Medier om avhandlingen

Såhär två veckor efter disputationen är jag fortfarande lite omtumlad, då det dessutom hänt en del i min arbetssituation och livet i övrigt. Men jag tänkte att det kunde vara läge att samla ihop några länkar till de som skrivit om min avhandling. Än så länge är det mest kyrkliga medier och bloggar men jag har gjort ytterligare två intervjuer. De väntar jag dock med tills de finns publicerade.

Dagen: Religiösa står sig slätt i debatten. (nyhetsartikel)

Kyrkans tidning: Medierna sätter agendan i religionsdebatten. (ledare)

Sändaren: Lägg ängsligheten åt sidan (ledare)

Och så några kyrkliga bloggar från varsin ringhörna:

Bloggardag: http://bloggardag.blogspot.se/2013/10/lat-oss-hjalpa-medierna.html

Dagens Seglora: http://dagensseglora.se/2013/10/29/kavla-upp-armarna-och-gor-er-horda/

 

Nu finns avhandlingen!

Spikad avhandlingI fredags spikade jag i bokstavlig bemärkelse min avhandling – en tradition vid Uppsala universitet att man offentliggör doktorsavhandlingar innan disputation genom att inte bara lägga ut informationen på nätet och skicka ut böcker till alla universitetsbibliotek, utan också handgripligen spika upp ett exemplar på väggen i universitetshuset. Där finns den alltså nu att beskåda ett tag framöver.

Vill man läsa den finns den också att ladda ner alldeles gratis på den här länken, eller om man vill ha den i bokform kommer den snart gå att beställa här  eller via epost på acta@ub.uu.se (jag har några exemplar att dela ut men vet inte hur långt de kommer räcka så vågar inte lova bort så många i nuläget innan familj och nära vänner fått).

Mina vallöften: en solidarisk, engagerad och öppen folkkyrka i hela landet

Imorgon är det kyrkoval, Svenska kyrkans medlemmar har möjlighet att påverka vilka som ska styra på de tre beslutsnivåerna under fyra år framöver. I traditionella och sociala media handlar det mesta om Sverigedemokraterna, om valsystemet och om de politiska partierna, och mindre om sakfrågorna som ligger på bordet. Därför tänkte jag skriva lite om mina vallöften – vad jag vill ägna mig åt om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet. Vi socialdemokrater går till val på ett 12-punktsprogram som du kan läsa här (klicka på +-tecknet efter varje punkt för att läsa mer). Av dessa är det några jag särskilt vill ägna mig åt de kommande fyra åren.

Fortsatt solidarisk finansiering, för en öppen kyrka i hela landet

Den senaste mandatperioden har mycket kyrkopolitiskt arbete, i kyrkomötet såväl som på lokalplanet, handlat om den så kallade strukturreformen. Efter en lång och välförankrad utredning har nu en förändring av Svenska kyrkans struktur genomförts, som sjösätts i och med detta kyrkoval, för att på ett långsiktigt sätt ge möjlighet för församlingarna att samverka utan att upphöra som egna församlingar. Jag har skrivit mer utförligt om detta tidigare. Den ska dock inte ses som en enskild reform, utan är en del i ett mer långsiktigt arbete för att ställa om Svenska kyrkan till långsiktigt hållbara strukturer för såväl finansiering som verksamhet. När en minskande andel av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, och den geografiskt och demografiskt inte ser ut som den gjorde då många av kyrkobyggnaderna uppfördes, måste det finnas både en vilja till solidarisk finansiering och kapacitet att förvalta byggnader såväl som verksamhet.

Under den kommande mandatperioden kommer den pågående utredningen om utjämningssystem, clearing och vård av kyrkobyggnader att slutföras. Även om det låter som ospännande och tekniska ämnen, så handlar det just om en solidariskt finansierad öppen folkkyrka i hela landet. Öppen folkkyrka här menar jag även i bokstavlig bemärkelse, alltså att kyrkobyggnaderna ska finnas kvar, användas och hållas öppna. Om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet (och särskilt om jag får fortsätta i Organisationsutskottet) lovar jag att arbeta för en lösning som innebär fortsatt solidarisk finansiering och gemensamt ansvar för kyrkan i hela landet.

