Det här är det fjärde inlägget i mitt bloggrådslag om skolan, och behandlar den femte frågan i diskussionsmaterialet. Mer om bloggrådslaget och tidigare inlägg finns här. Hela diskussionsmaterialet och mer om rådslaget finns på socialdemokraternas webbplats.
5. Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?
- Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan och som samtidigt upprätthåller respekten för barnen och ungdomarna och inte kväver deras livsnerv, oppositionslusta och kreativitet?
- Hur bör vi i framtiden möta debatten om ordning och reda i skolan så att vi inte uppfattas som kravlösa? Räcker det med krav på ordningsregler? Borde vi kräva mer av föräldrarna? Vilka krav kan vi ställa på lärarna?
- Hur kan skolan samspela och/eller kompensera för allt det som påverkar eleverna utanför undervisningstid?
- Vad har fritids för roll? Under senare år har resurserna till fritids i de flesta kommuner nedprioriterats till förmån för mer resurser till själva klassrumsundervisningen. Hur ser ni på den prioriteringen?
- Vad tycker ni skolan kan göra tillsammans med föräldrar och andra delar av samhället för att stödja och stärka de ungdomar som inte mår bra?
Ett stort problem med ”ordning och reda”-debatten är att så få faktiskt vet hur det ser ut i skolan, och att det generaliseras som om det såg likadant ut i alla skolor. Jag hör själv till dem som inte har så färska egna erfarenheter från skolvärlden, och jag tänker därför inte uttala mig om hur ”det är” i skolan, som om det gick att säga så i en enkel mening. Men en utgångspunkt måste ändå vara att det antagligen ser otroligt olika ut i olika skolor, vilket inte minst beror på de skilda resursförutsättningar som gäller i olika skolor. Det finns säkert många skolor där det aldrig är tyst i klassrummet och där den anarki som ibland målas upp i det närmaste förekommer. Det finns med all säkerhet också många skolor där den bilden är mycket främmande och där arbetsklimatet är mestadels gott.
Jag tycker att den mest rimliga utgångspunkten i den här debatten är att se det som en arbetsmiljöfråga. Det handlar om elevernas arbetsmiljö – de ska ha förutsättningar att kunna arbeta ordentligt, de ska inte utsättas för den sortens trakasserier som är olagliga på alla andra arbetsplatser och de ska inte få förstöra för varandra. De måste också respektera att när man arbetar tillsammans så måste man visa hänsyn och respekt (t ex inte sms:a när läraren undervisar). Det handlar framför allt om att eleverna ska ha rätt till och är skyldiga att upprätthålla en god miljö, inte att de är en skock hot som måste tämjas med repressiva åtgärder. Elevernas dåliga arbetsmiljö är inte alls bara – sannolikt inte ens främst – beroende på hur andra elever agerar, utan också på skolans och kommunernas ansvar. Den grad av trakasserier och mobbing som förekommer har naturligtvis de trakasserande eleverna ansvar för, men skolledningarnas ansvar kan inte undvikas. Precis som arbetsgivare har långtgående ansvar att motverka och utreda sexuella och andra trakasserier, måste också skolorna hitta övergripande sätt att motverka mobbing och trakasserier och skapa en miljö där barn och ungdomar kan arbeta och får förutsättningar att utvecklas.
Det här handlar också om att behandla eleverna med respekt och förvänta sig bra saker från dem. Jag tror att en positiv förväntan på eleverna såväl när det gäller studieresultat som uppförande och att bidra till ett gott arbetsklimat är en förutsättning för att kunna uppnå just dessa saker. I detta ingår också det som nämns i den första frågan, ”livsnerv, oppositionslusta och kreativitet”. Att bara hänvisa till ordningsregler eller att det är så utan att kunna argumentera (om varför man exempelvis inte får ha keps i matsalen) inför eleverna, är ingen god pedagogik och visar inte eleverna den respekt de förtjänar.
Andra intressanta bloggar om: politik, skolan, rådslag, bloggrådslag, socialdemokraterna
