Bloggosfären och ledarsidorna och radiostudiorna och morgonsofforna är fulla av kommentarer till gårdagens besked från det rödgröna regeringsalternativet som offentliggjordes igår. Och precis som – bland andra – Johan Sjölander känner jag mig riktigt entusiastisk, ärligt talat för första gången på ett bra tag över situationen i den svenska politiken.

Dels är det oerhört skönt att sätta punkt till hela will-they-or-won’t-they-såpan. De senaste veckornas samtal behövde verkligen komma till en slutpunkt. Visst blev det första försöket till samarbete med bara mp ett rejält nederlag för Mona Sahlin men att hon nu lyckats sy ihop oppositionen med bibehållna budgetregler får väl ändå ses som ett visst styrkebesked. Med både vänstern och mp med på tåget har hon säkerligen stärkt sin ställning i partiet, där vänstern på många håll är populärare än miljöpartiet.

Dels innebär ett trepartisamarbete ett större hopp om att det faktiskt också ska bli en ny politik. Hela strategin att placera sig i mitten och försöka vinna medelklassväljarna i stockholm genom att lägga sig närmare regeringen tror jag är helt feltänkt – både dålig politik och dålig strategi. I ett politiskt läge där det verkligen finns utrymme för att förskjuta den politiska mittpunkten till vänster känns det orimligt att socialdemokraterna ska gå i motsatt riktning. Då känns det riktigt upplyftande med de korta politiska punkter som lyftes igår: full sysselsättning, klimatfrågan och förstärkta trygghetssystem. Dessutom med tydligt uttalade jämställdhetsambitioner.

Det finns naturligtvis många frågor kvar att lösa, men jag har gott hopp. Och det är ju inte utan att jag hoppas att mitt parti låter sig påverkas av sina nya partners – i asylpolitiken till exempel. Förhoppningsvis blir den rödgrön regering både ännu rödare och ännu grönare än den socialdemokratiska regering som inte vann väljarnas förtroende 2006.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, oppositionen, de rödgröna