Min mormor, en förebild i kunskapstörst

Idag begravdes min mormor Annie. Precis innan jag åkte till Toronto åkte jag med mina föräldrar och hälsade på henne på hemmet där hon bodde den sista tiden och en kort stund pratade vi. Jag förstod ju då att hon knappast skulle leva när jag kom hem igen, och bara en dryg vecka senare somnade hon in, 96 år gammal.

Även om jag såklart är väldigt tacksam att jag åkte dit då, och jag tycker att jag fick en chans att ta avsked även om det inte var så uttalat, är det lite märkligt att inte vara med på mormors begravning. Vi stod inte varandra så väldigt nära vilket bland annat berodde på att vår familj rent geografiskt bodde långt från mormor och morfar och vi träffade dem inte så ofta under uppväxten. Men de fanns ju alltid där, och även om jag inte hade en så personlig relation med min mormor så har hon ju alltid funnits, och på sitt sätt varit en förebild.

I min mammas släkt finns en lång rad driftiga, självständiga (ibland egensinniga), intressanta och inte sällan framgångsrika kvinnor som kan vara till stor inspiration för en ung kvinna. Min mormor var inget undantag, även om hon främst inte omsatte detta i någon traditionell karriär. Den egenskap som jag alltid uppfattat som tydligast hos henne var hennes nyfikenhet och kunskapstörst, hur hon hela livet fram till de sista åren aldrig slutade vilja lära sig nya saker. Hon var lärare i matematik och naturvetenskap men hade ett stort intresse för historia, språk, kultur och samhällsfrågor. När hon gick i pension och fick tid över, passade hon på att lära sig nya språk och sedan resa för att få lite praktisk träning. Hon läste, lyssnade på P1 och promenerade eller simmade för att hålla sig igång. När hon var över 80 år gammal skaffade hon för första gången en dator och utan att någonsin ha använt någon tidigare, blev den en möjlighet för henne som inte längre orkade lika mycket som förut, att båda få nyheter från omvärlden och möjlighet att hålla kontakt med vänner och släkten, inte minst oss barnbarn. Hon var aldrig rädd för tröskeln som inlärning kan innebära, utan nyfikenheten och kunskapstörsten övervann alltid hindren.

Sista gången som vi alla var samlade – mormor och morfar, min mamma och alla hennes fem syskon och alla barnbarnen – var på en stor middag på hösten 2004 då vi firade morfars 85-årsdag men också deras 60-åriga bröllopsdag. Under middagen höll morfar ett oerhört fint tal till mormor, där han (som på goda grunder anses vara en stor intellektuell i många kretsar) framhöll hur oerhört stimulerande och roligt det är att ”gifta upp sig” över sin begåvningsnivå och beklagade att så få män förstår tjusningen i att vara gift men någon som är intelligentare än de själva. Jag misstänker att han hade helt rätt, både om mormors begåvning och om hur mycket han uppskattade den.

De sista åren av sitt liv var min mormor sjuk, svag och åldrades med all rätt kraftigt tills hon till slut fick somna in i början på det nya året. Men för mig kommer hon alltid vara en vital förebild i sin kunskapstörst, och i att längtan efter att lära sig nya saker, lyssna på andra människor och förstå lite mer om hur världen fungerar alltid är värt besväret.

Vila i frid, mormor.

Löfven blir nog bra – men laget blir avgörande

På sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte många i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och på det sättet är han okontroversiell. Han har också bred respekt långt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt från fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att återkomma i den frågan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framåt. Jag är inte heller fullt så orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte så märkligt med tanke på att ett fackförbunds uppgift är att ta vara på medlemmarnas intressen. De förespråkade istället låglönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lågavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har också välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att få starka företrädare i jämställdhetsfrågor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu måste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelålders männen måste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju både vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem måste vara kvinna, och om man så småningom ska ha nya talespersoner i olika frågor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”låst” till riksdagen och att mångfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet måste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, så att vi får en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation på listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor står utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin MobergParkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En unik situation?

