Tidigare ikväll råkade jag klicka in på viar99procent.se som alltså är den svenska versionen av we are the 99 percent.. Jag fascinerades lite, eller snarare provocerades lite, av den dramatiska tonen. Infotexten på svenska är en direktöversättning av den amerikanska och lyder:
Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.
Jag fattar att det finns en stor poäng i att hänga på en internationell rörelse och visa på hur klyftorna ökar i Sverige och framför allt många lever långt ifrån bilden som regeringen vill måla upp. Men jag tycker ändå att det blir lite problematiskt när man beskriver sig som att 99% av befolkningen lever helt utan trygghet. Det är ju, trots att situationen blivit dramatiskt sämre för de som har det sämst i Sverige, och otryggheten ökar, helt enkelt inte sant.
Det är en akut angelägen uppgift för arbetarrörelsen och andra progressiva krafter i Sverige att peka på de ökade klyftorna i samhället och bilda opinion för en annan utveckling. Och det ligger ett särskilt stort ansvar på socialdemokraterna att visa att man är beredd att på riktigt bedriva en ekonomisk politik som minskar klyftorna. Det är också väldigt viktigt att visa på att den stora grupp som har det rätt bra i Sverige i själva verket har mycket mer gemensamt med de utförsäkrade, de arbetslösa, de med osäkra anställningar än vad de har gemensamt med en rikaste 1%. En förutsättning för att återupprätta det förlorade ”kontraktet” mellan medelklass och arbetsklass i Sverige är ett återupprättande av de generella trygghetssystemen, inte minst försäkringarna.
Men jag tror verkligen inte att vägen dit är en så verklighetsfrämmande beskrivning som att de 99% lever under villkor som faktiskt inte gäller en majoritet av Sveriges befolkning. Genom att använda bokstavligen samma text här som i den amerikanska kampanjen så osynliggör man ju också att politiken faktiskt har spelat roll – Sverige är ett väldigt mycket bättre land att leva i för de flesta och betydligt jämlikare, och det är det på grund av en stark fackföreningsrörelse och politisk kamp under många år för jämlikhet och generell välfärd. Dessutom misstänker jag att rätt många av de som klarat sig rätt bra de senaste åren inte alls känner igen sig i beskrivningen – vilket riskerar göra kampanjen helt kontraproduktiv.
Vi måste prata om och hitta en politik mot de ökade klyftorna. Vi måste återupprätta de gemensamma trygghetssystemen och därmed tilltron till dem i breda befolkningslager. Vi måste se och prata om hur otryggheten ökat i vårt samhälle och kryper uppåt så även de med jobb och stabil ekonomi idag kan råka riktigt illa ut vid arbetslöshet eller sjukdom. Vi måste visa att en absolut majoritet av befolkningen har mycket mer gemensamt med varandra än en liten grupp superrika. Men jag tror att det görs bäst genom att analysera och se den politiska verkligheten som den faktiskt ser ut i Sverige, inte genom en direktöversatt amerikansk bloggkampanj utan kontext.
Kan för övrigt inte låta bli att dela detta elaka men väldigt roliga klipp om the 99%
| The Daily Show With Jon Stewart | Mon – Thurs 11p / 10c | |||
| The 99% | ||||
|
||||
Läs även andra bloggares åsikter om politik, klyftor, 99%, 99 procent, jämlikhet, välfärd
Ni i socialdemokratiska politiker har haft tiden på er att göra nått mot klasklyftorna, sociala orättvisor och den bristande ojämlikheten. Men istället har ni varit med och slaktat välfärden, gjort våra arbeten osäkrare och roffat åt er. Tycker du ska knipa käft! Jävla klassförädare!
” Men jag tycker ändå att det blir lite problematiskt när man beskriver sig som att 99% av befolkningen lever helt utan trygghet.”
För ungdomar är det typ sant. Praktiskt taget ingen av mina vänner har fast anställning eller någon som helst trygghet i livet. Och det är inte direkt så att detta kommer att ändras bara för att vi blir äldre… Osäkerheten kommer följa med oss även när vi är fyrtio, och nästa generation kommer att sitta i en ännu sämre sits. Som det ser ut nu.
Och ni sossar har ju varit med och skapat den här situationen. Och nu gör ni ingenting vad jag kan se, det existerar ju ingen opposition mot regeringen, än mindre mot kapitalismen. Ni fattar ju också att det inte räcker med någon lam debattartikel i DN emellanåt, vem läser DN Debatt förutom politikerfolk?
