Marta Axner

DN skriver idag om en rapport från Högskoleverket där det framgår att lärare på universitet och högskolor (adjunkter, lektorer och professorer - doktorander och timlärare som knappast har bättre villkor finns inte med) jobbar runt 14 timmar övertid per vecka i snitt. Några anledningar som nämns är att antalet studenter ökat, att förkunskaperna och därmed behoven hos studenterna skiljer sig mer åt, besparingar har gjorts på administrativ personal vilket gjort att dessa uppgifter läggs på lärarna. Dessutom saknas tillräcklig ledarkompetens hos institutionsledarna. Nu är det här ju inget snitt över året (liksom i skolvärlden är tempot ofta lägre på sommaren) men även om årssnittet är lägre är det en skrämmande bild.
Siffrorna är naturligtvis anmärkningsvärda, samtidigt som det inte är en obekant bild för den som är verksam inom högskolevärlden, särskilt inom hum-sam-området. Antalet timmar med lärarledd undervisning är ofta skrämmande låg på många kurser, och då får dessutom inte lärarna särskilt mycket tid till förberedelser, handledning och examination. Studentkårerna har påtalat problemen och drivit frågan, men även ett ganska modest krav som 10 timmars undervisning i veckan som Uppsala studentkår driver är närmast utopiskt långt från dagens verklighet i många ämnen. Den mer osynliga sidan, ur ett studentperspektiv är, förutom det som tas upp i rapporten här (att lärarna lägger massor med obetald tid för att hålla en hjälplig nivå på kvaliteten), också att många universitetslärare på de fattigare institutionerna har en osäker arbetssituation, där många jobbar deltid på tillfälliga vikariat eller timmar. Förutom den stress och osäkerhet det innebär för den enskilda läraren ger det också sämre kontinuitet och planering i ämnenas olika kurser, något som också märks i utbildningskvaliteten.

Nyckeln ligger i resursfördelningssystemet och i storleken på anslagen som ges till lärosätena och hela den högre utbildnignen i Sverige. I artikeln får man lätt uppfattningen att det är utbyggnaden av högskolan och det ökande antalet studenter, framför allt från studieovan bakgrund, som är problemet. Och i en mening är det naturlgitivs så, att mängden studenter har påverkat situationen. Men lösningen är inte att strypa tillströmningen av studenter eller att sluta anstränga sig för att bryta den sociala snedrekryteringen.

Det som behövs är större anslag per student, men också att principerna för resursfördelning förändras. Många av de uppdrag som getts högskolorna har inte finansierats alls, det ges inga särskilda pengar för att jobba med jämställdhet, motverka snedrekrytering, studentinflytande, kvalitetsarbete, hållbarhetsarbete o.s.v. Om några studenter dessutom kräver mer resurser, kan lösningen inte vara att stänga dessa ute, utan se till att de resurserna finns. Det nuvarande systemet där institutionerna får pengar för varje student som klarar sig/tar poäng sätter dessutom tryck på lärarna att godkänna studenter och inte ta tid för omtentor eller ytterligare hemuppgifter påverkar också både lärarnas situation och utbildningskvaliteten.
Här finns verkigen en fråga där studentkårerna borde göra gemensam sak med lärarfacken och kanske även lärosätena - mer pengar till högre utbildning är inget lyxkrav utan en förutsättning för både en dräglig arbetsmiljö och en god utbildning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, utbildning, arbetsmiljö, utbildningskvalitet, övertid, studenter

På hemsidan för centrum för studier av religion och samhälle där jag jobbar brukar det dyka upp krönikor varje månad. Den här gången är det jag som skrivit.

En mer nyanserad bild av Islam 

I två intressanta artiklar på DN:s kultursidor (igår och idag) skriver Stefan Jonsson om den strukturella diskrimineringen och hur den omfattande forskningen och statliga utredandet på området de senaste åren gått spårlöst förbi i såväl politisk debatt som i politiska förslag. Utredning efter utredning har kartlagt diskrimineringen och dess mekanismer, och framför allt slagit fast: det är inte ett “invandrarproblem”, utan ett samhällsproblem. Lösningarna ligger inte i säråtgärder utan i att se på helheten. Det betyder inte, säger Jonsson, att det finns nån stor ond rasistisk konspiration, men att lika väljer lika och det ger effekter på helheten. Men som han skriver (i dagens artikel), det är en obekväm sanning som Sverige inte vill veta om sig självt. Och särskilt inte från forskare som har konstiga namn eller talar med brytning.

