Det är inte prästen som äger vigselrätten

Nu har ledamöterna återsamlats i Uppsala för andra sessionen av årets kyrkomöte, i eftermiddags drog förhandlingarna igång i aulan (och därmed också på webben). De två största ärendena som initierats av kyrkostyrelsen gäller Svenska Kyrkan i utlandets organisation samt frågor om tystnadsplikt, och de debatteras imorgon respektive torsdag först på dagordningen (dvs vid kl 10.30). Men i förhandsdiskussionen är det en annan fråga som fått mest uppmärksamhet och dessutom med viss förvirring i rapporteringen, nämligen frågan om enskilda prästers vigselrätt. Det som diskuteras på det här kyrkomötet är inte vigselrätten för kyrkan som helhet, utan om det ska vara möjligt för enskilda individer att avsäga sig vigselrätten helt.

Bakgrunden är den nya äktenskapslagen från 2009, där förutom den stora förändringen att lagen numera är könsneutral, förändringar har skett i hur vigselrätten administreras för trossamfunden. Numera ska varje vigselförrättare få sin vigselrätt från kammarkollegiet, men det ansöks kollektivt från samfundet och det är samfundet som avgör vilka som ska ha vigselrätt. Följdriktigt fick jag mitt bevis från kammarkollegiet med intyg om vigselrätt inte när jag prästvigdes utan i början på 2010.

När Svenska kyrkan beslutade sig 2009 för att ansöka om vigselrätt enligt den nya lagen och därmed även lÃ¥ta par av samma kön ingÃ¥ äktenskap i Svenska kyrkans ordning, sÃ¥ var en del av det beslutet att individuella präster aldrig skulle tvingas utföra vigslar av par av samma kön. Samtidigt slogs tydligt fast att alla par har rätt att bli vigda i sin hemförsamling och att det är kyrkoherdens uppgift att se till att det finns en präst som genomför vigseln. Det ansvaret är alltsÃ¥ församlingens och par som bokar vigsel behöver överhuvudtaget inte bekymra sig om vilka som jobbar var eller vad prästerna tycker (om man inte har en speciell präst man vill ha, sÃ¥klart) – församlingen kommer se till att nÃ¥gon med glädje genomför vigseln.

Under det senaste året har ett litet antal präster trots detta hos kammarkollegiet avsagt sig sin vigselrätt, i protest mot den nya lagen. De skulle alltså ändå aldrig behöva utföra vigslar med par av samma kön, men vill alltså överhuvudtaget inte utföra några vigslar. De har fått tillsägelser av respektive domkapitel eftersom dels prästerna inte själva förfogar över sin vigselrätt, dels så innebär det ju arbetsvägran om man inte är beredd att utföra en av de centrala arbetsuppgifterna för en präst. Överklagandenämnden har beslutat att inte ta upp överklagandena mot respektive domkapitel.

Nu ligger alltså motioner dels som vill säkerställa att präster ska ha vigselrätt, dels som vill att det ska vara möjligt att slippa. Båda motionerna, liksom bakgrund och överväganden finns i utskottets betänkande här. Utskottet föreslår att det inte ska vara möjligt för präster att helt avstå från vigselrätt.

Jag tycker att utskottets förslag är klokt, och att det är viktigt att det fastslÃ¥s att alla präster ska ha vigselrätt, av flera skäl. Dels sÃ¥ finns det inte i min mening nÃ¥gon större problematik kring varken samvetsfrihet eller diskriminering i det nuvarande regelverket som jag tycker är välavvägt. Inga individuella präster tvingas utföra vigslar mot sitt samvete, och inga par fÃ¥r diskrimineras utan kan alltid fÃ¥ vigsel i sin hemförsamling (eller nÃ¥gon annan församling de väljer). Det är ocksÃ¥ viktigt, anser jag, att se vigselrätten som en av mÃ¥nga delar i ämbetet, som ju kyrkan och inte den enskilde förfogar över. Även om det formellt är staten som förordnar vigselförrättare sÃ¥ utses de av kyrkan, och det är pÃ¥ kyrkans uppdrag och som del av det kyrkliga ämbetet som präster har vigselrätt. I ämbetet ingÃ¥r att följa kyrkans ordning och utföra sitt uppdrag – en präst kan inte välja bort att ha tystnadsplikt eller kunna fira mässa heller.

Jag har stor respekt för att man kan ha Ã¥sikten att kyrkan inte bör ha vigselrätt alls, vilket är ett av argumenten som ”avsägarna” använt. Men det kan inte vara en rimlig hÃ¥llning att man kan avsäga sig regelverk man inte gillar hur som helst.Det blir en helt orimlig situation om varje präst ska välja vilka delar av kyrkans ordning som man vill vara med i eller inte – som jag uppfattar det är det precis just därför präster avger löften att vara lojal med kyrkan och kyrkans ordning. Det betyder inte att man mÃ¥ste gilla allt, och det finns trots allt rätt stor frihet inom gränserna. Men att säga att man inte vill vara med i en viss del blir för mig väldigt problematiskt.

