Rapport om mediebilden av muslimer

Det har kommit frågor om en forskningsrapport jag har skrivit. Jag har förutom att skriva en replik i Expressen till en kritisk ledarkrönika, gjort en intervju med Sveriges radio (sänds i Medierna i P1 lördag 25/7), men de närmaste veckorna ska jag ägna mig åt privata åtaganden så jag kommer inte att göra fler intervjuer eller skriva artiklar. Tänkte därmed skriva en text här med lite bakgrund och reflektioner.

Under vintern och våren jobbade jag med en analys av representationer av islam och muslimer i svenska medier på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen. Det resulterade i rapporten Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering som publicerades på DO:s webb i början på juli och kommer i tryckt version i höst. Det var ett litet begränsat uppdrag, som jag och Centrum för forskning om religion och samhälle fick efter en offentlig upphandling i höstas. Analysen är gjord i två delar: dels är det en innehållsanalys, alltså textanalys, av ett urval tidningar och etermedier under en period hösten 2014 på artiklar som nämner islam och muslimer; dels är det intervjuer med några redaktörer från de medier som undersökts.

Resultaten av innehållsanalysen är ungefär vad som kunde förväntas utifrån tidigare svensk och internationell forskning. Den största gruppen artiklar är korta utrikesnyheter om säkerhet, terror och militära insatser där religion används som en gruppmarkör, och där få individer skildras. Ju längre artiklarna är, deto mer nyanserade bilder ges generellt. De artiklar som rör muslimer i Sverige rör också en större bredd av ämnen och skildrar fler individer, men som helhet rör en massiv majoritet av artiklarna ämnen som berör, våld, islamofobi, hot och spänningar i samhället. Även de artiklar som har som vinkel att ifrågasätta de stereotypa och negativa bilderna tar oftast sin utgångspunkt i dem, och riskerar därmed att befästa dem. Denna negativa helhetsbild är ett resultat av just den sammantagna bilden – de allra flesta artiklarna i materialet är helt i enlighet med de pressetiska reglerna och journalistiskt motiverade. Det är inte varje enskild publicering som nödvändigtvis är stereotyp, utan helheten blir ensidig när vissa ämnen är så totalt dominerande.

Intervjuerna med redaktörerna visade att de alla tyckte att frågan om representationer av minoriteter i allmänhet, och även muslimer, är en viktig fråga. De allra flesta tyckte att den nuvarande situationen är problematisk, och jobbar mer eller mindre aktivt med det. Det de lyfte fram var behovet av mer mångfald på redaktionerna, bättre källor och kontakter bland muslimska organisationer i Sverige men också vikten av att ha med människor med muslimsk bakgrund i andra sammanhang än där de talar i egenskap av muslimer.

Ett av de resultat jag tyckte var intressantast, var nyhetsvärderingens betydelse. I innehållsanalysen framkom att det var vissa typer av nyheter som var ofta återkommande och vissa vinklar, och redaktörerna betonade också att nyhetsvärderingen alltid är det avgörande för vad de skriver om och med vilken vinkel. I rapporten diskuterar jag utifrån medieforskaren Håkan Hvitfelts nyhetskriterier, där förutom närhet, att något är sensationellt eller rör elitpersoner, också ett kriterium är att det är en enskild händelse som passar in i en redan pågående nyhetshändelse eller större berättelse. Detta gynnar vissa typer av nyheter, som bekräftar en redan etablerad bild, vilket jag menar kan ha en befästande effekt på stereotyper. Det vore en intressant ingång för vidare forskning, att se på hur nyhetsvärdering i sig påverkar stereotyper och om det finns andra sätt för redaktioner att jobba med mångfald utanför de redan etablerade metoderna.

En annan intressant punkt är den som jag refererade från redaktörerna ovan, om muslimer (eller människor som uppfattas som muslimer) som syns i medierna utan att beskrivas som muslimer, i helt andra egenskaper. Det var också något jag själv diskuterar i utgångspunkten i rapporten – vilket i hög grad är en metodfråga som jag vill fördjupa mig något i.

När man jobbar med innehållsanalys med hjälp av sökord, uppstår alltid frågan om vad dessa ord fångar in och inte. Man vill ha sökord som fångar in allt man vill hitta men inget annat – och det går aldrig att få till hundraprocentigt. Att arbeta med sökord innebär att man i valet av sökord definierar vad man letar efter – det har fördelar eftersom det är snabbt och enkelt vilket innebär att man kan bearbeta väldigt stora mängder text, men innebär också en begränsning. I det här fallet innebär det att välja ord som används för att markera islam/muslimer i nyhetstext, för att sedan se vad dessa artiklar innehåller, hur personer och grupper beskrivs, vilka teman som behandlas, vilket språk som används etc. Detta är en väldigt etablerad och vanlig metod i medieanalys. Nackdelen med den är begränsningen som görs i urvalet.

Alternativet till att använda sökord, är att välja ett material utifrån andra kriterier (t ex ett slumpvis antal artiklar, en viss tidning, någon annan text) och sedan med hjälp av antingen kvantitativ kodning eller kvalitativ textanalys analysera hur det man vill studera skildras eller representeras. Då görs också ett urval, men på ett annat sätt. Fördelen med det är att man inte i sökorden definierar vad man letar efter, vilket är skälet till att jag valde en sådan metod i arbetet med min doktorsavhandling. Nackdelen är att det antingen blir väldigt arbetskrävande (bara materialinsamlingen för min avhandling tog ungefär lika lång tid som hela den här studien tog) eller innebär att man måste arbeta med ett mycket begränsat material, vilket gör generaliserbarheten mycket begränsad. Och även med en sådan metod görs ett urval i vilket material som studeras.

