Igår fälldes Arbetsförmedlingen i Stockholms Tingsrätt för diskriminering i ett fall där en man fått sin ersättning indragen sedan han inte tagit en kvinna i hand av religiösa skäl på ett företag där han erbjudits praktikplats. Arbetsförmedlingen döms till 60 000 i böter eftersom de diskriminerat mannen på grund av religion – företaget i fråga menade inte att handhälsningen var avgörande för att mannen inte fick platsen och hade inte heller rapporterat det till AF, men handläggaren där menade att det var fallet och drog in hans ersättning.
En del av de mer högljudda kommentarerna bland bloggar och kommentarsfält hojtar om att religion går före jämställdhet och om man sållar bort de som yrar om talibaner och terrorister så finns det en del att diskutera här. Jag har svårt att förstå att handhälsandet ska vara så viktigt och skulle vara så kränkande att inte bli hälsad på – i alla fall att det skulle vara ett så grundläggande problem att det inte går att hitta andra sätt att hälsa och vara artiga mot varandra. Självklart måste vi bemöta varandra med respekt, men att just handhälsningen skulle vara så central att det skulle gå före en öppenhet för olika traditioner har jag ärligt talat lite svårt att förstå. Snarare känns det rimligt att förstå den här diskussionen dels inom ramen för den ökande misstänksamheten och i vissa fall hatet mot muslimer, dels som en fråga om religionsfrihet.
När det gäller just det här fallet så är det viktigt att komma ihåg att det är arbetsförmedlingen och inte den icke-hälsade kvinnan som blivit fälld. Jag misstänker (även om jag ju inte är någon jurist och inte kan annat än spekulera) att det hade varit väldigt svårt att fälla företaget för diskriminering om han stämt för att han inte fått platsen, om det inte gått att visa att hälsandet var avgörande. Det stora problemet i det här fallet var ju att arbetsförmedlingen vad det verkar på eget bevåg gjorde bedömningen att handhälsningen var orsaken samt att det var grund för att dra in ersättningen – och alltså tyckte att det var rimligt att kräva att mannen skulle göra avsteg från sin religion för att få en praktikplats och därmed behålla ersättningen. Frågan i det här fallet är inte i min mening i första hand en spänning mellan religion och jämställdhet eller mellan en religiös sedvänja och svenska sedvänjor, utan en religionsfrihetsfråga i relation till myndighetsutövning och trygghetssystemen. Kan en handläggare på en myndighet uppfatta en persons religiösa utövning som något frivilligt som man kan avstå ifrån om det krävs för att få en praktikplats eller ett anvisat arbete, eller har personen ifråga rätt till utövande av sin religion? Om man ska hårddra det, skulle AF kunna anvisa en muslim praktikplats på ett grisslakteri? En ateist i en kristen församling?
Jag tänkte avsluta den här blogposten med en liten anekdot om den första (och hittills enda) gången det hänt mig att en muslimsk man inte handhälsat på mig. Det inträffade på en forskningskonferens jag besökte i början på januari i USA om Islam och media, där jag vid konferensstarten började prata med en av de andra unga forskarna som, efter att vi pratat en stund och jag kom på att vi inte hälsat, inte tog min hand utan hälsade med handen mot hjärtat. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt kränkt, snarare skämdes jag lite och tyckte att det var pinsamt att jag inte kunnat läsa situationen och haja hur det låg till och satt honom i en position som jag uppfattade att han tyckte var lite pinsam också. Någon dag senare under konferensen på ett mingel hamnade vi bredvid varandra igen och småpratade lite om våra respektive forskningsområden och så småningom förstod han att jag var präst i en kristen kyrka (vilket jag antog framstod som ganska exotiskt). Hans reaktion var då att fråga om jag kunde ge honom något råd, en ”spiritual guidance” – som religiös ledare hade jag kanske något att dela med mig av, även om han inte var kristen. Det är mycket få gånger, även under tiden då jag arbetade som präst, att någon liknande hänt mig i ett kristet sammanhang. Även om hans religion hindrade honom från att ta i hand, utgjorde den inget hinder för att i någon mån uppfatta en ung (nåja) kristen kvinna som andlig eller religiös auktoritet.
Med denna historia vill jag egentligen inte säga något allmängiltigt om handhälsande eller islam eller jämställdhet eller något annat. Bara att saker ibland inte är fullt så ensidiga och enkla som de verkar.
