Urholkade anslag drabbar studenterna
Hur mycket undervisning krävs för att det ska vara en bra utbildning? Den frågan infinner sig vid läsning av artiklarna i dagens DN om hur den högre utbildningen, framför allt inom det humanistiska-samhällsvetenskapliga området, innehåller allt mindre gemensam undervisningstid och alltmer självstudier. I artikeln nämns bland annat uppsala studentkårs undersökning om hur lite tid de flesta studenter egentligen träffar sina lärare (3,8 klocktimmar inom humaniora och 4,6 bland samhällsvetarna i snitt), en undersökning jag skrivit om tidigare. En av de intressantaste sakerna med artikeln i DN är att den tar upp en av de “osynliga” mekanismerna som gör att anslagen urholkats. Det handlar inte bara om att uppdraget till läroverken har utökats utan att resurser tillförts (inga särskilda pengar ges i normalfallet för att arbeta med exempelvis breddad rekrytering, likabehandling, funktionshinder eller studentinflytande) eller att den kraftiga och framgångsrika utbyggnaden av högskolan som gett massor av nya grupper tillgång till högre utbildning också på sina håll medfört stora pedagogiska utmaningar. Det handlar också om en “teknikalitet” (som presenteras i en faktaruta) - rationaliseringskravet. När staten räknar ut hur mycket anslagen till lärosätena ska räknas upp med kostnadsutvecklingen, används nämligen samma schablon för produktivitetsökning som tjänsteföretag i det privata näringslivet. Eftersom högre utbildning, liksom äldrevård och barnomsorg, knappast låter sig effektiveras i någon högre grad, så innebär det att anslagen urholkas år för år, något som påpekats av universitetslärarfacket SULF såväl som studentkårerna länge. I artikeln nämns resurstilldelningsutredningen från 2007 där man ansåg att en studieplats för att leva upp till kvalitetskraven rimligen skulle kosta 52 000 kr/student och år, i jämförelse med dagens anslag på 33.000.
En viktig del av högre studier, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, är att läsa text och att ta eget ansvar och bedriva de egna studierna. Men det akademiska samtalet är också en väldigt viktig del. Om man aldrig hinner diskutera med varandra, hur ska man då träna kritiskt tänkande och sätta sina inlästa kunksaper i ett sammanhang? Och hur blir arbetsmiljön för studenter som träffar sina lärare och varandra en eller ett par gånger i veckan? Visst kan man organsiera studiegrupper och göra olika typer av arbeten tillsammans men det tar inte bort behovet av lärarledd undervisning.
Min syn på den här saken har inte ändrats utan snarare förstärks av att stå på “andra sidan”, då jag sedan i höstas undervisar på grundutbildningen på universitetet. Det är fantastiskt roligt och jag är stolt över mina duktiga studenter, men det är inte lätt att ge en introduktion till en hel forskningsdisciplin på fyra föreläsningar, som är vad jag har på en av delkurserna. Studenterna hos mig (på B-nivå) har jämförelsevis mycket undervisning, c:a 2-3 st 90-minuterspass i veckan förutom tentaveckorna. Det går att göra mycket med den tiden, men inte underverk. Det som det framför allt gör är att det blir svårt som lärare att ta sig tid för det lilla extra - att ge utförliga skriftliga kommentarer, att läsa in kuriosa som skulle göra föreläsningarna mer spännande, att sitta enskilt med den student som behöver få förklarat en extra gång. Bristen på resurser i högskolan drabbar de studenter som behöver dem bäst.
Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, resurstilldelning, undervisning, studenter