Sossarna måste fatta att ni i dag är lika svaga som resten av vänstern. Ni är inte heller fler än ett par tusen, max. Välfärden kommer aldrig att bli bättre med de här styrkeförhållandena. Vi måste sätta igång och bygga folkrörelser igen, släpp all PR-skit och ut på arbetsplatserna och arbetsförmedlingarna och agitera, organisera och vara allmänt besvärliga.
Ey glöm din dröm sosse. På ”min” arbetsplats finns ingen jämlikhet, bara billig slit & släng arbetskraft, bemanning, 1800-tal, liksom stälet bor osv. Alla jag känner i min ålder under 30 lever ungefär samma situation. 99% är nåt starkt att samlas bakom, alla som inte tjänar på politiken (något av blocken, ni politiker finns inte för oss) Glöm medelklassen. Dom är inte så många o så trygga, dom äger bara hela kulturen och media. Om ett par år kommer ni märka när era barn växer upp som working poor.
Tror att du borde ägna fokus och vilka berättelser folk delar med sig av istället för att bara läsa ingressen till sidan. Där finns både tacksamhet till välfärdssamhället, uppgivenhet över att Socialdemokratin påbörjade dess nedmontering och en glöd inför att att gemensamt börja bygga upp en trygghet tillsammans igen. Att tilltro till ditt parti saknas i folks berättelser är nog inget du kan belasta 99%-initiativet för. Där får du nog gräva där du står för att finna problemet.
Först och främst är ju kommentarer som ”Jävla klassförrädare!” varken så trevliga eller så jävla konstruktiva. Det finns ju faktiskt vissa delar av din kritik som är relevant. Ja, det är värre i USA, det har du rätt i. Men om man lägger för mycket betoning vid det tror jag att man riskerar att ursäkta skillnaderna i Sverige med att det är värre i USA.
Jag tror att man måste se utanför bara de faktiska förhållandena. Jag (och min sambo) har just nu en fast lägenhet (etta) i Uppsala. Jag får 10000 i månaden för mina studielån och arvoderingar. Jag kan äta mig mätt de flesta månader, även om jag inte kan spara pengar pga hög hyra. Rent faktiskt har jag det inte jättedåligt.
Men jag vet att jag efter min femåriga humanistiska utbildning är det inte särskilt troligt att jag får jobb av den. Och jag vet att om jag inte får jobb kommer jag först att tvingas utstå det helvete det innebär att söka socialbidrag i Sverige, och om jag inte får något temporärt skitjobb kommer jag att tvingas till något slavarbete inom fas 3. På det sättet beräknas jag då betala av mina skulder.
Och det är bara ett exempel på hur de yttre omständigheterna måste tas med i beräkningarna. Vi 99% lever i ett samhälle av ständig rädsla. En rädsla för att om vi hamnar utanför Arbetslinjen har vi mist våra chanser till ett gott liv. Det är ett samhälle där man inte säger nej till chefen, anställningsintervjuaren, tjänstemannen eller arbetsgivaren. Det är ett samhälle där fackligt engagemang är få förunnat.
Det är också ett samhälle där folk är splittrade. Har du tänkt på varför så få litar på socialdemokratin (i bredare bemärkelse) längre. Jag tror att det delvis handlar om socialdemokraternas politik, men knappast bara om socialdemokraternas politik. Vi lever i ett samhälle där proletariatet splittras mer och mer (högern har uppenbarligen läst Marx). Vi lever i samhället där vi inpräntas att vem som helst kan få jobb, bara man försöker. Vi lever i ett samhälle där fler och fler går från att vara ”anställda” till att vara ”konsulter”.
Att ha mat på bordet och rena tänder är en sak, men att veta att man kommer att ha mat på bordet och rena tänder nästa månad är en helt annan sak. Vi kan knappast begränsa de 99% till prekariatet när de allra flesta lever under ständiga hot om att prekariseras. Därför tror jag att vi kan tala om de 99%. Vi kanske kan börja tala om de prekariserbara, ihop med de prekariserade?
Som facklig aktiv så får man fan skämmas över din verklighetsuppfattning. Kom ut i verkligheten!
Hej Marta!