En solidarisk folkkyrka i samhället och världen

Det sägs ibland att ordet öppen folkkyrka är en floskel. För mig betyder folkkyrka dels att folket – inte bara präster – är med och bestämmer och tar ansvar, men framför allt att en folkkyrka har ambitionen att finnas till för och bry sig om hela folket, inte bara de mest engagerade. Och då får det konsekvenser i ett engagemang utanför de egna aktiva medlemmarnas tillvaro, i Jesu efterföljd. Det sker dels genom att vara aktiva partners i lokalsamhället och finnas på skolor, sjukhus, fängelser och högskolor; dels genom diakoni vara inte bara ett konkret stöd till utan också en röst för utsatta och marginaliserade grupper. Det handlar också om att se utanför våra egna gränser, för ett fortsatt starkt internationellt arbete och en röst för fred och rättvisa i världen. Alla dessa frågor gör att Svenska kyrkan ibland tar ställning i frågor som uppfattas som politiska – det är en nödvändig konsekvens av att vara kyrka i världen. Oavsett vilken färg regeringen kommer ha de närmaste fyra åren måste Svenska kyrkan kunna stå upp för de minsta, som är våra bröder och systrar.

I kyrkomötet vill jag fortsätta arbeta för ett starkt internationellt arbete, en tydlig röst för fred och rättvisa och ett aktivt engagemang lokalt och nationellt för ett sammanhållet, solidariskt samhälle.

En kyrka med delaktighet och engagemang

I svenska kyrkan pågår sedan ett antal år arbetet med en ny kyrkohandbok, alltså ordningar, formuleringar och former för gudstjänster. I år pågår försök med nya ordningar i ett antal församlingar, och under nästa mandatperiod kommer det arbetet gå in i beslutsfasen. Det kommer vara en viktig uppgift för det nyvalda kyrkomötet. Jag vill arbeta både för formuleringar och ordningar som gör evangeliet och den kristna gemenskapen levande i gudstjänsterna, med språk och former som både bär kyrkans långa tradition och samtidigt är begripliga och meningsfulla för människor idag.

Delaktigheten och engagemanget ska genomsyra gudstjänsterna, men också församlingarnas arbete i övrigt. På många håll har arbetet med frivilliga kommit långt, på andra ställen drivs den svenskkyrkliga verksamheten främst av anställda. Svenska kyrkan ska vara en bra arbetsgivare, men också en möjliggörare för frivilliga engagerades insatser. Det här hänger också ihop med den ovanstående punkten – det är främst genom engagerade frivilliga som vi kan vara en engagerad kyrka i lokalsamhället. Om jag blir vald till kyrkomötet ska jag fortsätta arbeta för engagemang och delaktighet, såväl i handboksarbetet som i övrigt församlingsarbete och hitta sätt som de nationella strukturerna kan underlätta ett sådant arbete.

Ja, det var några av de saker jag vill ägna mig åt i kyrkomötet. Valet äger rum imorgon söndag 15/9, och allt du kan behöva veta om själva valet kan du läsa hos Svenska kyrkan.

Avhandling på gång

Den här bloggen har levt ett relativt innehållslöst liv det senaste året med några få undantag. I mitt liv har det dock hänt en del annat, framför allt har jag skrivit färdigt min avhandling. I slutet på oktober ska jag disputera på avhandlingen Public Religions in Swedish Media: A Study of Religious Actors on Three Newspaper Debate Pages 2001-2011 i Uppsala. Nu finns abstractet till avhandlingen utlagt här, under fliken Publikationer, Uppsatser och papers. Inom kort kommer en svensk sammanfattning läggas ut, och i början på oktober kommer hela avhandlingen kunna laddas ner från universitetets publiceringsportal.

