När jag först fick ett tipsmail om Statyupproret förhöll jag mig ganska kallsinnig. Det är tidskriften Amelia som kampanjar för fler kvinnor som statyer då nästan alla som står staty i Sverige är män (ok, inte alla, men väldigt många). I min bok är amelia knappast särskilt trovärdiga som feministkämpar, så jag dömde ut projektet som helt jippobetonat.
Men nu fick jag ett andra mail, där de skickade med bilder på kampanjinsatser – runt om i Sverige har personer markerat gubbstatyer med rosa scarfar, halsband och andra kvinnoattribut. Och jag är onekligen svag för ickevåldsamt gerillakampanjande. Och det kanske är ett jippo, men i sånt fall ett rätt roligt sådant.
Vill man vara med kan man gå in på hemsidan och rösta på vilken kvinna man tycker borde stå staty – alla möjliga från Drottning Kristina till Anna Lindh, från Anna-Maria Lenngren till Fadime Sahindal – eller föreslå någon annan kvinna. Eller så kan man ladda upp en bild till bildtävlingen på en utsmyckad staty. Vad jag vet är ännu till exempel Geijer i universitetsparken utan halsband…
Andra bloggar om: statyupproret, amelia, statyer, feminism, gubbar
Det görs ju inte så mycket statyer överhuvudtaget nuförtiden. Dag Hammarsköld fick några konstiga sniglar som monument över sig i Stockholm (på Lidingö(?) finns däremot en väldigt fin ”staty” som föreställer hans diplomatportfölj). Men när de görs är statyerna ju ofta mycket trevligare än de gamla kungarna till häst. Marie-Louise Ekmans staty av Margareta Krook utanför Dramaten är underbar. MLE:s staty av (den levande maken) Gösta Ekman (Det svenska tungsinnet) i Malmö är också fin. Rent allmänt är det schysst med statyer som är i naturlig storlek och interagerar med människorna. Mer sånt och mindre ”stora” män på pidestaler.
Jag tyckte att det var ett bra intiativ (även om man nu kan undra vad som sedan hände) symboler i samhället betyder mycket, barn lär sig att ta in intryck omedvetet, och det här är en sådan sak.