Den kunskapsbaserade politiken kliver in i partiledningen

HÃ¥kan Juholt. Foto: Klas-Herman Lundgren

Håkans Juholts tal var efterlängtat av många tillsammans med mig, och det fanns mycket vi både ville och behövde höra. Och många av de sakerna kom också i talet. Efter ökenvandring, ängslighet och förvirring i månader kom nu ett tal med självförtroende, hög ambitionsnivå och en tydlig riktning. Det här är som att ge mat åt svultna kattungar, kommenterande en vän på sms.

Det finns redan hundratals kommentarer på nätet så jag tänker inte ge något referat av talet här. Men det finns några avsnitt och saker han tog upp som gör att det är roligare att vara sosse idag än på väldigt, väldigt länge.

För det första så verkar den kunskapsbaserade politiken klivit in i partiledningen. Juholt markerade av valförlusten 2010 främst berodde på en bristande samhällsanalys. Han bjöd in till ett bredare arbete och att vi måste ha ett konstant samtal, och inte bara med partimedlemmarna utan också med forskare och andra expert såväl som vanliga människor för att utveckla politiken. Han talade om vikten av högt i tak i partiet och om att våga debattera med varandra, och ta till oss ny kunskap och insikten om att vi verkar i en ny tid. Partiet är inget börsbolag med en VD utan en rörelse. Även om många med mig är lite besvikna över att Lena Sommestad inte valts till något uppdrag idag så verkar det som väldigt mycket av de idéer om politiken som hon har drivit och diskuterat på sin blogg under hösten och vintern nu har fått gehör i partiledningen. Det är en väldigt uppfriskande insikt.

I Monas Sahlins tal igår talade hon om behovet av en återuppväckt tilltro till politikens möjligheter. Jag uppfattade just det som ett av huvudtemana i Juholts tal. Han talade om de misslyckade marknadsprojekten och privatiseringar, om att vi är medborgare, inte kunder, om att vi måste våga se problemen med det fria skolvalet (utan att förbjuda alternativa huvudmän) och vinster i välfärden och klara av att ta ett politiskt grepp kring allt detta.

Just detta att se människor som medborgare och inte kunder, som växande och lärande fick sin början i det ovanliga greppet att inleda talet med kulturpolitik. För mig var det otroligt befriande – vi mÃ¥ste vara grundande i vÃ¥r människosyn och vÃ¥r övergripande bild av vad samhället ytterst är. Han talade om gemensamt ansvar, behovet av att göra saker tillsammans och ett samhälle där inte bara de allra flesta utan ALLA fÃ¥r del av utveckling och tillväxt.

Sen var det bra med talet om en pensionsuppgörelse med fackens centralorganisationer, ett löfte om att utrota barnfattigdomen och ett storskaligt kunskapslyft. Men de mer konkreta sakerna bygger pÃ¥ en vitaliserad partiorganisation och en tilltro till politikens möjligheter. Det verkar faktiskt vara möjligt – och det gör att det är särskilt roligt att vara sosse idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Missa inte Netrootsbloggarna: bl a Cecilia Dalman Eek, Röda berget,  Anna Ardin, Fredrik Strömqvist,

Sahlins tal: vi behöver en nystart för tilltron till politikens möjligheter

Mona Sahlin höll sitt sista tal som partiledare

Mona Sahlin möttes av stående ovationer och började med att dissa välkomsthälsarnas (Veronica Palm och Mikael Damberg) sinne för humor. Vilket i och för sig var befogat efter deras krystade manusbundna välkomsthälsning som skulle påminna om melodifestivalen (eller grammis/guldbaggegalan, och var ungefär lika roligt).

Själva talet var på många sätt ganska traditionellt, på ett bra sätt. En lång sektion om internationell politik (där hon bland annat krävde att Sverige ska erkänna Palestina), en inskärpning av att kärnkraften måste avvecklas och en uppmaning till enighet i partiet (som jag återkommer till nedan).

Men viktigast var i mina ögon den del som handlade om att återuppta problemformuleringen i samhället. Genom att formulera saker som just samhällsproblem, inte individuella problem, som kräver gemensamma lösningar kan vi återta initiativet och framför allt öka tilltron till politiken och de politiska lösningarna. Det arbetet görs inte i en handvändning utan kräver rejäl analys och genomtänkt reflektion där vi använder såväl forskning som annan sakkunskap om både vilka som är problemen och vilka lösningar som är möjliga. Ett fösta steg är att trycka upp kriskommissionens rapport och se till att den verkligen blir  diskuterad runt om i partiet. Den verkar i och för sig ha spridits en del i elektronisk form, ganska många ombud i den efterföljande debatten refererade till kriskommissionens rapport. Men den håller för mer.

