Religionens återkomst: hot eller löfte - eller en myt? Tal i Pastor Spaks park 31 maj 2009
Idag har jag hållit tal i Pastor Spaks park i Enköping, ett möte som hålls varje år till minne av “socialistprästen” Spak som tog ställning för arbetarnas sak och kom på kant med kyrkan och etablissemanget. Varje år inbjuds någon talare att tala på ett tema som på något sätt anknyter till Spak, och jag talade alltså om religion och politik.
Kära mötesdeltagare,
det är en stor glädje och väldigt hedersamt för mig att komma hit till Pastor Spaks park och få hålla tal på hans dag. Som temat antyder – religionens återkomst – så kommer det handla om religion och politik från flera olika ingångar. En av dem är att jag själv, precis som pastor Spak, är både präst och socialdemokrat, både har ett politiskt engagemang och min hemvist i Svenska kyrkan. En annan ingång är att jag är forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet, ett ämne som handlar just om religionens plats i samhället, och jag har bland annat ägnat mig åt frågor om religion och politik. Ytterligare en annan utgångspunkt är att vi är inne i ett intensivt valår – om en vecka går vi till val i Europarlamentet och i september är det kyrkoval. På Europanivån är frågorna om religionens plats i politiken ännu mer på agendan än i nationella val, och i kyrkoval handlar debatten kanske mer om politikens plats i religionen.
Har religionen gjort comeback-back i den svenska offentligheten och politiken? Från att ha uppfattats som frånvarande och på utdöende för något eller ett par decennier sedan finns nu kyrkor och andra religioner på agendan, såväl i det offentliga rummet som i politiken. Är religionens återkomst ett faktum eller en myt? Tja, som i ganska många sammanhang, så beror det på hur man ställer frågan. Jag tror att religion återkommit på dagordningen och blivit mer synlig, men att den i såväl människors liv som samhället i stort inte förändrats särskilt mycket.
När de moderna samhällsvetenskaperna, som sociologi, började studera hur människor och samhällen fungerar i mitten och slutet på 1800-talet, var de intresserade av religion. De ville, inspirerade av naturvetenskapens objektiva ansats undersöka sociala fenomen med samma precision och mätbarhet. De ville också se på människan och de sociala sammanhangen utifrån, och förstå den framväxande moderniteten och hur den förändrade samhällena. Av sociologins fäder var det flera som intresserade sig för religion, och vilken funktion den fyllde för den sociala gemenskapen och samhället, snarare än det teologiska innehållet. Marx menade att religionen var ett uttryck för de fattigas och förtrycktas behov av tröst eller mening, och var övertygad om att religionen skulle försvinna i det klasslösa samhället. Weber beskrev moderniteten som en rationalitet som alltmer skulle ta över världen och mänskliga system och leda till en avförtrollning av världen, där även religionen skulle marginaliseras allt mer. Dessa synsätt blev dominerande inom religionssociologin lång tid framåt. Gemensamt för de flesta som studerade religionens plats i samhället åtminstone fram till 1970-talet var att de i mer eller mindre grad anslöt sig till den så kallade sekulariseringstesen: att religion eller religiös tro och modernitet inte går att kombinera, och att när ett samhälle blir mer och mer modernt blir det per definition mindre och mindre religiöst. En del fokuserade främst på den offentliga nivån – en grundläggande del i vad som gör ett samhälle modernt är en ökande differentiering och specialisering, alltså att varje institution får en allt mer avsmalnande och specifik uppgift. Förr hade socknen – som var både församling och kommun – hand om allt från skola till fattigvård, omsorg och husförhör. Idag har varje myndighet, sektor eller institution hand om sin specifika bit. Kyrkan har gått från att vara ett övergripande sammanhang till att bli en religiös specialist, och därmed allt mer marginaliserad. Religionen skulle bli – och det var både en förutspåelse och en uttalad önskan – en privatsak, något den som ville kunde hålla på med men som inte hade plats i det offentliga. Andra sekulariseringsteoretiker specialiserade sig på den individuella nivån, och hävdade att människor på individnivå skulle bli allt mindre religiösa såväl i trosövertygelser som religiöst beteende. Förklaringarna till det var flera – några menade som Marx att när människor får det bättre behöver de inte tron längre, andra menade att rationaliteten skulle ta över som förklaringsmodell, andra att pluralismen - det faktum att många olika anspråk på sanning finns närvarande samtidigt i människors medvetande – skulle göra tron på en sanning överhuvudtaget mindre sannolik.
