DN skriver idag om en rapport från Högskoleverket där det framgår att lärare på universitet och högskolor (adjunkter, lektorer och professorer – doktorander och timlärare som knappast har bättre villkor finns inte med) jobbar runt 14 timmar övertid per vecka i snitt. Några anledningar som nämns är att antalet studenter ökat, att förkunskaperna och därmed behoven hos studenterna skiljer sig mer åt, besparingar har gjorts på administrativ personal vilket gjort att dessa uppgifter läggs på lärarna. Dessutom saknas tillräcklig ledarkompetens hos institutionsledarna. Nu är det här ju inget snitt över året (liksom i skolvärlden är tempot ofta lägre på sommaren) men även om årssnittet är lägre är det en skrämmande bild.
Siffrorna är naturligtvis anmärkningsvärda, samtidigt som det inte är en obekant bild för den som är verksam inom högskolevärlden, särskilt inom hum-sam-området. Antalet timmar med lärarledd undervisning är ofta skrämmande låg på många kurser, och då får dessutom inte lärarna särskilt mycket tid till förberedelser, handledning och examination. Studentkårerna har påtalat problemen och drivit frågan, men även ett ganska modest krav som 10 timmars undervisning i veckan som Uppsala studentkår driver är närmast utopiskt långt från dagens verklighet i många ämnen. Den mer osynliga sidan, ur ett studentperspektiv är, förutom det som tas upp i rapporten här (att lärarna lägger massor med obetald tid för att hålla en hjälplig nivå på kvaliteten), också att många universitetslärare på de fattigare institutionerna har en osäker arbetssituation, där många jobbar deltid på tillfälliga vikariat eller timmar. Förutom den stress och osäkerhet det innebär för den enskilda läraren ger det också sämre kontinuitet och planering i ämnenas olika kurser, något som också märks i utbildningskvaliteten.
Nyckeln ligger i resursfördelningssystemet och i storleken på anslagen som ges till lärosätena och hela den högre utbildnignen i Sverige. I artikeln får man lätt uppfattningen att det är utbyggnaden av högskolan och det ökande antalet studenter, framför allt från studieovan bakgrund, som är problemet. Och i en mening är det naturlgitivs så, att mängden studenter har påverkat situationen. Men lösningen är inte att strypa tillströmningen av studenter eller att sluta anstränga sig för att bryta den sociala snedrekryteringen.
Det som behövs är större anslag per student, men också att principerna för resursfördelning förändras. Många av de uppdrag som getts högskolorna har inte finansierats alls, det ges inga särskilda pengar för att jobba med jämställdhet, motverka snedrekrytering, studentinflytande, kvalitetsarbete, hållbarhetsarbete o.s.v. Om några studenter dessutom kräver mer resurser, kan lösningen inte vara att stänga dessa ute, utan se till att de resurserna finns. Det nuvarande systemet där institutionerna får pengar för varje student som klarar sig/tar poäng sätter dessutom tryck på lärarna att godkänna studenter och inte ta tid för omtentor eller ytterligare hemuppgifter påverkar också både lärarnas situation och utbildningskvaliteten.
Här finns verkigen en fråga där studentkårerna borde göra gemensam sak med lärarfacken och kanske även lärosätena – mer pengar till högre utbildning är inget lyxkrav utan en förutsättning för både en dräglig arbetsmiljö och en god utbildning.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, utbildning, arbetsmiljö, utbildningskvalitet, övertid, studenter
