Min egen uppfattning i den här frågan färgas av att jag lever i Stockholms innestad med tre barn i åldrarna 2-8 år som alla har gått/går i förskolan. Den förskola jag känner till präglas av en genomtänkt pedagogisk idé där barnens framsteg går att avläsa i ”mappar” som de får med sig hem vid läsårets slut. Personalens kompetens, men också barngruppens storlek är de variabler som jag vill framhålla som framgångsfaktorer.

Som kommentar till rådslagets frågor är min uppfattning att det pedagogiska innehållet och det faktum att inlärning sker genom lek det som är den svenska förskolans styrka. Motsättningen som antyds i underlaget är enligt min mening i grunden falsk. Det kanske är svårt att förklara för den som inte har någon direkt kontakt med förskolan, men barn leker sig till kunskap, och genom att styra leken styr man också kunskapsinhämtningen.
Vad gäller flexibilitet vill jag peka på det som jag idag uppfattar som den svagaste länken i skolsystemet, nämligen 6-årsverksamheten. Den får idag uppgiften att skolförbereda barn med väldigt olika förutsättningar, alltifrån de som har flera års förskola med strukturerad pedagogik bakom sig, till de som kommer från hemmiljöer av mycket olika karaktär. Verksamheten bedrivs i stora grupper, jämfört med förskolan, vilket ger sämre förutsättningar för individuall uppföljning, samtidigt som behoven av just detta är stora. Jag skulle vilja se en obligatorisk förskola, med små grupper och leken som pedagogiskt huvudinstrument, som man lämnar när man är mogen, framför allt socialt, att ta steget över till skolan, där inlärningen ställer större krav på barnet att hantera relationer och ”störningar” självständigt. Gärna en större flexibilitet alltså, men kanske mindre med utgångspunkt från föräldrarnas vilja än från barnets förmåga.
Vad gäller jämställdhet och hållbarhet så står hållbarhetsfrågorna enligt min mening starka i förskolan. ”Alla” barn vet att det vi slänger bort och släpper ut påverkar naturen negativt och att det inte är långsiktigt hållbart. Vad gäller jämställdhet är den enkönade personalsammansättningen ett så fundamentalt problem att också mycket medvetna kompetensinsatser aldrig kommer att räcka. Min käpphäst är att när vi numera inte låter unga män göra militärtjänst vore tiden mogen för en generell samhällstjänst för både män och kvinnor. Om vi kombinerar det med att erfarenhet av barn, egna eller genom arbetslivserfarenhet, ska vara ett krav för att få tillträda chefstjänster i den offentliga sektorn, kommer det att finnas en stor kader unga män tillgängliga för samhällstjänst i förskolan. En del av dessa kommer att fortsätta som förskollärare, men alla barn kommer att möta vuxna män i förskolan, och även om dessa inte är rutinerade förebilder tvingar de den övriga personalen att reflektera över hur män och kvinnor samarbetar i arbetslivet, och hur de bemöter barnen.

Än en gång tack för att du upplåter utrymme för den här typen av inlägg.

Lars Arell, ordförande Johannes (s)-förening, Stockholm