Jag är en av de många som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat på frågor och hållit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (åtminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. På den posten lär hon vara ohotad under överskådlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att få ett långsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls så säker på att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi får en ledare med lång erfarenhet, stark integritet och ett ettårigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka så tror jag att en sådan person skulle kunna göra stordåd. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast får mest gjort de sista åren på sin andra ”term” när de inte kan väljas om till något.

I bästa fall kan det gå som med påve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, då han var 77 år gammal) som ansågs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) så kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa påve. Ingen hade då kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll på 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. Så man kan ibland få se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Omröstning? i alla fall öppenhet

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag också att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sådan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi får skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som går att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igår, så finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut på olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att få en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom får förklara vad hen vill politiskt och därmed få ett tydligt politiskt mandat. På kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att få en helt annan typ av partiordförande med en sådan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser någon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att någon eller några själva går ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gången var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrågad, och även om det var långt ifrån en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att några personer går ut öppet med att de ställer upp – då måste ju såväl valberedning som kongressombud förhålla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har någon kandidat i nuläget. Jag kan inte se någon självklar person som har allt som krävs för att gå in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet på lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater så finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhåller det jag skrev igår – vald i en öppen process, helst genom omröstning men åtminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp på (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Dags för öppen medlemsomröstning – vi kan inspireras av Kanada

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite på avstånd härifrån Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror på något sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framåt oavsett om det beror på politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen på Håkan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har såklart själv också bidragit till situationen. Jag tror inte att det är så enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada håller två av de tre stora partierna på att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgångsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val någonsin förra året. I båda fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hållits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare på NDP:s process (på partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man får kandidera, hur mycket pengar man får spendera, hur mycket stöd man måste ha (500 underskrifter från 5 provinser) för att ens få ställa upp samt hur omröstningen går till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar får komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid på internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar också. Den som är interim leader får inte kandidera utan kan jobba på i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt år  leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till någon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare på riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller någon annan gamling på riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igång och har (åtminstone i pk:s fall) börjat med rådslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhållen information, debatter osv. Om de här processerna hålls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat år av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige råd med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna får vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken på ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav på de gamla garderna att hålla sig till spelreglerna och låta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svårt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, så det är dags att testa något nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

 

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter HögbergNorrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Vissa nedskärningar stoppade i Toronto av nykomling i city council

Councilman Josh Colle. Bild från theglobeandmail.com

Redan igår kväll kom City Council till beslut i frågan om budgeten och framför allt de dramatiska nedskärningar som Borgmästare Ford vill genomföra (som jag bloggade om igår). Medan det pågick stora demonstrationer och protester utanför fattades beslut efter en spännande omröstning. Även om mycket gick borgmästarens väg, så stoppades $15 miljoner av nedskärningar, vilket var de mest kontroversiella punkterna, genom ett yrkande av den nyvalda councilman Josh Colle som enligt medierapporteringen hittills legat ganska lågt och framstått som pragmatisk mittenpolitiker. Nu har han dock klivit fram som oppositionens hjälte – tack vare sin mittenposition fick han med sig en knapp majoritet och omröstningen som slutade 23-21 anses som ett stort nederlag för Ford (även om Ford naturligtvis själv kallar det en seger).

Josh Colle intervjuades i CBC (public service-radion) imorse och berättade om omröstningen. En längre artikel om det politiska spelet bakom överenskommelsen finns i Toronto Star.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Torontos borgmästare vill skära ner – både på budgeten och sig själv

Torontos kontroversiella borgmästare, Rob Ford

Lokalnyheterna här i Toronto domineras av denna veckas city council special session, ungefär motsvarande kommunfullmäktiges budgetmöte, där 2012 år budget ska beslutas. Budgetförslaget som Rob Ford, Torontos borgmästare sedan oktober 2010, har lagt innehåller nedskärningar på 10% av stadens driftsbudget och har väckt stora protester – bland nedskärningsförslagen finns minskningar på kollektivtrafiken, stadsbiblioteken och simbassänger bland mycket annat. Om jag har förstått rätt består City Council av personvalda ledamöter och även om de tillhör partier måste koalitioner byggas för att få majoritet och utfallet verkar än så länge osäkert.