Jag har svårt att uppfatta avsägandet av vigselrätten från de här personerna som något annat än en högljudd symbolpolitisk markering som både skapar problem lokalt när det finns arbetsuppgifter de inte längre kan utföra (jag tänker då på den förkrossande majoriteten vigslar med makar av olika kön) utan att det inte förändrar nånting i sak av det som det egentligen handlar om (ingen av dem är tvungen att utföra vigslar mellan personer av samma kön). Det är helt rimligt att kyrkomötet sätter ner foten i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Visioner är livsfarliga

I sitt inledningstal pÃ¥ moderatstämman varnade, vilket mÃ¥nga uppmärksammat, partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt för att ha för mycket visioner i politiken. Det är ju pÃ¥ sätt och vis helt följdriktigt, med hans och regeringens postpolitiska hÃ¥llning, att det bara handlar om att ”ta ansvar” och att pÃ¥ nÃ¥got sätt rodda ihop en balanserad statsbudget, helst med allt minskande statsskuld.Det är ju ocksÃ¥ helt i linje med talet om ”allmänintresset” som inte alls är opolitiskt, som Marie Demker skrivit om väldigt mycket mer välformulerat än jag skulle kunna göra.

Men det blir ju väldigt intressant när man under helgen också kunde läsa historikern Henrik Arnstads intressanta kulturdebattartikel i Svd, just om att socialdemokraternas stora problem är avsaknaden av visioner. Under 1900-talets första halva och en bit in under efterkrigstiden var socialdemokratin tätt ihopknuten med modernitetens löften om framsteg, utveckling och förbättringar. Steg för steg byggde man ett bättre samhälle, och framtiden var ett löfte och inte ett hot. I och med 68-rörelsens tillväxt- och civilisationskritik uppfattades den breda vänstern allt mer som antimoderna, och det blev nyliberalismen som tog över platsen som framtidens och det modernas förespråkare i svensk politik.

Jag tror att Arnstad har helt rätt. S har inte på länge formulerat en sammanhängande berättelse och vision om vilket samhälle vi vill se i framtiden. Vi har inte heller gjort något genomtänkt arbete med att fundera ut vilka reformer som steg för steg skulle ta oss i en sådan riktning. Det gröna folkhemmet var ett bra embryo, men det omsattes dels aldrig i praktisk politik i någon större omfattning, och det har inte heller konkretiserats i en mer genomtänkt formulerad vision. De visioner som s behöver idag handlar inte om att sammankopplas med industrialismens modernitet utan om att formulera visioner om att ett annat samhälle är möjligt och att det går att förändra samhället med politiska medel. Just när det börjar visa sig som allra tydligast att marknader är väldigt dåliga som styrsystem för rätt många av våra gemensamma problem och behov utan snarare ökar klyftorna, när vi ser allt tydligare att jämlika samhällen är framgångsrika samhällen och att vi står inför samhällsproblem (varav klimatkrisen är det tydligaste) där kraftfull och aktiv politik är nödvändig, behövs en vision om ett grönt folkhem mer än någonsin. Eller vi kan kalla det något annat om just grönt folkhem doftar för mycket 90-tal, men en vision om ett jämlikare, hållbarare och i alla bemärkelser rikare samhälle och en färdplan med reformer som kommer leda oss i den riktningen. Utan en sådan kommer s aldrig kunna visa på varför regeringens idéfattiga postpolitik inte kommer kunna lösa våra gemensamma problem, tror jag.

Jag förstår varför Reinfeldt varnar för visioner. De är nämligen livsfarliga för en regering som har som mål att sitta still och avpolitisera område efter område. Visioner kan ju få oss att tro att en annan värld är möjlig och faktiskt börja arbeta för att den ska bli verklighet.

Jämlikhetsanden och Alliansfritt skriver också om detta. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , , ,

Vilka 99%?

Tidigare ikväll råkade jag klicka in på viar99procent.se som alltså är den svenska versionen av we are the 99 percent.. Jag fascinerades lite, eller snarare provocerades lite, av den dramatiska tonen. Infotexten på svenska är en direktöversättning av den amerikanska och lyder:

Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.

Jag fattar att det finns en stor poäng i att hänga på en internationell rörelse och visa på hur klyftorna ökar i Sverige och framför allt många lever långt ifrån bilden som regeringen vill måla upp. Men jag tycker ändå att det blir lite problematiskt när man beskriver sig som att 99% av befolkningen lever helt utan trygghet. Det är ju, trots att situationen blivit dramatiskt sämre för de som har det sämst i Sverige, och otryggheten ökar, helt enkelt inte sant.