Om man i en sådan här studie hade velat titta på hur muslimer skildras utan att markeras som muslimer – vilket vore en väldigt intressant studie – hade man antingen manuellt behövt gå igenom oerhörda mängder material för att leta efter artiklar som skildrar muslimer utan att använda något av de ord som oftast signalerar islam/muslimer, alternativt arbeta med ett mycket begränsat material. Man hade också behövt utarbeta kriterier för när någon skildras som muslim utan att det skrivs – beror det på namn? utseende på eventuell bild? Ursprung? Allt det här skulle vara möjligt att diskutera, men är på inget sätt oproblematiskt, och skulle öppna upp för andra diskussioner om reabilitet. I vilket fall är det inget som enkelt låter sig göras i en kvantitativ begränsad studie.

Eftersom sökorden är centrala i materialurvalet för en sådan här studie, är självklart valet av vilka sökord som används också centralt. Man vill ha sökord som fångar allt man vill hitta och så lite som möjligt annat. En bra utgångspunkt är då att använda sökord som tidigare använts i forskning, vilket är vad jag gjorde här: sökorden baserar sig på vad som använts i Lövheim & Lindermans VR-projekt om religion i ledartexter samt den nordiska NOREL-studien. Det finns stora fördelar med att använda sökord som använts i tidigare forskning: dels eftersom det innebär att resultaten kan jämföras, dels eftersom det innebär att sökorden testats och när man gör större studier prövar man ofta olika sökord, och man märker när ord inte ger de resultat man tänkt (vilket alltså inte innebär att man väljer bort på godtycke, utan att orden används eller syftar på andra saker än man såg för sig när de valdes). Ett illustrativt exempel från Lövheim och Lindermans projekt är att ett sökord de använde för att hitta texter om religion var bön*, ett ord som till synes självklart signalerar religiös aktivitet. Det gav massor med träffar – vara de flesta handlade om bönder och bönor, eftersom ordet var trunkerat. Genom att använda sökorden, testa, vidareutveckla och justera, får man bättre och bättre verktyg, även om de aldrig blir hundraprocentiga. När man sedan arbetar med texterna, hittar man eventuellt ocskå andra ord, som vid nya sökningar kan ge en mer precis inringning av det fenomen eller material man vill studera. Sökorden är inte en objektiv definition av vad något (i det här fallet islam/muslimer) ”egentligen” är, utan vilka ord som används i den typer av text man jobbar med för att beskriva, signalera eller markera det fenomen man vill studera.

Jag använde alltså en rad sökord som använts tidigare och testats. Sökord som i några fall var ”neutrala” som muslim, islam*, moské, i några fall oftare används värdeladdade i svenska medier, som burka och jihad*. Att dessa är med handlar inte om min eller någon annans syn på att jihad skulle vara det som definierar islam i någon annan bemärkelse, än att det är ett ord som ofta används i nyhetstext för att beskriva personer och grupper i olika konflikter eller säkerhetspolitiska nyheter. Att inte ta med jihad/jihadist i en studie av hur muslimer/islam sskildras skulle innebära att en rad artiklar som definierar aktörer som muslimer inte skulle komma med. Syftet med sökorden är att få just en så bred bild som möjligt, men som ändå är så avgränsad att inte irrelevanta texter kommer med.

I just den här studien var det också så att sökorden valdes i samråd med uppdragsgivaren. Förutom de sökord jag tagit fram baserade på tidigare forskning, ville uppdragsgruppen på DO också ha med ett par ytterligare ord, baserade på deras arbete och vad de menade var viktiga aspekter att få med, utifrån deras bild av vad som skrivs som kan vara stigmatiserande för muslimer. Då kom även sökorder heder* med, även om det dels inte var testat i tidigare forskning, dels inte kan sägas vara ett ord som definierar islam eller uteslutande används om muslimer. Uppdragsgivaren menade att det ändå används på ett sådant sätt att det av läsare uppfattas handla om muslimer, och ville se vad resultatet blev. Ordet kom med. Det visade sig ge väldigt många träffar, men nästan inga som handlade om det som var tanken med det, nämligen att fånga in artiklar om hedersvåld, hederskultir, hedersmord, etc. De allra flesta träffarna rörde hedersdoktororer, hederspris och hedersam etc. Dessa sållades bort och kvar var ett fåtal notiser. De finns med i studien men kan inte sägas påverka helheten i resultatet – möjligen hade antalet artiklar där kvinnor nämns varit ännu lägre. Min syn som forskare är att det är ett ganska trubbigt sökord och att det nog inte bör användas i sådana här studier framöver, att det i så fall är bättre att  studera diskursen kring heder separat och inte använda det som sökord i det här sammanhanget. Att ha prövat nya sökord och kommit fram till att de inte är bra, är inte nödvändigtvis ett misslyckande utan tvärtom en viktig del av forskningsprocessen.

