Att Torontos Borgmästare Rob Ford är en kontroversiell figur har jag skrivit om tidigare, och efter hans nederlag med budgeten för några veckor sedan har nu hans vallöfte om att bygga ny tunnelbana från Scarborough till centrala Toronto stött på patrull.

Bakgrunden är att provinsregeringen sedan flera år har satt av pengar för en rejäl utbyggnad av kollektivtrafiken i Toronto. Efter lång utredning och politiska diskussioner antogs under förra borgmästaren David Miller en plan under namnet Transit City som byggde på Light Rail Trains (LRT), alltså spårväg ovan jord (som verkar motsvara ungefär tvärbanan i Stockholm) längs sju högtrafikerade leder, kombinerat med nya busslinjer och sammankopplingar med existerande kollektivtrafik. I den ursprungliga planen ingick också upprustning och nyetableringar i förorter utan särskilt många arbetstillfällen, så planen   innebar också vissa sociala insatser och hade en hög ambition samhällsbyggnadsmässigt.

När Ford valdes till borgmästare hösten 2010 hade han gått till val bland annat på att bygga tunnelbana till Scarborough (som var ett av områdena som skulle få LRT) och eftersom han menade att den större planen var onödig och folk (= hans väljarbas i välmående förorter) vill ha tunnelbana, sa han upp de redan upphandlade kontrakten och började arbeta för en reviderad plan baserad på tunnelbana. Han gjorde en överenskommelse med Premier (= provinsens politiska ledare/guvernör) Dalton McGuinty om en reviderad plan. McGuinty har dock hela tiden menat att det måste vara Torontos city council som avgör vilken plan man slutgiltigt ska välja. Fords nya plan har fått massiv kritik, framför allt för att den är dåligt utredd, riskerar bli otroligt dyr och ge betydligt mindre transport för pengarna.

Förutom att detta är en fråga som involverar både kommun- och provinsnivå, så försvåras den också av hur Toronto och andra kommuner i Kanada styrs. I lokalpolitiken har man nämligen inga politiska partier eller partival, utan de 44 ledamöterna i City Council väljs i personval i respektive valkrets. Givetvis finns ett politiskt spektrum och vissa ledamöter samarbetar, men borgmästaren (som har den 45:e rösten och väljs i personval över hela staden) har inget parti med en majoritet av rösterna, utan måste vinna en majoritet i varje enskild omröstning.

Karen Stintz, TTC Chair

Lokaltrafiken TTC styrs av en nämnd, ledd av councillor Karen Stintz som varit en pålitlig Ford-lojal. Men efter att ha kommit på kant med borgmästare Ford och hans bror, councillor Dough Ford (som enligt många verkar vara den som egentligen driver mycket av politiken) i andra frågor, och efter att Dough Ford inte så subtilt offentligt antydde att hon lätt skulle kunna avsättas om hon inte rättade in sig i ledet, verkar hon ha bestämt sig för att driva sin egen linje. När inget hänt i kollektivtrafikfrågan på länge (och Ford varit ovillig att överhuvudtaget diskutera kompromissförslag)  bestämde hon sig för att sätta hårt mot hårt, och lade fram ett förslag i city council förra veckan om att slå fast att den ursprungliga Transit City-planen ska ligga fast. Förslaget kom som en överraskning för Ford, och Stintz gick segrande ur kraftmätningen när city council röstade för hennes förslag med röstsiffrorna 25-18.

Fords kommentar var att hela omröstningen var ”irrelevant” eftersom det ändå är provinsen som avgör, men provinsregeringen verkar vilja stöda den plan som får majoritetsstöd i council.

Frågan verkar dock inte avgjord. Bröderna Ford har gett sig ut på tunnelbanekampanj, medan Toronto Star fått tag på en rapport som presenterades för Ford för ett år sedan som visar att underlagen som tunnelbaneplanerna byggt på är högt överskattade vad gäller befolkning och arbetstillfällen i Scarborough och att behovet av en tunnelbana alltså är mindre än Ford hävdat. Ford anklagas nu för att ha mörkat rapporten, men han vill inte kommentera saken.