Jag kan rekommendera det här blogginlägget som publicerades på Vi är 99%:s facebooksida:
http://907.tumblr.com/post/11711195444/varfor-vi-faktiskt-ar-99
Därefter tycker jag att du kan fundera över en solidaritet som inte bara är ett fint ord, utan som är en livsnödvändighet för de flesta av oss (även om vi har glömt det). Vad äger du egentligen, Marta? Själv äger jag ingenting annat än kläderna på kroppen och den skrala inredningen i mitt påvra hem. För att överleva måste jag sälja min arbetskraft. Utan inkomst från den i en eller ett par månader så står jag snart på bar backe. Berättelserna från Vi är 99%:s facebooksida är en verklighet som är mig mycket närstående, personligen. Den är närmre oss alla än vad vi skulle önska. Och kanske närmre än vad vi vågar erkänna.
Jag har läst era kommentarer och kommer svara, men eftersom jag inte bestämmer helt över min tid utan måste hållarn deadline får svar vänta lite.
Måste dock säga att jag har lite svårt att se hur okvädningsord från människor som uppenbarligen inte vet särskilt mycket om mig, mitt liv, mina åsikter eller politiska engagemang ska leda till vare sig en konstruktiv diskussion eller en starkare politisk vänster i Sverige. Men som sagt, jag återkommer.
Håller med Marta. Bra skrivet!
Lite lustigt dock att läsa bland kommentarerna att ”99% är något att samlas bakom” men att vi bör ”strunta i medelklassen”. Alltså, detta med matematik… utan medelklassen, inga 99%.
jag förstår din poäng.
Det är lättare att förstå och vilja delta i en rörelse som man kan identifiera sig med. Jag sympatiserar absolut med 99%rörelsen i flera av dess varianter, eftersom jag är emot klass samhället och att kapitalismen blivit grunden för vårt levene. Buy or die.
Men jag tycker som du, att vi borde kunna hitta en annan formulering som motsvarar förutsättningarna i Sverige istället för att rakt av kopiera USAs infotext.
Vi har så olika grundförutsättnignar, och jag är inte så säker på att alla så noga känner till skillnaderna och framför allt vilka unika förmåner vi har här i Sverige i form av subventionerad tand och sjukvård, och ett väl utbyggt försäkringssystem. Är det provocerande att säga att ”folk vet inte hur bra de har det” och vi är deffenitivt fler svenskar som faller under den kategorin än de stackarna som verkligen lever under extremt svåra förhållanden. Vilket den ju den stora medelklassen inte riktigt faller under. Men vi vill alla likväl vara med och kämpa för en bättre värld för alla. Kämpa för att världens tillgångar fördelas mer rättvist.
Säkert är vi fler (både låg och medelklass ) som kan skriva under på att det är den lilla 1% som vi borde fokusera på istället för att värdera varandras livsöden. De som aldrig själva någonsinn drabbas av några lågkonjunturer, utan roffar åt sig och säkra sina egna tillgångar. Att vi kan enas om att det är ett systemfel när en liten elit styr och ställer med storföretag, och plockar ut enorma bonusar trots att de driver företag där personalen får sparken.
Man ska berätta om den livssituation man själv är, att man itne har något jobb, inget hem, inga pengar, usla anställningsvilkor – endast det sista gäller mig själv, och därför har jag istället behov av att betona något annat – det ingår i 99%konceptet att var och en berättar sin historia. Man måste förstå att ingen historia eller åsikt i det här egentligen står emot varandra – de kompletterar ju varandra!!!Tillsammans är vi en massa större än den lilla procent som skor sig på andras bekostnad.
det här är varför socialdemokratin idag inte är så framgångsrik, ni ser inte vilken verklighet folk faktiskt lever i. du vill lyfta fram att det finns klyftor i samhället, ”men inte på det sättet”. men hur? en mer tillrättalagd version som framhäver socialdemokratins kompromissande med välfärd och arbetsrätt i en mer smickrande dager? om sossarna hade varit en arbetarrörelse hade du inte blivit ”provocerad” av att arbetare lever i en pissig verklighet. du hade blivit förbannad och inte det minsta förvånad.
99% är inte ett uträknat tal för exakt hur många som har det dåligt i Sverige (eller i USA). Men om man funderar på hur många som förlorar på nuvarande samhällssystem så närmar sig siffran 99%.
