Marta Axner

I den långa rad av propositioner som regeringen förväntas lägga innan slutet på mars finns felra stycken som rör högskolesektorn. Den senaste veckan har det varit mest uppmärksamhet kring kvalitetsutvärderingssystemet där det råder en öppen konflikt mellan departementet och högskoleverket (läs mer tex hos TCO eller sfs, eller läs Anders Flodströms egen kritik mot regeringen). För oss doktorandengagerade är det dock en annan fråga som är minst lika intressant, nämligen om det kommer en proposition om självständiga lärosäten, som en slutpunkt på den långa autonomidiskussionen.

2008 avslutades den sk Autonomiutredningen då utredaren Daniel Tarschys lämnade betänkandet Självständiga lärosäten, där det föreslogs rätt stora förändringar i högskoleregleringen, bland annat en ny organisationsform där lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter. Efter remissomgången dröjde det innan det hördes något nytt från departementet i frågan, men i januari i år kom en departementspromemoria som är något av en tummetott jämfört med de förslag som presenterades i utredningen. Inom studentrörelsen var många kritiska till de ursprungliga förslagen, framför allt för att rättssäkerheten inte garanteras när många av regleringarna försvinner och för att makten förflyttas till universitetsledningarna och rektor, snarare än till lärare, forskare och studenter.

I de förslag som kan förväntas baserat på departementspromemorian finns dock en del av de saker kvar som var problematiska i autonomiutredningens förlsag, även om det inte alls är lika långtgående. Ur doktorandsynpunkt finns framför allt ett stort problem: avskaffandet av fakultetsnämnderna i högskoleförordningen, och att det därmed inte framgår vilken instans som har myndighetsansvar för doktoranderna. Nu kommer säkerligen de felsta lärosäten behålla fakultetsnämnderna eller ha liknande beslutsorgan, men som förslaget ser ut fastslås det inte vem som har yttersta ansvaret för en rad frågor vad gäller doktoranderna. Det händer tyvärr inte alltför sällan att enskilda doktoradner hamnar i kläm eller att allt inte rullar på som det ska, och i dessa fall är det idag tydligt att fakulteten måste ta ansvar för situationen. Det rä också fakutletsnämnden som han i uppgift att fatta beslut som drabbar doktoranden, t ex indragning av resurser. Men en vid tolkning av reglerna (som de kan utläsas ur det nuvarande förslaget) kan det bli doktorandens institution, forskargrupp eller kanske i värsta fall egna handledare som kan besluta om allt från opponent på disputationen till indragning av resurser - och det kan ju mycket väl vara en situation där handledaren är i högsta grad personligt berörd.

Nu behöver det ju inte bli konsekvensen. Men det är en mycket möjlig konsekvens, och det kan få oerhört stor betydelse för den enskilda doktorand som i så fall drabbas. Enda sättet att säkert undvika det, är att reglera de viktigaste sakerna i högskoleförordningen.

Risken är överhängande att de reformer som regeringen vill genomföra för att öka lärosätenas autonomi och ge mer frihet åt såväl studenter som forskning inte alls kommer leda till detta, utan till ekonomiska problem, studenter och doktorander som hamnar i kläm och lärosäten med mäktiga ledningar men ogenomskinlig beslutsstruktur. Snarast kontraproduktivt, med andra ord.

Läs också Martin Dacklings och Lars Abrahamssons debattartikel på det här temat och Uppsala studentkårs remissvar. Där belyses också en del av de frågor som drabbar grundutbildningsstudenter, som att en avreglering av vad kursplanerna ska innehålla riskerar ett helt motverka mobilitet mellan lärosäten, alltså att det blir svårt att byta högskola under studierna.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, doktorander, forskning, automoni, högksolan, högskoleverket, studenter, politik

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont - akademin och forskningen - är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan  vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. Är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som  är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är - inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.

Andra bloggar om: politik, jämställdhet, feminism, 8 mars, utbildning, akademi, forskning

De senaste veckorna har Marika Lindgren Åsbrink med bloggen Storstad klivit fram som en av de skarpaste s-bloggarna med sina inlägg framför allt baserade på SCB-statistik och ekonomisk forskning som granskar argument i den politiska debatten. Med förvånansvärt enkla medel som borde vara tillgängliga för de flesta politiska och ekonomiska journalister gör hon slarvsylta av argumenten för såväl avdrag för hushållsnära tjänster som idéen om högerns ekonomiska cred. Det är inte bara roligt för att Marika liksom jag har ett förflutet i studentklubben Laboremus där jag lärde känna henne som en engagerad och skarp politiker, utan också för att hennes bloggande visar på det skriande behovet av mer (vetenskaplig) kunskap i politiken och debatten.

