Att välja sin församling – del 1

I förmiddags röstade kyrkomötet ner ett förslag om att utreda förutsättningarna för en friare församlingstillhörighet med siffrorna 130-116. Liknande förslag har förekommit nästan varje Ã¥r under lÃ¥ng tid och debattens vÃ¥gor gick höga i plenum men ocksÃ¥ pÃ¥ twitter och facebook. Själv företrädda jag utskottets linje i debatten och har blivit mer och mer övertygad om att det här är en väldigt viktig frÃ¥ga att inte agera för naivt i – jag vill verkligen värna territorialprincipen och alltsÃ¥ inte tillÃ¥ta friare församlingstillhörighet. Jag tänkte skriva lite om mina argument för detta, och har insett att det kommer att bli en rad inlägg.

Spontant tycker mÃ¥nga – oavsett om man själv är aktiv i kyrkan eller inte – att det lÃ¥ter väl rimligt att man ska fÃ¥ välja själv vilken församling man vill vara med i. Men det är inte sÃ¥ självklart utan en förändring skulle fÃ¥ stora konsekvenser. Det är en teologisk, organisatorisk, ekonomisk och praktisk frÃ¥ga. Jag tänkte gÃ¥ igenom dessa olika delar. Dock börjar jag i det här inlägget med lite bakgrund.

I Svenska kyrkan är man medlem i den församling där man är folkbokförd, precis som man tillhör den kommun där man är skriven. Det betyder att man betalar sin medlemsavgift dit och har rösträtt där samt (om man är döpt, över 18 år och inte anställd i församlingen) valbar till kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Det finns ett utjämningssystem, likt det som finns mellan kommunerna för att säkra ekonomin och se till att kyrkobyggnader såväl som verksamhet ska finnas i hela landet. Om kyrkomedlemmar vill döpa sina barn, konfirmeras, gifta sig eller begravas i en annan församling än där man tillhör, finns ett clearingsystem som gör att det inte kostar något för individen. Självklart finns inga hinder för att fira gudstjänst eller vara engagerad som frivillig i en församling än den där man bor.

Styrande för detta är dels Lagen om Svenska kyrkan, där det framgår att Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, och att församlingen består av de kyrkotillhöriga som bor inom församlingens område. Dels är kyrkoordningen, svenska kyrkans stadgar, reglerande gällande hur lagen ska tolkas, regler om valbarhet etc.

FrÃ¥gan om fri eller friare församlingstillhörighet har som sagt diskuterats under ett antal Ã¥r. 2004 gjordes en utredning i svenska kyrkan som tog upp olika modeller, betänkandet heter Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). Tyvärr finns den inte som pdf pÃ¥ Svenska kyrkans hemsida (där finns utredningar frÃ¥n 2005 och framÃ¥t) men gÃ¥r att beställa frÃ¥n Svenska kyrkan. Den presenterar och gÃ¥r igenom konsekvenserna för olika former för medlemskap.

I kommande inlägg här återkommer jag med de olika frågorna som ryms inom den till synes enkla fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Självinsikt är viktigare än tidsgränser

I veckan, i samband med att de nya utskottsgruppledarna i riksdagen utsågs, så gjorde SSU ett utspel där man bland annat krävde att det införs en tidsgräns för riksdagsledamöter på max tre mandatperioder, ungefär som miljöpartiet har på alla sina uppdrag. Många s-ledamöter har suttit för länge i riksdagen, blir bekväma och lata och är inte längre rätt personer att driva politiken framåt, enligt SSU-ordföranden Jytte Guteland. När sedan gruppledarna presenterades så visade det sig att det var några nykomlingar men också ganska många omflyttningar av redan befintliga gruppledare och talespersoner. Frågan har också aktualiserats i samband med den omorganisering av riksdagsgrupp och partikansli som nu sker där det verkar bli en hel del omflyttningar av folk och där onekligen en hel del kommer vara tvungna att gå.

Jag tycker att det finns flera aspekter som är intressanta och viktiga i detta. För det första att det inte nödvändigtvis så att förnyelse betyder nya personer. Att bara byta folk för att byta ut dem, om man inte sätter rätt person på rätt plats, är såklart meningslöst. Det är inte heller så att människor automatiskt blir gamla och trötta medan de unga och fräscha alltid kan tänka nya och klarare tankar. Ibland är det absolut så, men det viktigaste för att uppnå det är klokhet, integritet och en kombination av erfarenhet och kreativitet. Det finns personer i arbetarrörelsen som varit med i decennier som fortfarande är knivskarpa och är oumbärliga i partiets förnyelse, och det finns ganska nya krafter som är fast i ett inte så konstruktivt tänkande och långt ifrån människors vardag.