Ni sossar har för många politikerförmåner och för höga löner för att på allvar vilja göra något åt orättvisorna…
Marika : Jag tycker på något sätt att det är intressant hur fokus helt hamnar på den matematiska korrektheten i just ”99%”. Du och Marta har givetvis rätt i delar av er kritik mot denna. Och jag tycker inte ni förtjänar påhopp om ”klassföräderi” och liknande skit. Men det är fetischeringen och mystifieringen av medelklassen som jag upplever i er retorik jag tycker är beklaglig.
Det har skett en tydlig proletarisering av medelklassen sedan Socialdemokratin började sin (antagligen nödvändiga) nedmontering av välfärdssamhället. Jag har ett bra jobb, en bra lön och ett bra boende. I alla avseenden känner jag mig tillhöra medelklassen. Men samtidigt så har jag en otrygg anställning, helt belånat boende med höga månadskostnader, inget sparande och ett jobb som är otroligt konjunkturkänsligt. Det jag tycker ni missar här är att medelklassens bekymmer inte är pigavdrag, fastighetsskatter eller viljan att få välja från vilket bolag man skall köpa alvedon av.
Jag upplever det som att medelklassen är tydligt närvarande i berättelserna från Vi är 99%. Det som jag tycker saknar kontext är er syn på hur klassammansättningen inom medelklassen ser ut idag.
Jag tycker egentligen inte att det matematiska är huvudpoängen, utan att det är problematiskt att helt flytta över 99%-konceptet från USA av de skäl Marta är inne på – dels för att man på så sätt osynliggör de framsteg som arbetarrörelsen gjort i Sverige till skillnad från i USA, och dels för att det i USA tydligare går att visa att en stor majoritet förlorar på den förda politiken.
Sen tror jag att både jag och Marta är varma anhängare av minskade samhällsklyftor. Det är strategin, inte målet, som kritiseras.
För egen del tror jag varken att RUT, regressiv fastighetsskatt eller privatiserade apotek är den mest angelägna politiken för medelklassen. Har skrivit om detta otaliga gånger på min egen blogg och även många gånger problematiserat den förenklade bilden av ”medelklassen” jag tycker finns i delar av mitt eget parti. Så för min del är det inte alls det det handlar om.
Jag är fullt medveten om den ökande otrygghet som spritt sig i stora grupper av befolkningen, men jag vet också att stora delar har det bra. Varför skulle de annars rösta på alliansen? Jag gillar inte att idiotförklara folk. Man har väl ett vettigt skäl att rösta som man gör. Jag tror att det skälet ser ut såhär: http://storstad.files.wordpress.com/2010/10/tva-tredjedelar.png
Arbetarrörelsens framgång låg i att förena intressena nerifrån och upp (vänstra bilden). Borgarnas framgång de senaste valen ligger i att de lyckats bryta detta förbund och förena intressena uppifrån och ner (högra bilden).
Vad gäller den mindre balanserade kritiken i denna tråd tycker jag trots allt att det vore välgörande om fler insåg att socialdemokratin inte styr det här landet och inte har gjort det på rätt länge. Det sitter uppenbarligen djupt hos människor, både till vänster och höger, att allt som sker är sossarnas fel. Då ser man nog inte riktigt var makten i det här samhället ligger.
ps. Två illustrationer av vad som hänt de senaste åren: http://storstad.files.wordpress.com/2011/09/odynamiskt-vc3a4rre.png
http://storstad.files.wordpress.com/2010/02/skattesankningar-kvartiler.png
Det är de nedersta tio procenten som är uppenbara förlorare. Inte de nedersta 99 procenten. Jag tycker det är tillräckligt illa. Låt oss inte flytta fokus från det, det blir så svårt att få med sig människor då, de känner inte igen sig.
Marika: Jag tror du missförstår det globala konceptet med 99%. Det handlar inte om att varje enskild individ har varje problem som beskrivs i texten, utan snarare att 99% är utsatta för en allt större otrygghet som 1% inte alls utsätts för.
Ja, och jag menar att så inte är fallet i Sverige.
Jag ska försöka svara på era kommentarer.
Min poäng var just den som Marika skriver, att jag absolut delar målet och att det är medlen, retoriken som jag reagerade på. Det här inlägget var en snabb reaktion när jag läst bloggen, inte en genomarbetad analys av alla aspekter.