Andra intressanta bloggar om: politik, diskriminering, do, islam, handhälsande, religion, religionsfrihet, arbetsförmedlingen, jämställdhet
Javisst har alla rätt at utöva sin religion och uttrycka sina åsikter, och rätten att inte skaka hand med kvinnor ingår däri.
Men, om man har religiösa eller andra skäl att uppträda så avvikande gentemot svenska/europeiska normer, så får man ta konsekvenserna av sitt handlande. Om man inte står till arbetsmarknadens förfogande, så ska man inte ha arbetslöshetsersättning.
här har jag tagit bort en kommentar. Som angivis tidigare på den här bloggen tillåter jag inte kränkande kommentarer, där ingår hets mot muslimer.
Daniel: jag har svårt att uppfatta att handhälsandet skulle vara så avvikande eller centralt. Sen beror det såklart på hur man hanterar situationen, men jag gör nog inte samma bedömning.
Jag förstår inte hur du kan tycka att det är helt OK att en man kan vägra att skaka hand med kvinnor, medan han skakar hand med män.
Om mannen vägrade skaka hand överlag med alla skulle det vara en sak, men när kvinnor anses så orena att det inte är värda att bli tagna i hand, jag förstår inte hur du kan tycka det är bra.
Är det en sådan värld vi vill ha? Att kvinnor ska bli särbehandlade på en arbetsplats, att de ska ha arbetskamrater som inte kan ta dem i hand?
Jag vill inte leva i ett samhälle där kvinnor är mindre värda än män. Och om det är helt OK att jag som kvinna särbehandlas av arbetskamrater för att jag är kvinna, då tänker jag kämpa allt jag kan för att förändra det.
Det finns inte en gud värd namnet som skapar en mänsklighet där hälften inte är rena nog att bli tagna i hand.
nja, jag vet inte om jag tycker att det är helt ok, eller jag tycker ju inte att det är bra och skulle motarbeta sådana tolkningar inom min egen trostradition. Men jag tycker att det måste finnas proportioner och tycker att denna krock mellan jämställdhet och vissa religiösa tolkningar är mindre allvarlig än andra områden eller frågor.
Det finns områden där olika mänskliga rättigheter krockar med varandra, kan vara religionsfrihet och yttrandefrihet, jämställdhet och reproduktiva rättigheter o.s.v. Jag tycker inte per definition att religion alltid ska gå först men inte heller att religion alltid ska gå tillbaka. Det måste göras bedömningar och tycker jag att det här fallet handlade betydligt mer om AF-tjänstemannens syn än kvinnan ifråga som ju inte egentligen var inblandad i rättsfallet.
Glöm heller inte att en muslimsk kvinna heller inte får beröra en man som hon inte är nära besläktad med. Så det har inget att göra med att en kvinna är oren så som Rosmari antyder, eller att det är just ”män som vägar hälsa på kvinnor”.
Anledningen till det hela är att Islam stänger alla vägar till synd. Den större beröringen föregås alltid av den mindre beröringen. Så för att undvika att man och kvinna har otillåten fysisk kontakt, så bör de heller inte ha för vana att beröra varandra och på så sätt stänga dörrarna som kan leda till synd. Det är återhållsamhet i dess vidaste betydelse.
Tyvärr väljer man, pga sin fördomsfulla bild, att tro att det handlar om att mannen anser kvinnan vara smutsig, oren och ovärdig. Vi muslimer kämpar med att påvisa att den bilden är inkorrekt, men det är svårt när den statliga televisionen älskar att sända dokumentärer från en avlägsen ort i Afghanistan, hellre än att visa muslimer i Sverige. Och när de väl visar muslimer i Sverige, så som i programmet ”Halal-tv” ja, då rasar de fördomsfulla och klagar på att ”nu ljuger ni ju för oss, för dessa kan inte representera muslimer, de är ju ganska normala de här som ni på statlig television försöker lura i oss är muslimer! vi vill se RIKTIGA muslimer, sådana som slår sina fruar, dödar sina döttrar och”…..
Vi tolkar allt utifrån vår egen värld. Handhälsning tar vi som något självklart. Men under svininfluensans tid har jag sett anslag hos myndigheter som förklarar varför man slutat handhälsa…
I Indien där jag varit en del har man börjat handhälsa som en influens från väst. Men där är det traditionella sättet att hälsa med sammanlagda handflator och en bugning.
Varför skulle våra hälsningsceremonier vara normen för hur man hälsar?
Mustafa beskriver bra sin tankegång.