Med detta sagt sÃ¥ är det ändÃ¥ sÃ¥ att vi har ett grundläggande systemfel i politiken generellt och inte minst i socialdemokratin. Människor sitter alldeles för länge pÃ¥ sina poster, alldeles för mÃ¥nga är beroende av politiken/partiet för sin försörjning och pÃ¥ tok för mÃ¥nga har aldrig haft nÃ¥got annat jobb och ser politiken som sitt yrke och har ingen stans att ta vägen om uppdraget skulle försvinna. Det gör att massor med människor sitter kvar där de inte längre är den starkaste kraften och en hel del flyttar runt mellan olika politiska jobb. Även om jag tror att det har blivit lite bättre i meningen att partiet inte längre ”automatiskt” tar ansvar för alla som nÃ¥gon gÃ¥ng varit avlönade sÃ¥ är tendensen fortfarande alldeles för stark. Förutom dessa effekter sÃ¥ gör det folk mindre benägna att kritisera och mindre förmögna att ifrÃ¥gasätta de rÃ¥dande strukturerna i partiet. (jag har skrivit om det här tidigare ocksÃ¥)

Jag tror nog inte att fasta tidsgränser är lösningen på det. Tre mandatperioder är ganska kort tid, särskilt för dem som så småningom får tyngre uppdrag så är det olyckligt om folk behöver avgå mitt i. Miljöpartiet är inte bara en förebild utan också ett avskräckande exempel på den punkten som nu måste byta ut sina språkrör. Men det vore ändå rimligt att valberedningar, nomineringsmöten och inte minst de förtroendevalda själva hade med sig det som en inställning. Att göra en rejäl självrannsakan med jämna mellanrum och för de som nominerar att våga fundera på om den som sitter nu verkligen är rätt person en mandatperiod till. Det gäller såväl på politiska uppdrag som inom partiet och organisationerna. Ofta, i alla fall i de sammanhang jag varit med i och även sett utifrån i vårt parti, så är det utgångspunkten att man nominerar om den som suttit och att man alltid frågar om folk vill sitta kvar i första hand innan nya kandidater tillfrågas. Att inte få välja själv när man ska avgå uppfattas inte sällan som en petning och som ett totalt misstroende eller svek. Så borde det inte vara. Utgångspunkten borde ju rimligen vara att i en nomineringsprocess, särskilt när det handlar om allmänna val där massor av kandidater till massor av poster ska utses och rangordnas, att man försöker se både vilka personer som finns till hands och vad de har för erfarenheter, kunskaper och egenskaper (och intressen, såklart) och å andra sidan vilka poster som vi ska fylla, och sedan försöka sätta rätt person på rätt post så långt det är möjligt. Då kanske det dels ibland är läge att ge upp en plats för någon annan, men kanske också att prova ett nytt uppdrag eller ha en annan position. Att lämna ett uppdrag behöver inte betyda att man lämnar politiken.
AlltsÃ¥ tror jag att självinsikt hos kandidater samt mod, integritet och överblick hos valberedningar och nomineringsgrupper är betydligt viktigare och bättre än tidsgränser. Tyvärr är det inte sällan som den självinsikten finns hos ”fel” personer – mÃ¥nga av dem som lämnar sin plats och gÃ¥r vidare är de som ännu har en hel del kvar att ge, medan de som borde gÃ¥tt för länge sedan klamrar sig fast. Inte i alla fall, sÃ¥klart, men sorgligt ofta. Förhoppningsvis kan den förnyelseprocess vi nu ska gÃ¥ igenom i partiet ocksÃ¥ innebära en del nytänkande pÃ¥ den här punkten.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , ,

Missa inte heller Victor Bernhardz som skriver bra om förnyelsearbetet på Dagens Arena.

Om kristendomens särställning i religionsundervisningen

Idag har Jan Björklund meddelat att regeringen gör en del ändringar i Skolverkets förslag till ny kursplan för religionsämnet i skolan, med syfte att förstärka och lyfta fram kristendomens plats och särställning i det svenska samhället.

Jag skrev flera inlägg om detta i våras, och jag tror att mina synpunkter då fortfarande håller. Dels tycker jag inte att det är så hemskt oroande utifrån hur förslaget var formulerat, men framför allt finns det många större faror med religionsundervisningen än just hur mycket tid de olika religionerna får, nämligen hur fokuset ser ut vad gäller individ/samhälle och hur mycket religion betraktas som ett fast fenomen utifrån. Där verkar det nya förslaget till kursplan absolut hamna rätt.
Jag utvecklar dessa punkter här och här samt i en ledare i Tidningen Broderskap här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,