Jag tror precis som flera av er skriver att det är en central politisk poäng att se att breda befolkningsgrupper har mycket mer gemensamt med varande än de rikaste. Medelklassen är central, men inte så att den ska ”mutas” med diverse märkliga förslag eller subventioner, utan så att de generella välfärdssystemen måste täcka mycket större grupper än fallet är idag. Jag kommer skriva lite mer om det snart och utveckla hur jag menar.
Om det är så att 99% kan samla berättelser om den ökade otryggheten är det jättebra och jag hoppas att jag har fel. men om kritiken mot kampanjens formuleringar att den kanske inte samlar tillräckligt många möts med tillmälen och misstänkliggöranden så känns det inte riktigt som förutsättningarna är så goda att lyckas med just det…
När det gäller kritiken mot socialdemokratin så var det inte alls mitt syfte med inlägget att varken hävda att allt är bra i Sverige eller att s gjort allting rätt och är perfekta. Tvärtom delar jag mycket av kritiken mot partiets vägval och den som läser bakåt här i bloggen kommer se att jag också framfört mycket av den kritiken. Det jag menade var att just för att man tidigare kunnat genomföra stora reformer så vet vi att det går – vägen framåt är i min mening just att sluta vara ängsligt anpassliga till regeringens agenda och bygga en egen politik med mycket ambitiösare mål för jämlikhet.
Huruvida jag är en klassförrädare eller inte tänker jag inte diskutera men flera av de andra kommentarerna antyder att jag skulle leva ett sådant liv att jag inte förstår otryggheten som kommer fram i berättelserna i 99%. För det första är det knappast sant, jag har en enda gång haft ett fast jobb vilket var på ett bemanningsföretag (även om jag har haft turen att knappt varit arbetslös), har nyss för första gången kvalificerat mig för a-kassa och bor i en studentlägenhet utan något sparkapital. Några stora arvoden för mina uppdrag som (fritids)kyrkopolitiker får jag inte heller. Men jag tycker inte att det är det relevanta här. Förutom att det är ganska osympatiskt att bli beskylld för saker av människor som uppenbarligen inte vet något om mitt liv och tillvaro, så måste det i mina ögon gå att diskutera politisk strategi och organisering utan att börja med en redogörelse för ens egen ekonomiska situation och där bara den som lever under ”rätt” (eller snarare ”fel”) egna livsvillkor har rätt att uttala sig. Tvärtom, om man nu vill samla en närmast total majoritet av befolkningen bakom sig är det väl viktigt att människor oavsett sin egen situation som av ideologiska skäl delar uppfattningarna också kan vara med och arbeta politiskt.
Hej!
Vad gäller trygghet kontra otrygghet så är det självklart att individer bör lyfta fram och berätta om sin egen situation. Detta därför att då belyser man hur det faktiskt ligger till. Att bara tala i termer av ”kollektivet” fungerar inte längre.
Det är många som har fått det svårare sedan maktskiftet 2006. Det räcker med att se hur arbetslösa, långtidsarbetslösa och sjuka har det idag.
Jag har egen erfarenhet av både arbetslöshet och långtidsarbetslöshet. Jag har jobbat i bemanningsbranschen, och det var ”inte” något tryggt jobb. Jag hade mycket korta kontrakt och sammanlagt har jag lyckats skrapa ihop 6 månaders arbetslivserfarenhet under delar av 2007 och delar av 2008. Efter att jag blev arbetslös fick jag vare sig rätt till A-Kassa, Alfakassa eller försörjningsstöd. Det blev att leva på ingenting dvs 0 kr.
Men, jag fick göra det bästa av situationen och fortsätta att söka jobb på ett aktivt och ansvarsfullt sätt runt om i vårt avlånga land. Men, hittills har jag inte fått några som helst positiva svar från någon arbetsgivare i hela vårt avlånga land. Jag har även sökt jobb i våra grannländer utan framgång. Dessutom har jag sökt jobb i England helt utan framgång.
Men, jag har färsk kompetens i form av bra utbildning inom bland annat det juridiska området.
Men, att leva på ”ingenting” sliter både fysiskt och psykiskt på själen och kroppen. Att hela tiden behöva ”tigga” pengar av sina pensionerade föräldrar för att få privatekonomin att gå ihop är inte roligt och känns inte alls bra.