Det är en akut angelägen uppgift för arbetarrörelsen och andra progressiva krafter i Sverige att peka pÃ¥ de ökade klyftorna i samhället och bilda opinion för en annan utveckling. Och det ligger ett särskilt stort ansvar pÃ¥ socialdemokraterna att visa att man är beredd att pÃ¥ riktigt bedriva en ekonomisk politik som minskar klyftorna. Det är ocksÃ¥ väldigt viktigt att visa pÃ¥ att den stora grupp som har det rätt bra i Sverige i själva verket har mycket mer gemensamt med de utförsäkrade, de arbetslösa, de med osäkra anställningar än vad de har gemensamt med en rikaste 1%. En förutsättning för att Ã¥terupprätta det förlorade ”kontraktet” mellan medelklass och arbetsklass i Sverige är ett Ã¥terupprättande av de generella trygghetssystemen, inte minst försäkringarna.

Men jag tror verkligen inte att vägen dit är en sÃ¥ verklighetsfrämmande beskrivning som att de 99% lever under villkor som faktiskt inte gäller en majoritet av Sveriges befolkning. Genom att använda bokstavligen samma text här som i den amerikanska kampanjen sÃ¥ osynliggör man ju ocksÃ¥ att politiken faktiskt har spelat roll – Sverige är ett väldigt mycket bättre land att leva i för de flesta och betydligt jämlikare, och det är det pÃ¥ grund av en stark fackföreningsrörelse och politisk kamp under mÃ¥nga Ã¥r för jämlikhet och generell välfärd. Dessutom misstänker jag att rätt mÃ¥nga av de som klarat sig rätt bra de senaste Ã¥ren inte alls känner igen sig i beskrivningen – vilket riskerar göra kampanjen helt kontraproduktiv.

Vi måste prata om och hitta en politik mot de ökade klyftorna. Vi måste återupprätta de gemensamma trygghetssystemen och därmed tilltron till dem i breda befolkningslager. Vi måste se och prata om hur otryggheten ökat i vårt samhälle och kryper uppåt så även de med jobb och stabil ekonomi idag kan råka riktigt illa ut vid arbetslöshet eller sjukdom. Vi måste visa att en absolut majoritet av befolkningen har mycket mer gemensamt med varandra än en liten grupp superrika. Men jag tror att det görs bäst genom att analysera och se den politiska verkligheten som den faktiskt ser ut i Sverige, inte genom en direktöversatt amerikansk bloggkampanj utan kontext.

Kan för övrigt inte låta bli att dela detta elaka men väldigt roliga klipp om the 99%

The Daily Show With Jon Stewart Mon – Thurs 11p / 10c
The 99%
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Snart dags för kyrkomöte

Kyrkomötets ledamöter. Undertecknad står längst fram, tredje från höger. Bild från svenskakyrkan.se.

Nästa vecka återsamlas kyrkomötet, Svenska kyrkans riksdag eller årskongress, för sin beslutssession. Kyrkomötet sammanträder en vecka i september för utskottsarbete och återsamlas sen sista veckan i oktober för debatt och beslut i plenum.

Förhandlingarna drar igÃ¥ng pÃ¥ tisdag eftermiddag och allt som händer i plenum direktsänds pÃ¥ webben. Annars kan den som vill komma till Uppsala och lyssna pÃ¥ Ã¥hörarbänken pÃ¥ balkongen. I plenum behandlas de olika betänkande frÃ¥n utskotten – är man intresserad av nÃ¥n viss motion eller skrivelse, är det alltsÃ¥ betänkandet man ska titta efter i sammanträdesordningen, inte motions- eller skrivelsenumret. Hela tidsplanen samt arbetsplanen finns här. Till min förvÃ¥ning upptäckte jag när jag fick handlingarna att utskotten ändrat ordning – mitt utskott, Organisationsutskottet, brukar alltid ligga näst först och därmed oftast hinnas med redan pÃ¥ tisdagen. I Ã¥r är vi omflyttade och hamnar sist pÃ¥ torsdagen, vilket i värsta fall kan betyda nattmangling…

Alla betänkanden – som innehÃ¥ller förslag till beslut i en eller flera motioner/skrivelser, bakgrundsinformation och utskottens argumentation – finns här. De som jag tror att det kommer att bli mest debatt omkring är (förutom verksamhetsplan och budget) Eu 2011_01 Svenska kyrkan i utlandet – struktur och delaktighet (om utlandskyrkans organisation och styrning), O 2011_06 Ansvar för fristÃ¥ende kyrkliga stiftelser (huruvida kyrkoherden är ansvarig för all kyrklig verksamhet som rÃ¥kar befinna sig inom församlingens gränser, även om den bedrivs exempelvis i stiftelseform) samt TU 2011_06 Förordnande som vigselförrättare m.m. (om enskilda präster har rätt att avsäga sig vigselrätten eller inte). Fast man vet aldrig – ofta dyker det upp nÃ¥gon bubblarfrÃ¥ga som blir mycket större än nÃ¥gon kunnat gissa i förväg…