I samband med att jag avslutar doktorandstudierna har jag påbörjat ett vikariat som präst i Vaksala kyrka, Uppsala, där jag ska jobba under hösten samtidigt som jag gör färdigt det sista med avhandlingen och disputationen. Det gör också att bloggen Martas predikningar lär vakna till liv igen snart.

Om islamofobi och ett drev som spelar på negativa stereotyper

I debatten inför och efter Omar Mustafas avgång är vi många som pekat på de islamofoba tendenser som visat sig i drevet, något vi bland annat skriver om i den debattartikel på SvD Brännpunkt som jag varit med och undertecknat. En invändning mot detta har varit att det måste vara möjligt att kritisera muslimer och islam/muslimska organisationer och idéer utan att bli anklagad för islamofobi. Så är det naturligtvis, men det jag har syftat på har inte varit den ursprungliga kritiken i sig, utan hur den uttrycks och fått fäste, hur osakligheter kunnat sägas och föras vidare okritiskt. Jag tror inte heller att det går att förstå det här drevet utan att sätta det i relation till mediebilden och synen på muslimer i det svenska samhället generellt. Därför tänkte jag i det här inlägget skriva lite om forskning om muslimer, medier och islamofobi, bland annat utifrån min egen avhandling.

Det är ett väl belagt faktum genom forskning, att attityderna i Sverige till muslimer är mer negativa än till många andra minoritetsgrupper. T ex i Mångfaldsbarometern som gjorts flera år på Uppsala universitet framgår detta, liksom i de återkommande SOM-undersökningarna. Attityden till invandring har blivit stadigt mer positiv under många år i Sverige (se tex artikel av Marie Demker om SOM-materialet här), och även om de negativa attityderna mot muslimer också minskar, så är de fortfarande betydligt mer utspridda i befolkningen. Det är alltså ingen slump att sd, liksom många andra högerpopulistiska partier i Europa numera hellre pratar om muslimer än om invandrare.

Det tankekomplex som kallas för islamofobi, som bygger på gamla orientalistiska föreställningar om muslimer som ”de andra”, som har något att dölja, som är opålitliga och en i grunden annan kultur, tillsammans med den konsprirationsteori som brukar kallas eurabia, finns nog medvetet närvarande hos en ganska liten del av befolkningen. Detta tankekomplex har beskrivits och analyserats utförligt, t ex av Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i boken Islamofobi (2010), och i journalisten Andreas Malms Hatet mot muslimer (2009). Men även om en minoritet av svenskarna medvetet har starkt negativa attityder till muslimer (Mella & Palm uppskattar det till ca 20% i mångfaldsbarometern) så finns tankespåren från den här idétraditionen betydligt mer spridda bland befolkningen, och har långa historiska rötter, vilket inte minst Gardell visar i sin bok.

En bidragande orsak till negativa attityder gentemot islam och muslimer i Sverige och västvärlden i övrigt är den mestadels negativa mediebevakningen av såväl muslimer i väst som av den muslimska världen. Detta beskrevs redan av Edward Said 1981 i Covering Islam: how the media and the experts determine how we see the rest of the world (ny upplaga 1997) men har belagts ett antal gånger i olika studier, såväl i USA, Europa som i Sverige. En bra, ganska ny bok är Framing Muslims : stereotyping and representation after 9/11 (2011) av brittiska medieforskarna Peter Morey och Amina Yaqin. Några exempel på svensk forskning i ämnet finns tex i denna översikt (på engelska) av islamforskaren Göran Larsson (från 2006). Naturligtvis är inte all mediebevakning av muslimer och islam negativ, men övervägande del, och den bygger ofta på vissa stereotyper.