En liten studie som denna – motsvarande fyra månaders heltidsarbete totalt för en person – kan aldrig besvara alla frågor eller ge en total objektiv bild av sanningen. Det kan för övrigt inte en stor studie heller (samhällsvetenskaplig forskning gör inte det), men en större studie hade kunnat ta in fler aspekter, jobbat mer kvalitativt med ett större mateiral och även studerat läsarnas tolkningar. Det finns dock hög sannolikhet att forskningsintresset för de här frågorna är stort och kan fortsätta. Att den här studien är begränsad, betyder dock inte att resultaten är ogiltiga, värdelösa eller inte säger något alls. Det faktum att resultaten går i linje med tidigare forskning ökar trovärdigheten. Att den delvis tar upp perspektiv som inte studerats så mycket, som redaktörernas reflektioner och diskussionen om nyhetskriteriernas betydelse för reproduceringen av stereotyper, tyckte jag själv var intressantast och det kommer jag eventuellt skriva mer om i vetenskapliga sammanhang. Forskningen rör sig framåt på detta sätt – olika små och stora studier bekräftar vissa tidigare resultat och ifrågasätter andra, bygger vidare på metoder och testar nya, ställer frågor som någon annan sedan tar vidare eller ställer på ett nytt sätt.

Jag upplever det som lite av en krock mellan olika sätt att skriva och arbeta, det vetenskapliga och det journalistiska (och framför allt åsiktsjournalistikens), som möts och blir extra tydligt när det som studeras vetenskapligt är journalistiken. I Forssbergs arga ledarkrönika beskriver han hur jag bedömer olika publiceringar och hur han tänker sig att journalister borde skriva för att godkännas av mig. Det är – förutom en något ohederlig debatteknik – en missuppfattning av vad en vetenskaplig medieanalys är. När jag analyserar och diskuterar helhetsbilder och effekter av hur den totala rapporteringen ser ut, så är inte det en utvärdering av enskilda publiceringar. När jag belyser vad som blir effekten av den massiva bevakningen av IS betyder inte det att jag inte tycker att medier borde skriva om det. Att ta exemplet Malala för att visa på tendensen att muslimska kvinnor i texter ofta skildras i kontrast mot andra (manliga) muslimer och därmed förstärker stereotyper, betyder inte att jag tycker att de inte borde skriva så eller att Malala inte är en otroligt imponerande person som jag beundrar. Det gör jag. Men uppgiften i en medieanalys är inte att tycka, utan utifrån vetenskapliga metoder och teorier analysera de mönster som språk och bilder ger utöver den direkta betydelsen. Dessa övergripande mönster ger kunskap om medierna, samhället och de tankesätt och maktordningar som finns där.

Det kan aldrig vara medieforskningens uppgift (eller DO:s, i det här fallet) att i detalj föreskriva hur medier borde rapprotera, skriva och arbeta. Vi kan analysera, visa på tendenser, lyfta blicken. Däremot finns också i den här rapporten, framför allt i intervjuerna med redaktörerna, utgångspunkter för diskussion inom redaktioner och medier för om frågan om representation av minoriteter i allmänhet och muslimer i synnerhet, vad problemen är och hur det kan arbetas vidare med. kan jag och andra forskare bidra i det samtalet gör vi gärna det, men det är i slutändan en fråga för medierna själva.

Ny tillvaro på ny plats

Den här bloggen har knappt uppdaterats sen disputationen för drygt ett och ett halvt år sedan. Sen dess har jag varvat kyrkjobb i Uppsala med några små forskningsprojekt, men sedan 1 maj har jag börjat en helt ny tillvaro som menighetsprest (=komminister, alltså församlingspräst) i Trefoldighetskirken i centrala Oslo. Den ingår i Sentrum & St Hanshaugens sokn i norska kyrkan. Kärleken och äventyret har lockat mig till Oslo, och nu blir det en ny vardag som jag planerar ska gälla på lång sikt. Mandatperioden ut (=t ill och med 2017) planerar jag att sitta kvar i kyrkomöte och kyrkostyrelse i Sverige men övriga uppdrag i Sverige håller jag på att fasa ut eller har avslutat.

Kanske kommer predikningarna (på norska eller svenska) hamna på min predikoblogg martaspredikningar.blogspot.com så småningom, kanske kommer mitt nya hemland och tillvaro göra att jag blir sugen på att börja blogga igen. I så fall händer mer här snart.

För er som är i Oslo ska jag välkomnas formellt i gudstjänsten på söndag 7/6, kl 19.00 i Trefoldighetskirken. Välkomna!

Medier om avhandlingen

Såhär två veckor efter disputationen är jag fortfarande lite omtumlad, då det dessutom hänt en del i min arbetssituation och livet i övrigt. Men jag tänkte att det kunde vara läge att samla ihop några länkar till de som skrivit om min avhandling. Än så länge är det mest kyrkliga medier och bloggar men jag har gjort ytterligare två intervjuer. De väntar jag dock med tills de finns publicerade.

Dagen: Religiösa står sig slätt i debatten. (nyhetsartikel)

Kyrkans tidning: Medierna sätter agendan i religionsdebatten. (ledare)

Sändaren: Lägg ängsligheten åt sidan (ledare)

Och så några kyrkliga bloggar från varsin ringhörna:

Bloggardag: http://bloggardag.blogspot.se/2013/10/lat-oss-hjalpa-medierna.html

Dagens Seglora: http://dagensseglora.se/2013/10/29/kavla-upp-armarna-och-gor-er-horda/

 

Nu finns avhandlingen!

Spikad avhandlingI fredags spikade jag i bokstavlig bemärkelse min avhandling – en tradition vid Uppsala universitet att man offentliggör doktorsavhandlingar innan disputation genom att inte bara lägga ut informationen på nätet och skicka ut böcker till alla universitetsbibliotek, utan också handgripligen spika upp ett exemplar på väggen i universitetshuset. Där finns den alltså nu att beskåda ett tag framöver.

