Debatten om muslimsk arvsrätt del 1 - akademisk frihet
fredag 5 februari 2010I fredags disputerade juristen Mosa Sayed på en avhandling om islamisk arvsrätt vid Uppsala universitet, något som väckt en del uppmärksamhet inte minst på grund av kritiken från Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik följer ungefär de linjer man kan förvänta sig, kritik av dels den mångkulturalistiska utgångspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmänhet) inte bör få utrymme eller särbehandling i det svenska rättsväsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta återkommande debattinlägg med en snävt västerländsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion är helt en privatsak, helt upp tillindividen att välja sombör hållas borta från allt offentligt liv. Denna grundsyn bemöttes av min doktorandkollega Joel Halldorf på samma debattsida idag.
Det jag tycker är intressant i detta är framför allt två saker: synen på religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frågan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte läst Sayeds avhandling och tänker inte försvara hans åsikter eller slutsatser (även om jag misstänker att jag skulle uppfatta dem annorlunda än Demirbag Sten och hennes påhejare i kommentarsfältet) men jag vill gärna försvara hans rätt att uttrycka dem. Och jag vill gärna diskutera synen på religion och vad det sekulära samhället är och bör vara.
Mest skrämmande tycker jag synen på forskning som kommer fram, framför allt hos de efterföljande kommentarerna. Ryggmärgsreflexen hos massa människor är att ifrågasätta universitetets legitimitet på grund av en avhandling somde med all säkerhet inte läst och knappast skulle kunna kunna bedöma den vetenskapliga kvaliteten på. (Att Demirbag Sten har läst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar på övriga debattanter). Att hävda att man i juridiskt arbete inte skulle få ifrågasätta grundlagen eller andra principer innebär en grav inskräkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rättsvetenskap handlar inte om att fälla domslut, att göra tolkningar av gällande lag som en domstol gör. Självklart ska man kunna diskutera och ifrågasätta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja förbjuda eller ifrågasätta viss forskning som sådan ärnågot helt annat. Och jag misstänker att det inte är nån slump att det är just islam som väcker så starka åsikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar få kommentarsfälten (och en och annan debattör) att ropa på forskningsförbud.
Gällande synen på religion så återkommer jag till det i ett eget inlägg.
En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Heinö.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlägget igår via telefonen har jag nu fixat till länkarna mm.
Jag vill också påpeka att jag inte tillåter några trakasserier eller olagligheter i kommentarerna på min blogg. i det ingår förtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrågor är varmt välkommen, den som vill göra grundlösa anklagelser om terrorism får göra det på sin egen blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, akademisk frihet, uppsala universitet, juridik, mosa sayed, dilsa demirbag sten, religion, arvsrätt