Den amerikanska islam- och medieforskaren Nabil Echchaibi på University of Colorado at Boulder, som jag lyssnade på vid en akademisk konferens i somras, beskrev muslimers (i USA) situation i relation till medier som ”double trap of representation”. Den negativa mediebilden är så stark att det inte går att börja i någon annan ände. När muslimer på olika sätt försöker medverka i medier för att gå emot de negativa stereotyperna så blir det ändå i relation till de negativa bilderna inte minst genom att ta avstånd till våld och extremism, och de riskerar då att skapa en ny sterotyp, den ”goda muslimen” och även om syftet är att få en bredare bild så är sterotyperna så starka att de riskeras att förstärkas ytterligare.

I min egen forskning där jag studerar debattartiklar skrivna av religiösa aktörer syns den här tendensen väldigt tydligt. I min avhandling tittar jag på alla debattartiklar skrivna av någon typ av religiös aktör i tre svenska dagstidningar (DN debatt, SvD Brännpunkt och Expressen sidan 4) under perioden 2001 – 2011. Avhandlingen som helhet fokuserar alltså inte just muslimer (eftersom en majoritet av artiklarna är skrivna av kristna) men i ett kapitel analyserar jag artiklarna skrivna av muslimska respektive judiska företrädare. Det är i mitt material väldigt tydligt att de muslimska aktörerna skriver mer defensivt än de kristna, eller förhåller sig mer aktivt till de negativa bilderna. Många artiklar handlar om att på olika sätt försöka förklara muslimsk tro och att den är kompatibel med svenska värderingar. I materialet finns en spänning mellan att å ena sidan vilja visa på den islamofobi och rasism som möter muslimer i Sverige och de många sociala problem och ökade klyftor som inte beror på religion men i hög grad drabbar muslimer; och å den andra sidan visa att muslimer inte står i konflikt med det svenska samhället, att man själv har ett ansvar för att ta avstånd från våld och extremism och för att integreras mer i Sverige. Jag uppfattar den här balansgången som ett uttryck just för det som Echchaibi beskrev, att de negativa bilderna i så hög grad bestämmer samtalet att även försöken att motvisa dem riskerar att bekräfta att detta är den ”naturliga” utgångspunkten.

Och det är just här det blir relevant att tala om islamofobi och negativa stereotyper i relation till drevet mot Omar Mustafa. Den ursprungliga kritiken från Expo var inte islamofobisk, men efter att Mustafa tagit avstånd från de tidigare inbjudna talarna till islamiska förbundet, så dök en rad påståenden upp som återgavs i många medier utan att någon verkade granska dem. Flera av dem anspelade på idéer om en muslimsk konspriration, t ex Expressens helt felaktiga uppgifter om miljoninkomster med oklart ursprung eller diverse artiklar som argumenterade för att muslimer ”inflitrerar” socialdemokratin. Men också det faktum att människor uppenbarligen inte litade på Mustafa när han klart och tydligt deklarerade sina egna uppfattningar utan förutsatte att han hade en dold agenda, att ”egentligen” tyckte något annat än det han sa och hade sin lojaliet någon annanstans. Därför kunde beskrivningarna från den s k ”familjestadgan” presenteras som Mustafas uppfattningar trots att han tydligt deklarerat något annat. Som vi skrev i debattartikeln: ”Partikamrater och journalister hade knappast så okritiskt spridit felaktiga uppgifter om dessa inte redan bekräftat deras egna föreställningar om muslimer. ” Till det kommer mindre offentliga uttryck, som en del mycket obehagliga diskussioner förda i olika kommentarstrådar på facebook (även av partikamrater) som mer direkt ger uttryck för det islamofobiska tankekomplexet. Veronika Palm, ordförande i Stockholms ak har också vittnat om hur hon under veckan överösts av mejl med hat mot muslimer.

En kritisk granskning och diskussion är inte islamofobi. Men det går inte att förstå drevet utan att sätta in det i den kontexten. Alla som skriver i medier, som för artiklar vidare i sociala medier och bilder sig en uppfattning om saker utifrån dem, har ett stort ansvar att se förbi de första intrycken och göra både källkritik och fundera vilka stereotyper som förusätts och förstärks. På den punkten är det oerhört många som inte bara brustit utan klappat ihop totalt i det här drevet.

