Idag har kyrkostyrelsen fattat beslut om remissvaret på utredningen om äktenskap och partnerskap, och kyrkostyrelsen har valt den fega vägen. Man bejakar i stort utredningens förslag om en gemensam lagstiftning, och är också beredda att behålla vigselrätten och förrätta vigslar för alla par. Däremot föreslår man behålla den nuvarande ordningen med olika begrepp för samkönade och särkönade par och fortsätta ha partnerskapet kvar.
I ekot säger ärkebiskop Anders Wejryd att det inte innebär någon skillnad egentligen, och den enda egentliga anledningen är att äktenskapsbegreppet bland allmänheten och i kyrkan är så tydligt knuten till relation mellan en man och en kvinna av tradition.
Jag tror att han har fel på två sätt. För det första är det inte samma sak fast med olika namn. En av de stora poängerna med att ha en gemensam lagstiftning är ju just att inte göra skillnad och då är faktiskt ett gemensamt begrepp en central del. Man kan inte säga att det är samma sak men inte kunna kalla det samma sak. Särskilt inte om man som kyrkostyrelsen hävdar att det enbart är av tradition som man vill bevara partnerskapet som något utanför äktenskapet. Det är en särskillnad som leder till över- och underordning. Det hjälper inte att som kyrkostyrelsen önsketänka.
För det andra tror jag att kyrkostyrelsen har fel i att det i allmänhetens ögon är så tydligt att begreppet äktenskap är förbehållet man och kvinna. Tvärtom tror jag att folk i allmänhet tycker att ”man gifter sig” oavsett om det är med en man eller en kvinna. Svenska kyrkan framstår som bakåtsträvande när man vill behålla en gammal, särskiljande ordning som inte längre har ett stöd i den allmänna opinionen.
Många inom Svenska kyrkans ledande organ vill vara en ”homovänlig” kyrka och vill inte göra skillnad på människor. Men i den här frågan är kyrkostyrelsen fel ute, genom att hålla fast vid äktenskapet som något bara för heterosexuella par vidhåller man just det som är märkligast, att göra skillnad på människor. Det finns dessutom inga tillräckliga teologiska skäl, och den reflektion som finns kring äktenskapsbegreppet till exempel i volymen Uppdrag samliv (utgiven av Svenska kyrkans teologiska kommitté) har inte tagits tillräckligt till vara.
Jag tror i och för sig att skadan inte är så illa – riksdagen kommer, om lagen går igenom, inte att behålla det särskiljande partnerskapsbegreppet och då får man hoppas att Svenska kyrkan inför fullbordat faktum välkomnar äktenskap för alla. Men det hade ju varit bättre om kyrkostyrelsen hade fattat det beslutet nu, frivilligt.
Kyrkans tidning skriver artikel och ledare samt låter diverse personer kommentera. Dagen skriver också artikel och kommentar. Dn och svd skriver också. Hela svenska kyrkans remissvar finns här. Dock inte reservationerna, trots att kyrkostyrelsen inte var enig.
Andra intressanta bloggar om: kyrkan, svenska kyrkan, hbt, äktenskap, vigselrätt, homoäktenskap, könsneutrala äktenskap, religion, politik
Pingback: Svensson » Blog Archive » Shoppingextremister
Dom har tagit mesvägen och blivit okristna PK-ister. Förkastat Gud med att införa något som går emot Jesus.
Din rubrik säger allt, det är mesigt att säga att man är kristen och gå emot kristendomen(Bibeln).
”Det finns dessutom inga tillräckliga teologiska skäl”
Det finns inte ett teologiskt skäl som talar för homoförhållanden som något bra överhuvudtaget och absolut inte om äktenskap.
Ordet ”äktenskap” (det finns inte någon motsvarighet på andra språk: vi talar om en unik svensk sär-utveckling alltsedan 1608) är en utsaga om giltighet i lag.
Om lagstiftningens räckvidd.
Och denna lag är alltså civilrätt. Kyrkan, dvs. Rom började inte lägga sig i folks äktenskapsförhållanden förrän i slutet av 1200-talet. Det handlade då inte om Kyrkans gamla kamp från 1:a årtusendet f ö r hustruns ställning som likställd Maka och barnens rätt som fulla arvingar (den hade övergivits redan av Leo I, som var Biskop av Rom vid 400 talets mitt), utan om Kejsar Ludvig ”den Frommes” sken-bibliska, sken-kristna ide-världskategori ”7 förbjudna led” från Kyrkomötet i Paris 829.