Vill man läsa den finns den också att ladda ner alldeles gratis på den här länken, eller om man vill ha den i bokform kommer den snart gå att beställa här  eller via epost på acta@ub.uu.se (jag har några exemplar att dela ut men vet inte hur långt de kommer räcka så vågar inte lova bort så många i nuläget innan familj och nära vänner fått).

Mina vallöften: en solidarisk, engagerad och öppen folkkyrka i hela landet

Imorgon är det kyrkoval, Svenska kyrkans medlemmar har möjlighet att påverka vilka som ska styra på de tre beslutsnivåerna under fyra år framöver. I traditionella och sociala media handlar det mesta om Sverigedemokraterna, om valsystemet och om de politiska partierna, och mindre om sakfrågorna som ligger på bordet. Därför tänkte jag skriva lite om mina vallöften – vad jag vill ägna mig åt om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet. Vi socialdemokrater går till val på ett 12-punktsprogram som du kan läsa här (klicka på +-tecknet efter varje punkt för att läsa mer). Av dessa är det några jag särskilt vill ägna mig åt de kommande fyra åren.

Fortsatt solidarisk finansiering, för en öppen kyrka i hela landet

Den senaste mandatperioden har mycket kyrkopolitiskt arbete, i kyrkomötet såväl som på lokalplanet, handlat om den så kallade strukturreformen. Efter en lång och välförankrad utredning har nu en förändring av Svenska kyrkans struktur genomförts, som sjösätts i och med detta kyrkoval, för att på ett långsiktigt sätt ge möjlighet för församlingarna att samverka utan att upphöra som egna församlingar. Jag har skrivit mer utförligt om detta tidigare. Den ska dock inte ses som en enskild reform, utan är en del i ett mer långsiktigt arbete för att ställa om Svenska kyrkan till långsiktigt hållbara strukturer för såväl finansiering som verksamhet. När en minskande andel av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, och den geografiskt och demografiskt inte ser ut som den gjorde då många av kyrkobyggnaderna uppfördes, måste det finnas både en vilja till solidarisk finansiering och kapacitet att förvalta byggnader såväl som verksamhet.

Under den kommande mandatperioden kommer den pågående utredningen om utjämningssystem, clearing och vård av kyrkobyggnader att slutföras. Även om det låter som ospännande och tekniska ämnen, så handlar det just om en solidariskt finansierad öppen folkkyrka i hela landet. Öppen folkkyrka här menar jag även i bokstavlig bemärkelse, alltså att kyrkobyggnaderna ska finnas kvar, användas och hållas öppna. Om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet (och särskilt om jag får fortsätta i Organisationsutskottet) lovar jag att arbeta för en lösning som innebär fortsatt solidarisk finansiering och gemensamt ansvar för kyrkan i hela landet.

En solidarisk folkkyrka i samhället och världen

Det sägs ibland att ordet öppen folkkyrka är en floskel. För mig betyder folkkyrka dels att folket – inte bara präster – är med och bestämmer och tar ansvar, men framför allt att en folkkyrka har ambitionen att finnas till för och bry sig om hela folket, inte bara de mest engagerade. Och då får det konsekvenser i ett engagemang utanför de egna aktiva medlemmarnas tillvaro, i Jesu efterföljd. Det sker dels genom att vara aktiva partners i lokalsamhället och finnas på skolor, sjukhus, fängelser och högskolor; dels genom diakoni vara inte bara ett konkret stöd till utan också en röst för utsatta och marginaliserade grupper. Det handlar också om att se utanför våra egna gränser, för ett fortsatt starkt internationellt arbete och en röst för fred och rättvisa i världen. Alla dessa frågor gör att Svenska kyrkan ibland tar ställning i frågor som uppfattas som politiska – det är en nödvändig konsekvens av att vara kyrka i världen. Oavsett vilken färg regeringen kommer ha de närmaste fyra åren måste Svenska kyrkan kunna stå upp för de minsta, som är våra bröder och systrar.

I kyrkomötet vill jag fortsätta arbeta för ett starkt internationellt arbete, en tydlig röst för fred och rättvisa och ett aktivt engagemang lokalt och nationellt för ett sammanhållet, solidariskt samhälle.

En kyrka med delaktighet och engagemang

I svenska kyrkan pågår sedan ett antal år arbetet med en ny kyrkohandbok, alltså ordningar, formuleringar och former för gudstjänster. I år pågår försök med nya ordningar i ett antal församlingar, och under nästa mandatperiod kommer det arbetet gå in i beslutsfasen. Det kommer vara en viktig uppgift för det nyvalda kyrkomötet. Jag vill arbeta både för formuleringar och ordningar som gör evangeliet och den kristna gemenskapen levande i gudstjänsterna, med språk och former som både bär kyrkans långa tradition och samtidigt är begripliga och meningsfulla för människor idag.

Delaktigheten och engagemanget ska genomsyra gudstjänsterna, men också församlingarnas arbete i övrigt. På många håll har arbetet med frivilliga kommit långt, på andra ställen drivs den svenskkyrkliga verksamheten främst av anställda. Svenska kyrkan ska vara en bra arbetsgivare, men också en möjliggörare för frivilliga engagerades insatser. Det här hänger också ihop med den ovanstående punkten – det är främst genom engagerade frivilliga som vi kan vara en engagerad kyrka i lokalsamhället. Om jag blir vald till kyrkomötet ska jag fortsätta arbeta för engagemang och delaktighet, såväl i handboksarbetet som i övrigt församlingsarbete och hitta sätt som de nationella strukturerna kan underlätta ett sådant arbete.