På många sätt är det här ju den bild som finns av religionens, eller i alla fall kyrkans och den kristna trons plats i Sverige idag. I vardagligt tal används ju ordet sekularisering ungefär så, som avkristning, att människor blir allt mindre troende, går mindre i kyrkan och att kyrkans ställning och inflytande i samhället minskar. Och det stämmer i viss mån: ungefär 10% (beroende på hur man räknar) säger sig tro på Gud, ett fåtal procent går i kyrkan regelbundet, andelen som konfirmeras har halverats sen 70-talet, för att ta några exempel. Samtidigt är bilden inte så enkel.
Idag är sekulariseringstesen ifrågasatt: det är uppenbart i det i stora delar a världen är fullt möjligt att kombinera modernitet och religiositet. Det klassiska exemplet är naturligtvis USA, men även i många utvecklingsländer går en snabbt växande ekonomi och modernisering hand i hand med religiösa väckelser. Pingströrelsen och andra karismatiska kyrkor växer enormt i Latinamerika, Asien och Afrika, och även Islam växer på många håll. Från att tidigare ha uppfattat Europa som föregångaren, där alla världens länder mer eller mindre skulle följa samma utvecklingskurva, är norra och västra Europa snarast att betrakta som ett särfall, ett ”exceptional case” som religionssociologen Grace Davie kallat det.
Även i Sverige är bilden mer komplex. Visserligen har många av de processer jag beskrev tidigare realiserats i Sverige, och religionen uppfattas i stort som en privatsak, som något en liten, kanske lite udda minoritet håller på med, eller något som är en lustig rest från förr. I alla fall i vissa sammanhang. Men om man tittar på siffrorna, så är runt 73% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan, och till det kommer alla medlemmar i de klassiska frikyrkorna, de ortodoxa och katolska församlingarna och ett växande antal muslimer och andra trosbekännare. En stor andel av alla barn i Sverige döps, och hälften av alla vigslar – som blir allt fler – sker i kyrkan. En massiv majoritet av alla begravningar sker i något religiöst samfunds regi. När en kris inträffar, oavsett om den är av Tsunamimått eller en olycka på en mindre ort, är kyrkan ofta samlingsplatsen. Kyrkornas och i viss mån andra religioners närvaro på sjukhus, skolor, fängelser och högskolor liksom i många andra offentliga sammanhang är uppskattade och efterfrågade och tas ofta för givna. Är vi verkligen världens mest sekulariserade land som ibland hävdas?
Frågan i titeln handlade om religionens återkomst, vilket ju antyder att den varit borta. Har religionen återkommit – eller alltid funnits men är mer synlig nu? Jag lutar åt det senare. Vissa samhällsförändringar är reella, framför allt att vi genom migrationen till Sverige idag har en mängd olika religiösa grupper och individer, varav många inte alls har samma inställning som blivit norm i Sverige, att tron och religionen ska vara en privatsak. Det byggs moskéer och tempel, vi ser hijabs och turbaner och andra klädesplagg, allt fler vill ha rätt att utöva sin religion även i det offentliga. Och åtskiljandet av Svenska kyrkan från staten har inte lett till att kyrkan marginaliserats utan snarare blivit en fri aktör som börjar inse sig efterfrågad. Man kan nog också se mer av ett ifrågasättande av att 1900-talets moderna rationalitet som trodde sig kunna erbjuda lösningar på allt inte riktigt räckte till. Den avförtrollning som Weber pratade om har i någon mån vänt och många talar om en längtan efter mystik och andlighet, att vi inte har svaren på alla frågor. Mening, sammanhang, riter och berättelser behövs.