Nu vill jag inte underskatta Marikas pedagogiska förmåga och slagkraftiga argumenterande: de är en viktig faktor i hennes uppskattade bloggposter. Men vad som är mest slående i hennes ekonomiska och statistiska granskningar är inte att de är så matematiskt eller metodmässigt avancerade, utan att ingen annan gör dem. Den som kan göra enkla körningar på samband eller läsa tabeller i SCB:s offentliga statistik, den som kan söka efter artiklar i en vetenskaplig databas (vilket man ofta får lära sig på a-kurser) eller kan grunderna i kvantitativa metoder skulle rent kunskapsmässigt klara av att hitta de siffror och argument som Marika lyfter fram. Det borde alla med en samhällsvetenskaplig examen klara av - vilket de flesta politiska journalister borde ha, liksom de flesta politiska tjänstemän. Ändå görs det osannolikt sällan. Beror det på att de politiska journalisterna är lata, inte klarade av metodkurserna, inte har tillräckligt med arbetstid för att göra ordentlig research eller helt enkelt inte är intresserade av att granska siffrorna? Jag vet inte, men oroande är det. Likaså oroande att de politiska tjänstemännen (och politiska företrädarna - men de kan såklart inte alla förutsättas vara akademiskt utbildade samhällsvetare) i så låg grad granskar varandras siffror. De rödgröna behöver fler, inte färre utbildade nationalekonomer, statistiker och sociologer - och helst sådana som faktiskt avslutat sin examen och inte rekryterats på halva vägen.

Uppfattningarna att man kan bevisa vad som helst med statistik, att det viktigaste är att spinna förslagen i rätt riktigt eller hitta catch phrases som går hem är livsfarliga för den som inte bara vill vinna ett val utan faktiskt påverka samhället. Vi behöver absolut ledare som talar så människor förstår, en berättelse om vart vi är på väg och vilket samhälle vi vill ha och bra vägar att kommunicera och påverka. Men när vi väl vunnit valet måste vi också veta vilka insatser som ger effekt, vad vår politik har lett till och vad man kan förvänta sig av olika reformer och hur befolkningen och deras villkor ser ut bortanför innerstadsjournalisternas blickfång. För det behöver vi vetenskaplig kunskap, människor som tränats i att använda dessa verktyg och tilltro till att vi ibland faktiskt kan låta fakta sparka.

P.s. vi är trots allt rätt många som vill att vetenskapen och politiken ska bli bättre på att prata med varandra. En del av oss kommer träffas i Stockholm på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk på temat Jämlikhet och ojämlikhet. Då kommer bl a Richard Wilkinson, en av författarna till den uppmärksammade Jämlikhetsanden. Läs mer hos AFN eller på facebook-eventet.
Andra bloggar om: politik, bloggtips, marika lindgren åsbrink, vetenskap, utbildning, socialdemokrati, forskning, ekonomi, statistik

Jag har ju glömt länka: i måndags skrev jag ledare i Tidningen Broderskap om regeringen förslag att införa studieavgifter och vikten av att socialdemokraterna gör om, gör rätt i denna fråga.

Sorgligt nog har Socialdemokraterna varit drivande i detta. Efter ett kongressbeslut 2004 har partiet förespråkat avgifterna och tog inte heller chansen att ändra inriktning på den senaste kongressen. Risken är alltså överhängande att denna utveckling fortsätter under en rödgrön regering. Vi behöver en fördjupad diskussion i partiet om vilken roll utbildningen ska ha i såväl det svenska samhället som de internationella relationerna. Med utbildningen som en handelsvara och inte i första hand ett kraftfullt verktyg i arbetet för ett jämlikare, rättvisare och mer framgångsrikt samhälle är Socialdemokratin inne på en farlig väg.