Ja, det var några av de saker jag vill ägna mig åt i kyrkomötet. Valet äger rum imorgon söndag 15/9, och allt du kan behöva veta om själva valet kan du läsa hos Svenska kyrkan.

Avhandling på gång

Den här bloggen har levt ett relativt innehållslöst liv det senaste året med några få undantag. I mitt liv har det dock hänt en del annat, framför allt har jag skrivit färdigt min avhandling. I slutet på oktober ska jag disputera på avhandlingen Public Religions in Swedish Media: A Study of Religious Actors on Three Newspaper Debate Pages 2001-2011 i Uppsala. Nu finns abstractet till avhandlingen utlagt här, under fliken Publikationer, Uppsatser och papers. Inom kort kommer en svensk sammanfattning läggas ut, och i början på oktober kommer hela avhandlingen kunna laddas ner från universitetets publiceringsportal.

I samband med att jag avslutar doktorandstudierna har jag påbörjat ett vikariat som präst i Vaksala kyrka, Uppsala, där jag ska jobba under hösten samtidigt som jag gör färdigt det sista med avhandlingen och disputationen. Det gör också att bloggen Martas predikningar lär vakna till liv igen snart.

Om islamofobi och ett drev som spelar på negativa stereotyper

I debatten inför och efter Omar Mustafas avgång är vi många som pekat på de islamofoba tendenser som visat sig i drevet, något vi bland annat skriver om i den debattartikel på SvD Brännpunkt som jag varit med och undertecknat. En invändning mot detta har varit att det måste vara möjligt att kritisera muslimer och islam/muslimska organisationer och idéer utan att bli anklagad för islamofobi. Så är det naturligtvis, men det jag har syftat på har inte varit den ursprungliga kritiken i sig, utan hur den uttrycks och fått fäste, hur osakligheter kunnat sägas och föras vidare okritiskt. Jag tror inte heller att det går att förstå det här drevet utan att sätta det i relation till mediebilden och synen på muslimer i det svenska samhället generellt. Därför tänkte jag i det här inlägget skriva lite om forskning om muslimer, medier och islamofobi, bland annat utifrån min egen avhandling.

Det är ett väl belagt faktum genom forskning, att attityderna i Sverige till muslimer är mer negativa än till många andra minoritetsgrupper. T ex i Mångfaldsbarometern som gjorts flera år på Uppsala universitet framgår detta, liksom i de återkommande SOM-undersökningarna. Attityden till invandring har blivit stadigt mer positiv under många år i Sverige (se tex artikel av Marie Demker om SOM-materialet här), och även om de negativa attityderna mot muslimer också minskar, så är de fortfarande betydligt mer utspridda i befolkningen. Det är alltså ingen slump att sd, liksom många andra högerpopulistiska partier i Europa numera hellre pratar om muslimer än om invandrare.

Det tankekomplex som kallas för islamofobi, som bygger på gamla orientalistiska föreställningar om muslimer som ”de andra”, som har något att dölja, som är opålitliga och en i grunden annan kultur, tillsammans med den konsprirationsteori som brukar kallas eurabia, finns nog medvetet närvarande hos en ganska liten del av befolkningen. Detta tankekomplex har beskrivits och analyserats utförligt, t ex av Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i boken Islamofobi (2010), och i journalisten Andreas Malms Hatet mot muslimer (2009). Men även om en minoritet av svenskarna medvetet har starkt negativa attityder till muslimer (Mella & Palm uppskattar det till ca 20% i mångfaldsbarometern) så finns tankespåren från den här idétraditionen betydligt mer spridda bland befolkningen, och har långa historiska rötter, vilket inte minst Gardell visar i sin bok.

En bidragande orsak till negativa attityder gentemot islam och muslimer i Sverige och västvärlden i övrigt är den mestadels negativa mediebevakningen av såväl muslimer i väst som av den muslimska världen. Detta beskrevs redan av Edward Said 1981 i Covering Islam: how the media and the experts determine how we see the rest of the world (ny upplaga 1997) men har belagts ett antal gånger i olika studier, såväl i USA, Europa som i Sverige. En bra, ganska ny bok är Framing Muslims : stereotyping and representation after 9/11 (2011) av brittiska medieforskarna Peter Morey och Amina Yaqin. Några exempel på svensk forskning i ämnet finns tex i denna översikt (på engelska) av islamforskaren Göran Larsson (från 2006). Naturligtvis är inte all mediebevakning av muslimer och islam negativ, men övervägande del, och den bygger ofta på vissa stereotyper.

Den amerikanska islam- och medieforskaren Nabil Echchaibi på University of Colorado at Boulder, som jag lyssnade på vid en akademisk konferens i somras, beskrev muslimers (i USA) situation i relation till medier som ”double trap of representation”. Den negativa mediebilden är så stark att det inte går att börja i någon annan ände. När muslimer på olika sätt försöker medverka i medier för att gå emot de negativa stereotyperna så blir det ändå i relation till de negativa bilderna inte minst genom att ta avstånd till våld och extremism, och de riskerar då att skapa en ny sterotyp, den ”goda muslimen” och även om syftet är att få en bredare bild så är sterotyperna så starka att de riskeras att förstärkas ytterligare.

