Marta Axner

Tidningen Dagen skriver nu om den enkät från svt:s rapport som skickats ut till Svenska Kyrkans präster om deras inställning till vigsel av samkönade par. Bland präster har den diskuterats ett tag (se exempelvis Stora Syster i Vassen), framför allt det faktum att enkäten inte är anonym utan tvärtom förväntas de svarande ange såväl namn, församling som telefonnummer. Mer än en har inte velat svara eller valt att avstå från frågorna.

I artikeln i Dagen verkar den ansvarige journalisten på Rapport Jonas Olsson ganska oförstående inför att någon skulle ta illa upp och tycker att det är ganksa okontroversiella frågor. Och visst antar jag att de flesta präster för sin egen skull tnkt igenom sin inställning till vigsel av samkönade par, och för något år sedan uppgav två av tre kyrkoherar att de kan tänka sig viga samkönade par. Men från det till att vilja okommenterat svara ja och nej på frågor som man vill kunna fördjupa sig i, och riskera att hängas ut med namn och bild förstår jag inte känns så kul. Min egen inställning i frågan är ju känd - såväl från bloggen som kyrkomötets röstprotokoll - men jag skulle nog ändå vara tveksam till att svara på den här enkäten om jag fått den. Jag skulle inte vilja bidra till någon sorts “homofoba präster - vi har hela listan”-journalistik. Det gynnar varken kyrkan som helhet eller förtroendet för varandra inom kyrkan.

Dessutom finns ju en del tveksamheter vad gäller tillförlitligheten - en sociolog skulle aldrig göra en icke-anonym enkät på det här sättet, och jag betvivlar starkt att reslutatet kommer bli särskilt rättvisande. Och jag tror att en anonym, tillförlitlig enkät skulle vara betydligt intressantare som nyhetsmaterial än en mer spekulativ uthängningsrapportering.
Jag hör för övrigt till dem som inte är övertygad om att staten och/eller kyrkan bör tvinga alla präster att förrätta vigslar för samkönade par (eller andra par, för den delen). Jag uppfattar varken att diskrimineringsfrågan är något problem eller att det skulle vara jämförbart med samvetsklausulen i frågan om prästigda kvinnor som fanns tidigare. Men det ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Läs också Brygubben.

Andra intressanta bloggar om: vigsel, enkät, rapport, äktenskap, präster, svenska kyrkan

Såhär veckan innan jul verkar det vara högsäsong i utredningsbranschen - förutom ekonomin så har nyheterna dominerats av en våg av statliga utredningar som presenterats. Bara den senaste veckan har grundlagsutredningen, yrkeskrav i äldreomsorgen, public service-utredningen, förvaltningskommittén, spelutredningen, utredningen om lavaldomen, patientens rätt, friskoleutredningen, långtidsutredningen (detta fantastiska namn!), yrkeslärarutbildningsutredningen, barnbrottsutredningen samt helikopterutredningen. Dessutom (visserligen inte samma sak, men ändå) landade på min hallmatta häromdagen Styra och leda - slutbetänkandet från Svenska Kyrkans egen Demokratiutredning.

Den mest intressanta utredningen för min egen del i den här vågen kom dock för en dryg vecka sedan: Självständiga lärosäten, betänkandet från den sk autonomiutredningen. Under utredningens gång har det funnits en del oro från studentrörelsen, framför allt över risken att samtliga lärosäten skulle privatiseras eller läggas i stiftelser och därmed riskera att underminera såväl studentinflytande som studenternas rättigheter i övrigt, liksom minskad insyn i verksamheten. Resultat blev i min mening inte alls så illa som det skulle kunna bli - utredaren föreslår att lärosäten ska bli en särskild offentligrättslig organisationsform som fortfarande skulle vara statliga men inte direkta myndigheter som idag utgör en del administrativa hinder för unviersitet och högskolor till exempel vad gäller att ingå avtal. Dock kommer de fortfarande stå under tillsyn från HSV, JO, JK och Riksrevisionen, styrelsens majoritet samt ordförande tillsätts av regeringen (om än efter förslag från lärosätet), ofentlighetsprincipen ska gälla och examensordningen fastställs av regeringen. Studenterna ska också vara representerade på alla nivåer.

Visst fog för oro finns fortfarande - exempelvis sfs och uppsala studentkår oroar sig över det faktum att lärosätesstyrelserna får ansvaret för att övervaka valen av studentrepresentanter, vilken underminerar studenternas rätt att organisera sig själva. I värsta fall kan ledningen välja “bekväma” studentrepresentanter som inte bråkar och inte heller driver studenternas intressen. Det ska bli väldigt spännande att följa remissarbetet och kommande debatt under våren i frågan.

Andra intressanta bloggar om: politik, utredning, autonomiutredningen, utbildning, studenter, studentkår, studentinflytande

Läs också utredarens artikel på DN debatt .

Bloggosfären och ledarsidorna och radiostudiorna och morgonsofforna är fulla av kommentarer till gårdagens besked från det rödgröna regeringsalternativet som offentliggjordes igår. Och precis som - bland andra - Johan Sjölander känner jag mig riktigt entusiastisk, ärligt talat för första gången på ett bra tag över situationen i den svenska politiken.

Dels är det oerhört skönt att sätta punkt till hela will-they-or-won’t-they-såpan. De senaste veckornas samtal behövde verkligen komma till en slutpunkt. Visst blev det första försöket till samarbete med bara mp ett rejält nederlag för Mona Sahlin men att hon nu lyckats sy ihop oppositionen med bibehållna budgetregler får väl ändå ses som ett visst styrkebesked. Med både vänstern och mp med på tåget har hon säkerligen stärkt sin ställning i partiet, där vänstern på många håll är populärare än miljöpartiet.

Dels innebär ett trepartisamarbete ett större hopp om att det faktiskt också ska bli en ny politik. Hela strategin att placera sig i mitten och försöka vinna medelklassväljarna i stockholm genom att lägga sig närmare regeringen tror jag är helt feltänkt - både dålig politik och dålig strategi. I ett politiskt läge där det verkligen finns utrymme för att förskjuta den politiska mittpunkten till vänster känns det orimligt att socialdemokraterna ska gå i motsatt riktning. Då känns det riktigt upplyftande med de korta politiska punkter som lyftes igår: full sysselsättning, klimatfrågan och förstärkta trygghetssystem. Dessutom med tydligt uttalade jämställdhetsambitioner.

Det finns naturligtvis många frågor kvar att lösa, men jag har gott hopp. Och det är ju inte utan att jag hoppas att mitt parti låter sig påverkas av sina nya partners - i asylpolitiken till exempel. Förhoppningsvis blir den rödgrön regering både ännu rödare och ännu grönare än den socialdemokratiska regering som inte vann väljarnas förtroende 2006.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, oppositionen, de rödgröna