Min avhandling med arbetstiteln Public Religions in Swedish Media: a study of religious actors on opinion pages 2001-2011 kommer ut i höst i samband med att jag disputerar vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Där kommer jag skriva om vilka religiösa aktörer som deltar i svensk samhällsdebatt, i vilka frågor och på vilket sätt, och kommer sätta det i relation både till teori och forskning om sekularisering och religion i offentligheten och till forskning om religion och media.

[Uppdaterad: eftersom jag misstänker hur diskussionen här skulle kunna utvecklas har jag slagit på förhandmoderering av kommentarer. Inget hatiskt, osakligt eller grovt otrevligt kommer tillåtas, inte heller anonyma kommentarer]

Strukturbetänkandet på nätet

I ett tidigare inlägg skrev jag om varför jag tycker att förslaget om ny struktur för Svenska kyrkans lokala nivå är ett steg framåt. Det skrev jag inför kyrkomötets första session, där vi diskuterade förslaget i organisationsutskottet. Nu finns utskottets betänkande, alltså förslaget och hur vi resonerat kring det, utlagt på nätet. Du kan ladda ner hela betänkandet här.

Som man kan se i förslaget finns en bred enighet, på två punkter finns reservationer från två olika ledamöter (av 15) så det är högst sannolikt att utskottets förslag kommer att gå igenom i kyrkomötet och strukturen som den beskrivs i förslaget alltså börja gälla från nästa kyrkoval och träda i kraft 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tidskriften Evangelium är här

I veckan kom första numret av den digitala kulturtidskriften Evangelium. Det är tidskrift för svenskkyrklig idé, kultur och kritik och har startats av en ideell förening. Tanken är att ge utrymme för samtal och idé utan att fastna i de vanliga positionerna eller etiketterna.

Eftersom tidskriften är prenumererad ligger de flesta texterna inte ute fritt, men läs gärna chefredaktören Sofia Lilly Jönssons ledartext där hon berättar om arbetet och idéerna bakom tidskriften. Även litteraturredaktörens introduktion ligger ute.

Själv har jag skrivit en essä till numret, om sekularisering och religiös förändring framför allt utifrån en föreläsning av den brittiska religionssociologen Linda Woodhead och några reflektioner om svensk debatt om religion i offentligheten. Texten finns här, och för att läsa den skaffar du en prenumeration här.

Imorgon fredag hålls en samling eller öppet forum under namnet Rum, dit alla är välkomna för att diskutera tidskriften och vad man kan vilja med en svenskkyrklig idétidskrift. VI håller till i Katedralcaféet vid domkyrkan i Uppsala mellan klockan 16.30 och 18. Alla välkomna!

Några medier om Evangelium: Kyrkans Tidningsvd.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Därför gillar jag förslaget om ny struktur för Svenska kyrkan

Imorgon tisdag börjar årets kyrkomöte, och årets tveklöst största fråga är den så kallade Strukturutredningen vars förslag nu remissats och behandlats och ska upp till beslut. Det handlar om en omstrukturering av Svenska kyrkans lokala nivå – det som idag är församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter – och har diskuterats en hel del internt, men inte särskilt mycket utanför Svenska kyrkan (och i kyrkan mest av förtroendevalda, skulle jag gissa). I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag lyfter några präster fram en del farhågor kring förslaget, och även om jag inte håller med skribenterna särskilt mycket alls då jag är en varm anhängare av förslaget, så har de rätt i att det inte diskuterats tillräckligt utanför remissrundor och sammanträdesrum. Jag tänkte här försöka ge en bakgrund, ge min bild av förslaget samt förklara varför jag tror att det här löser en hel del problem och ge stora möjligheter för Svenska kyrkan i framtiden.