En annan viktig sak som Sahlin satte fingret pÃ¥ – och som ocksÃ¥ väckte mest applÃ¥der – var att hon manade till enighet i partiet. Det finns inga höger- och vänsterfalanger, sa hon, och att hon aldrig mer vill höra av sina partikamrater att de säger om varandra att de inte är riktiga socialdemokrater. Och det sista kan jag stämma in i. Det är enormt tröttsamt med folk som beskyller varandra för att inte vara riktiga sossar och även om det ofta sägs av människor som vill kunna kritisera sÃ¥ är det ett effektivt sätt att döda all konstruktiv diskussion. Det är motsatsen till ett förtroendefullt, konstruktivt och spänstigt samtalsklimat. Självklart finns det ideologiska och andra politiska spänningar i ett sÃ¥ stort och brett parti som socialdemokraterna men de kan inte reduceras till nÃ¥gon sorts enkel höger-vänster-skala. Det har pratats mycket pÃ¥ sistone om att prata med varandra istället för att rata om varandra. och det är ju bara att hÃ¥lla med om.

Däremot är det viktigt att den här maningen till – och som jag uppfattar det längtan efter – enighet i partiet inte betyder locket pÃ¥. Tvärtom, nu behöver vi lÃ¥ta tankar brytas och alla förslag och idéer pÃ¥ bordet. Och dÃ¥ mÃ¥ste man bÃ¥de fÃ¥ ifrÃ¥gasätta sÃ¥nt som varit och fÃ¥ säga emot varandra. Men enighet handlar om nÃ¥got mycket djupare än om att hÃ¥lla tyst och hÃ¥lla med. Det handlar tvärtom om lojalitet mot idéerna och rörelsen, om tilltro till att vi rör oss mot samma mÃ¥l, om omsorg om varandra. Jag tror att vi kan ha enighet och frimodighet samtidigt. Utan det blir det svÃ¥rt att bli det som kriskommissionen efterfrÃ¥gade: Sveriges mest nyfikna, öppna och ödmjuka parti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

A little less conversation, a little more action, please

HÃ¥kan Juholt. foto: Klas-Herman Lundgren

Det var en både högtidlig och uppsluppen stämning i den knökfulla kongresshallen när Håkan Juholt valdes till partiordförande idag. Och självklart, som på alla sådana här välregisserade tillställningar, finns det ett uttänkt soundtrack. När klubban föll och applåderna rasade spelades Håkans favorit Elvis: A little more conversation, a little more action, please.

Ett väldigt bra val med tanke på alla de viktiga utmaningar som ligger framför den nye partiledaren. Men aningen ironiskt, med tanke på att det nu följer två hela dagars kongress där i princip inga beslut ska fattas. Ganska mycket conversation den här helgen alltså. Vi får hoppas på a little more action på måndag. Please.

Bilden på Håkan Juholt är tagen av Klas-Herman Lundgren. Se fler av hans bilder från kongressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kongressen är igång

Det är knökfullt, finns dÃ¥ligt internet, det är lÃ¥ng kö till kaffet och de flesta är pÃ¥ gott humör. ungefär som det brukar vara pÃ¥ sÃ¥na här tillställningar. Har nu varit pÃ¥ kongressen ett par timmar, träffat vänner frÃ¥n Uppsala, frÃ¥n broderskapsrörelsen, studentförbundet, bloggare/twittrare och en del andra. dock tar det ju alltid mycket mer meck och tid än man tror sÃ¥ det har inte blivit sÃ¥ värst mycket bloggande än… men snart kommer en kommentar till Mona Sahlins avskedstal för ett par timmar sedan.

Mona Sahlins inledningstal på partikongressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Snart börjar det!

Börjar dagen inför kongressen med frukost, P1 Morgon och tidningar med gemensamt tema…

Vid strax efter 12 tänkte jag anlända kongresscentret, då kommer bloggandet igång på allvar. kanske blir någon mer reflektion innan dess också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kongressbloggare

Jag är ju som ni märkt en sporadisk bloggare numera. Dock ska jag Ã¥teruppliva den här bloggen under helgen (eller delar av helgen i alla fall) dÃ¥ jag fÃ¥tt en plats som ackrediterad bloggare pÃ¥ partikongressen i helgen. Det ska bli väldigt spännande att vara med och lyssna, även om det riskerar att bli mer ”Ring P1 för socialdemokratiska kommunalrÃ¥d” än skarpa politiska beslut.

