I förra veckan presenterades Doktorandspegeln, Högskoleverkets enkät om hur doktoranderna i Sverige upplever sin situation. Många skulle vilja ha bättre introduktion och bättre handledning, och det är slående hur liten skillnad det är jämfört med för fem år sedan då den förra gjordes. Inga stora förbättringar av doktorandernas situation har skett. Mest anmärkningsvärt och alarmerande är hur många kvinnliga doktorander som upplever sexuella trakasserier och upplever sig negativt särbehandlade pga sitt kön. I kombination med att fler kvinnor än män känner hög stress, mår sämre och är mer sjukskrivna (och färre kvinnor stannar i akademien efter doktorsexamen) framkommer en bild av att kvinnor inte har samma möjligheter att verka inom universitetet och högskolor än män.

Om detta skriver doktorandföreträdarna RIKARD LINGSTRÖM, ordförande i Sveriges Doktorandförening, MATTIAS WIGGBERG, ordförande i SFS Doktorandkommitté och ANTON FORSBERG, ordförande i Sveriges Doktorander i en debattartikel i Corren idag.

De skriver bland annat:

Doktorandspegeln visar på anmärkningsvärda skillnader i svaren mellan män och kvinnor i synen på forskarutbildningen. 22 procent av kvinnorna uppger till exempel att de i ”i mycket hög grad” har upplevt stress eller press som har gett negativa erfarenheter, jämfört med 16 procent av männen. Kvinnorna upplever också i högre utsträckning att kraven inom forskarutbildningen är för höga. De kvinnliga doktoranderna känner sig i lägre utsträckning som en del av forskarkollektivet och ser i lägre grad miljön som kreativ. Dessa resultat bör sammantaget ses i perspektivet att andelen kvinnor som varit sjukskrivna i mer än 14 dagar är nästan tre gånger så hög som andelen bland männen.

Var fjärde kvinna svarade att de upplevt att de blivit negativt särbehandlade på grund av kön. Bland männen var motsvarande andel endast sex procent. Så många som nio procent av kvinnorna upplevde också att de någon gång under utbildningen blivit utsatta för sexuella trakasserier .

De stora skillnaderna i svaren bör analyseras utifrån den stora obalans som finns mellan andelen kvinnor och män inom högskolan. Inom forskarutbildningen är andelen kvinnor lägre än inom grundutbildningen, och ju högre man når i den akademiska hierarkin, desto lägre är andelen kvinnor. Mindre än var femte professor är kvinna. Det är inte orimligt att denna obalans också sätter avtryck i hur kvinnor upplever sin arbetssituation om detta också innebär att manliga normer och strukturer dominerar inom verksamheten. Oavsett detta indikerar dessa resultat tydligt att en lång väg återstår innan högskolan kan betraktas som en jämställd arbetsplats.

Andra intressanta bloggar om: politik, jämställdhet, utbildning, forskning, högskoleverket, doktorander