På sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte många i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och på det sättet är han okontroversiell. Han har också bred respekt långt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt från fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att återkomma i den frågan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framåt. Jag är inte heller fullt så orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte så märkligt med tanke på att ett fackförbunds uppgift är att ta vara på medlemmarnas intressen. De förespråkade istället låglönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lågavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har också välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att få starka företrädare i jämställdhetsfrågor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu måste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelålders männen måste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju både vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem måste vara kvinna, och om man så småningom ska ha nya talespersoner i olika frågor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”låst” till riksdagen och att mångfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet måste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, så att vi får en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation på listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor står utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin Moberg,  Parkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stefan löfven, partiledare, socialdemokraterna, skris, nystart

Jag är en av de många som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat på frågor och hållit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (åtminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. På den posten lär hon vara ohotad under överskådlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att få ett långsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls så säker på att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi får en ledare med lång erfarenhet, stark integritet och ett ettårigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka så tror jag att en sådan person skulle kunna göra stordåd. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast får mest gjort de sista åren på sin andra ”term” när de inte kan väljas om till något.

I bästa fall kan det gå som med påve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, då han var 77 år gammal) som ansågs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) så kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa påve. Ingen hade då kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll på 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. Så man kan ibland få se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, carin jämtin, skris, juholt, partiledare, demokrati, öppenhet

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag också att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sådan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi får skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som går att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igår, så finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut på olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att få en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom får förklara vad hen vill politiskt och därmed få ett tydligt politiskt mandat. På kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att få en helt annan typ av partiordförande med en sådan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser någon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att någon eller några själva går ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gången var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrågad, och även om det var långt ifrån en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att några personer går ut öppet med att de ställer upp – då måste ju såväl valberedning som kongressombud förhålla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har någon kandidat i nuläget. Jag kan inte se någon självklar person som har allt som krävs för att gå in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet på lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater så finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhåller det jag skrev igår – vald i en öppen process, helst genom omröstning men åtminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp på (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, s-kris, juholt, medlemsomröstning, demokrati

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite på avstånd härifrån Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror på något sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framåt oavsett om det beror på politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen på Håkan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har såklart själv också bidragit till situationen. Jag tror inte att det är så enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada håller två av de tre stora partierna på att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgångsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val någonsin förra året. I båda fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hållits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare på NDP:s process (på partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man får kandidera, hur mycket pengar man får spendera, hur mycket stöd man måste ha (500 underskrifter från 5 provinser) för att ens få ställa upp samt hur omröstningen går till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar får komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid på internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar också. Den som är interim leader får inte kandidera utan kan jobba på i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt år  leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till någon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare på riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller någon annan gamling på riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igång och har (åtminstone i pk:s fall) börjat med rådslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhållen information, debatter osv. Om de här processerna hålls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat år av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige råd med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna får vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken på ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav på de gamla garderna att hålla sig till spelreglerna och låta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svårt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, så det är dags att testa något nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter Högberg,  Norrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, juholt, jämtin, s-kris, kris, partiledare, partiledarval, kanada, ndp