PÃ¥ sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte mÃ¥nga i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och pÃ¥ det sättet är han okontroversiell. Han har ocksÃ¥ bred respekt lÃ¥ngt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt frÃ¥n fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att Ã¥terkomma i den frÃ¥gan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framÃ¥t. Jag är inte heller fullt sÃ¥ orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte sÃ¥ märkligt med tanke pÃ¥ att ett fackförbunds uppgift är att ta vara pÃ¥ medlemmarnas intressen. De föresprÃ¥kade istället lÃ¥glönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lÃ¥gavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har ocksÃ¥ välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att fÃ¥ starka företrädare i jämställdhetsfrÃ¥gor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu mÃ¥ste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelÃ¥lders männen mÃ¥ste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju bÃ¥de vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem mÃ¥ste vara kvinna, och om man sÃ¥ smÃ¥ningom ska ha nya talespersoner i olika frÃ¥gor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”lÃ¥st” till riksdagen och att mÃ¥ngfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet mÃ¥ste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, sÃ¥ att vi fÃ¥r en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation pÃ¥ listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor stÃ¥r utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin Moberg,  Parkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stefan löfven, partiledare, socialdemokraterna, skris, nystart

Jag är en av de mÃ¥nga som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat pÃ¥ frÃ¥gor och hÃ¥llit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (Ã¥tminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. PÃ¥ den posten lär hon vara ohotad under överskÃ¥dlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att fÃ¥ ett lÃ¥ngsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls sÃ¥ säker pÃ¥ att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi fÃ¥r en ledare med lÃ¥ng erfarenhet, stark integritet och ett ettÃ¥rigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka sÃ¥ tror jag att en sÃ¥dan person skulle kunna göra stordÃ¥d. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast fÃ¥r mest gjort de sista Ã¥ren pÃ¥ sin andra ”term” när de inte kan väljas om till nÃ¥got.

I bästa fall kan det gÃ¥ som med pÃ¥ve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, dÃ¥ han var 77 Ã¥r gammal) som ansÃ¥gs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) sÃ¥ kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa pÃ¥ve. Ingen hade dÃ¥ kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll pÃ¥ 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. SÃ¥ man kan ibland fÃ¥ se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, carin jämtin, skris, juholt, partiledare, demokrati, öppenhet

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag ocksÃ¥ att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sÃ¥dan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi fÃ¥r skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som gÃ¥r att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igÃ¥r, sÃ¥ finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut pÃ¥ olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att fÃ¥ en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom fÃ¥r förklara vad hen vill politiskt och därmed fÃ¥ ett tydligt politiskt mandat. PÃ¥ kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att fÃ¥ en helt annan typ av partiordförande med en sÃ¥dan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser nÃ¥gon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att nÃ¥gon eller nÃ¥gra själva gÃ¥r ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gÃ¥ngen var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrÃ¥gad, och även om det var lÃ¥ngt ifrÃ¥n en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att nÃ¥gra personer gÃ¥r ut öppet med att de ställer upp – dÃ¥ mÃ¥ste ju sÃ¥väl valberedning som kongressombud förhÃ¥lla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har nÃ¥gon kandidat i nuläget. Jag kan inte se nÃ¥gon självklar person som har allt som krävs för att gÃ¥ in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet pÃ¥ lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater sÃ¥ finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhÃ¥ller det jag skrev igÃ¥r – vald i en öppen process, helst genom omröstning men Ã¥tminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp pÃ¥ (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, s-kris, juholt, medlemsomröstning, demokrati

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite pÃ¥ avstÃ¥nd härifrÃ¥n Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror pÃ¥ nÃ¥got sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framÃ¥t oavsett om det beror pÃ¥ politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen pÃ¥ HÃ¥kan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har sÃ¥klart själv ocksÃ¥ bidragit till situationen. Jag tror inte att det är sÃ¥ enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada hÃ¥ller tvÃ¥ av de tre stora partierna pÃ¥ att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgÃ¥ngsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val nÃ¥gonsin förra Ã¥ret. I bÃ¥da fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hÃ¥llits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare pÃ¥ NDP:s process (pÃ¥ partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man fÃ¥r kandidera, hur mycket pengar man fÃ¥r spendera, hur mycket stöd man mÃ¥ste ha (500 underskrifter frÃ¥n 5 provinser) för att ens fÃ¥ ställa upp samt hur omröstningen gÃ¥r till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar fÃ¥r komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid pÃ¥ internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar ocksÃ¥. Den som är interim leader fÃ¥r inte kandidera utan kan jobba pÃ¥ i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt Ã¥r  leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till nÃ¥gon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare pÃ¥ riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller nÃ¥gon annan gamling pÃ¥ riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igÃ¥ng och har (Ã¥tminstone i pk:s fall) börjat med rÃ¥dslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhÃ¥llen information, debatter osv. Om de här processerna hÃ¥lls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat Ã¥r av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige rÃ¥d med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna fÃ¥r vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken pÃ¥ ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav pÃ¥ de gamla garderna att hÃ¥lla sig till spelreglerna och lÃ¥ta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svÃ¥rt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, sÃ¥ det är dags att testa nÃ¥got nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter Högberg,  Norrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, juholt, jämtin, s-kris, kris, partiledare, partiledarval, kanada, ndp