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: politik, utbildning, socialdemorkaterna, tidningen broderskap, studieavgifter, utländska studenter

Arbetet med att revidera och förnya Den Svenska Kyrkohandboken (som alltså är de i svenska kyrkan stadfästa gudstjänstordningarna för såväl söndagarnas gudstjänster som dop, vigsel och begravning mm, för er som inte kan kyrklingo) har pågått länge. Efter att förslaget som kom 2000 avvisades tillsattes en ny grupp för några år sedan, och nu börjar det sakta men säkert att hända saker.

Förra omgången (2000, alltså) fick förslaget mycket kritik. Ett skäl till det var sannolikt att det kom som ett färdigt förslag och inte var så förankrat som en sådan här bok behöver vara för att bli accepterad. Det fanns andra problem också - förslaget hade på vissa punkter brister, och på vissa punkter handlade det kanske om att de var lite före sin tid.

För att inte göra om samma misstag har den nya handboksgruppen valt en annan arbetsmodell. Att det har dröjt flera år innan vi hört från dem, bror på att de gjort ett omfattande förankringsarbete, för att pejla av vilka behov som finns inför en ny handbok och vilka avvägningar som ska göras. Det som kommer nu från gruppen är inte heller några färdiga gudstjänstordningar som domkapitel och församlingar (eller andra remissinstanser) ska säga ja eller nej till, utan ett i mitt tycke mycket genomarbetat dokument med teologiska grundtankar och reflektioner kring principer för en ny handbok. Dessa är väl värda en genomläsning. De har också identifierat några av de saker som inte fungerade förra gången - då försökte man göra språket mer inkluderande genom att stryka personliga pronomen (han om Gud) samt könade gudanamn (som Fader, Herre etc). Gruppen nu menar att det bara är klumpigt att ändra i redan etablerade formuleringar, utan vill hellre se att handboken kompletterar med flera olika alternativ med nya formuleringar. Jag tror att det är en klok väg framåt.

På en punkt är de överens med det förra förslaget: istället för att ha en rad olika gudstjänstordning som idag (högmässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst etc) föreslår de en gemensam struktur, ordo som det kallas på kyrkiska, för alla gudstjänster, men med många olika alternativ samt som kan firas med alla eller bara delar av momenten med. Ett förslag på hur en sådan struktur ska se ut finns också utskickat med förslaget.

Där lyfter de också en rad frågor som de specifikt efterfrågar remissvar på. Exempelvis om trosbekännelsen bör vara obligatorisk, samt hur man ska se på beredelsen (syndabekännelse och förlåtelse) där det råder delade meningar.

Jag tror dels att det här är en väldigt bra lösning för att jobba vidare med handboken - att först diskutera sakfrågorna i princip, för att sedan gå in i formulerandet av specifika texter. Istället för att hamna i långa diskussioner om enstaka formuleringar så öppnar de för att ta de teologiska tjurarna vid hornen. Vad är trosbekännelsens plats i gudstjänsten? Hur ska vi se på synd, bekännelse, försoning, förlåtelse och hur ska det ta sig liturgiskt uttryck? Hur mycket måste vara gemensamt i Svenska kyrkans gudstjänster och hur mycket frihet ska varje församling ha? Jag anar en aning kritisk ton i förslaget (som jag delar) mot att i längtan efter att hitta lokala uttryck har många församling mer eller mindre helt lagt handboken åt sidan, och att det inte alltid har ett helt lyckat resultat. Med en ny handbok med större valmöjligheter och utrymme för lokal variation skulle kanske närheten till de överenskomna ordningarna (eller handboksdisciplinen om man kallar det så) faktiskt kunna öka gentemot dagens situation.

Det ska sägas att det här förslaget bara handlar om söndagens gudstjänst. Andra ordningar som dop och vigsel har gruppen inte börjat med ännu. Men om de arbetar efter samma modell kanske vi också får en sådan principiell remissomgång angående dessa - och då kommer sannolikt den redan nu påbörjade diskussionen om arvsyndsläran blomma ut på många håll i Svenska kyrkan.

Jag hoppas på intensiva och konstruktiva diskussioner om förslagen och ser fram emot hur handboksgruppens arbete kommer att gå vidare. Förslaget för grundordning för mässan finns här (pdf) och dokumentet med de teologiska principerna finns här (pdf). Enligt de uppdaterade direktiv gruppen har fått ska ett helt färdigt förslag på ny handbok föreligga 2014 så de har en del kvar att göra…

Andra bloggar om: svenska kyrkan, religion, handboken, gudstjänst, mässordning, teologi