I min egen forskning där jag studerar debattartiklar skrivna av religiösa aktörer syns den här tendensen väldigt tydligt. I min avhandling tittar jag på alla debattartiklar skrivna av någon typ av religiös aktör i tre svenska dagstidningar (DN debatt, SvD Brännpunkt och Expressen sidan 4) under perioden 2001 – 2011. Avhandlingen som helhet fokuserar alltså inte just muslimer (eftersom en majoritet av artiklarna är skrivna av kristna) men i ett kapitel analyserar jag artiklarna skrivna av muslimska respektive judiska företrädare. Det är i mitt material väldigt tydligt att de muslimska aktörerna skriver mer defensivt än de kristna, eller förhåller sig mer aktivt till de negativa bilderna. Många artiklar handlar om att på olika sätt försöka förklara muslimsk tro och att den är kompatibel med svenska värderingar. I materialet finns en spänning mellan att å ena sidan vilja visa på den islamofobi och rasism som möter muslimer i Sverige och de många sociala problem och ökade klyftor som inte beror på religion men i hög grad drabbar muslimer; och å den andra sidan visa att muslimer inte står i konflikt med det svenska samhället, att man själv har ett ansvar för att ta avstånd från våld och extremism och för att integreras mer i Sverige. Jag uppfattar den här balansgången som ett uttryck just för det som Echchaibi beskrev, att de negativa bilderna i så hög grad bestämmer samtalet att även försöken att motvisa dem riskerar att bekräfta att detta är den ”naturliga” utgångspunkten.

Och det är just här det blir relevant att tala om islamofobi och negativa stereotyper i relation till drevet mot Omar Mustafa. Den ursprungliga kritiken från Expo var inte islamofobisk, men efter att Mustafa tagit avstånd från de tidigare inbjudna talarna till islamiska förbundet, så dök en rad påståenden upp som återgavs i många medier utan att någon verkade granska dem. Flera av dem anspelade på idéer om en muslimsk konspriration, t ex Expressens helt felaktiga uppgifter om miljoninkomster med oklart ursprung eller diverse artiklar som argumenterade för att muslimer ”inflitrerar” socialdemokratin. Men också det faktum att människor uppenbarligen inte litade på Mustafa när han klart och tydligt deklarerade sina egna uppfattningar utan förutsatte att han hade en dold agenda, att ”egentligen” tyckte något annat än det han sa och hade sin lojaliet någon annanstans. Därför kunde beskrivningarna från den s k ”familjestadgan” presenteras som Mustafas uppfattningar trots att han tydligt deklarerat något annat. Som vi skrev i debattartikeln: ”Partikamrater och journalister hade knappast så okritiskt spridit felaktiga uppgifter om dessa inte redan bekräftat deras egna föreställningar om muslimer. ” Till det kommer mindre offentliga uttryck, som en del mycket obehagliga diskussioner förda i olika kommentarstrådar på facebook (även av partikamrater) som mer direkt ger uttryck för det islamofobiska tankekomplexet. Veronika Palm, ordförande i Stockholms ak har också vittnat om hur hon under veckan överösts av mejl med hat mot muslimer.

En kritisk granskning och diskussion är inte islamofobi. Men det går inte att förstå drevet utan att sätta in det i den kontexten. Alla som skriver i medier, som för artiklar vidare i sociala medier och bilder sig en uppfattning om saker utifrån dem, har ett stort ansvar att se förbi de första intrycken och göra både källkritik och fundera vilka stereotyper som förusätts och förstärks. På den punkten är det oerhört många som inte bara brustit utan klappat ihop totalt i det här drevet.

Min avhandling med arbetstiteln Public Religions in Swedish Media: a study of religious actors on opinion pages 2001-2011 kommer ut i höst i samband med att jag disputerar vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Där kommer jag skriva om vilka religiösa aktörer som deltar i svensk samhällsdebatt, i vilka frågor och på vilket sätt, och kommer sätta det i relation både till teori och forskning om sekularisering och religion i offentligheten och till forskning om religion och media.

[Uppdaterad: eftersom jag misstänker hur diskussionen här skulle kunna utvecklas har jag slagit på förhandmoderering av kommentarer. Inget hatiskt, osakligt eller grovt otrevligt kommer tillåtas, inte heller anonyma kommentarer]

Strukturbetänkandet på nätet

I ett tidigare inlägg skrev jag om varför jag tycker att förslaget om ny struktur för Svenska kyrkans lokala nivå är ett steg framåt. Det skrev jag inför kyrkomötets första session, där vi diskuterade förslaget i organisationsutskottet. Nu finns utskottets betänkande, alltså förslaget och hur vi resonerat kring det, utlagt på nätet. Du kan ladda ner hela betänkandet här.

Som man kan se i förslaget finns en bred enighet, på två punkter finns reservationer från två olika ledamöter (av 15) så det är högst sannolikt att utskottets förslag kommer att gå igenom i kyrkomötet och strukturen som den beskrivs i förslaget alltså börja gälla från nästa kyrkoval och träda i kraft 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tidskriften Evangelium är här

I veckan kom första numret av den digitala kulturtidskriften Evangelium. Det är tidskrift för svenskkyrklig idé, kultur och kritik och har startats av en ideell förening. Tanken är att ge utrymme för samtal och idé utan att fastna i de vanliga positionerna eller etiketterna.

Eftersom tidskriften är prenumererad ligger de flesta texterna inte ute fritt, men läs gärna chefredaktören Sofia Lilly Jönssons ledartext där hon berättar om arbetet och idéerna bakom tidskriften. Även litteraturredaktörens introduktion ligger ute.

Själv har jag skrivit en essä till numret, om sekularisering och religiös förändring framför allt utifrån en föreläsning av den brittiska religionssociologen Linda Woodhead och några reflektioner om svensk debatt om religion i offentligheten. Texten finns här, och för att läsa den skaffar du en prenumeration här.

