Mitt inlägg i kyrkomötets talarstol i frågan om vigsel och äktenskap
Kyrkomötesvänner,
jag vill yrka bifall till utskottets förslag.
Debatten idag handlar om några få beslutspunkter, men berör grundläggande frågor. Frågan om äktenskap och vigsel är en ordningsfråga, men berör ändå viktiga teologiska frågor. Jag skulle vilja ägna mitt inlägg åt skapelseteologiska perspektiv.
Jag tror nämligen att den här frågan handlar om människosyn, och om synen på kön och könsskillnader. Det är ett perspektiv som nämns i utskottets och teologiska kommitténs texter, men jag tror att det fortfarande finns en hel del ovända stenar i den frågan.
Det går inte att komma ifrån att många av de argument som hörs mot att öppna äktenskapsbegreppet grundar sig i hur man ser på män och kvinnor, vilka eventuella skillnader som finns mellan könen och vad dessa i så fall konstitueras av. Frågan om komplementaritet nämns på många ställen i olika skrivelser, motioner och betänkanden, och på de flesta av dem på ett rätt oproblematiserat sätt.
Talet om könskomplementaritet förutsätter en essentialistisk syn på kön. Det förutsätter en syn där det finns en orubblig manlig respektive kvinnlig essens, fastlagd i skapelsen och styrande för en rad egenskaper och konstituerande för vem vi är som människor. Kön skulle vara något som så att säga ligger före andra egenskaper: kvinna eller man först, människa sedan (för att travestera Grundtvig). Av det följer oftast resonemang kring mäns och kvinnors olika givna roller och uppgifter.
Jag delar inte den synen. Jag tror inte att kön skulle vara så avgörande i skapelsen att det skulle vara det mest konstituerande för mig som människa eller min relation till min skapare. Det sägs ibland att människan är skapad till man och kvinna, som att könstillhörigheten och att de egenskaper eller den roll som tänks höra till den skulle vara ämnad i skapelsen. Men det är ingen nödvändig konsekvens av skapelseteologin. I skapelseberättelsen i 1 Mosebok så står det att människan är skapad till Guds avbild, som man och kvinna. Vi är skapade till relation till Gud, vi är ämnade att bära likhet med Gud och söka relation till vår skapare. Vi är skapade som män och kvinnor, men det är inte vår mest grundläggande identitet, inte syftet med att vi är skapade. Våra biologiska funktioner i reproduktionen konstituerar inte vilka vi är, varken i relation till Gud eller varandra.
Jag vet att alla här inte delar min syn. Men jag vet också att ganska många gör det. Det råder ingen konsensus i denna fråga, inte i Svenska kyrkan, inte i Bibeln och traditionen, inte övriga kristenhet och inte i samhället. Det är heller ingen fråga som avgörs eller löses i en enda omröstning.
I Teologiska kommitténs yttrande diskuteras detta, och jag ser fram emot en fortsatt teologisk reflektion inte bara i frågor kring relationer, sexualitet och samliv utan också i frågor om kön, könsskillnader och skapelseteologi.
Jag är glad att få vara med och bejaka en reform som inte förutsätter en oreflekterad könskomplementaritetstanke i sin skapelseteologi. Bifall utskottets förslag.
Andra bloggar om: svenska kyrkan, äktenskap, vigselrätt, hbt, kyrkan, genus, skapelseteologi, kön
oktober 22nd, 2009 at 17:55
Ja det är BRA Marta! Jag upplevde att du var tydlig och stark i talarstolen. Som vanligt alltså.
Vi ses i trapphallen när maten serveras.
Kram!
oktober 24th, 2009 at 21:22
Det är ju faktiskt så, att manligt och kvinnligt kön har funnits långt, långt innan det fanns kvinnor eller män. Ni verkar inte ha ha ägnat så mycket uppmärksamhet åt bröllop och äktenskap som symbol/bild för Guds fundamentala skapelseplan. Ändå handlar ju bröllopstexter i NT rätt mycket om eschaton, skapelsens slutmål. Om manligt och kvinnligt är sekundärt och utbytbart, så drabbar detta framförallt kvinnorna. i judisk och kristen tradition ser vi ju inte könen som en nödvändig förbannelse , utan som ett utryck för Guds djupaste plan och härlighet!
oktober 31st, 2009 at 17:33
Jag uppskattar att du lyfter fram orden “till människa, som man och kvinna”. För mig har det alltsedan 15-års åldern betytt att Gud är i sig komplett, med alla sidor, men att människan “somman och kvinna” i sin kärlek och längtan till varandra åstadkommer en likhet och närhet till Gud. För mig har det därmed varit ett problem att det står man och kvinna, inte som du menar något som underlättar.
Jag har dock sedan de 35 år som förflutit sedan jag var 15 år kommit fram till att vad Gud nog avsåg var inte de biologiska könen “man” och “kvinna” utan istället att varje individ i sig själv är skör och bräcklig och att längtan efter en partner är det centrala. Eftersom det blir allt tydligare genom den neurovetenskapliga och genetiska forskningen att det där med kön är rätt problematiskt att definiera även biologiskt så har jag sedan många år kommit till konklusionen att Gud bejakar kärleken därför att när en människa älskar så är hon närmare Gud än någon annan gång. Och då spelar inte könet någon roll alls.
Äktenskapet i kyrkan som vi känner det ser jag som en samhälleliga ordning för att stödja och upprätta kärleken mellan vuxna människor som vill ha Guds välsignelse över sina liv tillsammans. Följaktligen spelar inte kön någon roll där heller.
V