Idag har ekot för ovanlighetens skull en positiv nyhet om konsekvenser av regeringens beslut. Det är de nya rutinerna för tillsättning av statliga toppjobb som har resulterat i att såväl kvinnor som människor med utländsk bakgrund som inte längre är underrepresenterade bland tillsättningarna. Reglerna innebär bland annat offentliga utlysningar med annonsering och tydliga sökprofiler med detaljerade listningar av vilka meriter som krävs.
Nu finns det andra saker man kan klaga på hos regeringens utnämningspolitik – sparkandet av kända socialdemokrater till exempel – men av den här framgången kan man lära sig ett och annat. Framför allt att tydliggörandet av meriter gynnar de grupper som missgynnas i vanliga fall, och att vår omedelbara eller oreflekterade bild av ”kompetens” inte alltid leder tanken rätt. När man förtydligar vad som faktiskt krävs för att klara av ett jobb kanske det visar sig att det inte är den som vid första intrycket förefaller ”kompetent” som är bäst lämpad. Kompetens är ju inte något objektivt eller okomplicerat begrepp utan tvärtom något som fylls med olika föreställningar och därmed behöver definieras. Det blir ju också tydligt i denna granskning att såväl kvinnor som människor med utländsk bakgrund varit diskriminerade i den tidigare utnämningspolitiken.
Jag är inte främmande för positiv särbehandling eller i vissa fall kvotering om det behövs i vissa sammanhang. Men att med tydlighet och goda rutiner motarbeta diskriminering och missgynnande strukturer är en given åtgärd för bättre rekrytering som de allra flesta sammanhang skulle kunna tillämpa.
Även DN skriver om detta. Andra intressanta bloggar om: politik, utnämningar, statliga toppjobb, diskriminering, rekrytering, jämställdhet
Diskrimineringen kommer att fortgå. Det blir nämligen svårt att bevisa att den sökande till t.ex ett jobb är för gammal, för ung, har småbarn, är invandrare osv. när tjänsterna tillsätts.
Dessutom kommer jag in i Din blogg från flera jobbsajter och där har jag reagerat på de allt högre krävda kompetenskraven.
Idag krävs det akademiska examina för i stort sett alla jobb som är utannonserade.
Det innebär att övrig diskriminering är det inga svårigheter att innehålla eftersom man kan hänvisa till utbildningskompetensen, för gammal utbildning, kravspecifikationen etc.
Sedan kan jag också se en prioritering när jag ringer på de som har referenser på den ort dit det söks personal. Detta är tror jag också ett sätt att komma ifrån att man inte får diskriminera någon?
Emellertid hoppas jag att jag får fel och Du rätt!
Vi behöver en ny regering som priorierar kunskap oavsett ålder, varifrån man kommer, om man är småbarnsmamma, om man är ung, om man har på papperet gammal utbildning och en ovilja att validera.
Utöver att ingen kommer att medge att de använder exempelvis ålder som variabel i fortsättningen men gör det ändå så finns också problemet att de utannonserade jobben för kvalificerade tjänster ofta har givna kandidater.
Jo, jag menar ju inte att diskriminering inte finns eller inte kommer att fortgå. Tvärtom var ju min poäng att det här visar på att när man inte aktivt arbetar med frågorna uppstår osynliga strukturer. Att aktivt arbeta – och då tror jag som sagt att såväl positiv särbehandling som andra metoder har sin plats – för att människor ska ha lika möjligheter i arbetslivet och att rätt person ska vara på rätt plats är åtminstone ett steg åt rätt håll.
Det som du tar upp Eva är intressant men svårt. Hur ska man bedöma och värdera kunskap som inte är formell kompetens? Jag tror trots allt att högre utbildning har ett värde och att vi behöver mer utbildning i Sverige, men visst finns det också andra erfarenheter som är värdefulla och viktiga. Å andra sidan, hur mäter man den, och hur undviker man att andra saker som kontakter, släktskap, lojalitet osv väger tyngre? Då är ett betonande av formella meriter ett sätt att undvika nepotism. Inte minst inom den politiska sfären är ju detta ett problem – man måste ha människor anställda som är lojala med den politiska linjen och som man litar på, å andra sidan skulle mycket av det politiska livet må betydligt bättre av mer självständigt tänkande och mindre dumlojalitet.