Imorgon fredag hålls en samling eller öppet forum under namnet Rum, dit alla är välkomna för att diskutera tidskriften och vad man kan vilja med en svenskkyrklig idétidskrift. VI håller till i Katedralcaféet vid domkyrkan i Uppsala mellan klockan 16.30 och 18. Alla välkomna!

Några medier om Evangelium: Kyrkans Tidningsvd.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Därför gillar jag förslaget om ny struktur för Svenska kyrkan

Imorgon tisdag börjar årets kyrkomöte, och årets tveklöst största fråga är den så kallade Strukturutredningen vars förslag nu remissats och behandlats och ska upp till beslut. Det handlar om en omstrukturering av Svenska kyrkans lokala nivå – det som idag är församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter – och har diskuterats en hel del internt, men inte särskilt mycket utanför Svenska kyrkan (och i kyrkan mest av förtroendevalda, skulle jag gissa). I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag lyfter några präster fram en del farhågor kring förslaget, och även om jag inte håller med skribenterna särskilt mycket alls då jag är en varm anhängare av förslaget, så har de rätt i att det inte diskuterats tillräckligt utanför remissrundor och sammanträdesrum. Jag tänkte här försöka ge en bakgrund, ge min bild av förslaget samt förklara varför jag tror att det här löser en hel del problem och ge stora möjligheter för Svenska kyrkan i framtiden.

Bakgrunden till Strukturutredningen var från början en motion i kyrkomötet av de dåvarande biskoparna Caroline i Stockholm och Sven i Växjö (motion 2007:49). De såg båda hur de i sina respektive stift, trots att de är väldigt olika, såg gemensamma problem i att den lokala nivåns struktur inte längre är adekvat för verkligheten. Den svenska församlingsindelningen bygger bokstavligt talat på en medeltida indelning och geografi och demografi har sedan länge sprungit ifrån den gamla sockenindelningen. Detta, i kombination med den utveckling som varit sedan kyrka-stat-reformen år 2000 och de församlingskriterier som kom i och med den nya kyrkoordningen samt ett minskande medlemsunderlag (och därmed ekonomi), har lett till ett stort antal församlingssammanläggningar. Istället för att bara fortsätta lägga ihop församlingar (och få alltmer komplicerade samarbetsstrukturer) bör en mer genomgripande genomlysning av den lokala strukturen ske, ansåg biskoparna. Kyrkomötet höll med, gav kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning vilket gjordes. Utredningens betänkande Närhet och samverkan (SKU 2011:2) presenterades i mars 2011. Det förslag som kyrkostyrelsen nu har lagt är lite modifierat, men i princip i enlighet med utredningens förslag (utom vad gäller förvaltningen av kyrkobyggnader, men det kan vi lämna därhän) och har fått mycket brett stöd i remisserna från församlingarna.

En viktig del av bakgrunden för förslaget är att Svenska kyrkan står inför en krympande medlemsskara och därmed ekonomi under överskådlig framtid. Det stora medlemstappet beror inte främst på aktiva utträden, utan på att det är betydligt färre som döps och träder in bland de som föds, än andelen medlemmar bland de som avlider. Det beror till ganska stor del på att andelen andra religioner/kyrkliga traditioner är betydligt högre bland de som föds än de som dör. Samtidigt finns en fortsatt hög ambition inom Svenska kyrkan, och en stor förväntan från övriga samhället (inklusive i Lagen om Svenska kyrkan) på att kyrkan även fortsättningsvis ska vara rikstäckande, ha en varierad och inkluderande verksamhet, ha kyrkobyggnader och kultur som är tillgängliga, fira gudstjänster och dop, vigslar och begravningar, samt i minst lika hög grad som idag finnas tillgängliga i samhälleliga kriser och när människor har det svårt. Förväntningar på kyrkligt engagemang i välfärd och socialt arbete verkar snarare öka än minska. I den här situationen, med minskande resurser och bibehållna ambitioner samtidigt som demografin och geografin förändrats, behövs en lokal struktur som är långsiktigt ekonomiskt hållbar, som är flexibel så att den kan förändras när samhället förändras, är modern i meningen kombinerar tydligt ledarskap (och god arbetsmiljö) med demokratiskt inflytande, och ger kyrkan lokalt de bästa möjligheterna att fullgöra sin grundläggande uppgift.

Idag består den lokala nivån på många håll av församlingar som utgör ett pastorat (och alltså har en gemensam kyrkoherde), och dessa pastorat (eller enskilda församlingar i några fall) har ofta gått tillsammans i en kyrklig samfällighet. De kyrkliga samfälligheterna har gemensam ekonomi och fungerar som arbetsgivare, men bedriver ingen egentlig verksamhet förutom begravningsverksamhet. Denna modell löser vissa problem men skapar också andra problem. Det främsta problemet med kyrkliga samfälligheter är att ekonomi och ansvar skiljs åt – på den nivån där de övergripande ekonomiska besluten tas, finns visserligen en kyrkonämnd men ingen kyrkoherde eller annan pastoralt ansvarig. Det finns inga gemensamma styrdokument (t ex församlingsinstruktion) förutom budgeten och trots att det är direktval till samfälligheterna är de i verkligheten ofta mer av samarbeten mellan församlingar. Tanken är att samfälligheterna ska vara ett administrativt och organisatoriskt stöd, men erfarenheter från flera håll tyder på att risken är att samfälligheten till slut styr församlingarna.