Samtidigt kan man fundera på vilken religion som återkommer, eller snarare blivit mer synlig. En utvecklingstendens som varit tydlig i alla fall i västerlandet är det som har kallats ”the turn to the self”, alltså en vändning inåt, mot sig själv. Om gudstro förr helt var inriktad på en Gud som var transcendent, dvs något utanför, ovanför, långt borta, något helt annorlunda, uppfattar människor idag mycket mer av att gud är immanent, något inom varje människa, en inre kraft. I samspel med den tilltagande individualiseringen går det ibland mot att man uppfattar individen i sig, jaget, som heligt. Kombinerandet av element från olika traditioner är vanligt, och där det som funkar för mig är det som är användbart och sant. Samtidigt växer också, kanske i reaktion till detta, de mer konservativa och i vissa fall fundamentalistiska grupper, med enkla regler och färdiga svar, ett helt paket av åsikter och livsstil.
Nu har jag talat om den svenska situationen. Internationellt och globalt är det onekligen så att religion fått ny politisk kraft, eller åtminstone blivit en viktigare faktor för att förstå konflikter. Efter 11 september 2001 uppfattas islamismen som åtminstone den amerikanska världsordningens fiende, och har därmed i någon mån tagit kommunismens plats på den konfliktaxel mot vilken vi sorterar världen. Det är otvetydigt så att religion, kanske sedan revolutionen i Iran 1979 blivit allt viktigare som legitimeringsgrund och kanske man kan säga organisering eller plattform för politiska anspråk och politiska konflikter i världen. Frågan är dock om det är religionen i sig eller snarare just en samlingspunkt med i minst lika hög grad politiska motiv som andliga.
Är då religionens återkomst eller närvaro i det offentliga livet och i politiken ett hot eller ett löfte? Jag skulle vilka hävda att den har potential för både och. Det beror på i vilka sammanhang, på vilket sätt och vilken religion som dyker upp. Ofta när människor säger att religion och politik inte har med varandra att göra, uppfattar jag det som att man förutsätter att tron eller religionen är en konservativ kraft. Det uppfattas som ett likhetstecken mellan religion & politik och kristen höger. Men så är inte fallet, varken i Sverige eller utomlands. Det finns en kristen vänster, och det finns många troende människor som kanske inte känner sig så bekväma med höger-vänsterskalans etiketter, men som har ett brinnande engagemang för solidaritet, jämlikhet, en värld där såväl milj som människor behandlas med rättvisa och respekt, grundade i progressiva värderingar.
I de sammanhang där religionens närvaro ska ses som ett löfte, något positivt, finns det flera utgångspunkter. Ofta handlar det om människor som har sin tro som grund för engagemanget. Där en övertygelse om människors lika värde grundat i tron att människan är skapad till Guds avbild, en längtan att bygga guds rike leder till konkret politiskt engagemang. Så har det varit också för mig – jag har varit kristen hela mitt liv, men blev socialdemokrat först i vuxen ålder efter att ha insett att min tro på solidaritet som väckt ett internationellt engagemang också innebar att jag behövde engagera mig för ett mer solidariskt samhälle här hemma. För mig är inte mina politiska uppdrag i kommunen eller inom studentpolitiken något annat än min tro, utan är snarare uttryck för min vilja att sätta tron i handling och bidra till att göra tillvaron lite bättre i de sammanhang jag finns. Sen kan också religionen vara en konstruktiv kraft inte bara på individnivå utan också i samhället. Inte minst det sociala arbete och de möjligheter kyrkor och församlingar kan vara som plats för samtal, som lokal organisatör och som kanal ut i grupper som samhället annars kan ha svårt att nå.
Det som jag ser som hotet, eller problemet med religionens närvaro i politiken, är framför allt när det används som legitimering. Det måste vara tydligt vilket mandat man som politiker verkar på, och vad som är den gemensamma grunden. Den som är folkvald – eller andra som verkar inom politiken för den delen – kan inte ha någon annan legitimeringsgrund än de demokratiska besluten och majoriteten. Visserligen kan ens eget samvete säga en vad som är rätt och fel men att hävda religiösa sanningar för att en viss politik är nödvändig – och exempel finns inte så långt borta, som förbuden mot abort i flera EU-länder. Oavsett hur man själv ser på frågan, så blir det i mina ögon mycket problematiskt om en lagstiftning ska bygga på annat än majoritetens vilja, och att någon ståndpunkt i princip är oantastlig, så länge den inte kränker mänskliga rättigheter eller annat skydd,
Ibland används också religion för att gömma en politisk agenda – oftast en konservativ sådan. Det händer inte sällan att människor hävdar att de bara vill det som är allmänna kristna övertygelser, men som innebär tydligt konservativa förslag i realiteten. Det finns överhuvudtaget en tendens att uppfatta vänsteråsikter eller progressiva värderingar som just politiska medan liberala eller konservativa åsikter uppfattas som någon sorts status quo eller sunt förnuft utan politisk anstrykning. Då kan det ju vara extra tacksamt att hävda att det är problematiskt med politik och religion om man själv vill hävda att ens egna åsikter inte är politiska.
