I helgens vetenskapsradions veckomagasin i P1 handlade det om personliga utsläppsrätter, en modell för att minska utsläppen som utreds i Storbritannien. Tanken är att varje person får ett visst antal krediter, motsvarande en viss mängd koldioxidutsläpp, som laddas på exempelvis ett kontokort och sedan räknas av allt eftersom man konsumerar utsläppsgenererande produkter och tjänster – när man tankar bilen, flyger, värmer huset, handlar kött o.s.v. När man gjort slut på sina krediter kopplas man upp mot utsläppsrättsmarknaden och får betala för de krediter man behöver, och på samma sätt kan man sälja de krediter man inte själv använder. Modellen är inte helt färdigutarbetad än, men på god väg (läs mer om det brittiska försöket här).

Det finns säkert problem med den här modellen som med alla andra, och den kan säkert förbättras, men som princip tycker jag att det är väldigt intressant. Den innebär ju, som det nuvarande utsläppsrättssystemet, att den som har pengar kan betala för att släppa ut, men det är nog svårt att komma ifrån. Det intressanta med det här systemet är de mer direkta fördelningspolitiska konsekvenserna som finns. Genom att dela utsläppsrätterna jämnt över befolkningen innebär det att alla kan konsumera upp till en viss gräns, och det är först när den totala mängden utsläppt koldioxid når ”taket” som man får börja betala. Den som måste ha bil kanske kan värma upp huset på ett klimatvänligt sätt osv, alla typer av varor och tjänster ingår i samma system. Men framför allt är det fördelningspolitiskt positivt eftersom det redan idag är så att de som har minst disponibel inkomst och minst resurser också förbrukar minst koldioxid. De som har minst resurser har ingen bil utan åker kollektivt eller cyklar, de bor i lägenhet och inte hus, de flyger mer sällan konsumerar överhuvudtaget mindre. De har hittills inte gynnats eller belönats för sina låga utsläpp, men kommer i det här systemet inte bara slippa ”bestraffning” utan dessutom kunna sälja de utsläppsrätter de inte förbrukar.

Ännu intressantare vore det, om man på lång sikt, inte bara skulle ha nationella system utan ett globalt system för personliga utsläppsrätter. Där vi i den rika världen konkret skulle betala människorna i utvecklingsländerna för allting vi konsumerar och släpper ut på deras bekostnad. Inte bara skulle fattigdomsbekämpningen liksom utsläppsnivåerna hamna i ett helt annat läge utan också innebära ett verkligt steg mot ökad global rättvisa. Med tanke på FN:s senaste rapport om klimatförändringarna och behovet för västvärlden att ta sitt ansvar kanske det är värt att börja försöka skissa på ett system.

Andra intressanta bloggar om: klimat, utsläppsrätter, personliga utsläppsrätter, koldioxid, FN, politik, miljö