Bakgrunden till Strukturutredningen var från början en motion i kyrkomötet av de dåvarande biskoparna Caroline i Stockholm och Sven i Växjö (motion 2007:49). De såg båda hur de i sina respektive stift, trots att de är väldigt olika, såg gemensamma problem i att den lokala nivåns struktur inte längre är adekvat för verkligheten. Den svenska församlingsindelningen bygger bokstavligt talat på en medeltida indelning och geografi och demografi har sedan länge sprungit ifrån den gamla sockenindelningen. Detta, i kombination med den utveckling som varit sedan kyrka-stat-reformen år 2000 och de församlingskriterier som kom i och med den nya kyrkoordningen samt ett minskande medlemsunderlag (och därmed ekonomi), har lett till ett stort antal församlingssammanläggningar. Istället för att bara fortsätta lägga ihop församlingar (och få alltmer komplicerade samarbetsstrukturer) bör en mer genomgripande genomlysning av den lokala strukturen ske, ansåg biskoparna. Kyrkomötet höll med, gav kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning vilket gjordes. Utredningens betänkande Närhet och samverkan (SKU 2011:2) presenterades i mars 2011. Det förslag som kyrkostyrelsen nu har lagt är lite modifierat, men i princip i enlighet med utredningens förslag (utom vad gäller förvaltningen av kyrkobyggnader, men det kan vi lämna därhän) och har fått mycket brett stöd i remisserna från församlingarna.

En viktig del av bakgrunden för förslaget är att Svenska kyrkan står inför en krympande medlemsskara och därmed ekonomi under överskådlig framtid. Det stora medlemstappet beror inte främst på aktiva utträden, utan på att det är betydligt färre som döps och träder in bland de som föds, än andelen medlemmar bland de som avlider. Det beror till ganska stor del på att andelen andra religioner/kyrkliga traditioner är betydligt högre bland de som föds än de som dör. Samtidigt finns en fortsatt hög ambition inom Svenska kyrkan, och en stor förväntan från övriga samhället (inklusive i Lagen om Svenska kyrkan) på att kyrkan även fortsättningsvis ska vara rikstäckande, ha en varierad och inkluderande verksamhet, ha kyrkobyggnader och kultur som är tillgängliga, fira gudstjänster och dop, vigslar och begravningar, samt i minst lika hög grad som idag finnas tillgängliga i samhälleliga kriser och när människor har det svårt. Förväntningar på kyrkligt engagemang i välfärd och socialt arbete verkar snarare öka än minska. I den här situationen, med minskande resurser och bibehållna ambitioner samtidigt som demografin och geografin förändrats, behövs en lokal struktur som är långsiktigt ekonomiskt hållbar, som är flexibel så att den kan förändras när samhället förändras, är modern i meningen kombinerar tydligt ledarskap (och god arbetsmiljö) med demokratiskt inflytande, och ger kyrkan lokalt de bästa möjligheterna att fullgöra sin grundläggande uppgift.

Idag består den lokala nivån på många håll av församlingar som utgör ett pastorat (och alltså har en gemensam kyrkoherde), och dessa pastorat (eller enskilda församlingar i några fall) har ofta gått tillsammans i en kyrklig samfällighet. De kyrkliga samfälligheterna har gemensam ekonomi och fungerar som arbetsgivare, men bedriver ingen egentlig verksamhet förutom begravningsverksamhet. Denna modell löser vissa problem men skapar också andra problem. Det främsta problemet med kyrkliga samfälligheter är att ekonomi och ansvar skiljs åt – på den nivån där de övergripande ekonomiska besluten tas, finns visserligen en kyrkonämnd men ingen kyrkoherde eller annan pastoralt ansvarig. Det finns inga gemensamma styrdokument (t ex församlingsinstruktion) förutom budgeten och trots att det är direktval till samfälligheterna är de i verkligheten ofta mer av samarbeten mellan församlingar. Tanken är att samfälligheterna ska vara ett administrativt och organisatoriskt stöd, men erfarenheter från flera håll tyder på att risken är att samfälligheten till slut styr församlingarna.