Nu har vi ju också fått valberedningens förslag till nytt VU och kanske blir det fler förändringar i partistyrelsen också. jag återkommer med kommentarer om det innan helgen. Min största förhoppning när det gäller kongressdebatten är att den kommer utgå från kriskommissionens rapport snarare än de urvattnade kongresshandlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

Stämningen bland kremlologiskt intresserade (och andra) på twitter och facebook är just spänd efter att ekot rapporterat att valberedningen kallat in alla distriktsordföranden idag kl 11. kanske får vi ett förslag på partiledare i eftermiddag.

Det mesta som finns att säga om den här farsen – som inte blivit bättre av att kongresshandlingarna sÃ¥gas av sÃ¥väl ombud som kriskommissionen för att vara utan krisinsikt – har väl redan sagts, men en sak gnager hos mig. Det är att de olika kandidaterna som diskuteras och framför allt motstÃ¥ndet mot dessa kandidater beskrivs i termer av höger och vänster. Jag tror att det i ganska stor utsträckning är en missriktad beskrivning.

Självklart finns det spänningar mellan mer och mindre marknadsinriktade, mer och mindre villighet till statlig/kommunal reglering o.s.v. inom socialdemokraterna, och visst spelar det stor roll hur en kommande partiledning ser på de frågorna. Men det är inte alls bara en personfråga och kommer inte avgöras av en kommande partiledares åsikter om RUT-avdrag eller vinster i välfärden.

Min erfarenhet av att ha upplevt falangstriderna i SSU från sidan (och i s-studenter på den tiden, innan s-studenter gick vidare och i stor utsträckning lade de destruktiva delarna av det här bakom sig) och även inom partiet är att det i liten mån handlar om sakpolitik och i ganska stor utsträckning om andra saker. Om lojalitet och makt och allianser och inflytande såklart. Men också synen på politik, på interndemokrati, på var fokus ska ligga.

Och det är här jag tror att det underskattas vad det betyder att välja en enande eller splittrande ledare. Jag tror inte egentligen att motståndet som finns i vissa distrikt mot Mikael Damberg i första hand handlar om hans inställning i vissa sakfrågor. Jag tror att det handlar om en historia av brist på förtroende, interndemokrati och synen på politiken. Det är säkert väldigt orättvist att just personen Damberg får klä skott för allt elände som hände i SSU, men man ska inte underskatta betydelsen av tillit till själva formerna och politiken som sådan. Om någon väljs till partiledare, som många aktiva i partiet har personliga upplevelser av (sant eller inte) att den personen inte respekterar interndemokrati, inte går att lita på och är mer intresserad av att bevara makten än att ena sitt förbund, då är det något helt annat än att det väljs en ledare som har åsikter i sakfrågor som vissa distrikt (eller medlemmar) inte delar. Om exempelvis Damberg skulle nomineras, kommer det krävas ett oerhört stort förankringarbete och tydliga beslut tidigt som visar att han är beredd att vara hela partiets ledare. Jag säger inte att det är omöjligt, och trots att jag i sak inte alltid delar åsikter med Damberg så hoppas jag att han skulle ha förmågan till ett sådant enande. Det kommer itne att ske av sig själv.

Tyvärr måste jag säga att även de här interndemokratiska frågorna är ett av skälen till att jag har oerhört svårt att se hur Tomas Östros skulle kunna vara en enande ledare. Jag fick en fråga på twitter häromdagen om varför jag hade sånt motstånd mot Östros, och svarade att det dels beror på hans ansvar för valförlusten, dels att han efter valet inte visat någon som helst krisinsikt, i alla fall inte med någon analys som jag tror går i rätt riktning. Men det finns fler skäl. Jag håller inte med om att det sotra problemet med östros att han skulle vara tråkig och okarismatisk och sånt, som ofta framställs. Tvärtom är han en duktig debattör. Det som oroar mig betydligt mer är huruvida partiet skulle utvecklas i en öppnare riktning med plats för kärleksfulla kritiker under hans ledarskap. Tyvärr kan man inte påstå att det har varit en stämning som frodats i Uppsala läns partidistrikt under hans ledning. I Uppsala arbetarekommun har stora förändringar skett till det bättre de senaste åren med ett betydligt öppnare klimat, mer progressiv politik och bättre interndemorkati. Men min upplevelse är att det är trots, inte tack vare partidistriktets ledning. Jag är på allvar orolig för hur den kreativa och kärleksfullt kritiska debatt som växt fram under hösten inte minst i kriskommissionens rapport skulle gå vidare om vi väljer en partiledning med bas i det gamla ledarskapet.