Men faktum är att det finns ingen självklar kristen politik eller religiös konsekvens. Genom historiens lopp har tron och religionens används för att organisera befrielserörelser och för att förtrycka ursprungsbefolkningar, den har lett till krig och till fred och försoning. Tron har en kraft att göra människor brinnande, att samla och ge kraft, men den kan också missbrukas. Och även om man är någorlunda överens om målen, behöver en kristen eller muslim inte vara överens med sina trosbröder och -systrar om vilka vägar och medel som är bäst. Det står inget i Bibeln om hur man ska organisera välfärdstjänster i ett postindustriellt samhälle eller om värnskatt eller studiemedelssystem. Det handlar om att hitta en helhetssyn utifrån sina värderingar och sin tro och sina erfarenheter.
För mig – om jag ska vara lite personlig – har det mycket handlat om att få vara en hel människa. När människor säger att tro och politik inte hänger ihop och vill skilja de åt fullständigt, då får jag lite problem. Jag är kristen, har valt att ägna mitt liv i kyrkans tjänst och min tro och min hemhörighet hos Kristus är en av mina viktigaste identiteter. Det kan jag inte kliva ur. Och även om man kan hävda att det ska vara en privatsak så är det inte det – det är en grundläggande del av mig och en viktig del av min tro är den får konsekvenser för hur jag lever mitt liv och vilket ansvar jag har för att göra värdlen omkring mig till en bättre plats att leva i, inte bara för mig. Och så finns det andra som menar att kristen kan man ju vara men partipolitisk, det blir problematisk. Men för mig är även det en grundläggande del, att jag vill ta ställning, vill ge mitt stöd för den väg framåt som jag tror leder till en rättvisare värld och ett varmare samhälle. Ett sätt att hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem, där var och en inte är lämnad för sig själv utan där vi hittar samhällssystem för att bära varandras bördor och älska vår nästa. Sedan kan man göra det på olika sätt, men för mig har partipolitiken dels varit ett sätt att bekänna färg och fördjupa mig ideologiskt, dels ett sätt att vara med och ta ansvar där jag kan. Så jag står här, som kristen och socialdemokrat, och kan inte annat. Jag har stor respekt för att människor har andra uppfattningar och kommer till andra slutsatser, men för mig hänger det ihop.
Så jag tänker rösta s på söndag, för jag tror att vi behöver ett mer solidariskt Europa, och jag tänker kryssa en broderskapare, Södertäljetjejen Evin Cetin som vill arbeta för ett mer solidariskt flyktingmottagande och en ansvarsfull utrikespolitik, frågor om följt mig och engagerat mig liksom många andra kristna i vårt land. Och därför, för att jag är kristen och socialdemokrat, kandiderar jag själv i valet till Svenska kyrkan i september och vill fortsätta arbeta i kyrkomötet för en kyrka som finns där människor finns, som kan predika evangelium till befrielse och upprättelse för alla människor och som präglas av frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbarhet.
Om pastor Spak kom i konflikt med omvärlden när han agiterade och talade politik från predikstolen, så är det inte heller alltid lätt att tala om Gud och sin tro i den politiska talarstolen. Och visst finns det ibland risker med mötet mellan tro och politik. Men även om religionens återkomst i viss mån är en myt, så är det onekligen så att det kommer finnas människor som drivs av sin tro i politiken och religiösa församlingar och organisationer som har mycket att bidra med för att bygga en lite bättre, lite mer solidarisk, lite rödare och lite grönare värld. Det är en kraft att räkna med.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, Spak, Enköping, religion, broderskap, tal, kyrkan, sekularisering, religionens återkomst