I det liggande strukturförslaget (som kan läsas i kyrkostyrelsens skrivelse här) föreslås att den lokala nivån ska renodlas, så att det blir en nivå som har direkta val, utdebiteringsrätt (alltså egen ekonomi från kyrkoavgifter), en kyrkoherde (=pastoralt ansvarig chef). På denna nivå beslutas övergripande om ekonomi och inriktning för verksamheten, där anställs personal och där ligger huvudansvaret för det som idag hör till församlingarna/den lokala nivån, det ska bl a finnas en gemensam församlingsinstruktion (ungefär = verksamhetsplan). Den här lokala nivån kan antingen utgöras av en församling, eller av ett pastorat som delas in i församlingar. Om flera församlingar utgör ett pastorat, sker alltså direkta val till pastoratsnivån, där finns kyrkoherden och kyrkoråd (=styrelse). Ett pastorat som är indelat i församlingar har ett församlingsråd för varje församling som utses av (det gemensamma) kyrkofullmäktige och kan delegera i princip allt som rör församlingen till församlingsrådet. Man är dock inte låst vid en viss församlings- eller organisationsstruktur utan kan vid behov välja andra organisationsmodeller.

Enligt förslaget ska de samfälligheter som finns idag automatiskt (om man inte beslutar något annat) omvandlas till pastorat 1 jan 2014 (efter kyrkovalet nästa år, alltså). Nu har inte alla fattat beslut om hur man ska göra, men många medelstora svenska städer skulle då utgöra ett pastorat vardera, till exempel Västerås och Uppsala.

För mig är tre riktigt stora huvudpoänger med förslaget: tydlighet, långsiktighet och flexibilitet. Den första är tydligheten och enkelheten i det gemensamma regelverket: det blir ett förtydligande i att styrning och ledning hör ihop, det kommer finnas ett pastoralt ledarskap och en gemensam strategi i det som idag är samfälligheter. Istället för ett lapptäcke av olika styrformer som ofta är oklara för alla inblandade blir det ett gemensamt regelverk och klarhet i var ansvar ligger.

Den andra stora poängen är långsiktigheten. Med dessa stora pastorat skapas en nivå som är ekonomiskt hållbar, tillräckligt stor för att fungera som stabil arbetsgivare, som i en krympande ekonomi kan omfördela resurser så de används bäst. Det är tråkigt att fundera i de banorna men de närmaste decennierna kommer Svenska kyrkans ekonomi krympa mycket kraftigt. Istället för att vart tredje år göra nedskärningar för att med jämna mellanrum sedan göra sammanslagningar eller andra smärtsamma (och politiskt svårgenomförbara) förändringar skapas nu en form som är mycket bättre rustad för att ta ett större ansvar och grepp kring utvecklingen av Svenska kyrkans verksamhet på en ort.

Den tredje stora poängen, som följer av de tidigare, är flexibiliteten. I och med att bara den här övergripande pastoratsnivån regleras i kyrkoordningen, blir det en stor frihet för att organisera sig lokalt. Många av farhågorna kring utredningens förslag handlar om att det blir mer toppstyrt med val till pastoratet istället för till församlingen. Men det finns inget som säger att det behöver bli så i den dagliga verksamheten, eller att församlingsindelningen eller för den delen arbetslag eller verksamhet behöver följa dagens församlingsgränser. Det finns enorma möjligheter att tydligare ställa den gudstjänstfirande lokala församlingen i centrum på de platser där det är vad som behövs, på andra kan man kombinera verksamhet i församlingarna med pastoratsöverskridande arbetslag. Det blir en större flexibilitet för de som engagerar sig att även ta förtroendeuppdrag – det blir t ex möjligt att väljas till ett församlingsråd även om man bor i en annan församling (i samma pastorat), något som har diskuterats länge. Här finns också en enorm möjlighet att komma över gamla revirstrider och hitta nya sätt att arbeta tillsammans och hitta det allra bästa sättet att vara kyrka på just sin egen ort, i just den här tiden.

Det blir också en möjlighet för många små församlingar att återuppstå, eller nyskapas. Sedan år 2000 har över 1000 församlingar försvunnit i Svenska kyrkan på grund av församlingssammanläggningar. Gamla socknar som inte kunnat upprätthålla de krav på till exempel ett eget kyrkofullmäktige eller kyrkoråd som finns i dagens regler, de kan i den nya organisationen kanske återskapas. Och i större städer där församlingarna idag är stora kanske det som nu heter distrikt bli egna församlingar, om det är vad som passar bäst.

Jag kan förstå att det vid en första anblick ser ut som att det blir ökad toppstyrning med det nya förslaget. Men det ges en enorm möjlighet till kreativitet och nya former. De lokala behoven kommer ges större plats i utformningen. Och alternativet till att ta det här beslutet är inte status quo: utan en förändrad struktur kommer sammanläggningarna fortsätta och snart kommer inte bara landsbygden utan även städerna behöva hitta de här formerna. Jag ser en risk att vi backar in i framtiden med en struktur som inte lever upp till de behov de lokala församlingarna har.

Det finns naturligtvis svagheter med förslaget också, men jag tycker nog att de flesta problemen antingen är överkomliga, eller redan är på väg att utredas (som former för samverkan för begravningsverksamheten, eller domprostens ställning). Jag ser mycket fram emot att diskutera strukturförslaget de kommande veckorna, dels i kyrkomötets organisationsutskott, dels i andra mer öppna fora.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,