En längre analyserande artikel finns i The grid.

Lokalpolitiken här är onekligen färgstarkare här än hemma. Lär återkomma med fler rapporter.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Toronto, kollektivtrafik, ttc, Kanada, lokalpolitik, dramatik

Reinfeldts testballong om höjd pensionsålder och att människor kanske borde tänka sig att jobba till 75 har av förklarliga skäl retat upp folk. Samtidigt ligger det väl något i att medellivslängden ökat dramatiskt de senaste 50 åren utan att pensionsåldern ökat? Vi utbildar ju oss också längre, då är det väl rimligt att vi arbetar längre också?

Det är absolut rimliga argument, om det inte vore för att arbetslivet och pensionen är en synnerligen orättvis historia. I de förment lika och allmänna reglerna om pensionsålder och pensionsuttag döljer sig enormt stora skillnader framför allt baserade på klass och utbildningsnivå. Senaste dagarna har ett diagram föreställande den ökade medellivslängden cirkulerat på facebook. Jag tycker de här diagrammen är minst lika relevanta (från SCB).

Återstående medellivslängd vid 30 års ålder för kvinnor och män efter utbildningsnivå 2000–2010

Tabellen visar alltså återstående medellivslängd vid 30 års ålder, och som vi ser skiljer cirka 5 år i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade män och nästan lika mycket bland kvinnorna. Skillnaderna har ökat, och sista åren syns till och med en minskning i medellivslängd bland de lågutbildade.

Det finns också regionala skillnader, och det blir ännu tydligare nedbrutet på kommuner eller bostadsområden – de ökade klyftorna i Sverige syns i medellivslängden. (Marika Lindgren Åsbrink har skrivit bra om detta, bla här och här)

Det är också ett misstag att hävda att pensionsåldern i Sverige är 65 eller möjligen 67 för alla. Som Daniel Swedin skriver om i Aftonbladet, är nämligen den reella pensionsåldern 64 år, och för LO-anslutna mellan 60 och 62.

Reglerna ser ju i princip ut så, att om man väljer att gå i pension före 65 får man mindre pension, medan den som jobbar några år till får högre pension (och dessutom lägre skatt och inga arbetsgivaravgifter), så att det är upp till var och en att kalkylera hur länge man vill jobba och vad det är värt för en själv att gå i pension, och för att uppmuntra till att stanna i arbetskraften längre. Men problemet är ju att det inte något lika och rättvist val i realiteten.

Den som är utsliten i kroppen efter ett långt arbetsliv (som kanske började vid 16 års ålder, eller i alla fall 19) vid drygt 60 års ålder får alltså klart sämre pension än prognosen, särskilt om hen blir sjukskriven eller sjukpensionerad under några år innan ålderspension. Kvinnor får dessutom mycket sällan denna utslitning klassad som arbetsskada, eftersom det inte brukar kunna fastställas om hon slitit ut sig på jobbet eller i hemmet. Samtidigt kan många akademiker som började jobba nångång mellan 25 och 30 års ålder utan problem jobba på till 70,  och därmed inte bara klara sig betydligt bättre åren mellan 60 och 70 utan dessutom i resterande tid i livet (vilket statistiskt alltså är ca 5 år längre).

Den absolut viktigaste insatsen för att öka antalet arbetade timmar och stärka pensionssystemet, måste vara att förbättra arbetsmiljön och villkoren i arbetslivet så att den reella pensionsåldern går upp till 65. Se till att människor orkar jobba, fysiskt och psykiskt, och minimera risken för skador och olyckor.