Jag började att söka jobb redan under min utbildning, men redan då fick jag alla dörrar slängda i mitt ansikte runt om i vårt avlånga land. Detta trots att jag sökte jobb på ett mycket aktivt och ansvarsfullt sätt, och dessutom uttryckte mig på ett trevligt och ansvarsfullt sätt.
Men, trots att jag sliter som tusan med mitt arbetssökande runt om i vårt avlånga land, dag in och dag ut, månad in och månad ut, år in och år ut så får jag inga positiva svar från något håll. Det är rena rama ”utfrysningen”, och det är rätt svårt att känna sig välkommen eller önskvärd när man blir behandlad på ett sådant sätt. Ibland undrar jag om det ens är lönt att bo i Sverige eller EU, för varför skall jag behöva acceptera att bli utfryst/mobbad av Sverige.
Som svensk medborgare har jag precis samma rättigheter som alla andra, och det finns klara och tydliga artiklar i Europakonventionen som Sverige är förpliktigade att följa. Detta då Sverige skrivit under och ratificerat Europakonventionen.
Enligt mig är det så sjukt att det inte lönar sig att investera i utbildning, kompetensutveckling genom eget ansvar. Det lönar sig heller inte att aktivt och ansvarsfullt söka jobb runt om i vårt avlånga land och i våra grannländer.
Idag har jag i princip inga vänner och ingen på min sida här hemma i Sverige. De enda som pratar med mig är i princip de som har valt att fly landet och som nu lever utanför Europa.
Jantelagen används systematiskt och cyniskt mot oss arbetssökande om vi försöker lyfta fram att vi kan något och att vi har massvis att bidra med. Det finns en mycket spännande blogg om det här.
Jag förstår de som tvivlar på politikerna och på de politiska partierna, då många som är politiker lever i en helt ”annan” verklighet än resten av svenska folket. Politikerna förstår inte hur det är att vara ”ofrivilligt” arbetslös eller långtidsarbetslös. Många politiker har ju aldrig haft ett riktigt jobb så de förstår inte hur verkligheten är beskaffad. Åtminstone gäller det karriärpolitikerna.
Ofrivilligt arbetslösa och långtidsarbetslösa blir trakasserade och mer eller mindre förföljda av Arbetsförmedlingen och deras empatistörda handläggare. Försöker man förklara saker och ting för Arbetsförmedlingen så blir man ofta hotad, och många blir avstängda från A-Kassan för det minsta lilla som kan tolkas som ”kritik”.
Rättslösheten är enormt utbredd i Sverige, och de som har hamnat i FAS 3 är rättslösa. Detta därför att det är Regeringen som tagit beslutet om Förordningen om jobb och utvecklingsgarantin. I det förvaltningsrättsliga regelverket finner man nämligen att beslut från Regering och Riksdag inte får överklagas. Därmed hamnar de som drabbas av denna förordning i ett rättslöst läge. Detta innebär i sin tur att Sverige har meddelat en förordning i strid med Artikel 6 i Europakonventionen. Denna artikel garanterar nämligen att man har ”rätt” att få sin sak prövad i en opartisk domstol.
Dessutom fungerar FAS 3 i verkligheten som så att den som vägrar ”pysselsättning” hos anordnare blir av med hela sin ersättning. Dvs, det är inte någon ”frivillighet” över FAS 3, utan det är ett tvång att utföra denna meningslösa ”pyssla”. Därmed hamnar vi i artikel 4.2 i Europakonventionen och artikel 5.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som handlar om förbud mot ”tvångsarbete och eller annat påtvingat arbete”.
Som något av en expert på förvaltningsrätt då jag har färsk kompetens inom området, och nyligen också studerat EU-rätt, folkrätt/Internationell rätt så tycker jag att Sverige trampar överallt på Europakonventionen och kränker de långtidsarbetslösas mänskliga rättigheter , och då särskilt artikel 4.2 i Europakonventionen, artikel 5.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 (rätten att få sin sak prövad).
Så här skall det inte behöva gå till i en demokratisk rättsstat.
Mvh
Mikael
Mikael: tack för din berättelse. jag hoppas att ingen uppfattade min skepsis mot kampanjen som att jag inte delar verklighetsuppfattningen eller att jag inte tycker att sådana här berättelser är viktiga. Tvärtom tror jag att det är enormt viktigt att människor berättar om sin utsatthet och oro och att vi arbetar politiskt för minskade klyftor och ökad trygghet för alla människor i vårt samhälle.