Motion om förbättrad lämplighetsprövning
Igår behandlades motionen som jag och några fler skrivit om en förbättrad process för lämplighetsprövning och antagning av diakon- och prästkandidater (mer om den här). Som väntat avslogs motionen men vi fick möjlighet att lyfta fram våra synpunkter i talarstolen i alla fall, och har mött mycket positiv respons, inte minst från biskoparna. Det pågår nu en harmoniseringsprocess där stiftens antagning samordnas mer, och vi hoppas nu att kandidat- och studentperspektivet ska få plats i den processen. Här nedanför följer mitt anförande i talarstolen igår.
Kyrkomötesvänner,
som utskottet mycket riktigt uppfattat, föddes motion 48 i frustration över hur antagningsförfarandet till präst och diakon idag ser ut. Sofija [Pedersen Videke, medmotionär] har redan gett några bilder,och jag vill använda mina minuter här till att ge några ytterligare infallsvinklar från en nyligen prästvigd som de senaste åren haft många kontakter med kandidater från de flesta stift.
De skillnader mellan de olika stiften som Sofija berörde i sitt inlägg är problematiskt, men det är inte bara olikheterna som är problematiska. Relationen mellan kandidat och stift är i vissa fall präglat av tydlighet, transparens och respekt, men så är tyvärr inte alltid fallet. Ibland framstår processen som sluten och godtycklig, och det är ibland svårt för kandidaterna att förstå varför antagningsgruppen eller domkapitlet beslutat som de gjort. Denna bild förstärks av upplevelsen bland kandidater att bedömningarna är olika i olika stift. För studenter vid teologens fikabord krävs ingen utredning för att se att skillnaderna är skrämmande stora. Det är inte heller alltid som kriterier och bedömningsgurnder kommuniceras tydligt, och det händer att kandidater får känslan av att allting inte sägs.
I vissa fall finns dessutom ett inslag av att stiftsföreträdare i kommunikationen med prästkandidaterna trycker på det faktum att kandidaten inte är slutligt antagen innan präst-/diakonexamen dagen innan vigning. Detta har beskrivits bland annat av prästen Elin Engström i en ledare i Svensk Kyrkotidning nr 13 2006, en läsvärd artikel om problemen med att kandidaterna står i sådan beroendeställning till stiften.
Trots att jag inte tror att det finns någon illvillig ambition från stiften att skrämma kandidater till tystnad eller att behandla kandidaterna utan rättssäkerhet. Men tyvärr är det ibland konsekvensen av dagens stora skillnader och ibland oklara antagning. Jag ser fram emot biskopsmötet fortsatta arbete med frågan och hoppas att former för att ta tillvara kandidaternas erfarenheter i det arbetet och i framtidens utbildningar snarast utarbetas.
Andra intressanta bloggar om: svenska kyrkan, kyrkomötet, antagning