Förutom det förtjänstfulla i att sammanställa och peka på diskrepansen mellan (massiv) forskning och utredning å ena sidan och bristen på politiska förslag å andra sidan, tycker jag det här är det itnressantaste i de två artiklarna. Jonsson pekar på att en stor sak trots allt hänt: de utredare och forskare som varit aktuelle i det här skeendet är inte “vita svenskar” utan har själva någon form av migrationsbakgrund. Det är inte majoritetssamhällets experter som talar om “invandrarproblemen” här. Och det är en viktig utveckling. Svensk antirasism har länge varit märkligt “vit”, fokuserat mycket på extremism och uttalade rasistiska och nationalistiska rörelser och många talespersoner har varit avhoppare eller andra “experter”. De är naturligtvis viktiga att hålla koll på, men en verklig folkrörelse mot rasism måste till stor del bygga på de som själva utsätts för rasismen - på samma sätt som män självklart kan delta den feministiska kampen men utan en bas av kvinnnor blir den ett teoretiskt projekt utan verklighetsförankring.

Föga förvånade har de liberala bloggarna redan börjat dissa Jonsson. Och i en del kommentartrådar dyker de obehagliga personangreppen på fr a Kamali (som Jonsson skriver om i artiklarna) upp igen. Jag hoppas på en mer konstruktiv debatt framöver.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, integration, rasism, diskriminering, stefan jonsson, masoud kamali

Efter viss turbulens, offentliga avhopp och debatt på DN:s kultursidor presenterades idag tidskriften Bangs nya redaktion. Nya chefredaktörer blir journalisterna Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger, och ny formgivare och webbredaktör blir Cajsa Unnbom.

Förutom att jag naturligtvis är sjukt stolt över gamla goda vännen Sonja, är jag också väldigt glad för Bangs skull. Båda de nya redaktörerna har gedigen journalistisk bakgrund, båda från Sveriges radio, och har på olika sätt jobbat med feministiska frågor. Med den nya redaktionen får tidskriften också en bredd i och med den goda kompetensen i antirasistiska och intersektionalitetsfrågor.
En av stridsfrågorna i debatten om Bang har handlat om att bredda eller ha en mer teoretisk inställning (som jag uppfattat det iaf) och med de här redaktörerna tror jag både att tidskrifter kommer att ha fler perspektiv och vara mer läsvänlig även för den som inte är genusvetare. Trots min egen akademiska läggning har jag ibland tyckt att Bang varit alltför tung - om det egentligen varit en innehållsfråga eller formgivningsfråga låter jag vara osagt. Men jag ser hur som helst mycket fram emot att läsa nya Bang.
Så här presenteras den nya redaktionen i pressmeddelandet:

Sonja Schwarzenberger har i många år verkat som programledare för Sveriges Radio P3, bland annat för Frank och Kvällspasset. Hon startade det första radioprogrammet om kläder med Sonjas Garderob och har också gjort en serie avsnitt för SVT:s Packat och Klart. Sonja Schwarzenberger har även medverkat som författare i antologin Könskrig och skrivit krönikor i Punkt.se.

Lawen Mohtadi har främst jobbat som samhälls- och kulturjournalist på en rad redaktioner på Sveriges Radio, däribland Folkradion, Front i P3, Studio Ett och Kulturnytt. Som frilans har hon återkommande medverkat i Expressens kultursida, Arena och Hufvudstadsbladet. Lawen Mohtadi är en av grundarna och redaktörerna för den feministiska och antirasistiska tidskriften Slut.

Cajsa Unnbom är journalist, formgivare och webbarbetare. Som redaktör för tidskriften Artikel 14 har hon i flera år bevakat migration och flyktingpolitik. Hon är formgivare för tidskriften Slut, deltar i intersektionell aktivism och har bland annat arbetat för RFSU, Rädda Barnen, FARR, Stockholm Pride, Kom Ut och TCO.

Bilden kommer från bang.se och är tagen av Maria Zerihoun.

Andra intressanta bloggar om: politik, feminism, bang, sonja schwarzenberger, lawen mohtadi, cajsa unnbom

Efter visst övervägande har jag bestämt mig för att ge bloggandet en ny chans. Det har varit ganska skönt utan. Men lite tråkigt också. Så jag ska ge det ett nytt - sista? - försök. Vet inte om det är sista dödsryckningarna eller en verklig nystart. Och hur frekvent skrivandet blir vet jag inte heller. Men ett seriöst försök ska det bli iaf.