Rättsligt har det alltid funnits olika samlevnadsformer med tillhörande lagar som gett olika rättsverkningar.
”Äktenskap” är det fullt ut i lagen giltiga, det första äktenskapet.
Det ingås sedan 1915 års Äktenskapslag [nya Giftermålsbalken 1920, den första frukten av 1911 års Lagberednings totala ändring av familjerätten mellan 1913 (första utredningsdelen) till 1929 (arvsrättens principiella avskaffande och Allmänna arvsfondens inrättande)] endast genom rättsinstitutet (1734/6) ”vigsel”.
Från 1915 är huvudperson vid en ”vigsel” (som är ett förvaltningsrättsligt beslut; alltså Statlig, inte kyrklig) förrättaren/stattjänstemannen, som fattar beslutet som företrådare för Lagberedningens radikalt nya uppfattning att Staten/Folkhemmet/”det allmänna” är subjekt, förrättaren agent och paret objekt för förrättarens ”sammanfogande” (ego coniugo vos).
Parterna är strängt taget inte nödvändiga; deras”ja!” är endast en förutsättning (bland flera) för beslutet!
På samma sätt är de kyrkorättsligt nödvändiga Vittnena inte nödvändiga.
Diminutiven ”vigsel” är en svensk särutveckling från 1600-talet (1608 års Handbok för Hovet, regementena och amiralitetet, alltså Kungamaktens privata sfär: Carl IX och hans ättlingar var alltså Calvinister och hade en egen, kombinerad, Handbok utan mäss-del, olika mot Svenska kyrkans) som småningom kodifierats i Kyrkolag och Ordning 1686/1687, Sveriges Rikes Lag 1743/1736 och 1915.
Liksom ”äktenskap” har ”vigsel” inte någon motsvarighet på andra språk.
Det andra äktenskapet: Äktenskap utan vigsel eller Frillo-äktenskapet, den förr i världen vanligaste formen (vissa kategorier fick inte gifta sig med vigsel förrän 1908, då skvadern ”civil” eller ”borgerlig vigsel” infördes), avskaffades av Lagberedningen 1/1 1918. Hustru och barn ställdes utanför lagarnas skydd (bastardisering, arvlöshet, mm).
Detta upphävdes (i princip) 1971.
Anledningarna att Äktenskap utan vigsel levde kvar så länge i Sverige är dels att ingen före Folkhemmets tid vågade peta så mycket i landets sed, dels att Enväldets Rikslag 1734 ställde kvinnan under mannens förmynderskap vid ”vigsel”, vilket gjorde att många föredrog den forntida ordningen, jfr ”Det går an” av CJL Almqvist 1837 (före 1734/6 hade Mässan efter konsensus-akten varit det som gjorde parterna till Makar – även vid olika börd: fri – träl, men Enväldet (1608 års handbok och dess efterträdare 1694) hade försökt avskaffa mässan vid äktenskapets ingående (slutligt efter HB 1811).
1987 infördes i Äktenskapsbalken rättsinstitutet ”sambo”, som inte ger några rättigheter (den tar i stället bort allt som inte oomtvistligt följer av allmänna rättsreglerna), men reglerar (delvis) bodelningen vid skilsmässa mellan sammanboende som inte är ”vigda”. Samtidigt återinfördes ”könskriteriet” som försvunnit vid en partiell revision 1971.
Den principiella skillnaden mellan Lagberedningen och rättstraditionen är att Partsviljan, alltså vad parterna vill och manifesterar (vilken är den lagliga grunden i andra rättsystem), försvann 1/1 1918 och blev ”osedlighet”.
Hur skulle det gå om folk fick bestämma själva?
1994 kom så det registrerade partnerskapet, som från början gjorde undantag för adoption (också en av 1911 års Lagberednings konstiga och rättsvidriga innovationer) och insemination. Detta är nu ändrat, varvid Äktenskap och Partnerskap har samma rättsverkningar; dvs. båda ger full rättsverkan.
Problemet idag är ”sambo”, som inte ger något alls!!!
Hoppas att detta kan bidra till att skapa klarhet i den allmänna förvirringen!
(vi har också skrivit en bok Äktenskap och Vigsel, den finns på Books on Demand i Visby
http://booksondemand.e-butik.se
klicka på Sociologi, samhällskunskap, politik, debatt)