Om man sedan (när pensionsåldern verkligen är 65) ska börja diskutera ökad arbetstid eller höjd pensionsålder, måste det ske i relation till de stora skillnaderna i medellivslängd och arbetad tid. Det är helt orimligt att den flexibilitet och valfrihet som ska finnas i systemet idag, i realiteten bara är en valmöjlighet för högutbildade och redan privilegierade grupper på arbetsmarknaden, men blir som ett straff för de redan mest utsatta på arbetsmarknaden. Kan man tänka sig en differentierad pensionsålder beroende på utbildningsnivå eller yrke? Även om det är svårt att genomföra behöver vi se pensionsåldern som en jämlikhetsfråga. Låt gärna den som kan och vill jobba längre, men inte i ett system som innebär direkt eller indirekt ekonomisk bestraffning av de som slitit ut sina kroppar i arbetslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, pension, 75 år, medellivslängd, jämlikhet, arbetsmiljö, klass, arbetsmarknad, pensionsålder. Andra s-bloggar om pensionsåldern: Parkstugan, Martin Moberg, Röda berget.

Idag begravdes min mormor Annie. Precis innan jag åkte till Toronto åkte jag med mina föräldrar och hälsade på henne på hemmet där hon bodde den sista tiden och en kort stund pratade vi. Jag förstod ju då att hon knappast skulle leva när jag kom hem igen, och bara en dryg vecka senare somnade hon in, 96 år gammal.

Även om jag såklart är väldigt tacksam att jag åkte dit då, och jag tycker att jag fick en chans att ta avsked även om det inte var så uttalat, är det lite märkligt att inte vara med på mormors begravning. Vi stod inte varandra så väldigt nära vilket bland annat berodde på att vår familj rent geografiskt bodde långt från mormor och morfar och vi träffade dem inte så ofta under uppväxten. Men de fanns ju alltid där, och även om jag inte hade en så personlig relation med min mormor så har hon ju alltid funnits, och på sitt sätt varit en förebild.

I min mammas släkt finns en lång rad driftiga, självständiga (ibland egensinniga), intressanta och inte sällan framgångsrika kvinnor som kan vara till stor inspiration för en ung kvinna. Min mormor var inget undantag, även om hon främst inte omsatte detta i någon traditionell karriär. Den egenskap som jag alltid uppfattat som tydligast hos henne var hennes nyfikenhet och kunskapstörst, hur hon hela livet fram till de sista åren aldrig slutade vilja lära sig nya saker. Hon var lärare i matematik och naturvetenskap men hade ett stort intresse för historia, språk, kultur och samhällsfrågor. När hon gick i pension och fick tid över, passade hon på att lära sig nya språk och sedan resa för att få lite praktisk träning. Hon läste, lyssnade på P1 och promenerade eller simmade för att hålla sig igång. När hon var över 80 år gammal skaffade hon för första gången en dator och utan att någonsin ha använt någon tidigare, blev den en möjlighet för henne som inte längre orkade lika mycket som förut, att båda få nyheter från omvärlden och möjlighet att hålla kontakt med vänner och släkten, inte minst oss barnbarn. Hon var aldrig rädd för tröskeln som inlärning kan innebära, utan nyfikenheten och kunskapstörsten övervann alltid hindren.

Sista gången som vi alla var samlade – mormor och morfar, min mamma och alla hennes fem syskon och alla barnbarnen – var på en stor middag på hösten 2004 då vi firade morfars 85-årsdag men också deras 60-åriga bröllopsdag. Under middagen höll morfar ett oerhört fint tal till mormor, där han (som på goda grunder anses vara en stor intellektuell i många kretsar) framhöll hur oerhört stimulerande och roligt det är att ”gifta upp sig” över sin begåvningsnivå och beklagade att så få män förstår tjusningen i att vara gift men någon som är intelligentare än de själva. Jag misstänker att han hade helt rätt, både om mormors begåvning och om hur mycket han uppskattade den.

De sista åren av sitt liv var min mormor sjuk, svag och åldrades med all rätt kraftigt tills hon till slut fick somna in i början på det nya året. Men för mig kommer hon alltid vara en vital förebild i sin kunskapstörst, och i att längtan efter att lära sig nya saker, lyssna på andra människor och förstå lite mer om hur världen fungerar alltid är värt besväret.

Vila i frid, mormor.