I förmiddags röstade kyrkomötet ner ett förslag om att utreda förutsättningarna för en friare församlingstillhörighet med siffrorna 130-116. Liknande förslag har förekommit nästan varje år under lång tid och debattens vågor gick höga i plenum men också på twitter och facebook. Själv företrädda jag utskottets linje i debatten och har blivit mer och mer övertygad om att det här är en väldigt viktig fråga att inte agera för naivt i – jag vill verkligen värna territorialprincipen och alltså inte tillåta friare församlingstillhörighet. Jag tänkte skriva lite om mina argument för detta, och har insett att det kommer att bli en rad inlägg.
Spontant tycker många – oavsett om man själv är aktiv i kyrkan eller inte – att det låter väl rimligt att man ska få välja själv vilken församling man vill vara med i. Men det är inte så självklart utan en förändring skulle få stora konsekvenser. Det är en teologisk, organisatorisk, ekonomisk och praktisk fråga. Jag tänkte gå igenom dessa olika delar. Dock börjar jag i det här inlägget med lite bakgrund.
I Svenska kyrkan är man medlem i den församling där man är folkbokförd, precis som man tillhör den kommun där man är skriven. Det betyder att man betalar sin medlemsavgift dit och har rösträtt där samt (om man är döpt, över 18 år och inte anställd i församlingen) valbar till kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Det finns ett utjämningssystem, likt det som finns mellan kommunerna för att säkra ekonomin och se till att kyrkobyggnader såväl som verksamhet ska finnas i hela landet. Om kyrkomedlemmar vill döpa sina barn, konfirmeras, gifta sig eller begravas i en annan församling än där man tillhör, finns ett clearingsystem som gör att det inte kostar något för individen. Självklart finns inga hinder för att fira gudstjänst eller vara engagerad som frivillig i en församling än den där man bor.
Styrande för detta är dels Lagen om Svenska kyrkan, där det framgår att Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, och att församlingen består av de kyrkotillhöriga som bor inom församlingens område. Dels är kyrkoordningen, svenska kyrkans stadgar, reglerande gällande hur lagen ska tolkas, regler om valbarhet etc.
Frågan om fri eller friare församlingstillhörighet har som sagt diskuterats under ett antal år. 2004 gjordes en utredning i svenska kyrkan som tog upp olika modeller, betänkandet heter Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). Tyvärr finns den inte som pdf på Svenska kyrkans hemsida (där finns utredningar från 2005 och framåt) men går att beställa från Svenska kyrkan. Den presenterar och går igenom konsekvenserna för olika former för medlemskap.
I kommande inlägg här återkommer jag med de olika frågorna som ryms inom den till synes enkla fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kyrkan, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, valfrihet, teologi, religion
Härligt Marta!
Det är så härligt när du tar fram pedagogikhandskarna.
Men om man ”verkligen [vill] värna territorialprincipen och alltså inte tillåta friare församlingstillhörighet”, då måste man också vara konsekvent och säga att det är territorialprincipen som gäller i allt, även de kyrkliga handlingarna! Alltså dop, konfirmation, vigsel och begravning enbart i hemförsamlingen.
Vad är det annars för mening med territorialprincipen? Man kan inte säga att folk är välkomna till att välja sin gudstjänstgemenskap, var man vill döpas, konfirmeras, vigas och begravas, när man i samma andetag säger att man inte är välkommen att vara med och ta ansvar för den församlingen, som i allt annat är ens egen.
Det är inkonsekvent!
Har vi nu släppt principen att allt ska ske i bostadsförsamlingen, då kan vi lika väl släppa församlingsvalet helt fritt! Förr hellre än senare!
Pingback: Marta Axner » Blog Archive » Att välja sin församling – del 2