsfarliga för den som inte bara vill vinna ett val utan faktiskt påverka samhället. Vi behöver absolut ledare som talar så människor förstår, en berättelse om vart vi är på väg och vilket samhälle vi vill ha och bra vägar att kommunicera och påverka. Men när vi väl vunnit valet måste vi också veta vilka insatser som ger effekt, vad vår politik har lett till och vad man kan förvänta sig av olika reformer och hur befolkningen och deras villkor ser ut bortanför innerstadsjournalisternas blickfång. För det behöver vi vetenskaplig kunskap, människor som tränats i att använda dessa verktyg och tilltro till att vi ibland faktiskt kan låta fakta sparka.

P.s. vi är trots allt rätt många som vill att vetenskapen och politiken ska bli bättre på att prata med varandra. En del av oss kommer träffas i Stockholm på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk på temat Jämlikhet och ojämlikhet. Då kommer bl a Richard Wilkinson, en av författarna till den uppmärksammade Jämlikhetsanden. Läs mer hos AFN eller på facebook-eventet.
Andra bloggar om: politik, bloggtips, marika lindgren åsbrink, vetenskap, utbildning, socialdemokrati, forskning, ekonomi, statistik

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed på en avhandling om islamisk arvsrätt vid Uppsala universitet, något som väckt en del uppmärksamhet inte minst på grund av kritiken från Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik följer ungefär de linjer man kan förvänta sig, kritik av dels den mångkulturalistiska utgångspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmänhet) inte bör få utrymme eller särbehandling i det svenska rättsväsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta återkommande debattinlägg med en snävt västerländsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion är helt en privatsak, helt upp tillindividen att välja sombör hållas borta från allt offentligt liv. Denna grundsyn bemöttes av min doktorandkollega Joel Halldorf på samma debattsida idag.

Det jag tycker är intressant i detta är framför allt två saker: synen på religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frågan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte läst Sayeds avhandling och tänker inte försvara hans åsikter eller slutsatser (även om jag misstänker att jag skulle uppfatta dem annorlunda än Demirbag Sten och hennes påhejare i kommentarsfältet) men jag vill gärna försvara hans rätt att uttrycka dem. Och jag vill gärna diskutera synen på religion och vad det sekulära samhället är och bör vara.

Mest skrämmande tycker jag synen på forskning som kommer fram, framför allt hos de efterföljande kommentarerna. Ryggmärgsreflexen hos massa människor är att ifrågasätta universitetets legitimitet på grund av en avhandling somde med all säkerhet inte läst och knappast skulle kunna kunna bedöma den vetenskapliga kvaliteten på. (Att Demirbag Sten har läst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar på övriga debattanter). Att hävda att man i juridiskt arbete inte skulle få ifrågasätta grundlagen eller andra principer innebär en grav inskräkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rättsvetenskap handlar inte om att fälla domslut, att göra tolkningar av gällande lag som en domstol gör. Självklart ska man kunna diskutera och ifrågasätta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja förbjuda eller ifrågasätta viss forskning som sådan ärnågot helt annat. Och jag misstänker att det inte är nån slump att det är just islam som väcker så starka åsikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar få kommentarsfälten (och en och annan debattör) att ropa på forskningsförbud.

Gällande synen på religion så återkommer jag till det i ett eget inlägg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Heinö.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlägget igår via telefonen har jag nu fixat till länkarna mm.

Jag vill också påpeka att jag inte tillåter några trakasserier eller olagligheter i kommentarerna på min blogg. i det ingår förtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrågor är varmt välkommen, den som vill göra grundlösa anklagelser om terrorism får göra det på sin egen blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, akademisk frihet, uppsala universitet, juridik, mosa sayed, dilsa demirbag sten, religion, arvsrätt

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap, om behovet av att ge plats för de intellektuella i politiken. Detta med anledning av konferensen som Arbetarrörelsens forskarnätverk höll i helgen.

Läs hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ledare, tidningen broderskap, arbetarrörelsens forskarnätverk, socialdemokraterna, intellektuella, forskning

Förra året initierades Arbetarrörelsens Forskarnätverk och hade sin första vetenskapliga konferens. Årets konferens går av stapeln 8-9 maj i Stockholm och i år är temat Politiskt styre och folkstyre i vår tid. Hur skapar vi hållbara styrmodeller för att hantera finans- och klimatkriserna?