I det liggande strukturförslaget (som kan läsas i kyrkostyrelsens skrivelse här) föreslås att den lokala nivån ska renodlas, så att det blir en nivå som har direkta val, utdebiteringsrätt (alltså egen ekonomi från kyrkoavgifter), en kyrkoherde (=pastoralt ansvarig chef). På denna nivå beslutas övergripande om ekonomi och inriktning för verksamheten, där anställs personal och där ligger huvudansvaret för det som idag hör till församlingarna/den lokala nivån, det ska bl a finnas en gemensam församlingsinstruktion (ungefär = verksamhetsplan). Den här lokala nivån kan antingen utgöras av en församling, eller av ett pastorat som delas in i församlingar. Om flera församlingar utgör ett pastorat, sker alltså direkta val till pastoratsnivån, där finns kyrkoherden och kyrkoråd (=styrelse). Ett pastorat som är indelat i församlingar har ett församlingsråd för varje församling som utses av (det gemensamma) kyrkofullmäktige och kan delegera i princip allt som rör församlingen till församlingsrådet. Man är dock inte låst vid en viss församlings- eller organisationsstruktur utan kan vid behov välja andra organisationsmodeller.

Enligt förslaget ska de samfälligheter som finns idag automatiskt (om man inte beslutar något annat) omvandlas till pastorat 1 jan 2014 (efter kyrkovalet nästa år, alltså). Nu har inte alla fattat beslut om hur man ska göra, men många medelstora svenska städer skulle då utgöra ett pastorat vardera, till exempel Västerås och Uppsala.

För mig är tre riktigt stora huvudpoänger med förslaget: tydlighet, långsiktighet och flexibilitet. Den första är tydligheten och enkelheten i det gemensamma regelverket: det blir ett förtydligande i att styrning och ledning hör ihop, det kommer finnas ett pastoralt ledarskap och en gemensam strategi i det som idag är samfälligheter. Istället för ett lapptäcke av olika styrformer som ofta är oklara för alla inblandade blir det ett gemensamt regelverk och klarhet i var ansvar ligger.

Den andra stora poängen är långsiktigheten. Med dessa stora pastorat skapas en nivå som är ekonomiskt hållbar, tillräckligt stor för att fungera som stabil arbetsgivare, som i en krympande ekonomi kan omfördela resurser så de används bäst. Det är tråkigt att fundera i de banorna men de närmaste decennierna kommer Svenska kyrkans ekonomi krympa mycket kraftigt. Istället för att vart tredje år göra nedskärningar för att med jämna mellanrum sedan göra sammanslagningar eller andra smärtsamma (och politiskt svårgenomförbara) förändringar skapas nu en form som är mycket bättre rustad för att ta ett större ansvar och grepp kring utvecklingen av Svenska kyrkans verksamhet på en ort.

Den tredje stora poängen, som följer av de tidigare, är flexibiliteten. I och med att bara den här övergripande pastoratsnivån regleras i kyrkoordningen, blir det en stor frihet för att organisera sig lokalt. Många av farhågorna kring utredningens förslag handlar om att det blir mer toppstyrt med val till pastoratet istället för till församlingen. Men det finns inget som säger att det behöver bli så i den dagliga verksamheten, eller att församlingsindelningen eller för den delen arbetslag eller verksamhet behöver följa dagens församlingsgränser. Det finns enorma möjligheter att tydligare ställa den gudstjänstfirande lokala församlingen i centrum på de platser där det är vad som behövs, på andra kan man kombinera verksamhet i församlingarna med pastoratsöverskridande arbetslag. Det blir en större flexibilitet för de som engagerar sig att även ta förtroendeuppdrag – det blir t ex möjligt att väljas till ett församlingsråd även om man bor i en annan församling (i samma pastorat), något som har diskuterats länge. Här finns också en enorm möjlighet att komma över gamla revirstrider och hitta nya sätt att arbeta tillsammans och hitta det allra bästa sättet att vara kyrka på just sin egen ort, i just den här tiden.