Ford är en kontroversiell politisk figur, konservativ och väldigt olik de proffspolitiker som brukar inneha den här sortens positioner. Han påminner nog mest om amerikanska tea party-politiker, både i sin skattesänkariver och ovilja till offentliga utgifter, och i sin totala brist på bekymmer över att visa sin okunskap och ”vanlighet”. Till en av mina kurser fick vi läsa ett långt porträtt av honom, publicerat strax innan valet, som ger en någorlunda nyanserad bild. Många har frågat mig vad jag tycker om Ford, och det är uppenbart att många jag möter här på universitetet är väldigt kritiska mot honom. Han fick heller inte särskilt mycket stöd i Downtown Toronto utan valdes tack vare de kranskommuner som numera, efter en kommunsammanslagning, ingår i GTA (Greater Toronto Area).

Dagens huvudnyhet, innan själva fullmäktige dragit igång, handlade dock inte om nedskärningar i Fords budget, utan nedskärningar för Ford själv. Han och hans bror Doug som är fullmäktigeledamot samt Robs politiska högra hand, har nämligen bestämt sig för att inte bara banta ner Torontos budget, utan också sig själva efter viss negativ publicitet kring Fords osunda livsstil. I ett klassiskt ”publicity stunt” vägde de in sig igår och har nu lovat att tappa 50 punds (ca 23 kg) på ett halvår.

Rob Ford är, även om han säkerligen skulle vara en av de sista politiker jag själv skulle rösta för, onekligen en intressant politisk figur. Han lär återkomma här på bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kaffebekymmer

Överallt i Toronto (och resten av Kanada) finns Tim Horton's kaffe. Tyvärr är det lite för blaskigt för min smak...

Efter nästan två veckor här i Toronto börjar nu komma på plats och har kommit igång och börjat jobba på mitt kontor. Och även om det är en världslig sak så har jag stött på mitt första arbetsmiljöproblem: bristen på vettigt kaffe. Hemma på institutionen så har vi ju ett fika/lunchrum med kaffeautomat och jag har ärligt talat inte riktigt funderat på hur central denna ständiga tillgång på kaffe är för mitt arbete.

Här på RCC (Roger Communication Center = byggnaden vi håller till i) finns inget riktigt personalfikarum och även om det finns ett stort rum där studenterna kan äta sin medhavda lunch så finns det inget kaffe där (och knappast möjlighet för mig att ha en kaffebryggare + mjölk i en kyl). Runt om på campus finns det kaffeställen, men nästan överallt har de bara bryggkaffe som här tyvärr innebär en närmast odrickbar blaskig dryck som mer påminner om te än om svenskt kaffe. Återstår då ställen där har espressobaserat kaffe – det finns ett starbucks i källaren två hus bort [där en latte kostar c:a 30 kr], och det finns en espressomaskin i kårhuset tvärs över gården. Det finns också ett riktigt schysst kaffeställe i närheten, men det är också i alla fall ett kvarter bort och alltså en hel kafferasts promenad. Jag har alltså hittills tänkt att alternativen är att gå långt för att köpa dyr latte (ohållbart i längden) eller vänja mig vid blasket (känns också osannolikt).

Efter att ha utgjutit min irritation över detta på twitter under dagen har jag fått en del konstruktiva förslag och uppfattar nu att det trots allt finns en del alternativ: 1) köpa snabbkaffe och ha på kontoret, att ”spetsa” blaskkaffet med 2) skaffa en termos och göra schysst kaffe hemma på morgonen som får räcka under dagen 3) fundera ut någon konstruktiv lösning för att göra kaffe på kontoret. Eventuellt fortfarande ibland gå iväg och köpa finkaffe samt kanske ändå försöka vänja mig vid blasket.

Imorgon blir det nog en tur till campus bookstore där de enligt tidigare efterforskningar säljer små termosar (och kanske en termosmugg, och dricka kaffe på min morgonpromenad till jobbet). Återstår att se om jag kommer ha tillräcklig självorganisering för att hinna och orka göra kaffe på morgnarna. Det känns nästan lite nostalgiskt – under de många terminer som jag brukade plugga på Carolina hade jag nästan alltid termos…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,