Under kyrkomötet kan som sagt följa debatten på webbtv, men också via twitter på hashtaggen #kyrkomotet (och följa sekretariatet/kansliets twittrande på @kyrkomotet). Det brukar finnas både en hel del ombud och åhörare som twittrar. Kyrkomötets webb uppdateras också med nyheter men twitter är nog det snabbaste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Struktur är inte konspiration – om medialisering

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera pÃ¥verkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan ocksÃ¥ förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization pÃ¥ engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgÃ¥tt en dubbel utveckling och institutionalisering: frÃ¥n att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan ocksÃ¥ medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, sÃ¥väl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, sÃ¥ har Hjarvard och mÃ¥nga andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer pÃ¥verkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahÃ¥ller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna fÃ¥ ut sitt budskap men kan ocksÃ¥ genom medierna förstÃ¥ vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar ocksÃ¥ med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt pÃ¥ en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan ocksÃ¥ för att leverera innehÃ¥ll till program och tidningar som lever pÃ¥ annonsintäkter. För att fÃ¥ del av denna resurs som medierna innebär, sÃ¥ formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrÃ¥gor, stort fokus pÃ¥ konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig pÃ¥ slagfärdiga sätt men väljer ocksÃ¥ frÃ¥gor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik pÃ¥verkas Ã¥ sin sida bÃ¥de av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men ocksÃ¥ alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav pÃ¥ att fylla sin produkt med innehÃ¥ll. Det här pÃ¥verkar alltsÃ¥, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan ocksÃ¥ pÃ¥ lÃ¥ng sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och pÃ¥ sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild pÃ¥verkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga frÃ¥n politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill pÃ¥verka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill pÃ¥verka politik eller samhällsliv kan undgÃ¥ en sÃ¥dan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som nÃ¥got extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, sÃ¥ att det inte ens längre upplevs som en pÃ¥tvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. FrÃ¥n att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker mÃ¥ste konstant bygga pÃ¥ bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att Ã¥terknyta tydligare till veckans händelser, sÃ¥ tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker ocksÃ¥ att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser pÃ¥ läckor). Men jag hoppas ocksÃ¥ pÃ¥ en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer lÃ¥ngsiktiga sätt att pÃ¥verka sÃ¥väl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förstÃ¥else för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver ocksÃ¥ förstÃ¥ den för att kunna göra motstÃ¥nd när det behövs, och för att Ã¥tminstone ibland kunna ta nÃ¥gra kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppskärpning

Det har inte blivit ens särskilt mycket sporadiskt bloggande här på länge. Det beror delvis på helt andra saker i mitt liv, men också på att jag har tyckt att det har känts trögt. Jag har antingen tyckt att jag inte har så mycket att säga, eller att jag har alldeles för mycket att säga att jag inte kommer få till någon vettig text. Förr, när jag bloggade mycket, kunde jag skriva korta texter och nappa på snabba bollar och kommentera saker som händer. Men i och med att bloggandet blivit alltmer sällsynt har jag också höjt kraven för mig själv och tänkt att texterna behöver ha mer substans och längre hållbarhet.
Den senaste veckans kaos i partiet har jag tyckt varit oerhört jobbigt, och det har varit bÃ¥de intressant och plÃ¥gsamt att läsa en del av de mer nyanserade och initierade analyserna av vad som händer. Jag tänker främst pÃ¥ Torbjörn Nilssons artikel i Fokus men även andra. Jag hÃ¥ller delvis med om analysen, men inte helt. Och framför allt tycker jag att det finns mycket mer att säga – kanske om spelet och bakgrunden, men framför allt om politiken och organisationen.
En av mina slutsatser de senaste dagarna har varit att det kompetenstapp som skett inom partiet varit förödande, och att jag verkligen hoppas och förväntar mig att människor som har mycket erfarenhet, kunskap och idéer ställer dessa till partiets förfogande. Och då kan jag ju inte vara sämre själv. Jag vet inte om jag har så väldigt mycket att komma med, men det duger inte att sitta på kammaren och formulera mer eller mindre skarpsynta analyser om sakernas tillstånd.
Kanske blir det kortare kommentarer, kanske längre analyser. Kanske forskning, kanske tyck. Hur som helst ska jag göra vad jag kan för att bidra till reflektion, analys, politik och engagemang för en återupprättad socialdemokrati och valseger 2014. Det låter ju pretentiöst, men något mindre mål kan vi ju inte ha.

Nästa bloggpost kommer ikväll. Den ska handla om medialiseringsteori och skillnaden på struktur och konspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,