Det blir också en möjlighet för många små församlingar att återuppstå, eller nyskapas. Sedan år 2000 har över 1000 församlingar försvunnit i Svenska kyrkan på grund av församlingssammanläggningar. Gamla socknar som inte kunnat upprätthålla de krav på till exempel ett eget kyrkofullmäktige eller kyrkoråd som finns i dagens regler, de kan i den nya organisationen kanske återskapas. Och i större städer där församlingarna idag är stora kanske det som nu heter distrikt bli egna församlingar, om det är vad som passar bäst.

Jag kan förstå att det vid en första anblick ser ut som att det blir ökad toppstyrning med det nya förslaget. Men det ges en enorm möjlighet till kreativitet och nya former. De lokala behoven kommer ges större plats i utformningen. Och alternativet till att ta det här beslutet är inte status quo: utan en förändrad struktur kommer sammanläggningarna fortsätta och snart kommer inte bara landsbygden utan även städerna behöva hitta de här formerna. Jag ser en risk att vi backar in i framtiden med en struktur som inte lever upp till de behov de lokala församlingarna har.

Det finns naturligtvis svagheter med förslaget också, men jag tycker nog att de flesta problemen antingen är överkomliga, eller redan är på väg att utredas (som former för samverkan för begravningsverksamheten, eller domprostens ställning). Jag ser mycket fram emot att diskutera strukturförslaget de kommande veckorna, dels i kyrkomötets organisationsutskott, dels i andra mer öppna fora.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

J’accuse: skinkmackan!

I Almedalen bjuds det på mycket. Lobbyister och näringslivet bjuder på vin och mat, folkrörelser och mindre organisationer bjuder mest på kaffe. Men på många ställen kan man också få en macka, både till frukost och på eftermiddagen.

Man misstänker ju att syftet med att bjuda är att folk ska komma dit, tycka det är trevligt och hålla sig pigga och mätta och på gott humör. Och inget fel med. Men trots det serveras det förvånansvärt ofta något som många – i alla fall i vissa grupper – inte äter: skinkmacka.

Som vegetarian litar jag oftast inte på att det bjuds på något jag kan äta, men det är ju inte bara veggisar som inte äter skinka. Jag har svårt att att tro att det är många som ens skulle tänka på saken om det bjöds på ostmacka istället för skinka – förutom de som av något skäl inte äter kött alls, och de som av religiösa eller andra skäl inte äter just fläskkött. Det är en tillgänglighetsfråga – varför sätta upp hinder för några, istället för att bjuda på något som (nästan) alla kan äta?

Nu är ju detta inte bara ett problem i Almedalen – det går till exempel inte att äta frukost på SJ:s tåg utan att få mackan besudlad med skinka och på många andra ställen är kött/fläsknormen förhärskande. Men just när man vill bjuda på något för att vara välkomnande för sina gäster kan man ju tycka att man kan bjuda på något som inte direkt avvisar veggisar, judar och muslimer.

Jag har nu irriterat mig i tystnad länge nog. Jag uppmanar helt enkelt: bort med skinkmackan! Gör det enkelt för er och bjud på ostmacka, eller var lite mer fantasifull och bjud på något annat vegetariskt eller varför inte en vegansk hummusmacka. Jag betvivlar starkt att någon kommer klaga på att det inte finns skinka på mackan, medan vi är många som kommer vara mätta och glada.

(p.s. vill du läsa om vad jag gjort i Almedalen mer än att irritera mig på skinkmackor kan du läsa på kristenvanster.wordpress.com)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

På plats i Almedalen

Nu har jag, något medtagen efter en väldigt tidig morgonresa till färjan, landat i Visby. Idag drar Almedalsveckan igång och jag är här för att blogga – främst på Kristen vänster, bloggen för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det kommer lite länkar här under veckan, men gå in där och läs direkt istället!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,