Jag vet väldigt lite om vad Håkan Juholt, den tredje som det spekuleras om nu, tycker i olika sakfrågor. Men jag vet att han var oerhört uppskattad som biträdande partisekreterare och hade kontakt med och förankring runt om i partiet ända ner på föreningsnivå. Och han är uppenbarligen inte rädd för att säga vad han tycker och våga gå i en annan riktning. För mig är det väldigt mycket viktigare för ledarskapet än åsikter om RUT eller vinster i välfärden.

Partiets åsikt om RUT kan vi votera om på kongressen. Men en ledares ärliga vilja till interndemokrati och en fördjupad folkrörelse kan vi inte rösta fram. Det ledarskapet måste den som vill bli partiledare visa själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Religion och feminism – inte nödvändigtvis motsatser

Denna vecka skriver jag huvudledare i Tro och politik – självklart med utgÃ¥ngspunkt i att det idag är internationella kvinnodagen.

Vi som är feminister i olika tros­traditioner har mycket att göra för att våra samfund och grupper ska leva jämställt och jämlikt, och har mycket att bidra med i den feministiska kampen i samhället i stort. Strukturer som gör skillnad på människor finns överallt, i sekulära såväl som religiösa sammanhang. Men utan respekt för våra olika traditioner och religioner kan vi aldrig åstadkomma ett verkligt syskonskap.

Sen har jag nog inte länkat till min förra text i tidningen, om behovet av en kunskapsbaserad politik:

Utan kunskap, som vi får genom forskning, kan vi aldrig bygga framgångsrika samhällen eller lösa våra gemensamma problem. Men vi måste också ha en idé om såväl vilka problemen är som vart vi vill komma, alltså hur vi vill att samhället ska se ut. Och vi måste framför allt ha tilltron till att det faktiskt går att göra något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Patent = samhällsnytta?

[Uppdaterad]

Ett tips bloggat på mobilen, på resande fot: Idag skriver jag tillsammans med Mattias Wiggberg och Odd Runevall en artikel på DN Debatt på nätet om problemen med Svenskt näringslivs rapport om forskarutbildningens samhällsnytta.

Samhällsnytta kan inte mätas i antalet patent

”Svenskt Näringslivs syn pÃ¥ samhällsnytta är väldigt snäv – det som mäts är patent, kommersialisering av varor och tjänster samt jobb. Men samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur mÃ¥nga patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Exempelvis arbetar mÃ¥nga disputerade frÃ¥n den samhällsvetenskapliga fakulteten inom statlig sektor där de höjer produktiviteten och pÃ¥ sÃ¥ sätt bidrar till tillväxten. Det kan handla om att tillämpa sin forskning pÃ¥ omrÃ¥den sÃ¥som penningpolitik, organisation, eller utrikespolitisk analys. Doktorer inom juridik arbetar pÃ¥ liknande sätt inom rättsväsendet med att höja rättsäkerheten eller möjliggöra för bättre skydd av idéer och innovationer. Genom sÃ¥dana arbeten förbättras Sveriges administration och institutioner, faktorer som visats bidra starkt till tillväxten i ett land.
Svenskt Näringsliv underskattar ocksÃ¥ antalet produkter som forskarutbildningen skapar. DÃ¥ en doktorand i humaniora, exempelvis historia, skriver en bok som ger oss större förstÃ¥else för vÃ¥rt samhälles bakgrund är detta visserligen en produkt, men inte i det hänseende som Svenskt Näringsliv menar. Den mer övergripande samhällsnyttan av att vi fÃ¥r mer kunskap om hur människor fungerar, vÃ¥r historia och sprÃ¥k och mÃ¥nga andra omrÃ¥den inom humaniora gÃ¥r överhuvudtaget inte att mäta i de här termerna. Även grundforskning inom naturvetenskap och medicin kräver ofta lÃ¥ng tid och är till sin karaktär sÃ¥dan att inga patent eller produkter kan garanteras – samtidigt är den en förutsättning för de upptäckter och resultat som ger sÃ¥väl nobelpris som nya mediciner och behandlingar.”

Artiklarna som vi svarar på finns här (dn) och här (unt). Själva rapporten från Svenskt näringsliv finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,